Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

SSU:s kampanj mot SD borde prisas, inte risas!

Publicerad den av
1

Sverigedemokraterna har fått ett uppsving i opinionen och hotar att forcera riksdagens fyraprocentsspärr  i höst. ”Jan Helin-effekten” kallar SD:s partiledare Jimmie Åkesson det, med en tacksam passning till Aftonbladets chefredaktör. Dennes famösa publicering av Åkessons muslimhatande debattartikel i oktober tycks ha gjort susen för att väcka främlingsfientliga stämningar i samhället. 

SSU har dock beslutat att mota Jimmie i grind. Ungdomsförbundet storsatsar nu på en ambitiös, nationell folkbildningskampanj mot SD. Bland annat utbildar man särskilda demokratiambassadörer i samarbete med den antirasistiska tidskriften Expo. Projektet leds av Magnus Manhammar, en mycket driven och duktig kille som tidigare har varit politiskt aktiv i Karlskrona. 

Alltså vet han en del om vad SD går för, och hur illa det kan bli om olyckan är framme. Karlskrona är nämligen ett av SD:s starkaste fästen på det kommunala planet. Partiet har åtta mandat i fullmäktige och intar ställningen som vågmästare. Dessvärre har lokalpolitikerna både till höger och vänster varit oförmögna att hantera den delikata situationen. 

Infekterade gräl, omogen pajkastning och förgiftande misstro mellan den styrande fempartiminoriteten (M+FP+C+KD+MP) och den socialdemokratiska oppositionen har präglat hela mandatperioden. SD är bara att gratulera. De kan lugnt luta sig tillbaka och låta väljarna beskåda hur demokratins etablerade företrädare gör sig själva till allmänt åtlöje i sandlådan. 

Är detta vad som väntar oss i riksdagen om SD även lyckas bli vågmästare där? Förhoppningsvis inte. Men larmklockorna borde ändå ringa högt och ljudligt i öronen på varje anständig, övertygad humanist och demokrat – oavsett parti. Ur pedagogisk synpunkt gör Magnus Manhammar och SSU helt rätt som varnande pekar på Karlskrona. 

Men det anser icke lokaltidningen BLT, som i en kufisk ledarkommentar ifrågasätter detta inslag i SSU:s kampanj. Det liberala (sic!) organet motiverar sitt avståndstagande med följande märkliga rader:

”Region Blekinge jobbar som bekant hårt med ett projekt kring bilden av Blekinge. Helst bör den ju vara positiv. Ett konstruktivt bidrag från SSU?”

Okej. Vi gör då alltså alla bäst att försöka sopa SD under mattan och hålla tyst om det destruktiva politiska läget i Karlskrona? Eller ska vi rent av inta en positiv hållning till SD för den ”goda” sakens skull? Dumma, dumma SSU som klagar på trevliga blekingar bara för att de råkar tillhöra SD? Ingen ska minsann få solka bilden av hur mysigt och glatt det är i Sveriges trädgård…

Med en sådan uppfattning får onekligen tidningens slogan ”BLT – vad som än händer” en lika intressant som mindre smickrande innebörd. Infantil lokalpatriotism parat med blint sossehat är väl inte alltid någon vidare lyckad kombination, särskilt i det här fallet. Det intellektuella och ideologiska haveriet blir snarare en sorglig bekräftelse på SSU:s budskap om det avskräckande exemplets kommun.

Bra sagt av Mona Sahlin om Sverigedemokraterna

Publicerad den av
22

”Påfallande ofta så drar SD på med känslor och mer eller mindre lögner om statistik, och så försöker vi etablerade partier bemöta statistiken. Lönlöst. Bli i stället lika upprörd som man också känner sig inombords. Den oanständiga, omänskliga attityden som SD har, det är den vi måste bemöta.”

Mona Sahlin, partiledare (S), om hur Sverigedemokraterna bör tas i debatten (SvD 2/1). 

Jag är vanligtvis ingen beundrare av Sahlin, men i denna fråga har hon helt enkelt rätt. Att rabbla sifferuppgifter leder ingen vart. Det är den mörka själen hos detta otäcka lilla gäng som ska fram i ljuset. Och här den: 

1) SD är ett parti som konstant vädjar till våra sämsta och lägsta egenskaper – fördomar, inskränkthet, misstänksamhet, självtillräcklighet och främlingsrädsla. 

2) SD är ett parti som i grunden motsätter sig den franska revolutionens epokgörande deklaration om frihet, jämlikhet och broderskap – de universella ideal som bär upp det (i vid  mening) liberala samhällsskick som utvecklats sedan 1789.

3) SD är ett intolerant, nyfascistiskt parti vars värdegrund stinker. 

Om detta ska vi berätta! Gång på gång och outtröttligt. 

Mer att läsa:
Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) skriver utmärkt och klargörande om SD på Newsmill. Länk här. 

Muammar Kadaffi sponsrar svensk moské

Publicerad den av
Svara

Intoleransen som riktas mot Europas muslimska befolkningsgrupper börjar definitivt bli oroväckande. Häromvecken konstaterade människorättsorganisationen Open Society Institute i en färsk rapport att diskrimineringen tilltar över hela vår kontinent. Behovet av verkningsfulla åtgärder sades vara akuta.

”Europa måste leva upp till sitt löfte om att vara ett välkomnande och öppet samhälle. Minaretförbudet i Schweiz är ett tydligt tecken på att antimuslimska stämningar är ett verkligt problem i Europa”, menade Open Society Institutes Nazia Hussain, som är ansvarig för rapporten. 

I vårt eget land upplever vi nu hur ett öppet främlingsfientligt parti – Sverigedemokraterna – hetsar mot muslimer som vore dessa människor en nationell fara i klass med Adolf Hitler. SD:s partiledare Jimmie Åkesson har ju under året som gått hävdat att muslimer är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. 

Den som sår vind får skörda storm. Under nyårsaftonen sköts det skarpt mot moskén vid Islamic Center i Malmö. Lyckligtvis träffades ingen av kulan, men den lokale imamen fick glassplitter i nacken och fick föras till sjukhus. Islamic Centers luttrade vd Bejzat Becirov säger till Sydsvenskan:

”Vi får hot hela tiden. Tyvärr har vi blivit immuna mot det. Jag hoppas att det kommer ta slut någon gång.”

Gärningsmannen bakom skottet är ännu  inte gripen. Huruvida attentatet har någon koppling till SD:s hatpropaganda må vara osagt. Men det klimat som SD piskar upp, gör knappast muslimernas redan utsatta situation lättare.

Minnesgoda läsare kan fundera över parallellen till vilken grogrund Ny Demokratis invandrarfientliga glosor skapade i början av 90-talet. I Gellert Tamas briljanta bok Lasermannen (2002) sade sig John Ausonius uttryckligen vara inspirerad av Bert Karlssons tirader…

Dessvärre har attentaten mot Islamic Center i Malmö också bidragit till att man drivits rakt i armarna på Libyens ökände diktator Muammar Kadaffi. Efter att moskén brandhärjades 2003 blev försäkringskostnaderna nämligen för dyra att betala. Istället har organisationen World Islamic Call Society, kontrollerad av Kadaffi, slantat upp pengarna, samt övertagit både driften och ägandet av Islamic Center.

Även om Kadaffis popularitet verkligen inte är utbredd bland vanliga muslimer, har Bejzat Becirov inget emot att Islamic Center fångats in i World Islamic Call Societys nät. Till SR:s Ekoredaktion den 15/12 kommenterar han saken med följande ord:

”Poängen är att man har en säkerhet. Det är en trygghet. Då finns det någon annan om det går snett.”

Trygghet och säkerhet? Med Kadaffi i kulisserna? En uppenbart förryckt och blodsbesudlad envåldshärskare, som inte bara under decennier hållit nere Libyens befolkning i skräck och armod. Utan även haft ambitionen att utveckla massförstörelsevapen och som de facto ägnat sig åt statsterrorism (Lockerbie, någon?). 

Det hela känns lika sorgligt som motbjudande. Vilken värdegrund bekänner sig egentligen ledningen för Islamic Center sig till? Frågan blir inte mindre relevant av att tomten där Malmömoskén står redan en gång i tiden bekostats av World Islamic Call Society. Och själva fastigheten byggdes sedan med pengar från Saudiarabien (läs mer här). 

Men naturligtvis. Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet, är som vanligt alltid beredd att släta över. Mannen som försvarat och urskuldat ärkeantisemiten Ahmed Rami (se här), ser förstås heller inga problem med att Kadaffi sponsrar moskéer i Sverige. Tvärtom.

”Det motverkar det dåliga rykte som Kadaffi har, framförallt på grund av att han förkastat vissa traditionella islamiska föreställningar och profetens hadither, alltså traditionerna om vad Muhammed har sagt”, säger Hjärpe i samma Ekoinslag den 15/12. 

Motverkar Kadaffis dåliga rykte? Ska vi tolka detta som att det vore bra om fler svenska muslimer till äventyrs skulle börja känna sympatier för tyrannen i Libyen? Trots allt verkar han ju vara en bussig kille, som utifrån ren oförfalskad hygglighet ställer upp med stålar i ett trängt läge… Eller? 

På frågan om ändå inte medlemskapet i World Islamic Call Society innebär att Mamös Islamic Center blottar sig för diktat och påtryckningar, svarar Hjärpe lika sorglöst:

”Det tror jag inte har någon större betydelse.”

Som om inte Sverigedemokraternas frammarsch vore illa nog. Den förkrossande majoritet av fridsamma och hederligt verksamma muslimer som finns i Sverige behöver sannerligen inte fler ”vänner” av Jan Hjärpes kaliber. 

”Bara” 93 procent av SD:s väljare ogillar invandring

Publicerad den av
2

Har invandringen som skett till Sverige de senaste 20 åren varit bra eller dålig för landet? Sifo har ställt frågan och folket har sagt sitt. Svaret är: bra! 

En majoritet på 53 procent gillar invandringen, 30 procent är negativa och 14 procent vet inte. Vidare ger en partipolitisk nedbrytning av undersökningen guldplats åt… (trumvirvel)

Vänsterpartiet!

76 procent av deras väljare tycker att invandring är finfina grejer. Vilket faktiskt i sin tur bekräftar sociologiska studier där vänsterpartister ofta visar sig vara människor med påfallande öppna och liberala attityder. Varför de sedan tycker att marxism och gammal surkommunism är att föredra ideologiskt är en gåta. Nåja, livet är fullt av paradoxer. 

Bland liberalerna som samlas i Folkpartiet gillar 69 procent invandringen. Motsvarande siffra för Moderaterna är 55 procent. Övriga partier skiljer sig lite åt. Frånsett Sverigedemokraterna där resultatet självklart är givet. Eller? Men vilken överraskning…

Bland SD:s sympatisörer ansåg 93 procent att invandringen var av ondo. Hmm. Bara 93 procent? Med tanke på att SD bildades utifrån en enda fråga och fortfarande bara brinner för en enda fråga – avskyn mot människor från andra kulturer – så är väl det en konstig  siffra. Varför inte hundra jämt?

Jimmie Åkesson & Co måste uppenbarligen ha krismöte och kräva inpiskning i leden. Annars finns nog risk för att det bildas en utbrytarfraktion av snälla, toleranta och generösa personer i partiet. Dramatiska sex procent av SD-väljarna tycker nämligen att invandring är utmärkt.

Oj, oj. Hur ska detta sluta?  

Kan vi lita på vad Jan Hjärpe säger om islam?

Publicerad den av
55

Förra veckan besökte jag idylliska Sölvesborg i västra Blekinge. Anledningen var en föreläsning om islam, som hölls på det lokala stadsbiblioteket av Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet. Åhörarna var många och engagerade. Islam är ett ämne som berör. Törsten efter kunskap är uppenbarligen stor. Det är bra. 

Vi lever i otäcka tider. Ett öppet främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, hetsar idag mot muslimer på ett sätt som för tankarna till hur illasinnat judarna bemöttes i vårt land för inte allt för länge sedan. Information och upplysning är viktig väg mot att krossa fördomar. Troll tenderar ju att spricka när de tvingas ut i ljuset.

Jan Hjärpes föreläsning var ingalunda ointressant. Han pekade bland annat på att muslimerna i Sverige är en stor grupp. Dock är antalet bekännare som regelbundet går till moskén inte mer än två procent. Det motsvarar andelen svenska kristna som besöker kyrkan en vanlig söndag.

Överhuvudtaget gav Hjärpe en tämligen harmonisk bild. Budskapet kan ungefär sammanfattas så här: integrationsproblemen är kraftigt överdrivna, vi håller tvärtom på att få en försvenskad form av islam som väl smälter samman med majoritetssamhället. 

Jag hoppas och vill gärna tro att han har rätt i detta. Men frågan är om han inte tog lite väl lätt på muslimernas bad guys – islamisterna vilka använder religionen som ett ideologiskt vapen för att uppnå extrema politiska mål. Dessa figurer är förvisso ingen omfattande skara. Men hotet de representerar behöver vi knappast tvivla om efter 11 september 2001. 

När islam är på tapeten måste vi kunna hålla två saker i huvudet samtidigt – dels nödvändigheten av att bekämpa de radikala fundamentalisterna som sprider hat och terror, dels nödvändigheten av att kämpa för vanliga hederliga muslimers rätt att få utöva sin religion och vara en självklar del av vårt samhälle. 

Men kan Jan Hjärpe hålla dessa tankar i huvudet samtidigt? Dessvärre finns mycket starka skäl till skepsis. Hans förmåga till tolerans mot intoleransen har genom åren varit förbluffande och stundtals gränsat till rena medlöperiet. 

”Den judiska makten är som en cancer, en aids. Det ligger i judendomens hela kynne att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna… Jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler!”

Dessa uttalanden, och åtskilligt mer i samma stil, kunde närradiolyssnarna i Stockholm ta del av under 80-talet. Mannen bakom orden var nynazisten och förintelseförnekaren Ahmed Rami, som via sitt program Radio Islam svarade för den grövsta antijudiska propaganda som spridits genom etern i någon europeisk huvudstad sedan Nazitysklands dagar. 

Vidrigheterna upphörde först när Ahmed Rami dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Men hade Jan Hjärpe fått som han ville skulle Rami ostraffat kunnat fortsätta med sina sändningar. I egenskap av ”expertvittne” rusade nämligen Hjärpe till Ramis försvar i Stockholms tingsrätt hösten 1989. Under sitt flera timmar långa vittnesmål försökte han argumentera för att Ramis bisarra yttranden i själva verket utgjorde en fullt legitim kritik mot judendomen och den judiska staten.

En spya som att judar var särskilt begivna på sexuella perversioner ville exempelvis Hjärpe tolka som ett illustrativt debattinlägg om Israel, då ”det förklarar kärleken till jorden” (sic!). Domstolen lät sig dock inte duperas av denna brännvinsadvokatyr. Radio Islam stängdes och Ahmed Rami fick skaka galler i ett halvår.

På vilket sätt påverkades då tilltron till Jan Hjärpe sedan han urskuldat en ökänd Hitlerbeundrares rasitiska hat och avslöjat sig själv som en omdömeslös charlatan? Svaret är: inte alls.

Istället kunde Hjärpe segla vidare till att bli Sveriges offentligen mest anlitade kännare av arabvärlden och islam. Våren 2005 belönades Hjärpe med förläggarföreningens och författarförbundets Lars Salvius-pris på 100 000 kronor för ”bred, saklig och engagerad kunskapsspridning på ett område där behovet av fördomsfri upplysning är stort”.

Om det ändå fanns täckning för den motiveringen… Jämför gärna Hjärpes bok Araber och arabism från 2002 med samma års mycket uppmärksammade The Arab Human Development Report, författad av ett trettiotal arabiska akademiker på uppdrag av FN-organet UNDP. 

I sitt eget alster skriver Hjärpe om arabvärldens tillstånd på 2000-talet som en ”guldålder”, präglad av en ”global kultur som är mer homogen och mer pluralistisk än någonsin”. De arabiska forskarna delade emellertid inte alls den uppfattningen. I UNDP:s rapport beskrivs tvärtom ingående hur det stenhårda politiska förtrycket gjort arabländerna till den kanske mest efterblivna regionen i världen – ett moras av tyranni, korruption, stagnation, diskriminering och mänsklig förnedring.

Slutsatsen var i skarpast möjliga kontrast till Hjärpes glättande skönmålning: utan frihet finns ingen framtid.

Att mannen som förkunnat att Mellanösterns diktaturer åstadkommit en guldålder, också fördömt USA-alliansens störtande av Saddam Husseins despoti borde förstås inte förvåna. ”En modern form av kolonialism”, ropade Hjärpe ilsket (NU 3/4 2003). 

I SvD den 15/7 2005 likställde han även USA:s dåvarande president George W Bush med Usama bin Ladin, vilka enligt Lundaprofessorn bägge delade ”samma sorts tänkande” att det inte finns några oskyldiga civila, bara medkämpar eller fiender. Moraliskt var det ingen skillnad mellan oavsiktligt dödade människor i försvaret mot terrorismen, och de som al-Qaida samvetslöst mördat i sina bombattacker mot tåg och tunnelbanor.

Ska vi tro Jan Hjärpe var den demokratiskt valde ledaren i Vita huset och den fanatiske terroristen i grunden lika goda kålsupare. Djupare i det relativa träsket går nog inte att sjunka. Men borde vi förväntat oss något annat från Ahmed Ramis gamle bundsförvant?

Efterlyses: mindre Reinfeldt och mera Palme

Publicerad den av
2

Under gårdagen var aulan så gott som fullsatt på Ehrensvärdska gymnasiet i Karlskrona. Publiken, som mestadels bestod av skolans egna elever, hade kommit för att lyssna på en debatt mellan Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman och Erik Almqvist, ledare för Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det verkade lovande, jag gick själv dit och lyssnade.

Först och främst var det utmärkt att en sån här debatt kom till stånd. Att möta SD:s företrädare med öppet visir är riktigt och nödvändigt. Det finns ingen vinst i att försöka ignorera dessa inskränkta, främlingsfientliga vulgärnationalister. Deras motbjudande budskap bör demaskeras i rak konfrontation. 

Ämnena som avhandlades i aulan var ungdomsarbetslöshet, integration och skolpolitik. Både Adam Cwejman och Erik Almqvist uppträdde stillsamt, korrekt och vinnlade sig om att bemöta varandras argument på välkammat analytiskt vis. Okej, det var naturligtvis bra att vi slapp gyttjebrottning och träckskyffling uppe på podiet. 

Dock blev föreställningen snart så avslipad och könlös att det var svårt att inte kväva en och annan gäspning. Det hela påminde mer om en diskussionsövning på ett statsvetenskapligt seminarium, än om en regelrätt politisk debatt. Av tonläget att döma var engagemanget betydligt större hos eleverna i bänkarna när frågan då och då släpptes fri. 

Trots att debatten i grunden rörde brännande områden av stor angelägenhet mellan två representanter för fundamentalt skilda idéuppfattningar, tog det förbluffande nog aldrig skruv. Och detta var ändå ungdomspolitiker som skulle ta mått på varandra! Något kändes plötsligt väldigt fel. 

Jag kan inte låta bli att undra, om det generellt sett berodde på en sociologisk defekt i vårt politiska system. Möjligen under influens av mediernas allt skoningslösare ögon, vilket ökar rädslan för att sticka ut, ta risker och ”göra fel”.

Men meningsutbytet i en demokrati behöver grader av passion och hetta, annars förlorar folkstyret sin vitalitet och styrka. Förtroendeuppdragens attraktionskraft i våra beslutande församlingar blir lidande utan människor med brinnande övertygelser, villiga att ta strid för sånt de tror på.

Håller vi nu på att uppfostra en ny generation av politiker till att bli slätstrukna, knastertorra resonemangsmaskiner? Tendensen tycks dessvärre gå i den riktningen – och det gäller alla partier (till och med SD tydligen…). Om normen är att ungdomarna måste stöpas till lillagamla Reinfeldtkopior för att göra karriär, då finns skäl till oro. Idéer och visioner är viktiga, men de måste också kunna bäras fram av profilerade personligheter. 

Jag kände – och känner – föga sympati för Olof Palme. Hans demokratiska socialism är mig främmande, sakpolitiskt tycker jag att han hamnade fel i det mesta. Ändå saknar jag hans person väldigt mycket.

Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som tvingade människor att ta ställning, för eller emot. Politiken fick en helt annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de var av närmast existentiell betydelse. Debattklimatet blev inte mindre intressant av att Palme hade en uppsättning formidabla motståndare med skilda temperament i motsatt ringhörna: Gösta Bohman, Per Ahlmark, Thorbjörn Fälldin. 

Visst finns det drag av nostalgi i detta. Man ska väl inte romantisera tidigare decenniers politiska landskap alltför mycket. Men jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Olof Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vilka av dagens ledande svenska politiker förmår tända liknade känslor? 

SD har inget att erbjuda förutom ramsor och besvärjelser

Publicerad den av
1

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson spinner som en katt. Den massiva uppmärksamhet hans främlingsfientliga, muslimhatande parti fått av medier, kommentatorer och toppolitiker den senaste tiden kan inte köpas för pengar. SD står i centrum för mycket av debatten och kanske tvingas den invanda blockpolitiken lösas upp på kuppen. 

Vilken statsminister ämnar då Åkesson rösta fram om SD når sitt hett eftertraktade mål att bli vågmästare i riksdagen? Till DN (28/11) menar han att det får bli en förhandlingssak:

”Vi vill ha genomslag för vår politik. Vi har ambitionen att samtala med alla partier som vill samtala med oss.”

Fast det är just det – inget annat parti vill eller kan samtala med SD. Av genomslaget för SD:s politik blir alltså ingenting. Åkesson och hans kamrater kommer att få nöta av fyra år i riksdagsbänkarna, utan något att hämta mer än sina personliga arvoden på skattebetalarnas bekostnad. 

Hur som helst har SD ändå noll att tillföra när det gäller de stora och avgörande frågorna för väljarna – jobb, ekonomi, utbildning, vård. Där står Åkessons gäng komplett nakna. Allt SD bygger på är ju bara en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser. 

Hur meningsfullt känns det att rösta på ett sådant parti? Den nyktra frågan till SD:s sympatisörer borde måhända ställas lite oftare i den offentliga diskussionen.

Fel att kasta igen dörren på Mona

Publicerad den av
1

Hur motbjudande tanken än är, så pekar trenden mot att Sverigedemokraterna forcerar riksdagsspärren nästa höst. Sedan partiledaren Jimmie Åkesson fick slunga ut sitt hat mot muslimer på debattplats i Aftonbladet, tycks SD ha parkerat sig på en nivå strax över fyra procent i opinionsmätningarna (vad är det egentligen för stämningar som gror i folkdjupet?). 

Risken att vi får ett främlingsfientligt parti som vågmästare efter nästa val är därmed överhängande. Hur göra då? Förre statsministern Ingvar Carlsson (S) rekommenderar en blocköverskridande regering. Hans tidigare skyddsling och kronprinsessa Mona Sahlin är beredd att verkställa. I dagens DN säger hon rent ut:

Inget annat än en majoritetsregering är acceptabelt. Med de utmaningar som Sverige står inför de kommande åren vore det politisk katastrof med en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna… Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella.

Jag tycker Mona Sahlin agerar moget och ansvarsfullt här. Hotet från SD är en realitet och väljarna har rätt att få veta vilka alternativ som gäller om olyckan skulle vara framme. 

Om Sahlin är redo att hänga av Vänsterpartiet är det knappast att sörja. Att Moderaterna inte ska vara med – trots att de faktiskt sakpolitiskt står närmare S numera – är riktigt. En stor koalition S + M vore kvävande för hela det politiska fältet. Liknande erfarenheter från Tyskland manar inte till efterföljd. S + FP + C + MP är förvisso ingen optimal lösning. Men ändå, givet situationen, en rimlig väg att gå. 

Dock har Folkpartiets och Centerns partisekreterare så gott som omedelbart slagit igen dörren i ansiktet på Sahlin. De bägge är förstås måna om att inte skapa sprickor inom Alliansen. Taktiskt vill man inte göra några utfästelser som hotar den samlade borgerlighetens trovärdighet.

Jag kan förstå detta. Men hukandet är samtidigt ett underbetyg åt rationaliteten i det svenska politiska samtalet. När valörerna prövas måste seriösa partier kunna handla med landets och demokratins bästa för ögonen. Väljarna får heller inte ses som enfaldiga barn, oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Den enda plan B som vädrats från borgerligheten hittills, är lite löst snack om att försöka fånga in Miljöpartiet som stödhjul åt Reinfeldt & Co. Svagt, diffust och föga respektingivande – dessutom är hela upplägget redan avfärdat av de gröna språkrören. 

Beredskap att bygga en fastare bro över blockgränsen i orostider borde åtminstone finnas hos ett konstruktivt idéparti som Folkpartiet. Om jag känner den reflekterande, kloke socialliberale partisekreteraren Erik Ullenhag rätt så är det nog vad han ärligen tycker också. 

Alltså: avvisa inte Sahlins regeringsalternativ. Men kräv gärna Jan Björklund som statsminister…

Varför har inte Moderaterna hållit rent högerut i Skåne?

Publicerad den av
4

”När Sverigedemokraterna haft torgmöten här i Vellinge och utropat kommunen till ett mönsterexempel har kommunledningen valt att inte kommentera det. Det tycker jag är obehagligt.”

Så vittnar Ola Fornling, kyrkoherde i Vellinge, i DN (17/1) om det främlingsfientliga klimat som länge odlats av samhällets lokalpolitiker.

Moderaterna och dess numera riksökände kommunstyrelseordförande Lars-Ingvar Ljungman bär ett tungt ansvar. Vellinge är så blått som det kan bli. Ett politiskt skyltfönster för högern. I det senaste kommunvalet fick Moderaterna egen majoritet med 56 procent av rösterna. 

Partisekreteraren Per Schlingmann uppmanade i lördags Ljungman, som även är förbundsordförande för Moderaterna i Skåne, att ställa sig bakom partiets officiella flyktingpolitik. Det är så dags. Först när det blivit skandal i medierna tvingas Schlingmann ut på banan. Vad ger det för trovärdighet?

Partiledningen i Stockholm har sedan åratal tillbaka varit mycket medvetna om vilka mörka tendenser som gror bland Skånes moderater. 

Jag har själv suttit till bords med Fredrik Reinfeldt och Sven Otto Littorin, där de bägge beklagat vilket hot Sverigedemokraterna är för Moderaterna i många skånska kommuner. SD har nämligen en stark attraktionskraft  för deras sympatisörer och väljare där. Inför 2006 års val poängterade Littorin, som då var partisekreterare, att Moderaterna därför hade en viktig uppgift att hålla rent högerut. 

Snacka går ju. 

SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism””

Publicerad den av
1

Förra måndagen (19/10) fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet, där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade:

”…vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Debattartikelns nakna avsky mot mulismer ansågs visa att SD nu kastat masken och öppet blottade sin verkliga rasistiska natur.

Åkessons muslimattack väckte så stort uppseende att moderatledaren Fredrik Reinfeldt till sist tvingades bekänna färg om hur han skulle ställa sig om SD blev vågmästare i riksdagen efter nästa val: 

”Jag tänker inte försätta mig i ett läge där jag blir beroende av Sverigedemokraterna eller ger dem något inflytande. Vi tänker inte hamna i ett läge där vi behöver aktivt röststöd av SD för att fortsätta regera Sverige.” (SvD 23/10)

I samma veva friade Folkpartiets Jan Björklund till Miljöpartiet som ett tänkbart stödhjul åt den borgerliga alliansen om olyckan skulle vara framme. Miljöpartisterna var dock inte roade av utsikten att agera röstunderlag åt en moderatledd regering. Och så rullade debatten på med spekulationer om diverse regeringsalternativ, kombinerat med närmast yrvakna fördömanden av SD:s islamfientlighet. 

Men Jimmie Åkessons brutala åsikter om ”det muslimiska hotet” som triggade igång förra veckans debattstorm utgjorde ingen nyhet. Detta fascistiska synsätt var redan etablerat i SD:s partistyrelse. 

Där sitter Richard Jomshof, som dessutom ingår i SD:s innersta kärna tillsammans med Åkesson, partisekreteraren Björn Söder och pressekreteraren Mattias Karlsson. Detta ”de fyras gäng” är hjärnorna bakom SD:s strategi och mobilisering de senaste åren. 

Jimmie Åkessons argumenterade helt i samma anda som Richard Jomshof gjorde på sin egen blogg den 28/9 – alltså redan tre veckor innan Åkessons famösa artikel i Aftonbladet. 

Så här skrev då Jomshof om islams framväxt, vilken ansågs innebära:

”…en mörk framtid där den Europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”

Richard Jomshof avslutade sitt blogginlägg med följande ord:

”Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”

Alltså. Observera hur grovt alla människor med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar nazisterna. Därmed lämnas också fältet fritt för radikala lösningar – notera: ”om ingenting drastiskt görs”.

Vad brukar sådant betyda när fascister är i farten?

Fråga judarna.