Kategoriarkiv: Stadsplanering

Tunnel i Gripenstedts anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Vem är Sverige bästa finansminister någonsin? Jag sätter mina pengar på Johan August Gripenstedt, viljestark liberal rikshushållare åren 1856-1866. Genom marknadsekonomiska reformer förvandlade han vårt dåvarande murkna fattighus till nation i grunden.

Det är med Gripenstedt som Sveriges moderna välståndsutveckling startar (sorry, Per Albin). Ett av hans viktigaste strategiska beslut var att storsatsa på järnvägar. Näringsliv och handel behövde en smidigt fungerande infrastruktur. Vi hade ingen. Alltså drev Gripenstedt igenom byggandet av ett stambanenät genom landet.

Staten lånade jättelika belopp till den visionära high tech-investeringen, vilket ansågs mycket kontroversiellt. De konservativa kritikerna fick förstås fel, satsningen betalade sig med råge, pengarna bara forsade in. Linköping är ett illustrativt exempel.

När järnvägen kom till stan i 1870-talets början innebar det rena jackpotten för den lokala entreprenörsandan. Industrin och företagandet fick ett sagolikt uppsving. Järnvägen formade också Linköpings fysiska stadsplan.

Spåren ligger där de ligger och är något vi har fått förhålla oss till sedan 1872. Nu ska äntligen den gamla järnvägen ges en välbehövlig uppgradering med Ostlänken till Stockholm. Snabbare hjul mellan två tillväxtstäder blir en vinst för bägge parter. Fast det är ju inte 1872 länge.

Ska vi utöka järnvägen med 6-8 spår rakt genom dagens Linköping ovanpå en 100 meter bred och två kilometer långlåg bro? Vi skulle för överskådlig framtid tvingas leva med en sunkig Berlinmursaktig betongbarriär, som radikalt förfular stadsmiljön och dödar exploateringen av attraktiv mark i centrum.

Glädjande nog meddelade i går kommunens politiker att man istället önskar en tunnel, vilket Corren tidigare förordat. Ja, det är en dyrare investering. Men det ger Linköping blomstrande möjligheter till ett ordentligt ansiktslyft som kommer att stimulera näringsliv, tillväxt och trivsel. Jag gissar att också Gripenstedt hade nickat gillande.

Olycklig bro i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

En upp till 100 meter bred och två kilometer lång bro med 6-8 järnvägsspår på låg höjd rakt igenom centrala Linköping. Känns det lockande?

Våra kommunpolitiker gör i alla fall sitt bästa för att sälja idén. Man har utlyst en arkitekttävling och korat ett vinnande förslag med ett nytt resecentrum ovan Stångåns vatten.

Tjusiga skisser försöker visualisera projektet som en attraktiv möjlighet att integrera stadskärnan och få centrum att blomstra. Under brovalven ska vi tänka oss mysiga restauranger, kaféer och en saluhall, idylliska promenadstråk och en båtuthyrning i närheten.

Men fundera själv – i vilken stad satt du sist och njöt av livet på en trevlig servering under en stor järnvägs- eller bilbro? Miljöer kring broars undersidor är erfarenhetsmässigt ytterst svåra att omskapa till något vettigt.

Snarare tenderar de att bli sunkiga, dystra döda punkter som folk instinktivt skyr. Hurtiga visioner på ritbordet är en sak, i verkligheten är risken överhängande att Linköping ohjälpligt klyvs och områdena i den jättelika brons skugga vissnar.

Låt oss istället hoppas att tunnelalternativet går att realisera. En dyrare investering, javisst. Men nu handlar det något som kommer att påverka Linköpings gestaltning och utvecklingsförmåga för generationer framåt.

Lär av Malmö, Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:Corren.

Beslutet om hur Ostlänken och stambanan ska dras genom vår stad kommer att bli historiskt avgörande för Linköping. Stadens utseende, utveckling och attraktionskraft – allt detta ligger i vågskålen. Tillväxtmässigt tillhör Linköping redan en av Sveriges vinnarkommuner, vilket ger fördelen av att kunna fatta beslutet utifrån en styrkeposition.

Dock tål att påminnas om att ingenting är för evigt givet. Det finns talrika exempel på städer som en gång varit framgångsrika, men som nonchalerat nödvändigheten av djärv förnyelse i kritiska faser och stagnerat. Örlogsbasen Karlskrona i Blekinge hade förr positionen som rikets tredje största stad. Man nöjde sig, halkade stadigt efter och befinner sig numera i kroniskt bakvatten.

Malmö var nära att hamna på samma sluttande plan. Dess blomstrade industrier blev gamla och slogs ut. Strukturkris, dassighet och förfall tycktes bli Malmös lott. Men där tog man sig samman i mitten av 90-talet. Under ledning av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), som agerade i tandem med Moderaterna, togs vågade språng vars resultat är häpnadsväckande.

Man satsade på en högskola som kunde ge lärdomssätet Lund en match, omvandlade schabbig industrimark till den hippa stadsdelen Västra hamnen med fräcka Turning Torso, fick en bro över Öresund till Köpenhamn, drog sin järnväg genom en citytunnel under staden vilket gav utrymme för fortsatt attraktiv exploatering, och så vidare. Malmö vände mörker till ljus på förbluffande kort tid. Därför att kommunen hade makthavare av det rätta virket.

Har Linköping också det? Vår situation är som sagt god. Men hur förvaltar vi bäst vad som uppnåtts hittills, hur investerar vi klokast för att bli ännu starkare?

Ostlänken kan på sätt och vis liknas vid vår Öresundsförbindelse, den knyter oss närmare den glödheta Stockholmsregionen, något som öppnar för mycket positivt – ungefär som förhållandet mellan Malmö och Köpenhamn. Fast ska vi låta järnvägen gå som ett gigantiskt svärdshugg genom Linköping, eller göra som Malmö och bygga en tunnel för spåren under stadskärnan?

Som Corren rapporterade igår har det senare alternativet ånyo blivit aktuellt. Tunnel har tidigare ansetts för dyrt, men glädjande nog har kommunpolitikerna funnit en chans till omprövning. Kostnaderna kan nämligen pressas om det går att använda borrteknik istället för att gräva och gjuta sig fram. Oavsett, bör till tunnelkalkylerna läggas vinsten i form av att Linköpings möjligheter till en förskönande utveckling av centrum blir väsentligt större.

Att lyfta upp järnvägen på en bro över Stångån är en mycket billigare och enklare lösning, dock till priset av att Linköping ofrånkomligen klyvs och stora markområden i city offras. Stångåns fulla potential går inte att utnyttja, det blir svårare att ge innerstaden en harmonisk prägel med dundrande tåg dag och natt, etc.

Långsiktigt riskerar broalternativet att bli Linköpings Akilleshäl. En tunnel kan däremot bidra till den ökade dynamik vi behöver för att kunna vara en vinnare även framöver.

Rakt på sak om Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2Corren.7/5:

Linköping växer. Sveriges femte största stad kan i höst stoltsera med att ha nått det magiska målet om en befolkningsmängd på 150 000 invånare. Men redan siktet är inställt på att 200 000 människor ska kunna kalla sig Linköpingsbor inom överskådlig tid. Expansionen är ett solklart tecken på kommunen står stark i konkurrensen med andra attraktiva orter och har en lovande potential.

En person med perspektiv på stadens utveckling är Michael Cocozza, driftig och visionsrik VD för fastighetsbolaget Botrygg och en central aktör i formandet av framtidens Linköping. Han har varit aktiv i branschen sedan början av 80-talet när hans företag startade under namnet Duvkullen.

Jag träffar honom över en kopp kaffe på hans kontor i gamla riksbankshuset på Junkersgatan och får en illustrativ ögonblicksbild av hur Linköping såg ut då.

– Gick man ut på stan en lördag klockan tre för 30 år sedan var det helt dött. Mycket har förändrats. Linköping har blivit internationellare. Det är fler utländska studenter, större inslag av utländsk arbetskraft.

Det finns en kritik mot Linköping som något av en förvuxen småstad, lite gäspigt småborgerlig och däven.

– Jag har svårt att se det så. Här finns mer dynamik än i Norrköping, där mentaliteten är ”det går inte”. Inställningen i Linköping är annorlunda, ambitionerna är högre.

Men finns inte ett behov av större urbanitet?

– Jo, det är klart. Det kommer när man bygger ut staden. Vi har exempelvis projekt i Djurgården, Ekkällan och Vasastaden. Det är staden som stad vi satsar på, inte bara villaförorter.

Jag berättar för Michael Cocozza om min förtjusning i Malmös stadsdelsprojekt Västra hamnen och särskilt dess arkitektoniska slagnummer Turning Torso. Detta höga och djärvt utformade bostadshus markerade att Malmö tagit språnget in i en modernare, urbanare era. En liknande signaturbyggnad vore väl något för Linköping, gärna med en skybar i toppen? Michael Cocozza är skeptisk.

– Jag har andra ideal. Jag hämtar hellre inspiration från de italienska städerna som vuxit fram under flera hundra år. Där handlar det mer om en harmonisk balans mellan byggnader, mötesplatser och torg. Konsten är också närvarande i det offentliga rummet på helt annat sätt. Mycket mer än i Sverige och det borde vi anamma istället.

Att frågan ligger Michael Cocozza varmt om hjärtat är tydligt. Han menar att konsten ofta glöms bort i svenska offentliga miljöer, att den reduceras till en restpost bland övriga prioriteringar i stadsbyggandet.

– I exempelvis Vasastaden lägger vi in konsten som en tung parameter. Jag använder konst medvetet i mitt företag. Vi har mycket bildkonst i våra fastigheters trapphus, skulpturer, tavlor i gruppboenden… Konsten är ett inslag som är med från början i våra projekt. I Sverige underskattar man kulturens ekonomiska betydelse. Den betraktas bara som en kostnad. Jag ser det som en investering och en värdeskapande faktor för människorna i deras boendemiljö. Konsten bär på ett budskap från samhället och byggherren: vi uppskattar dig.

Kommunpolitikerna strävar mot att Linköping ska bli årets idrottsstad 2015. Michael Cocozza säger att han också vill att Linköping bestämmer sig för att bli Sveriges kulturhuvudstad 2020, något som skulle inkludera hela spannet: teater, film, bildkonst, skulptur och musik. Linköping behöver ett bredare kulturutbud och en aktivare kommunal kulturpolitik än i dag, menar han.

–  Arbete, idrott och kultur är kittet i ett samhälle. Norrköping satsar mer på kultur än vad vi gör, vi borde inte vara sämre.

Han lever som han lär och inte enbart genom sitt företag. Michael Cocozza är ledamot i Östgötateaterns styrelse och han har varit med och startat bokförlaget Dibb, som ger ut böcker med lokal anknytning. Förlaget deltar som arrangör av en återkommande bokmässa med östgötalitteratur i slutet av september. Tanken är att bokmässan ska bli större och större.

– Lund och Uppsala har tio bokförlag eller mer. Här fanns bara ett eller två med ganska smal inriktning. Boken har varit på undantag i Linköping. Det finns inte en enda anständig bokhandel. Men med vårt förlag bygger vi upp en litterär kultur.

Okej, men du efterlyser också aktiva politiska insatser, vilket bland annat innebär ökade offentliga anslag till kulturen.

– Ja, fast dessa medel bör hanteras av självstyrande stiftelser och föreningar. Kulturen borde även bli bättre på att söka privat sponsring. Idrotten i Linköping tar in 50-60 miljoner kronor per år i sponsorpengar, kulturen kanske bara några hundratusen. Inom idrotten är man duktiga på partnerskap och samarbeten. Ta hockeyn. Där kan man träffa kollegor, göra affärer, det vävas samman sociala nätverk. Kultursfären borde jobba på liknande sätt. Kanske har de varit för bekväma och vant sig vid att det rasslar in pengar från stat och kommun.

Samtidigt finns en rädsla från många kulturarbetare att beroende av privata pengar riskerar styrning av utbudet.

– Jag har inte någonsin hört talas om att kultursponsorer skulle försöka styra utbud och innehåll. Det skulle bara sänka sponsorns status. Nej, kulturen har ett egenintresse av att sprida sig mer.

Under vårt samtal märks att Michael Cocozza har ett samhällsengagemang utöver det vanliga. Vilket har sin förklaring.

– Jag började egentligen som politiker och var ombudsman i Folkpartiets ungdomsförbund 1978-79. Sedan kom jag in i affärer på grund av familjetradition. Men jag förbereder mig för att ställa upp som kommunalrådskandidat i Linköping valet 2022. Då kommer jag! (skratt).

Rädda parken!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 28/1:

Sommaren 2010 bodde jag i Linköping första gången. Varje morgon brukade jag promenera till jobbet på Corren och passerade Raoul Wallenbergs plats. Det var ett ställe som omedelbart fascinerade mig.

Parken utstrålade en äldre kontinental känsla, som om en bit av ett förgånget Mellaneuropa på ett mystiskt sätt hade hamnat mitt i stan. Den coola ädelfunkisen, den häftiga och gravt daterade agitprop-skulpturen ”Mannen och hans genius” med spegeldammen under, det stolta kastanjeträdet i ena hörnet, de gröna buskarnas strama inramning…

Oemotståndligt! Vilken skatt. Det här skulle ju K-märkas innan nån stolle får för sig att sabba hela härligheten, tänkte jag då.

Tydligen var jag inte helt fel ute, eftersom kommunens makthavare med Muharrem Demirok (C) i spetsen nu vill såga bort träd, buskar och omgestalta platsen. Obegripligt. Vilken dumhet. Varför?

Heder åt trädgårdsantikvarien Maria Flinck, denna förnuftets röst. I fredagens Corren slog hon fast att parken är kulturhistoriskt oersättlig och därför borde skyddas som byggnadsminne. Istället för att härja runt med motorsågar och annat, vore det betydligt vettigare om kommunen ansträngde sig för att vårda platsen bättre, tyckte Flinck. Helt rätt.

Över 10 miljoner skattekronor kostar Demiroks projekt att kvadda parken. Spar dessa pengar till nått smartare och bevara Raoul Wallenbergs plats som den tillgång den är för Linköping.

Bort med flottan från Trossö!

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Är dessa gråa och fula cisterner det första en besökare till Karlskrona ska möta på vägen in mot Trossö? Borde inte oljehamnen flyttas eller läggas ner? Marken kan väl användas till något betydligt trevligare?

Ungefär så skrev jag i någon artikel under slutet av 90-talet. Ett kommunalråd gick i svaromål. Det var ord och inga visor. Idén avfärdades som helt verklighetsfrämmande. Förstod jag inte hur ohyggligt dyrt och oändligt komplicerat detta skulle bli? Dessutom hade kommunens styrande minsann viktigare saker att fokusera på än att ägna sig åt fria fantasier som mina.

Men det som då förklarades omöjligt gick ju faktiskt. Oljehamnens vanprydande cisterner kunde bevisligen försvinna. Lättnaden att bli kvitt eländet torde vara ganska allmän. Jag tycker att vi borde gå vidare i denna riktning och göra Karlskrona ännu attraktivare.

Det som förvånat mig genom åren är att det saknas en riktig högklassig marina för fritidsseglare. Vår fina stad på vattnet, den vackra skärgården och det förträffliga läget i Östersjön har en väldig potential, som förvaltats häpnadsväckande illa sedan kalla kriget tog slut och nya möjligheter öppnats.

Karlskrona grundades som en flottbas. Men under senare delen av 1900-talet, och även i dessa dagar, har militären snarare utgjort ett hinder i utvecklingen. Särskilt för turism- och besöksnäringen som kunnat generera stora pengar. Jämför med Västkusten. En gång var Marstrand inte mycket mer än en trist stenfästning, omgiven av fattiga fiskare. Se hur det är nu.

Med en målmedveten satsning skulle Karlskrona kunna ta upp konkurrensen och bli en internationell magnet för båtfolket kring hela Östersjön. Vilket uppsving hade inte det blivit! Nog är det bra att vår dassiga gästhamn äntligen får en ansiktslyftning. Fortfarande är dock läget vid infartsledens asfalt och avgaser knappast det bästa vi har att erbjuda.

Tänk istället tanken att vi ber militären lämna Trossö. Hela området som flottan lagt beslag på rymmer fantastiska exploateringsmöjligheter och kan utnyttjas betydligt mera optimalt. Varför inte bygga något i stil med Västra hamnen i Malmö, kombinerat med en marina för seglare som får både Marstrand och Smögen att blekna? Om oljecisternerna kunde flyttas kan väl också flottan röra på sig.

Ge oss spårvagnen tillbaka

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

En kontaktledningsstolpe vid Borgmästarekajen. Det är i stort sett vad som återstår av Karlskronas spårvagnslinje, nedlagd redan 1949. Idag står stolpen som ett nostalgiskt minnesmärke över en svunnen epok. Ett anklagande minnesmärke, rent av.

”Jag beklagar att vi inte behöll spårvagnarna i Karlskrona”, sa tekniska nämndens ordförande Tommy Olsson (KD) när den nyrenoverade kontaktledningsstolpen sattes på plats häromveckan.

Det beklagandet är han nog inte ensam om. Och inte bara av sentimentala skäl. Även strikt rationellt framstår nedläggningen som ett av de minst genomtänkta besluten kommunen fattat.

I nästan fyrtio år rullande våra spårvagnar mellan ändhållplatserna Bergåsa och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. Invigningen skedde strax före jul 1910. Men den satt långt inne. Politikerna i stadsfullmäktige höll sig in i det sista kallsinniga till att bygga modern kollektivtrafik.

Anledningen var undfallenhet mot kapitalstarka fastighetsägare i centrum. Dessa var rädda för att spårvagnar skulle locka deras lönsamma hyresgäster att flytta till billigare boende utanför stadskärnan. Det var först genom en folklig namninsamling och krav på att starta en privat spårvagnslinje, som Karlskronas styrande tvingades ge upp motståndet.

Resultatet? Spårvagnarna blev snart ett kärt inslag i stadsbilden och bidrog till att kommunen kunde expandera och moderniseras. 1946 hade Karlskrona flest antal passagerare per vagnkilometer (6,2) bland Sveriges då elva städer med spårvagnstrafik (jämför exempelvis med Stockholm där motsvarande siffra var 5,2 eller med Göteborgs 4,6).

Ändå blev Karlskrona snabbast med att skrota sina spårvagnar bara tre år senare. Vagnparken var sliten, rälsen illa underhållen och bussar tycktes som ett smidigare alternativ.

Numera har dock spårvagnar fått en renässans över hela världen, inklusive Sverige. Man har sent om sider insett att bussar i stadstrafik står sig slätt mot spårvagnar. De senare har högre kapacitet, är effektivare, säkrare, miljövänligare och långsiktigt lönsammare samhällsekonomiskt. Spårvagnar gör städer attraktivare.

Till skillnad mot busslinjer, vilka när som helst kan dras om och försvinna, representerar spårvagnar kontinuitet och trygghet. Hållplatserna blir som fasta bastioner i en föränderlig värld, och fungerar därmed strukturerande genom att dra till sig butiker, bostäder, service, arbetsplatser och annan verksamhet. Värdet på omkringliggande fastigheter stiger också.

Förvisso var det dumt att fimpa Karlskronas spårvagnar. Men det är kanske inte omöjligt med en comeback?

Per Wirtén – en kaxig förortspatriot

Publicerad den av
Svara

Flemingsberg. Det isar i själen. Dessa gigantiska bostadskaserner på höjden, fåfängt målade i regnbågens klara färger för att ge illusionen av… ja, vad? Trivsel och värme? Vilket hån.

Tro mig, jag vet.

Under ett tillfälligt jobb i Stockholm bodde jag där ett halvår. Bara massiv tristess, isolerad betong och omkullvälta kundvagnar i diket.

Eller? Per Wirtén är förortspatriot, uppvuxen i Huddinge och envist kvar utanför tullarna. Hans nya bok Där jag kommer från (Albert Bonniers förlag) glöder av tillbakahållen vrede mot sådana som mig; vi som alltid baktalat förorterna och hyllat innerstadens neonglitter. Här får vi smaka på träffsäker moteld.

Wirtén låter oss följa honom på en kalejdoskopisk vandring från Kungens kurva till Gullmarsplan med hippa Södermalm i fjärran. Självbiografiska minnen varvas med skarpsynta iakttagelser i nutid. Han avtäcker platsernas lika förbisedda som spännande historia, refererar till utvecklingen i utländska metropoler som Paris, diskuterar Le Corbusier och Frank Lloyd Wright.

Det är en engagerande lärdomsresa där perspektiven vänds och etablerade ”sanningar” rivs sönder. Varför skulle förorterna frånkännas värdet som självklara delar i den växande staden? Vem är det egentligen som definierar periferi och centrum? Är livet, energin och miljön verkligen sämre i Rågsved än på Hornsgatan?

Jag gillar Wirténs stolta kaxighet, hans progressiva modernism och bokens utsökt drivna prosa. Men så har vi då Flemingsberg. Wirtén har också bott där en period och försvarar även tappert detta ogästvänliga ställe med orden: ”Det var inte fasadernas tomhet jag såg genom fönstret, det var min egen”.

Var det så för mig med? Jag tvivlar. Men Per Wirtén gör ändå ett jäkligt bra övertygande försök.

Friggeboden – en liberal frihetssymbol

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (7/8):

Vad gör FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan numera? Svaret stod i tidningen Sydöstran förra veckan. Han bygger en friggebod på sitt sommarställe i Blekinge.

En händelse som ser ut som en tanke. I år är det nämligen 30-årsjubiluem för friggeboden, en av svensk politiks populäraste reformer. Hur många av dessa små stugor som snickrats ihop sedan 1980 är svårt att uppskatta, men idag lär det finnas långt över en halv miljon.

Det var dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo (FP) som drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna. Under 70-talet krävdes till och med bygglov för lekstugor.

Över hela det svenska samhällsfältet låg vid denna tid en tung, grå filt av detaljregleringar, myndighetskontroll och statsförmynderi. Tron på politikens allmakt och ingenjörsmässiga styrning hade ännu ett starkt grepp om sinnena. Friggeboden blev ett trendbrott. Plötsligt fick vem som helst – med ett minimum av restriktioner – möjlighet att smälla upp ett litet hus på 10 kvadratmeter (senare ökat till 15) på sin egen tomt. Det betraktades som mycket radikalt.

Föga förvånande hade remissrundan innan lagen trädde i kraft bjudit på starkt motstånd. Var inte detta att ge medborgarna ett ansvar som de inte kunde axla? Instanserna oroades bland annat för ett anarkistiskt byggande som hotade att förfula hela den svenska landskapsbilden.

Men Friggebo backade inte och succén blev omedelbar. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, minns Birgit Friggebo i en tillbakablick (Expressen 21/7). Bara det är väl ganska talande för hur trånga folkhemmets väggar hade blivit. Detta inträffade alltså ungefär samtidigt som politikerna på fullaste allvar diskuterade ett förbud mot parabolantenner…

Elaka tungor säger stundtals att friggeboden är det enda lyckade inslaget från den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Nog kan dagens alliansministär framstå som ett mirakel av sammanhållning och effektivitet i jämförelse.

Ständiga regeringsombildningar, grälsjuka bråk och splittring om kärnkraften, kombinerades med valhänt hantering av en drabbande lågkonjunktur med arbetslöshet, varvs- och tekokris. Fälldin, Ahlmark, Bohman, Ullsten & Co har sällan fått ett direkt bländande betyg av eftervärlden.

Men då bortses från något högst väsentligt. Innan 1976 hade Socialdemokraterna regerat i 44 år, unikt i den demokratiska världen. Kollektiviseringen, monopoltänkandet, byråkratiseringen och pampväldet började bli alltmer kvävande. 70-talets maktväxling innebar i sig en mental förändring.

Ett fönster slogs upp mot ett friskare klimat, de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle inleddes och gick inte att rulla tillbaka. Det blev heller inte något parabolförbud och friggebodarna står här än.

Som symbol för en öppnare epok – vår egen – är den lilla stugan helt klart värd att fira. Lycka till med hammaren, Kofi Annan!