Kategoriarkiv: Storbritannien

Bildts blockader

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:Corren.

När Carl Bildt låter som Maj Britt Theorin har vi skäl att bli nervösa, skrev Per Ahlmark i 90-talets början. Bildt var statsminister och inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade.

Serbien gick till offensiv mot Bosniens muslimer och belägrade Sarajevo. FN svarade med en vapenblockad som i praktiken gynnade serberna, vilka redan hade stora militära lager att ösa ur. Muslimerna fick förtvivlat försöka kämpa så gott de själva kunde.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal och höll stenhårt fast vid blockaden. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta uttalande kan ställas mot Srebrenica något år senare, då värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945.

Nu är Bildt utrikesminister och ett långt, blodigt inbördeskrig rasar ånyo, denna gång i Syrien. FN är handlingsförlamat inför upproret mot den samvetslösa Assadregimen, som Ryssland och Iran backar upp, samtidigt som USA:s Obama tvår sina händer.

Situationen är komplicerad sägs det. Och det är sant. Man sa samma sak om Jugoslavienkonflikten. Men säg det också till alla syrier som jagas av Assads tungt beväpnade militär, som nu även fått utökat stöd från Ryssland.

Ett oenigt EU har dock till sist lyft sitt vapenembargo mot Syrien för att oppositionens moderata krafter ska få bättre chanser, vilket kanske, förhoppningsvis kan leda till att Assad tvingas förhandla.

Men Bildt är missnöjd och försvarar åter embargot likt en Maj Britt Theorin: ”Jag är mera för vapenvila än för vapenleveranser.” Javisst.

Bara ett problem som borde göra oss andra mycket nervösa. Fortsatt blockad hade ökat risken för att denna vapenvila dikterats av en triumferande Assad.

Thatcher – en av vår tids största

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/4:Corren.

Winston Churchill räddade ett defaitistiskt Storbritannien från att ge upp under andra världskriget och ingöt ny vitaliserande kraft åt sitt land vid ett avgörande historiskt vägskäl. Det gör tveklöst Churchill till den främste brittiske premiärministern under 1900-talet.

Men Margaret Thatcher kommer inte långt efter. Det finns klara paralleller mellan de båda.

Decennierna som följde på segern över Hitlertyranniet var inte vänliga mot det en gång stolta England. Avkoloniseringsepoken fick imperiet att smälta ihop till blott några marginella besittningar, stormaktsrollen vägde allt lättare och Storbritannien reducerades till en juniorpartner åt USA i kalla krigets globala kamp mot kommunismen.

Allvarligast var den ekonomiska dikeskörningen. Industrialismens pionjärland hängde inte längre med i den internationella konkurrensen. Inrikespolitiskt skilde inte mycket mellan högerns konservativa Tories och socialistpartiet Labour. Konsensus rådde om en allmän vänsterlinje som ökade socialstatens omfattning, regleringsivern och skatteuttagets omfång till rent förödande nivåer.

Under 70-talet var det uppenbart att något var fundamentalt fel.

Det engelska fabrikslandskapet framstod som ett föråldrat museum, arbetslösheten steg, militanta fackföreningar lamslog samhället, sociala orosstämningar spred sig likt ett demoraliserande gift i folkdjupet. Ekonomin var så illa ute att investerare uppmanades att fly pundet.

1976 tvingades den dåvarande labourregeringen att ropa på akuta nödlån från Internationella valutafonden. Även inom Tories deppade man mest och orkade inte föreslå några genomgripande reformer. Det började till och med viskas om att en militärkupp förbereddes i syfte att skapa ordning och reda. Lyckligtvis behövdes det aldrig göras våld på demokratin.

Istället kopplade Margaret Thatcher greppet om Tories och kunde flytta in på Downing Street efter sin första valseger 1979. Hon var exakt vad Storbritannien och tiden behövde just då och där. En ideologiskt principfast marknadsliberal som vägrade kompromissa om vad hon ansåg vara rätt och riktigt.

Förändringarna sved när den ekonomiska politiken lades om, men något vettigt alternativ fanns knappast. Thatcher blev hatad av många och anses än i dag som en mycket kontroversiell figur. Resultaten är dock talande.

De vänsterradikala fackföreningarnas förlamande makt bröts. Skattesänkningar och avregleringar satte fart på produktiviteten. Storbritannien reste sig ur förnedringen, återföddes som modern industrination och plötsligt fanns hopp om framtiden – bortom åratal av rost, förfall och politisk impotens.

Thatcher visade också att hennes land var att räkna med på världsscenen igen. Hon gav USA:s president Ronald Reagan råg i ryggen när det gällde att knäcka totalitarismens Sovjetunionen och vek inte en tum när diktaturens Argentina invaderade Falklandsöarna. Tyrannerna fick veta att ingen utmanade Thatcher och frihetens värden ostraffat.

Även hennes skeptiska hållning till den framväxande EU-apparaten framstår numera som framsynt. Frihandel och mellanstatligt europeiskt samarbete var en sak. Men Brysselelitens hungriga maktambitioner och tendenser till överbyråkratisering var Thatcher en svuren fiende till.

Hon vann ytterligare två val (1983 och 1987) och regerade längre än någon annan brittisk premiärminister före henne. Av goda och fullt begripliga skäl. Labour gick inte att ta på allvar innan Tony Blair tog tag i rodret. Han lärde av Thatcher, gjorde som henne definitivt slut med 70-talets dogmer och vann även han tre valsegrar i följd. Av detta har kanske också de svenska socialdemokraterna något att lära.

Margaret Thatcher är död, men hon kommer säkerligen som Churchill att fortsätta inspirera länge än.

Fler kor väntar på slakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Med Cameron för Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 24/1:

Har ni hört talas om Neelie Kroes? Om inte, så kan vi meddela att hon är EU-kommissionär för ”den digitala agendan”. Hösten 2011 tillsatte Kroes en utredning om ”fri media och pluralism” under ledning av Lettlands tidigare president Vaira Vike-Freiberga.

I måndags presenterades det färdiga resultatet. Varje EU-land ska tillsätta ett mediaråd med makt att bötfälla misshaglig journalistisk, framtvinga publicerade ursäkter, och frånta journalister rätten att kalla sig journalister.

Råden ska vara ”oberoende”, men samtidigt kontrolleras av EU-kommissionen. Yttrande- och tryckfriheten skulle alltså i framtiden utövas på nåder av icke-folkvalda teknokrater i Bryssel.

Förslaget kommer förhoppningsvis aldrig att bli verklighet. Men är bara ett belysande exempel i raden på hur EU:s grundläggande idé att värna freden, friheten och demokratin i Europa håller på att korrumperas av Brysselapparatens  maktfullkomliga tjänstemannaelit.

Den producerar varje år en oöverskådlig pappersmassa av lagar och regleringar inom området efter område, smått som stort. Det demokratiska underskottet vidgas, en klyfta som tenderar att förstärkas av eurokrisen och kraven på ännu mer överstatliga befogenheter i syfte att rädda det skadeskjutna valutaprojektet från totalt haveri.

Hans Magnus Enzensberger, tysk vänsterliberal intellektuell och EU-vän, varnade nyligen i den läsvärda skriften Det mjuka monstret Bryssel för hur EU:s medborgare riskerar att bli omyndigförklarade av det som i praktiken blivit ett slags europeiskt mandarinvälde.

Enzensberger citerar filosofen Hanna Arendt som redan 1975 såg ”en förvandling av alla statsformer till byråkratier, det vill säga en makt som utgår varken från lagar eller människor utan från anonyma kontor eller datorer”. Där har vi hamnat nu, menar Enzensberger beklagande.

Det är i ljuset av denna dystra utveckling vi bör se den brittiske premiärministern David Camerons tal om ett reformerat EU. Hotet om att Storbritannien skulle lämna unionen efter en folkomröstning är drastiskt. Det skulle vara mycket olyckligt med en union utan de frihandelsvänliga britterna.

Men att Cameron sätter ned foten ordentligt och rejält är sannolikt nödvändigt för att styra EU tillbaka i sundare riktning. Mot ökad ekonomisk konkurrenskraft, mot mindre av byråkratiska överhetsfasoner och mera av folkligt inflytande, mot en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas olikheter.

I Sverige hämmas tyvärr EU-debatten fortfarande av okritiska anhängare (oftast borgerliga) och gammeldags nejsägare (oftast vänster). Det är hög tid att dessa förlegade skyttegravar överges. Istället borde Camerons EU-vision bli en välkommen start för den mogna, brett engagerande diskussion om EU:s mål och syften som både Sverige och övriga Europa behöver.

Thatcher och Palme

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 4/1:

Förra året såg vi Margaret Thatcher på vita duken i Meryl Streeps gestalt. Nu kommer Järnladyn även i bokform. I dagarna släpps nämligen den första svenska biografin om Storbritanniens kontroversiella premiärminister. Författare är Gunnela Björk, docent i historia.

Det blir säkert intressant läsning och ett välkommet alternativ till den grasserande nostalgin kring Olof Palme. Javisst, bägge är fascinerade gestalter. Men politiskt är Palmes demokratiska socialism hopplöst daterad, bankruttförklarad genom den marknadsliberalism som Thatcher representerade.

Faktiskt hade Palme framtiden bakom sig redan på 70-talet. Under honom blev socialdemokraterna mindre pragmatiska och mer radikala i takt med att Sverige hamnade på dekis efter 60-talets rekordår. Men för Storbritannien var läget ännu värre.

Politiken präglades av en impotent höger och en verklighetsfrämmande vänster. Militanta fackföreningar lamslog samhället med strejker, centrala London höll bokstavligen på att drunkna under ett berg av sopor. Skyhöga skatter och okontrollerade utgifter knäckte statsfinanserna. 1976 tvingades Labourregeringen väjda till IMF om akuta nödlån, ungefär som ett U-land i tredje världen.

Se gärna Stanley Kubriks film A Clockwork Orange från 1971. Den tolkar profetiskt exakt decenniets ångestladdade stämningar i ett England där samhällskontraktet är i upplösning, där social oro och nihilism breder ut sig.

Thatcher kom till makten 1979 med löftet att leda landet ur denna mardröm. Vilket hon också gjorde. Hennes liberala recept innebar förändringar som sved, men resultatet gjorde att Storbritannien föddes på nytt som nation under 80-talet.

Palme begrep förstås aldrig Thatcher, han hade bara avsky till övers. Dock är det hennes arv som levt vidare och fortsätter att inspirera.

Thatcher.

De oförbätterliga golfarna…

Publicerad den av
Svara

I helgen var jag på Särö och försökte, som synes, göra en insats på golfbanan. Jag förstår att man kan bli biten av denna sport, flera av mina vänner är helt oförbätterliga golfare. De spelar i ur och skur, en del vägrar ens att låta sig hindras av snö och is på vintern.

Frågan är dock om några slår medlemmarna av ärevördiga Richmonds golfklubb i hängivenhet. Richmond ligger tio mil utanför centrala London och när tyskarna inledde sin bomboffensiv under blitzen 1940 införde klubben kompletterande krigstidsregler för att hantera situationen:

”Under tävling är det tillåtet för spelarna att söka skydd vid artillerield eller bombfällning utan att behöva plikta för uppehåll. Lägen för kända bomber med fördröjd utlösning är utmärkta med röda flaggor på rimligt, men ej garanterat säkert, avstånd…

En boll som rubbas genom fientligt anfall får utan plikt flyttas till ursprunglig plats; om den gått förlorad eller förstörts får den ersättas av en annan boll, dock ej läggas närmare hålet. Spelare, vars slag påverkas av att en bomb exploderar samtidigt, får slå en ny boll från samma plats. Plikt: ett slag.”

Bomber eller inte, personligen håller jag mig nog hellre kvar på de här banorna:

Mannen som släckte Europa

Publicerad den av
Svara

Firar Europadagen med att skänka en sur tanke till sir Edward Grey. Hade inte han som utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i första världskriget (som därmed också blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna sannolikt vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då fått det ungefär som idag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism och nazism under mellantiden. Förmodligen.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett sedermera bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes.

Mitt liv med Thatcher

Publicerad den av
Svara

1979 åkte jag på min första språkresa till England. Då blev Margaret Thatcher premiärminister. 1983 åkte jag på min andra språkresa till England. Då blev Thatcher återvald. 1990 åkte jag med en polare till London och levde rullan. Då avgick Thatcher. Nu har jag precis sett Järnladyn på bio. Konsekvensen är ännu oviss.