Nya oliberala Moderaterna

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Visst finns dåliga exempel på privatiseringar. Ta vårdcentralen Serafen, som Alliansstyrda Stockholms läns landsting 2007 sålde till mottagningens egna läkare. Prislapp: knappt 700 000 kronor. De följande fyra åren drar de nya ägarna in mångmiljonvinster innan vårdbolaget Capio köper Serafen för omkring 20 miljoner kronor. Vänsteroppositionen kritiserade affären och detta med all rätt.

De borgerliga hade ju praktiskt taget skänkt bort offentlig egendom för en spottstyver. Sånt kan knappast betecknas som god förvaltning av skattebetalarnas pengar. Istället blev Serafen en tacksam symbol att peka på för privatiseringsmotståndarna och skadade förtroendet för reformvilliga liberala krafter som vill öka valfriheten och effektivisera välfärdssystemen.

Men vad Serafenhistorien i grunden illustrerar är ingalunda att försäljningar till privata utförare är av ondo. Utan inskärper snarare betydelsen av att privatiseringar måste skötas professionellt och på marknadsmässiga villkor. Att Alliansen i Stockholm uppträdde som naiva träskallar är inget seriöst argument mot hela projektet för att åstadkomma större mångfald i utbudet av välfärdstjänster.

Inom Socialdemokraterna och LO hörs högljudda krav på att enskilda välfärdsaktörer måste förbjudas att göra vinst. Dessutom tyder opinionsmätningar på en viss skepsis bland folk över vad förnyelsen kan innebära.  Det är naturligt att förändringar möter oro.

Det finns alltid de som fördrar det ”som gammalt och fornt varit haver” (för att citera motståndarna till Gustav Vasas moderniseringsprojekt på 1500-talet). Tror man på det man gör finns dock föga anledning att blekna. Istället desto viktigare att pedagogiskt förklara vad som står på spel och bilda opinion för sin sak.

Nya Moderaterna väljer emellertid ett mindre hedrande alternativ: att sätta upp ett blött finger i luften och väljarmaximera politiken efter vindriktningen för dagen. Tryggare tillsammans heter en ny rapport från det ledande regeringspartiet och bara den S-doftande titeln är talande.

I rapporten, lanserad på söndagens DN Debatt, pläderas för en omprövning i synen på privatiseringarnas samhällsnytta. Bland annat hävdades i DN att ”det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige”. Med ”gemensamt ägande” menas alltså den politiker- och byråkratkontrollerade sektorn i stat, kommun och landsting.

Signalen till liberala reformister är således att Moderaterna nu prioriterar omsorgen om rådande offentliga maktsystem före marknad, frihet och pluralism. Utrymmet för att stärka enskilda människors inflytande och rulla tillbaka den politiska klassens dominans riskerar därmed att krympa dramatiskt, samtidigt som omvandlingstrycket för att skapa en bättre fungerande välfärd minskar.

Det är illa för Sverige.

Tennis på Lidingö

Lidingö TK den 9 december 2012.

Vi spelade tennis i söndags, Patrik och jag. Med nya bollar (som synes). Lidingö TK är definitivt min favoritklubb i Stockholm. Lagom stort, behaglig otvungen känsla, hög trivselfaktor. Jag skulle kunna bo på Lidingö enbart för skälet att ha nära till denna tennishall. Home is where the heart is. On the court.

Dupondtarna på Kulturhuset

Skrivit i Corren 26/9:

Anfäkta och anamma! Rör inte vår Tintin! Under gårdagsmorgonen gick proteststormens vågor höga i de sociala medierna. Den folkkära seriehjälten fick inte längre finnas bland ungdomsbibliotekets hyllor på Kulturhuset i Stockholm.

Dess konstnärlige ledare Behrang Miri motiverade utresningen med att Tintin är ”afrofobisk” och ”speglar en nidbild med kolonialt perspektiv”. Intressant med en konstnärligt ansvarig i offentlig tjänst som vill censurera och förbjuda konst. Sånt brukar annars känneteckna diktaturer, exempelvis dem som Tintin själv bekämpade under sina äventyr i Stalins Sovjet eller i 30-talets Kina, härtaget av den japanska krigsmakten och europeiska kolonisatörer.

Jag antar att Kulturhusets inkvisitor läst Tintin dåligt och främst baserat sin uppfattning på den kontroversiella berättelsen Tintin i Kongo från 1931. Att verket är nedlusat med den då i västvärlden allmänt föraktfulla synen på Afrika råder inget tvivel om. Senare medgav upphovsmannen Hergé (Georges Remi) att han skämdes för detta tidiga album och tonade ned de värsta inslagen i kommande utgåvor.

Till saken hör dock att Tintin i Kongo blev hejdlöst populär i just Kongo och flera andra afrikanska länder under avkoloniseringsepoken. Läsarna tyckte att albumet på ett omåttligt komiskt sätt speglade vilka fördomsfulla puckon deras forna europeiska herrar var. Vilket i sig belyser de förment rättrogna censurivrarnas problem, vem är det som ska känna sig kränkt egentligen?

Som all god konst kan Tintin betraktas ur många perspektiv, inte minst är albumen utmärkt underhållning både för barn och vuxna. Dumstruten på Behrang Miris huvud blev snabbt uppenbar. Efter några timmar backade Kulturhuset för kritikerstormen. Tintin fick återvända. Den mest berömda av alla journalister tystar man inte ostraffat. Ett sundhetstecken på det fria ordets ställning, onekligen.

Inspirerande tennissöndag

Idag har vi tittat lite på Björn Borgs gamla racketar. Finns att beskåda på Stockholm TK. Härlig klubb med skön 70-talskänsla. Har man tur sitter dessutom Rolf Norberg, medlem i vårt legendariska Davis Cup-lag 1975, bakom bokningsdisken.

Donnay Borg Pro, den mest berömda modellen i Borgs arsenal.

Vad de’ e’ skönt på Operabaren…

Smäktande brasiliansk bossa nova, omplanterad av Beppe Wolgers och hans husband Gals & Pals till det svenska folkhemmet. Originalet heter Água de Beber, mest känd i sångerskan Astrud Gilbertos version. Titeln betyder egentligen ”vatten att dricka”. Men i Beppes avspänt dekadenta 60-talstolkning blir det naturligtvis en sång om Operabaren i Stockholm. Enjoy!

Skogskyrkogården

Tunnelbanan, en monstruös bläckfisk med långa slemmiga armar. Varje morgon under vintern sög den fast hans kropp och kastade ut honom från Slussens pulserande folkvimmel, över Skanstullsbron, bort till Skogskyrkogårdens enslighet. I en brunmurrig, dåligt ventilerad 70-talsbyggnad satt han bunden vid ett skrivbord och såg Globen trona bortom de snötäckta hustaken. Allt medan blinda, krökta, av tillvaron skadeskjutna människor kom och gick i sitt eviga horisontlösa mörker utanför hans dörr. Han höll den ständigt stängd, som ett skyddsvärn mot korridorvarelsernas förgrämda mummel. Aldrig att något skratt lyckades bryta den dova atmosfären, inte ens från tillfälliga besökare. Skämten kvävdes innan de blivit tänkta. Mellan byggnadens tegelväggar rymdes åtskilligt. Men varken humor eller glädje, knappast egentligt liv. Istället hekatomber av inlagor, skrivelser, remisser, rapporter som förbereddes, skrevs och justerades med militärmässig nitiskhet. Förutom de oändliga pappershögarna, producerade enkom för att mata den glupskt tuggande byråkratikvarnen, segades tiden fram på vindlande sammanträden i fönsterlösa mötesrum. Pratbubblor steg mot taket och sjönk till golvet i ett flöde som hölls igång av ömt vårdad offermentalitet, allmänkonspiratorisk bitterhet och litervis beskt automatkaffe. Detta var verkligen en begravningsplats, ett själarnas fängelse i underjorden. En dag vid Slussen kändes plötsligt luften hög, frisk och klar. Det var första förnimmelsen av vår, snön och isen skulle ge vika. Han fyllde lungorna. Och högg armen av bläckfisken. När den släppte sitt grepp började lyriken åter sjunga.

Ingen vila i frid för Vasas offer

I helgen betalade jag 110 kronor i entré för att titta på ett av den svenska stormaktsepokens mest grandiosa misslyckanden: det felkonstruerade regelskeppet Vasa. Fartyget som inte hann segla många hundra meter innan hon kantrade och sjönk mitt i Stockholms ström.

Vasamuseet är påkostat och intressant, skeppet mäktigt och fantasieggande. Besökaren ställs även ansikte mot dödskalle med katastrofens offer. Intill den olycksaliga 1600-talsbåten har man lagt ut en rad gapande skelett från Vasas besättning. Museifolket har hittat på namn åt kvarlevorna också. Benhögen på bilden är döpt till ”Ivar”.

När vraket efter Vasa bärgades 1961 fann man resterna av femton personer som följt med skeppet till botten. Två år senare begravdes dessa människor under högtidliga former på Galärvarvskyrkogården.

Senare grävdes skeletten upp igen för att genomgå en grundlig arkelogisk undersökning. Om detta är ingenting att säga, det var vetenskapligt motiverat. Men att museet idag låter Vasas förolyckade människor ligga till allmän beskådan vid vraket känns…. ganska obehagligt. Och respektlöst.

Vilket meningsfullt musealt värde har det att fläka ut likdelar på detta vis? Noll. Det krassa skälet är väl att man på ett billigt sätt vill försöka kittla besökarna. Som om inte Vasaskeppet i sig vore spektakulärt nog. Jag kan inte låta bli att undra om Vasamuseets krämare själva skulle vilja stoppas ner i glaslådor efter döden och enligt samma modell tvingas schavottera i offentligheten med sina vitnande benknotor.