Skrivit i Corren 17/4:
Påsken är här, den centrala högtiden inom kristendomen då Jesus korsfästes och återuppstod. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt föredrar emellertid en alternativ frälsare.
Som han uttrycker det i en intervju åt tidskriften ETC: ”Jag väljer Marx framför Jesus, även om jag inte känt någon av dem personligen” (20/3). På frågan om Sjöstedt läser mycket Marx blir svaret:
”Nej, jag läser mindre Marx än jag borde. Dagspolitiken tar över. Men marxismen är ett mycket bra verktyg för att förstå klassmotsättningar och hur de påverkar kulturen. Viktigt att betona är att socialismen är en frihetsrörelse, att den syftar till människans frigörelse”.
Verkligen? Kommunismen må ha mönstrats ut till namnet inom Vänsterpartiet. Men att dess ledande företrädare fortfarande ser det som oproblematiskt att offentligt lovorda marxismen som ideologisk ledstjärna tyder onekligen på att de illröda ränderna aldrig gått ur.
Lek med tanken att Vänsterpartiet i eget majestät och utan någon korrigerande opposition fått styra Sverige under ett antal mandatperioder. I vilken riktning hade då Jonas Sjöstedts marxistsocialistiska kompass fört oss? Till allas vår frigörelse? Snarare hade vi beträtt Vägen till träldom.
Så lyder titeln på en av förra seklets viktigaste böcker, utgiven 1944 av Friedrich von Hayek (sedermera nobelpristagare i ekonomi). Hayek hävdade där att en socialistisk samhällsekonomi kräver att staten successivt tvingas inskränka medborgarnas frihet och slutligen även demokratin, ty maktskiften hotar att störa den politiskt centraldirigerade produktionsordningen av varor och tjänster.
Marxisternas strävan att ersätta marknadskrafterna med ett socialistiskt ekonomiskt system skulle ofrånkomligen leda till förtryck och diktatur.
70 år senare har vi med all önskvärd tydlighet fått belägg för att Hayeks tes är riktig. Inget land har kunnat förena vare sig folkstyre eller välstånd med en statssocialistisk ekonomi.
Ändå finns det vänsterfolk som oförbätterligt låter sig tjusas av marxismens sockersöta drömmar om ”det klasslösa samhället”, en vision där människor förmodas leva i ett tillstånd som närmast liknar kristendomens paradisiska himmelrike (Jesus och Marx i alla fall utopin gemensam).
Ofta bortförklarar dessa övertygade socialister exempelvis Sovjetunionens bankrutt med att marxismens grundtanke är vacker och god – men tyvärr, tyvärr, har illvilliga makthavare korrumperat de höga idealen. Hur kommer det sig då att detta fenomen inträffat varenda gång kommunister regerat?
Tyranniets elände och människoförakt är inte bara en följd av den statssocialistiska ekonomin. Utan ligger djupt förankrad i marxismens idémässiga fundament: historiematerialismen, dialektiken, anti-individualismen, den oförsonliga klasskampen, det militanta förhållningssättet.
Varför tenderar vänsterpartister jämt att vara så uppskruvade, arga och hårda i debatten? Värderingsbasen som format deras politiska uppfattning är i grunden kompromisslöst konfrontativ. För en troende marxist är det utifrån historiematerialismens stålblanka lagar en objektiv nödvändighet att krossa kapitalismen och göra rent hus med det borgerliga samhället.
I princip är det bara marxisterna själva som förstår hur den ”sanna verkligheten” är beskaffad. De av oss som inte accepterar marxismens frälsningslära lider av falskt medvetande och blir per definition fiender som måste undanröjas om det klasslösa lyckoriket ska kunna genomföras. Därmed är det egentligen oväsentligt om makten grips och utövas med folkflertalets samtycke eller ej.
Inte utan skäl betecknade statsvetaren och liberalen Herbert Tingsten marxismen som en ”röd nazism”. I praktisk utövning var det mer som förenade de bägge totalitära ideologierna än vad som skiljde dem åt, menade han. I opposition spekuleras lika hämningslöst i missnöje med verkliga eller inbillade orättvisor.
Man saluför enkla och slagordsmässiga lösningar på komplicerade samhällsproblem, som antingen orsakats av judar (enligt nazisterna) eller av kapitalister (enligt marxisterna).
Väl i maktställning blir diktaturen lika fullständig, förtrycket av medborgarna lika hänsynslöst, klappjakten på oliktänkande lika utbredd och militarismen lika total. Den enda reella skillnaden är nazisternas patologiska rashat, slog Tingsten fast.
I sammanhanget bör dock noteras att antisemitismen – nazismens grundbult – ingalunda är exklusiv för extremhögern. Både Karl Marx och hans samarbetspartner Friedrich Engels var passionerade antisemiter.
Även deras föregångare inom den utopiska socialismen – Charles Fourier, Joseph Proudhon, Ferdinand Lassalle – hävdade klart antisemitiska ståndpunkter. För Karl Marx (paradoxalt själv av judisk härkomst) kom judarna att personifiera den kapitalistiska borgarklass han så lidelsefullt avskydde.
Enligt Marx var det judarna som infört penninghungern, schackrandet och den ohämmade egoismen i den västerländska kultursfären. Men med kommunismens genomförande skulle judarna ”befrias från sig själva” och judendomen utplånas.
I brevväxlingen med Engels utmålas judar konsekvent som smutsiga och tarvliga. Jargongen påminner otäckt om grovheterna i senare tids nazistiska propaganda. Dessa vulgariteter var blott alltför typiska för Karl Marx, denne ständigt grälsjuka och förbittrade figur, som i hela sitt vuxna liv plågade omgivningen med att från skrivkammaren utslunga förbannelser över allt och alla.
Att hans retoriska våldsamheter kom att bana väg för vidrigheterna i 1900-talets kommunistiska terrorstater borde väl inte förvåna någon som gjort sig omaket att studera vad Marx de facto satte på pränt.
Måhända skulle Jonas Sjöstedt göra klokt i att läsa mera Marx. Förhoppningsvis reviderar han då slutsatsen om den marxistiska verktygslådans förträfflighet.
Christian Dahlgrens Blogg 