Kategoriarkiv: Socialpolitik

Attendo i skottgluggen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/8:Corren.

”Anser ministern att riskkapitalbolag som agerar på det viset hör hemma i svensk äldreomsorg?”

Denna fråga har vår östgötska riksdagsledamot Johan Löfstrand (S) påpassligt riktat till statsrådet Maria Larsson (KD), ansvarig för barn- och äldrefrågor på Socialdepartement. Det handlar förstås om Åleryds äldreboende i Linköping, som drivs av den privata aktören Attendo.

Agerandet som Löfstrand syftar på är att Attendo inte gett de äldre tillräckligt med promenader och egentid, samt inte haft personal i utlovad omfattning. Detta enligt kommunens kontrollanter.

Attendo har dock delvis bestridit uppgifterna och bland annat påpekat att ”Socialstyrelsens undersökning visar att 85 procent av de boende är nöjda eller mycket nöjda på Attendo Åleryd vilket är över såväl riksgenomsnittet som snittet i Linköping” (Corren 23/8).

Men ett sånt svar är knappast Johan Löfstrand intresserad av. Han försöker ta en valfebrig vänsterpoäng på att misstänkliggöra privata välfärdsföretag som giriga riskkapitalister, skrattandes hela vägen till något utländskt skatteparadis.

Triumferande skulle han nu kunna peka på att Linköpings äldrenämnd beslutat att Attendo ska betala drygt 40 000 kronor i vite för uteblivna promenader och egentid på Åleryd. Beloppet kan diskuteras (en struntsumma för Attendo), men skammen svider nog desto mer. Varumärket naggas i kanten.

Så vad ska Maria Larsson replikera? I väntan hennes skriftliga svar till riksdagens ärade ledamot, kunde vi väl för debattens skull föreslå ungefär följande:

Det vore exempelvis orättvist att insinuera att Attendo är ett kortsiktigt riskkapitalbolag med enbart profit i blick. Företaget har trots allt varit verksamt i Linköping under närmare 20 år och har överlag goda vitsord.

Men det är självfallet inte okej att bryta mot avtal. Då ska kontraktsbundna aktörer straffas, vilket också skett. Det är en förutsättning för att kvaliteten ska upprätthållas. Men också för att mångfalden och valfriheten ska fungera. Aktörer som upprepade gånger missköter sig måste slås ut, samtidigt som bättre lämpade kan ta vid.

Avtal på en konkurrensutsatt marknad ger tydlighet om vad aktörerna ska leva upp till och vad som händer om de inte gör det.

Den avtalsmässigheten finns inte inom offentlig förvaltning, där verksamheten vilar på politiska löften som kan skifta över natten och en mer tungfotad byråkratisk styrning. De äldre torde alltså generellt sett kunna känna sig tryggare i dagens system, än om äldreomsorgen i Linköping vore ett kommunalt monopol.

Vidare har vinstdrivande välfärdsföretagare gett Linköpingsborna utmärkt valuta för skattepengarna. Som Corren rapporterade igår har vår kommun en av Sveriges lägsta kostnadsnivåer för äldreomsorgen, samtidigt som Socialstyrelsen uppmätt väldigt höga siffror vad gäller nöjdheten bland brukarna.

Om man så vill ett empiriskt bevis på vad tidigare finansminister Kjell-Olof Feldt (S) sagt om vinsten: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt.”

Så frågan blir snarare vad Johan Löfstrand anser. Hans parti går ju till val på den något udda linjen att både fördöma privata välfärdsföretagare och att omhulda dem. Red ut det, den som kan.

Tillgänglighetens pris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/3:Corren.

Varje dag en hinderbana? Nej! Personer med funktionsnedsättningar ska självfallet ges rättvisa möjligheter att delta i samhällslivet.

Nyligen presenterade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ett lagförslag som förklarar bristande tillgänglighet som diskriminering, vilket handikapprörelsen längre krävt.

Drabbade kan utverka skadestånd i domstol av ansvarig part, samtidigt som lagen är tänkt att påskynda och utöka tillgänglighetsanpassningen av kollektivtrafik, offentliga samlingslokaler, butiker, bostäder, etc.

Syftet är oantastligt. Dock har sociala rättighetslagar baksidan att de kan bli så starkt kostnadsdrivande, att sedvanlig avvägning mellan skälighet och ekonomisk rimlighet riskerar att upplösas.

Enligt Statskontorets beräkningar på utredningen som föregick Ullenhags lagförslag, skulle ett förbud mot bristande tillgänglighet gå loss på drygt 200 miljarder kronor (!) under en tjugoårsperiod.

Men värdet som större frihet och självständighet betyder för de funktionsnedsatta då? En knivig balansgång, som regeringen försökt hantera genom att bland annat undanta företag med färre än 10 anställda från diskrimineringsförbudet.

Vilket i sin tur väckt ilska och besvikelse hos handikapprörelsen. DHR, förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, menar: ”i klartext innebär detta att den vardagsdiskriminering som våra medlemmar utsätts för även fortsättningsvis kan utgöra ett stort problem när till exempel flertalet caféer och restauranger inte träffas av den nya lagstiftningens kriterier”.

Men varför förutsätta att statlig inblandning ständigt är den vettigaste lösningen? Det kan tvärtom leda till svåröverskådliga konsekvenser som inte gynnar någon i långa loppet.

Att belasta näringsidkare med ytterligare politiskt beslutade regelbördor, lär knappast göra underverk för företagsamheten i landet. Vem blir gladare av det? Funktionsnedsatta är också kunder, det är ingen skillnad på deras pengar och alla andras.

Påverkan via marknad och civilsamhälle kan inte sällan ge smidigare och beständigare resultat än att dra in regering, riksdag och domstolar i ekvationen.

Förmynderiets tidevarv är över

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:Corren.

Superiet i Sverige kring förra sekelskiftet var tveklöst ett stort samhällsproblem. Alltför många tog till flaskan alltför ofta som flykt undan tristess, fattigdom och social misär.

Både från vänster till höger på den politiska skalan blev bekämpandet av missbruket en högprioriterad fråga. Det sågs som nödvändigt för att Sverige skulle klara omvandlingen till en demokratisk, modern industri- och välfärdsnation.

Med auktoritära metoder lyckades man också. Statlig monopolhandel, höga priser, rigida regler för utskänkning på krogen och ett strängt motbokssystem kan man säga mycket om.

Men de hårda bandagen fungerade. Fast sedan ville politiker och myndigheter ogärna släppa på förmynderiet – trots att huvudproblemet var ur vägen, samhället förändrats radikalt till det bättre och människors attityder skiftat.

Det enda som tycks förblivit konstant i utvecklingen verkar vara statliga företrädares djupa skepsis till medborgarnas mognadsgrad i umgänget med alkohol. Ett klassiskt exempel är när motboken äntligen avskaffades 1955 efter att ha levt på övertid på tok för länge. Då befarades att superiet skulle öka lavinartat och att folk inte ens skulle bry sig om att gå till jobbet (nej, domedagsprofetiorna slog som bekant aldrig in).

Ett annat, mer närliggande exempel är när införselkvoterna från EU liberaliserades 2004. Initialt steg konsumtionen och olyckskorparna kraxade ånyo om att eländet stod för dörren.

Men därefter har drickandet tvärtom minskat. 2004 var konsumtionen 10,5 liter (ren alkohol) per invånare från 15 år och äldre. 2012 hade siffran sjunkit till 9,2 liter. Nedgången är lika för bägge könen och främst bland yngre åldersgrupper.

Fast vad hjälper det? Nu är det näthandeln med vin som demoniseras på samma gamla välbeprövade sätt. Utlösande orsak är livsmedelskedjan City Gross, som i somras började erbjuda sina kunder att komplettera internetbeställningar av matkassar med vin från danska nätbolaget Winefinder.

Folkhälsominister Maria Larsson (KD) och Systembolagets vd Magdalena Gerger larmade om hot mot, ja gissa: folkhälsan. Gerger polisanmälde City Gross, men åklagaren fann ingen laglig grund för åtgärd. Ogenerat pompöst har Maria Larssons reaktion istället blivit att snabbutreda om lagen går att ändra.

City Gross och Winefinder viker sig dock inte. ”Om regeringen sätter upp handelshinder för att privatimportera alkohol kommer vi att anmäla Sverige till EU-domstolen”, förklarar Winefinders vd Ole Nielsen (SvD 4/1).

Hela historien är förstås ytterst pinsam för regeringen. Särskilt som folkhälsoargumentet mest är ett fikonlöv för att slå vakt om det lukrativa skatteklirret i kassan från det statliga alkoholmonopolets butiker.

Men dessa har inte tillkommit i syfte att folkhälsoministern ska tjäna grova pengar åt sin regering. Utan för att stävja det utbredda folkliga fylleriet i 1900-talets början. I dag är det emellertid 2014 och Systembolaget har ur det perspektivet ungefär samma existensberättigande som motboken hade 1955.

Släpp in de utestängda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Människor med funktionshinder upplever sig alltmer marginaliserade, enligt en färsk rapport från Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning). Funktionshindrade deltar i långt färre sociala aktiviteter än övriga befolkningen. Många säger sig sakna nära vänner.

Isolering, ångest, brist på motion och ekonomisk utsatthet är en farlig kombination för vilken människa som helst. Än värre naturligtvis för personer som på grund av fysiska eller psykiska handikapp har svårare än andra att bryta den onda cirkeln.

Nyckeln till komma ur det samhälleliga utanförskapet är arbete. Men tröskeln är ingalunda enkel att forcera. Finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen har inte gjort situationen lättare.

Endast 44 procent av personer med nedsatt arbetsförmåga har jobb, konstaterar Handisam. Sätt den siffran i kontrast till övriga svenskar: 75 procent. ”Arbetsgivare måste våga anställa personer med funktionsnedsättning i större utsträckning än vad som görs i dag”, skriver myndigheten. Javisst.

Men problemet är inte olikt det som drabbar ungdomar och invandrare på vår arbetsmarknad. Även dessa grupper sorteras ofta bort. Ser man det från arbetsgivarnas perspektiv är riskpremien för anställning helt enkelt för omfattande.

Ingångslönerna är höga, arbetsrätten stel och oflexibel. Då vågar man inte gärna chansa på ett osäkrare kort i högen av ansökningar. I princip finns hur mycket arbete som helst att utföra i samhället. Vad det handlar om är att prissätta arbetsuppgifterna rätt.

I Sverige har vi emellertid låtit den politiska sfären och inblandade intresseorganisationer rubba marknadsmekanismerna så att utbud och efterfrågan fått besvärligare att mötas.

Och detta förhållande slår hårdast mot människorna som har sämre förutsättningar att konkurrera om de jobb som erbjuds. Massor av andra jobb som skulle kunnat uppstå existerar inte alls, eftersom skevheterna i marknaden gjort dessa jobb ekonomiskt omöjliga.

Med detta sagt, kan man förstås inte bortse från att även diskriminerade attityder mot funktionshindrade är en del av problemet. Åtskilligt vore vunnet om vi började fokusera på de enskilda människorna och deras individuella kompetenser, istället för att främst identifiera dem utifrån deras handikapp och därför döma dem till passivt bidragsberoende.

Här har vi ändå en stor outnyttjad arbetskraftsresurs som kan göra vårt land rikare och bättre. Rådande stigmatisering är olycklig, dock inte hopplös.

Erfarenhetsmässigt tenderar anställningen av en funktionshindrad person på en arbetsplats att bana vägen för fler. Företag som hamburgerkedjan Max och ICA-koncernen har medvetet satsat på att öppna sina dörrar för funktionshindrade med goda resultat.

Startsträckan innan de kommit in i jobbet må vara längre, men få utför sedan sitt arbete lika plikttroget och entusiastiskt. Det blir en bra affär för samtliga parter. Humanism, marknad och mångfald är vägen framåt. Återstår att ta bort hindren.

Hotet mot assistansreformen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SydöstraSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. n 27/2:

Strax efter nyår rapporterade radions Ekoredaktion om en stor bedrägerihärva i Södertälje. Ett bolag, specialiserat på personlig assistans för funktionshindrade, misstänktes ha svindlat till sig betydande belopp. Bolaget hade satt i system att ange falska tidrapporter gällande assistanshjälp som aldrig utförts. Även anställda på såväl Försäkringskassan som inom Södertälje kommun skulle varit delaktiga.

I Linköping pågår just nu en rättegång mot en man som spelat svårt handikappad, anställt sina familjemedlemmar som assistenter och under några års tid lurat till sig över fem miljoner kronor i ersättning. Tyvärr är detta inga ovanliga fall.

Totalt uppskattas denna typ av cyniskt fuskande uppgå till mellan 9-15 procent av hela den svenska assistentverksamhetens kostnader, enligt regeringens egna utredare. Kriminaliteten måste betecknas som särskilt hjärtlös, eftersom brottslingarna skor sig på skattemedel avsett för en av samhällets mest utsatta grupper.

LSS-reformen för personlig assistans har betytt enormt mycket för de funktionshindrades möjligheter till ett friare liv. Det omfattande fusket gör nu många oroliga för att hela reformen ska ifrågasättas. Hårdare kontroller är nödvändiga. Men handikapporganisationerna befarar samtidigt att detta leder till snävare bedömningar från Försäkringskassans sida och att de funktionshindrades sociala rättigheter naggas i kanten.

Bilden kompliceras av att LSS-reformen, vilken sjösattes i början av 90-talet, var kraftigt underfinansierad. Kanske dessutom medvetet så, för att beslutet skulle accepteras av riksdagen under den svåra ekonomisk strukturkris som då rådde i Sverige.

1993 beräknades LSS kosta 2,3 miljarder kronor. 2012 översteg summan 25 miljarder. 2017 kalkyleras beloppet till 32 miljarder och ökningen visar inga tecken på att plana ut. Frågan är känslig och hittills har inga politiker på allvar vågat ta i den heta potatisen.

Kommer fusket bli en anledning till att smygvägen dra ner på assistansen? Och hur mycket är vi villiga att prioritera av samhällets begränsade resurser i syfte att ge våra funktionshindrade medmänniskor en värdig tillvaro? Det är ingen lätt diskussion.

Men desto angelägnare att den förs. I värsta fall tvingas politikerna till en oordnad reträtt och LSS trasas sönder av panikartade besparingskrav. Det scenariot får inte bli verklighet.

Hur kan LSS räddas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit Corren.i Corren 5/2:

I dag inleds rättegången mot 47-åringen och tre av hans familjemedlemmar som misstänks ha svindlat Försäkringskassan och Linköpings kommun på 5,4 miljoner kronor under sex års tid.

Som Corren tidigare rapporterat ska 47-åringen spelat svårt funktionsnedsatt, beviljats assistentersättning efter intyg från läkare, och anställt sina närmaste som vårdare. Om 47-åringen och hans medåtalade befinns skyldiga inställer sig genast vissa frågor.

Hur gick egentligen det där med läkarintyget till? Och hur lyckades man lura det offentliga på så mycket pengar så länge innan bluffen uppdagades? Det förefaller råda en häpnadsväckande kombination av slapphet och naivitet i systemet, som närmast tycks inbjuda cyniska bedragare att stjäla skattemedel.

Linköpingsfallet är ju tyvärr inte unikt. Fusket inom assistentersättningen beräknas motsvara 9-15 procent av årskostnaden på numera drygt 24 miljarder kronor. Enorma belopp hamnar alltså i fel fickor. Sent om sider har hårdare kontroller satts in.

Men baksidan är att många funktionsnedsatta människor känner sig orättfärdigt misstänkliggjorda med stress och ångest som följd. De befarar även att skärpta krav ska bli en ursäkt för politiker och myndigheter att skära ned på den personliga assistansen generellt.

LSS är en rättighetslagstiftning som har betytt väldigt mycket för att människor med svåra funktionshinder ska få en värdig och självständigare tillvaro. Fusket är djupt allvarligt.

Det stora hotet mot LSS rör dock inte detta, utan att reformen i sig medfört en kostnadsexplosion som lagstiftarna inte förutsett. Vid lanseringen 1993 skulle LSS kosta 2,4 miljarder. 2017 uppskattas summan till 32 miljarder och ökningen väntas ingalunda avstanna.

Finansiellt börjar läget bli ohållbart. Samtidigt är reformens intentioner värda att försvara. Det är ett delikat problem att lösa. Men nödvändigt.

Barnfattigdomen synad

Publicerad den av
2

Skrivit i CorrCorren.en 17/1:

Barnfattigdom. Det är ett starkt begrepp. När våra minsta far illa, då reagerar vi instinktivt och upprört. Barn föds skyddslösa och är utelämnade åt föräldrarnas och den övriga vuxenvärldens välvilja.

Ett samhälle som låter massor av barn leva under svåra sociala förhållanden är definitivt inget bra samhälle. Särskilt om det till råga på allt är ett av världens rikaste. Då måste det ju vara något fundamentalt fel på den förda politiken. Som den svenska alliansregeringens.

Detta var förre S-ledaren Håkan Juholts främsta angreppspunkt mot de borgerliga. Gång på gång återkom han till frågan. Klyftorna hade ökat dramatiskt, barnens utsatthet var det tyngsta beviset på välfärdsstatens förfall. Juholt hämtade stöd för sin argumentation från de svenska barnrättsorganisationernas larmrapporter, vilka fått stort genomslag i medierna.

Rädda barnen hävdade att en kvarts miljon barn i Sverige är fattiga. Majblomman slog fast att tusentals skolbarn inte ens har råd med glasögon och därför knappt kan se svarta tavlan i klassrummet. Bris har gått ut ännu hårdare och menar i en aktuell kampanj att svenska barn ”förvånansvärt ofta vittnar om en liknande oro och stress hur de ska få tag på mat som barnen i Moçambique”. Och där råder svält!

Skulle detta vara sanningen om Reinfeldts Sverige vore det fruktansvärt. Men hur är det egentligen? Gårdagskvällens Uppdrag granskning i SVT gjorde det andra journalister borde ha gjort och synade verkligheten bakom larmandet. Resultatet blev förödande. För barnrättsorganisationerna.

De har systematiskt svartmålat situationen, blåst upp i sig tveksamma siffror, hårdvinklat statistiska undersökningar och gått till häpnadsväckande retoriska överdrifter. Några horder av svältande svenska barn utan kläder för vintern kunde inte Uppdrag granskning finna.

Däremot organisationer som fulspelat på vårt grundläggande rättvisepatos i syfte att skapa uppmärksamhet och fånga sympatier. Deras trovärdighet torde nu vara mycket begränsat. De kan stå där med skammen och Juholt har fått något att begrunda.

Risken är dock att barn som är utsatta på riktigt drabbas av minskat intresse både från medialt och politiskt håll i avslöjandets spår. Klyftor finns, men det handlar snarare om relativt minskad jämlikhet än ökad fattigdom. Höginkomsttagare har fått mer pengar i plånboken efter skattesänkningarna, ja.

Men det har också låginkomsttagarna fått. Fortfarande är inkomstskillnaderna i Sverige mycket små, internationellt sett. De verkliga problemen rör familjer som tenderar att fastna i samhälleligt utanförskap; lågutbildade, ungdomar och flyktingar som inte släpps in på arbetsmarknaden, livschanser som förloras genom utbildningsväsendets sjunkande kvalitet, etc.

Materiellt lider få någon skriande nöd. Det är den sociala rörligheten, klassresorna, som Sverige måste bli bättre på.

Med landstinget i sängkammaren

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:Corren.

Priset på preventivmedel är orättvist. Eller snarare: det är landstingens olika subventioner av p-piller för tjejer som skapar orättvisa. Det menar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som vill nå en enhetlig lösning.

De skattefinansierade rabatterna skiljer sig markant beroende på var i landet man bor. SR:s Ekoredaktion har gjort en intressant klartläggning. I Kalmar betalar landstinget 120 kronor per år till 20 års ålder. I Norrbotten är p-medel helt gratis tills förmånstagaren fyllt 25 år.

Här i Östergötland gäller att tjejer upp till 19 år får 25 kronors rabatt för tre månaders förbrukning, 100 kronor för ett år eller 300 kronor för implantat som varar upp till tre år. Västerbotten är det enda landsting som inte ger några subventioner.

Vad är skäligt? Socialstyrelsen hävdar att skatterabatterade p-piller kan medföra färre aborter. Okej. Men från 15 år anses både tjejer och killar kunna ta ansvar för sin sexualitet. Upplysning om vad detta innebär finns i riklig mängd. Är det obekvämt att tala med föräldrarna i det laddade ämnet, tillhandahåller grundskolan undervisning i sexualkunskap och samlevnadsfrågor.

Är det sedan landstingens uppgift att påta sig ett ansvar för att tjejerna ska skydda sig genom att anslå subventioner ur en redan ansträngd budget? Tveksamt. Särskilt gällande ungdomar som uppnått myndig ålder och är vuxna i lagens ögon.

Ur liberalt perspektiv vore det rimligare om SKL tog en principiell funderare på hur långt det offentligas åtaganden egentligen bör sträcka sig. Den gränsen är ofta alldeles för flytande i vår svenska socialstatskultur. Från civilsamhällets sida kunde exempelvis påpekas att kondomer för killar ger det bästa skyddet. Både mot oönskade graviditeter och könssjukdomar.

I det senare fallet hjälper inte p-piller alls. Oavsett om skattebetalarna är inblandade i leken eller ej.

En reform i behov av reform

Publicerad den av
7

Skrivit i Corren 4/1:Corren.

Säg organiserad brottslighet och man tänker väl främst på knarkhandel, prostitution och bankrån. Men numera verkar de kriminella nätverken funnit ännu en lukrativ gren: personlig assistans för funktionshindrade.

Radions Ekoredaktion rapporterade i torsdags om en pågående polisutredning i Södertälje. Omkring 40 personer misstänks där svindlat Försäkringskassan på betydande belopp. Det handlar inte om att någon låtsats vara handikappad.

Istället har verkligt funktionshindrade blivit utnyttjade av ett assistentbolag, vilket systematiskt uppgett falska tidrapporter om assistans som aldrig utförts. Härvan inkluderar även brottsmisstänkta anställda vid Södertälje kommun och Försäkringskassan själv.

Hjärtlösheten och cynismen i arrangemanget är slående. Utsatta, ofta ensamma människor i behov av omfattande hjälp för att klara sin dagliga livsföring står ju som offer.

Södertäljefallet inte något unikt. Totalt beräknas bedrägerierna över hela landet motsvara upp till 15 procent av den svenska assistentverksamhetens kostnader. Det rör sig årligen om många hundra miljoner kronor i ersättning som betalas ut på oriktiga grunder.

Svante Borg, försäkringsdirektör vid Försäkringskassan, medger till Ekot att hans myndighet varit för godtrogen: ”Om vi ska vara självkritiska ska vi säga att vi fick för sent klart för oss hur omfattningen av den kriminella företagsamheten ser ut, att den var så stor”.

Från de handikappades intresseorganisationer har det uttryckts oro över att det utbredda fuskandet ska leda till ifrågasättande av assistentreformen som sådan. Den är en rättighetslag som tillkom under den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Intentionerna var goda.

Funktionshindrade skulle slippa vara hänvisade till trista institutioner och istället få möjlighet att leva självständiga liv på egen hand. Huvudproblemet har dock inte visat sig vara fusket, även om det är allvarligt nog. Utan att reformen sprängt alla tidigare kalkylerade ramar. Utgifterna ökar ohejdat.

1998 kostade den personliga assistansen 5 miljarder kronor. 2012 var summan över 25 miljarder. 2017 väntas beloppet bli minst 32 miljarder kronor. Den goda viljan håller således på att besegra det ekonomiska rimliga.

Det är baksidan av sociala rättighetslagar. De kan prövas av domstolar utan finansiellt ansvar. Besluten blir sedan prejudicerande för tjänstemän och politiker, som måste göra avvägningar mellan massor av andra behov och begränsade resurser i sina budgetar. Ekvantionen är svår, nästan hopplös.

Kanske är inte det bästa för alla svårt funktionshindrade att leva ensamma i lägenheter med dygnet runt-passning. För vissa kanske det vore vettigare med ett gruppboendes gemenskap, under tillsyn av högt kvalificerad personal. Finner vi inte värdiga alternativ är den bistra sanningen att assistentreformen på sikt riskerar att kapsejsa.

Prioritera värdig demensvård!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:

Ingen kunde höra deras rop på hjälp. På natten hade de låsts in ensamma bakom larmade dörrar. När personalen återvände på morgonen möttes de av förvirrade, kringvandrande äldre människor. Ofta saknade de kläder, avföring på golven var inte ovanligt.

Sådan var situationen på ett boende för demenssjuka i Piteå, avslöjat i SVT:s Uppdrag granskning hösten 2010. Reportaget väckte, med all rätt, en storm av indignation. Dessvärre visade det sig att Piteå inte var unikt. Någon månad efter att reportaget sänts, inspekterade Socialstyrelsen närmare hundra demensboenden i 48 kommuner. I mer än hälften av dessa boenden var förhållandena ungefär lika oacceptabla som i Piteå.

Effekten blev att Socialstyrelsen av riksdag och regering fick uppdraget att dra upp bindande regler för stärkt bemanning i demensvården. Utan tvekan angeläget. Enligt en undersökning från Demensförbundet upplever vårdtagarnas anhöriga att en markant försämring i omsorgen skett under senare år. 2003 ansåg två av tio anhöriga att det fanns för lite personal som tog hand om deras nära och kära. 2011 var motsvarande andel sju av tio.

Även i andra rapporter vittnas om upprörande brister, som otillräcklig hjälp vid toalettbesök och skötsel av hygien. Detta handlar alltså om människor som inte ens kan tala för sig själva. Istället är många helt utlämnade åt ett systematiskt, kränkande godtycke.

Att Socialstyrelsen därför nyligen beslutat att skärpa sina föreskrifter ter sig rimligt. Från 2014 gäller att demensvården måste styras utifrån den enskildes behov och inget annat. Det betyder i praktiken mer vårdpersonal. Och ökade kostnader för kommunerna på totalt 4-10 miljarder kronor.

Det är inte populärt bland landets lokalpolitiker. I viss mån är det förståeligt. Statsmakterna har länge haft en förkärlek till att pådyvla kommunerna utgiftsdrivande välfärdslagar utan att kompensera dem i tillräcklig mån.

Ändå bör Linköpings kommuns öppna trots mot de nya riktlinjerna i demensvården betecknas som anmärkningsvärt. ”Socialstyrelsen har överskridit sina befogenheter”, sa kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i Corren den 21/11. Ett märkligt uttalande.

Särskilt som Lindvall samtidigt säger att Linköping har extra budgetmedel avsatta till förbättrad äldreomsorg. Han vill bara inte bli påtvingad centrala direktiv som beskär kommunens självbestämmande.

Men demensvården, som faktiskt är högst motiverat att prioritera skattepengar till, får inte reduceras till en käbblande revirstrid där svårt sjuka riskerar att komma i kläm. Gamla blir vi alla. Antalet demensdrabbade ökar. En dag kan det vara du och jag som behöver vård.

Visst vore det skönt om vi kunde lita på att den är värdig och human såväl i Linköping som i övriga Sverige?