En brittisk rysare

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

Idag går Storbritannien till val. Det borde se ljust ut för premiärminister David Cameron och hans liberalkonservativa koalition. Sedan Tories återkom till makten 2010, med Liberaldemokraterna som regeringspartner, har Storbritanniens ekonomi stadigt förbättrats och tillhör idag Europas starkaste.

Inte många trodde det var möjligt när Labour nesligen lämnade Downing Street för fem år sedan. Den globala finanskrisen hade slagit hårt och högljudda krav restes på att låta de offentliga budgetunderskotten skena i syfte att parera smällen. Cameron var klokare.

Receptet att vinna kortsiktiga lättnader till priset av att förstöra statsfinanserna har endast haft misär i släptåg. Tidigare experiment i den riktningen betalade Storbritannien svidande dyrt för på 70-talet.

Cameron visade att han lärt sig läxan. Med lika delar principiell ståndfasthet som pragmatisk skicklighet har Cameron vårdat landets ekonomiska trovärdighet. Budgetdisciplinen har hållits, upplåningen reducerats, skatterna har sänkts.

Fler jobb skapas nu i Storbritannien än i hela övriga Europa sammantaget. Sysselsättningsgraden är den högsta sedan 1971! Tjänstesektorn går som tåget. Även industrin visar fina siffror. Produktiviteten kunde dock vara högre och åtskilligt återstår att göra innan den offentliga ekonomin är i hälsosam balans.

Men den utstakade kursen är väldigt lovande. Varför riskera att återhämtningen förbyts i stagnation med Labours illröda Ed Miliband vid rodret? Han är inte ens vidare populär bland medlemmarna i sitt eget parti, utan är snarare fackföreningsbossarnas man, och har lovat tillväxthämmande skattehöjningar i parti och minut under valrörelsen.

Ändå ligger Tories och Labour nästan jämsides i opinionsundersökningarna. Att något parti längre skulle få egen majoritet i parlamentet förefaller utopiskt.

Den brittiska politiken går istället mot en historisk fragmentering. Väljarna är otrognare än förr och visar större skepsis mot det politiska etablissemanget som Tories och Labour representerar. Liberaldemokraterna i mitten har förlorat attraktionskraften från 2010 och lönas illa för sin regeringsmedverkan.

Till höger har migrations- och EU-fientliga UK Independence Party (UKIP) med den ölpimplande populisten Nigel Farage ätit sig in. Samtidigt är vänsternationalistiska Scottish National Party (SNP) på väg att pulverisera Labours dominans i Skottland och vädrar morgonluft efter den förlorade folkomröstningen förra året. Anhängarna av ett bevarat Storbritannien vann ju bara en knapp seger och SNP hoppas på en framgångsrik returmatch.

Cameron har i Thatchers anda efterlyst ett mer marknadsorienterat och mindre politiserat EU. För att få Brysseleliten att lyssna vill han ha ett reformerat brittiskt medlemsavtal, som ska ligga till grund för en folkomröstning (troligen 2017) om britterna ska stanna i EU eller ej.

Delvis är det också ett försök att blidka EU-kritikerna inom Tories och rycka undan mattan för UKIP (vilket inte lyckats). Blir resultatet ett brittiskt utträde, kommer SNP – som vill kvarstå i EU – att kassaskåpssäkert framtvinga ännu en omröstning om Skottlands självständighet.

Mycket står alltså på spel med dagens val. Konsekvenserna kan på flera sätt bli ödesdigra. Men det svårt att se någon annan som bättre kan klara utmaningarna som väntar än David Cameron.

Länge leve Järnladyn!

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Idag är det två år sedan Margaret Thatcher gick ur tiden. Vill man förstå vad hon betydde är filmen A clockwork orange en lämplig utgångspunkt.

Stanley Kubricks klassiker fångar på kornet de tryckande, ångestridna stämningar som präglade Storbritannien under 70-talet. Det forna stolta brittiska imperiet var allvarligt på dekis. Den överjästa, socialistiskt präglade välfärdsstaten kvävde ekonomin och människors initiativkraft. Industrisektorn, i huvudsak offentligt ägd, kunde inte längre konkurrera.

Decennier av teknokratisk samförståndsanda mellan partierna paralyserade politiken. Parlamentet utmanades av militanta fackföreningar som lamslog samhället med omfattande strejker. Centrala London dränktes i ett berg av sopor, det förekom till och med strejkvakter som hindrade patienter att söka vård på sjukhus.

”Good-bye Great Britain”, löd en symptomatisk rubrik i Wall Street Journal 1975, som gav rådet till sina läsare att undvika engelska investeringar och fly pundet. Året efter tvingades Labourregeringen vädja till Internationella valutafonden om akuta stödlån i stil med dagens Grekland.

Föga förvånande kom punkvågen som en explosiv, rasande reaktion på hopplösheten. Bara titeln på Sex Pistols första singel säger det mesta om läget: Anarchy in the UK.

A clockwork orangeKubricks film från 1971 skildrar ett dystopiskt England där samhällskontraktet mellan medborgare och stat vittrat sönder, där lag och ordning blivit ett dåligt skämt, där kriminalitet och ungdomsvåld, social oro och nihilism slagit klorna i nationen. Precis så som allt fler britter började känna det under decenniets gång.

A clockwork orange tolkar deras mardröm med profetisk precision och det föll på Margaret Thatcher att leda dem ur mörkret. I valet 1979 lovade hon att återge Storbritannien livsgnistan genom att knäcka den skyhöga inflationen, privatisera den bankruttmässiga nationaliserade basindustrin, samt bryta fackföreningarnas makt som hotade demokratin och individens frihet.

Järnladyn höll ord.

När hon avgick 1990 hade hennes moderniseringsreformer förändrat landet i grunden. Det skedde inte utan motstånd och protester, både inom etablissemanget och ute på gatorna. Men Thatcher stod pall, tog striden och vägrade låta systembevararna nöta ner henne och det hon trodde på.

Thatcher var nämligen en genuint värdeburen politiker, driven av viljan att övertyga, nästan likt en predikant: Som hon själv uttryckte det: ”Man kan bara få folk med sig genom att framställa saken på ett litet evangeliskt sätt”. Enligt henne var socialism, korporativism, konfiskatoriska skatter och statligt bidragsberoende först och främst moraliskt fel, och därför förkastligt.

Omvänt var marknadsliberalism inte blott en fråga om ekonomisk effektivitet och tillväxt. Utan i kombination med traditionella dygder som sparsamhet, strävsamhet, bildning och enskilt medborgerligt ansvarstagande det enda moraliskt riktiga att bygga ett fritt och anständigt samhälle på. Inget mjukryggat och opinionsmässigt ängsligt triangulerande hos henne inte.

Och budskapet gick onekligen hem. Thatcher vann tre val i rad på sin retoriska styrka och ideologiska principfasthet. Tänk en sådan politiker i spetsen för svensk borgerlighet!

Thatcher.

Det förrådda Ukraina

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.

Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.

Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.

”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.

Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.

Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.

Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.

Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.

Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).

”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.

Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.

Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.

Bond och den engelska baksmällan

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Idag börjar inspelningen av den nya James Bondfilmen Spectre. Daniel Craig gör åter rollen som agent 007. Premiär blir det i oktober nästa år. Men jag sympatiserar med George Lazenby. Han lanserades som Sean Connerys efterträdare till rullen I hennes majestäts hemliga tjänst 1969. Och hoppade sedan av.

Lazenby kunde fortsatt som Bond i åtskilliga filmer. Fast icke. Han ansåg att karaktären blivit daterad i den politiskt mer medvetna tid som rådde på tröskeln till 1970-talet. En klok insikt.

James Bond är i grunden ett symptom på Storbritanniens baksmälla efter andra världskriget. Landet hade kämpat heroiskt och vunnit mot Hitler. Men det var den brackiga före detta brittiska kronkolonin USA som fixat segern. Englands stormaktsställning hade reducerats till en skugga av sitt forna jag.

Det stolta imperiet höll på att upplösas. Svunna var Londons glansdagar som globalt finanscentrum. Det var då, i början av  50-talet, som Bond uppfanns av författaren och tidigare underrättelseagenten Ian Fleming. Hans alter ego vid MI6 blev en slags eskapistisk terapi för britternas kvaddade nationalkänsla.

Flemings första Bondbok, Casino Royale, publicerades 1953. Det skulle bli tretton stycken till, där världen gång på gång hotades av megalomaniska skurkar. Den omnipotente Bond fick dem alla på fall. Ironiskt nog var det en amerikan som gjorde att Bond lyckades fånga den breda massan.

1961 förklarade USA:s nyvalde president John F Kennedy att Bondböckerna tillhörde hans favoritläsning och det populärkulturella genombrottet var ett faktum. Samma år filmades boken Dr No där Sean Connery gjorde entré med rätt att döda på vita duken. Kennedy älskade filmen och föreslog From Russia With Love som uppföljare. Så blev det.

Men att låta Bond hålla på med dessa terapeutiska brittiska hävdelseövningar ända in i mitten av 2010-talet? Är inte det lite fattigt? I mitt tycke har heller ingen Bondfilm överträffat I hennes majestäts hemliga tjänst. George Lazenbys korta karriär som agent 007 bevisar bara den gamla sanningen: Man ska sluta när man är som bäst!

I hennes majestäts otjänst

Skrivit i Corren 18/9:Corren.

”Enkelt uttryckt, det finns ingen mer kreativ handling än att skapa en ny nation.” Det skrev skådespelaren Sean Connery i New Statsman för några månader sedan.

Allas vår original-James Bond har i drygt femtio år varit engagerad för ett självständigt Skottland (Connery är själv född i Edinburgh, säte för det skottska parlamentet). Idag kan hans dröm uppfyllas, när skottarna folkomröstar om utträde ur den brittiska union man tillhört under tre sekler.

Opinionsmätningarna tyder på en rysare, läget är nervdallrande jämt. Connerys argumentation i New Statsman är ganska typisk för den kilt-romantik som självständighetsrörelsen är marinerad i. Utan Englands kvävande skugga skulle kraften i Skottlands stolta kultur, historia och traditioner blomma upp och ge skottarna sin rättmätiga styrka åter, hemma och utomlands.

Genom välsignelsen av denna förmodade nationellt kreativa explosion, kombinerat med turism, whiskey och – icke minst – flödande nordsjöolja, kan Skottland få en mycket rikare framtid på egen hand.

Faktum är dock att välfärden i denna fattigare norra landsände är beroende av skattemedel från Storbritanniens mera välmående södra områden. Inte ens Skottlands andel i nordsjöoljan kan kompensera för verklighetens tuffa realiteter.

Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har drabbat Skottlands gamla industristruktur hårt med arbetslöshet och sociala bekymmer som följd. Nationalisternas svar på denna komplexa problematik har varit förförande enkel: allt är den ogina Londonregeringens fel, oavsett om det varit Labour eller Tories som styrt.

Notan för syndabockspopulismen kan stå både Storbritannien och Europa dyrt.

Skottarna lär knappast få det bättre om nationalisterna vinner folkomröstningen, tvärtom. Med ett till ”Lillbritannien” reducerat Storbritannien försvagas britternas inflytande i EU och på det internationella planet.

Tyngden i Londons traditionella röst för frihandel, för minskad makt åt Bryssel, för ordning och säkerhet i världen kommer att obevekligen att väga lättare. Konsekvenserna av ett sådant scenario är oroväckande svåröverblickbara, bland annat för Sveriges del, men Putin skrockar garanterat nöjd i Kreml.

Ett självständigt Skottland? Tyvärr agent 007. Enkelt uttryckt, det vore en destruktiv handling.

”Politik blir man bara yr i mössan av”

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Förmodligen tillhör jag den sista generationen som hade nöjet att växa upp med busfröet Bill (eller William, som han heter i original) som självklart sällskap under läslampan. Den senaste svenska upplagan av Billböckerna tryckets i 80-talets början och när jag kollar med yngre vänner i bekantskapskretsen känner ingen till honom. Tragiskt.

Lyckligtvis har jag i alla fall min barndoms Billsamling i tryggt behåll. Liksom författaren och akademiledamoten Per Wästberg brukar jag fortfarande göra regelbundna återbesök i Bills obetalbara universum. Det är verkligen en skrattfest för livet.

Bill är en brittisk kusin till Tom Sawyer och Huckleberry Finn, även föregångare till vår egen folkhemsanarkist Pippi Långstrump. Den tidigare folkskolelärarinnan Richmal Crompton (1890-1969) skrev totalt 38 böcker, med start 1922, om den evigt 11-årige Bill och hans kumpaner Ginger, Douglas och Henry i gänget De laglösa. Med Bill som den givna ledargestalten vänder de upp och ner på livet i en fiktiv, dåsig landsortsby utanför London.

Bill är yngsta barnet i den burgna medelklassfamiljen Brown, med en resignerad tidningsläsande far och en tankspridd mor vars främsta sysselsättning är att stoppa strumpor. De despotiska, lätt korkade äldre syskonen Ethel och Robert är ständigt involverade i olika försök till romantiska relationer.

Men deras svärmerier i grannskapet har en tendens att ohjälpligt trasslas till när Bill och De Laglösa finner anledning att blanda sig i leken. Inte av elakhet, dock. Den oborstade odågan Bill är i grunden en godhjärtad person med humanitärt patos och stark rättskänsla. Resultatet av hans välvilligt motiverade ingrepp i omgivningens tillvaro leder emellertid ofelbart till sammanbrott och socialt kaos, allt till Bills misstrogna förvåning:

– Jag ville ju bara hjälpa.
– Men snälla Bill, sade mrs Brown, hur trodde du det skulle hjälpa någon att säga att Ethel har epilepsi och lungsot?

De laglösas rastlösa fantasi och djärva upptågskonst drabbar oupphörligen villakvarterens inkrökta värld av kyrkobasarer, trädgårdsfester, sångutflykter och poesiaftnar. Cromptons historier är ett slags förväxlingsspel, där aktörerna ständigt missförstår varandra och hyser felaktiga uppfattningar om vad som händer och varför. Endast läsaren njuter av privilegiet att ha hela bilden klar för sig.

Det är inte bara högoktanig fars, utan även lysande satir över det stela engelska klassamhället med sina fnoskiga äldre damer, bortskämda unga snobbar, pompösa biskopar, pretentiösa konstnärstyper och halvtokiga, pensionerade officerare från kolonierna.

Bill är en dynamitard i borgerlighetens salonger – en okuvlig nonkonformist som med suveränt förakt för de vuxnas inrutade konventioner och kvävande maktanspråk försvarar sitt revir. Sådant är förstås inte okontroversiellt. Det fanns knarriga moralister vilka betraktade Billböckerna som första steget till ungdomsvårdsskolan, och krävde att de svenska biblioteken skulle förbjuda dem.

Bills förmåga att inspirera barn till en kriminell karriär torde dock vara i paritet med Emil i Lönnebergas. Mot vissa människors bottenlösa stupiditet kämpar som bekant även gudar stundtals förgäves.

Vad Richmal Cromptons kritiker i övrigt missade var att Billböckerna innehåller rikligt med invävda intellektuella referenser. ”Billböckerna är ett slags bildningslexikon”, skriver Per Wästberg i essäsamlingen Frukost med Gerhard (1992):

Här hörde jag första gången namn som Shakespeare, Bacon, Gladstone, Freud, Mingperioden. Crompton alluderar på klassiker, låter folk tala cockney eller Bill – i färd med att undvika ett besök hos tandläkaren – framföra monologer värdiga en Wagneropera. Hos Bill mötte jag ord som var roliga att kopiera och bolla med: gravitationslagar, atomkärnor, modus vivendi, platonska ideal, Turkish delight…

En av mina egna favoritepisoder är när Bill frestas att ge sig in i politiken (ur William the Fourth, 1927 – svensk titel: Bill spelar högt). Den lilla byn ska välja en parlamentsledamot. Bills morbror sluter med fanatikerns glöd upp bakom det liberala partiets kandidat, som ställs mot en lokal representant för högerpartiet Tories. Valkampanjens upphetsade stämning undgår självfallet inte att även drabba Bill, som fångas av liberalernas paroll om ”fred, lycka och billigare bröd”.

Bill drar omedelbart slutsatsen att ”högergubbarna” måste vara ytterst illasinnade som motsätter sig en sådan politik. Men morbrodern avböjer bestämt Bills entusiastiska försök att assistera honom i röstvärvningsarbetet. Varvid Bill går sin egen väg och bryter sig in i högerkandidaten mr Cheytors hem för att handgripligen övertala denne från att snuva de goda liberalerna på segern.

Luften går dock ur Bills politiska engagemang när mr Cheytor efter en vild brottningsmatch upplyser honom att även högerpartiet vill ha fred, lycka och billigare bröd (triangulering i mittfåran är inget nytt under solen):

Bill tappade hakan.
– Vill ni? Högergubbarna? Varför bråkar ni med varandra, då?
– Om jag vore du, sade mr Cheytor, skulle jag inte blanda mig i politiken. Du blir bara yr i mössan av det.

Morgonen efteråt möter mr Brown familjens tidigare nyfrälste ungliberal vid frukostbordet:

– God morgon, Bill, sade han. Kanske du vill titta i tidningen, du som så plötsligt har börjat intressera dig för politik?
– Politik? sade Bill likgiltigt. Det är ingenting att ha. Man blir bara så – yr i mössan av det.
Mr Brown betraktade sin son.
– En mycket klok iakttagelse. Det tar sig Bill!

Vad gör Norrköping så optimalt?

Skrivit i Corren 21/1:Corren.

Förra veckan var Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist (S) upprörd i rutan. SVT hade granskat ett 40-antal myndigheter som utlokaliserats till olika håll i landet. Och funnit att många förvaltningschefer varken bor på orten för huvudkontoret, eller föredrar att arbeta där.

Istället finns en tendens att cheferna smyger sig tillbaka till Stockholm. I Norrköpings fall är man särskilt sura över Kriminalvården, som haft fräckheten att ett öppna ett ledningskansli i huvudstaden.

Stjernkvist värnar förstås den offentliga verksamheten inom sitt revir och fördömde tilltaget som illavarslande. Risken är att hela syftet med utlokaliseringen går förlorad, menade han (SVT 15/1).

Utflyttningen av statliga ämbetsverk drog igång på allvar under 70-talet, då omkring 10 000 myndighetsanställda förvisades från Stockholm. Sverige hade drabbats av lågkonjunktur och en svår strukturkris.

Genom utlokaliseringen ville man försöka hålla sysselsättningen uppe i skilda landsdelar och samtidigt dämpa expansionen i Stockholmsregionen. Dess tillväxt skulle tappas av och spridas mera geografiskt jämt. Tanken var att det privata näringslivet skulle följa myndigheterna i spåren.

Den regionalpolitiska ambitionen att ta kommando över samhällsutvecklingen och vända den i annan riktning måste dock sägas ha slagit slint. Ordentligt. Stockholm är ett hetare tillväxtområde än någonsin, urbaniseringen fortsätter i allt starkare takt.

Det ursprungliga syftet med att utlokalisera statliga myndigheter har alltså redan gått förlorad. Ett angelägnare fokus i dag borde vara att reformera själva förvaltningspolitiken och få bukt med den sedan länge svällande byråkratiapparaten.

För det första: myndigheter som har karaktär av åsiktsproducerande lobbyorganisationer är en demokratisk perversion. Opinionsbildning är en sak för den politiska sfären, inte förvaltningen.

Därför finns ingen anledning att acceptera existensen av exempelvis Folkhälsomyndigheten (Östersund), Energimyndigheten (Eskilstuna), Skogstyrelsen (Jönköping) eller Forum för Levande historia (Stockholm).

För det andra: det ligger i allas intresse att myndigheter med traditionella förvaltningsuppdrag kan utföra sitt arbete så effektivt och rationellt som möjligt, med så professionell personal som möjligt.

Frågan är om inte utlokaliseringspolitiken även ur detta perspektiv är förfelad. Inget ont om Norrköping, men vad motiverar att Kriminalvården ska ligga just i denna stad? Oftast kan faktiskt Stockholm vara en optimalare placeringsort. Det är den politiska maktens centrum, gilla det eller ej.

Där finns riksdagen och departementen, men också närheten till andra tunga aktörer och organisationer som har stor betydelse för hur myndigheterna kan sköta sina åligganden. Dessutom är det vanligen lättare att rekrytera kvalificerad kompetens i eller till Stockholm.

Det är knappast av rent okynne som Kriminalvården och andra myndigheter envisas med att dra sig dit.

Europas baneman

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

I går sände jag en sur tanke till sir Edward Grey. Det var ju 95-årsdagen av vapenstilleståndet den 11 november 1918, när kanonerna äntligen tystnade efter fyra års exempellös masslakt på Europas slagfält. Miljoner människoliv hade förspillts, därtill en lovande samhällsutveckling i frihetlig riktning.

Ruiner återstod av den gamla världen där den politiska sfären var begränsad, gränserna öppna, välståndet växte och en allmän tendens av liberalisering sakta men säkert stöpte om tillvaron. Snart är det 2014 och precis ett sekel sedan första världskriget startade.

Hade inte Grey som engelsk utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i konflikten (som därmed blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna förmodligen vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då sannolikt fått det ungefär som i dag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism, nazism och ett ännu värre krig 1939-1945.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes. Ännu har vi inte helt återvunnit vad mörkret stal.

Klimatinvestera för framtiden

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Nu är det klart! Storbritannien satsar på ny, fräsch kärnkraftsteknik. Två reaktorer ska byggas i sydvästra England med planerad driftstart 2023. Det är en viktig investering för att både säkra energibehovet och reducera koldioxidutsläppen.

Storbritannien framstår därmed som ett föredöme i Europa, särskilt i jämförelse med Tyskland som gått åt motsatt håll.

Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 beslutade förbundskansler Angela Merkel att i panikpopulistisk anda att stänga alla tyska reaktorer till 2021. Trots att risken för den förödande kombination av jordbävning och tsunami som slog sönder Fukushima knappast är direkt överhängande i Kontinentaleuropa.

Istället tvingas tyskarna till omfattade skattesubventioner av lågproduktiva, alternativa energikällor som sol- och vindkraft. Samt att förlita sig på klimatförstörande fossilförbränning. Resultatet är så skyhöga energipriser att ”elfattigdom” blivit ett begrepp bland många vanliga tyskar.

Storbritanniens eller Tysklands väg, vilken väljer Sverige? Socialdemokraterna har nyckeln.

Det är snart dags att pensionera de gamla svenska 70-talsreaktorerna och ersätta dem med bättre, effektivare och modernare motsvarigheter. Tack vare Centern tillnyktring har Alliansen kunnat öppna möjligheten för detta. Bland andra Vattenfall är intresserade av att bygga.

Men vem vågar sig på tunga investeringar i kärnkraft när ingen vet hur det politiska läget är nästa mandatperiod? Då kan Stefan Löfven vara statsminister i en koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som pressat S att följa det tyska exemplet. Alliansen har också vällustigt slagit mynt av hotet i debatten.

Löfven vill desarmera den för honom besvärliga frågan genom att förslå en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken. Hittills är det kalla handen från borgerlighetens sida.

Valtaktiskt har man ju mer att vinna på att skrämma väljarna med konsekvenserna av de rödgrönas avvecklingsfundamentalism och chockhöjda energiskatter. Dessutom är arbetarrörelsen splittrad, vilket ben S egentligen står på i kärnkraftsfrågan är svårt att få något vettigt svar på.

Men varför inte sätta nationens intresse i första rummet och syna Löfvens kort? Ansvar för Sverige kräver att vi inte blir ett nytt Tyskland, om olyckan skulle vara framme. Vi behöver en långsiktig, klimatsmart, säker och ekonomiskt hållbar energiproduktion.

Finns chansen att S kan gå med på nya reaktorer? Löfven är själv övertygad kärnkraftsvän, han skulle få stöd av LO och sannolikt åtskilliga realistiskt tänkande gråsossar ute i partidistrikten. Ett blocköverskridande beslut mellan Alliansen och S skulle ge en bedövande parlamentarisk majoritet åt kärnkraften, MP och V hade blivit isolerade och oskadliggjorda.

För välfärdens, sysselsättningens, klimatets och framtidens skull: försök!

Ritchie Blackmore om Obama, skatterna och Thatcher

Blackmore

Ritchie Blackmore, gitarrhjälten från Deep Purple och Rainbow, talar ut i senaste numret av Sweden Rock Magazine (nr 6/2013). Och det är sannerligen ord och inga visor. Här är några utdrag från intervjun som är gjord av Martin Carlsson:

”I England infördes 1974 en skatt som innebar att man skulle betala 82 procent i skatt och jag hade inte för avsikt att betala 82 procent i skatt av pengarna till regeringen. Jag flyttade till USA, där jag betalar 35 procent. Jag tycker det är tillräckligt för regeringen att slösa bort. Man borde inte låta regeringen komma undan med saker.”

”Vill man ha en bra ekonomi borde man ha låga skatter, för då spenderar folk pengar och då skapar de rika fler jobb åt folk. Men den nuvarande presidenten tycks inte fatta det. Han tror bara på att straffa alla människor som kan tänkas ha lite pengar och han vill ha fler skatter.”

”Det finns många ställen som jag gillar, men det finns många ställen där jag tycker skatterna är orättvisa. Som Sverige.”

”Hela världen verkar ha blivit galen efter pengar. En massa regeringar är skurkaktiga och slösar bort pengarna och nu vill de ha mer pengar från dessa fattiga människor som måste betala dessa skatter.”

”Jag är ett fan av Margaret Thatcher… Hon räddade England, som var på väg åt helvete med fackföreningarna och deras järngrepp. Hon kämpade emot det och jag tyckte hon var briljant. Jag önskar vi hade en Margaret Thatcher här i USA. Det skulle stoppa fackföreningarnas järngrepp. Att vara med i facket är en sak och det var en god sak i början. Men nu har de blivit lobbyister och betalar pengar till presidenten så han måste belöna dem när han blir vald.”

Det kanske är dags för gamle Ritchie att släppa gitarren och satsa på politiken? Rock on!