Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Permanenta höjningen av a-kassan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/4:

När statens makthavare beslutar om åtgärder och ingrepp med löftet att dessa endast är av tillfällig natur, bör man vara sunt vaksam. Särskilt i tider av djupare samhällskriser. Beslutsåtgärder som då raskt fattas utifrån vad nöden anses kräva, kan inte sällan bli märkvärdigt svåra att häva i efterhand.

Det dröjde exempelvis in på 1950-talet innan de sista resterna av andra världskrigets omfattande svenska livsmedelsransonering äntligen försvann. Beredskapsårens hyresreglering, införd 1942, är absurt nog kvar på bostadsmarknaden ännu.

Som ett led i sin statsfinansiella budgetsanering på 90-talet beslutade Göran Persson om en temporär värnskatt för höginkomsttagare. Den togs inte bort förrän vid detta årsskifte – ett kvarts sekel senare. Hade Socialdemokraterna själva fått bestämma, och sluppit Liberalernas envisa krav på ett avskaffade i januariavtalet, skulle värnskatten antagligen fått ett lika långvarigt liv som hyresregleringen.

Som ingen undgått har coronapandemin abrupt vält hela den politiska spelplanen över ända. Januariavtalets reformagenda är ställd i skugga av de massiva krisåtgärder som behövs för att rädda företagen och samhällsekonomin från att kapsejsa.

Inför det akuta hotet om massarbetslöshet lär det i dagsläget knappast vara aktuellt att gå vidare med Centerns skötebarn att reformera arbetsmedlingen i grunden. Så länge varslen står som spön i backen är det förståeligt. Frågan är vad som händer sedan.

Kommer Socialdemokraterna ta krisen till intäkt för att låta arbetsförmedlingens planerade omstöpning rinna ut i sanden, även när det värsta är över? Coronaviruset som räddningen för en av statens sämst fungerande och mest kostsamma myndigheter. Det vore ju en ironi.

Och hur blir det med den tillfälligt höjda a-kassan, som ska gälla mellan den 13 april 2020 och den 3 januari 2021? Att stärka den ekonomiska tryggheten för alla som riskerar – eller redan har förlorat – jobbet under denna exceptionellt hårda prövning för vårt land är naturligtvis rätt och riktigt.

Men hur sugna tror ni Socialdemokraterna blir på att nästa år, när valet inte är långt borta, administrera en återgång till vad många självfallet kommer uppleva som en försämrad a-kassa igen?

Fast det kanske inte vore dumt att permanenta höjningen, under förutsättning att LAS-reglerna mjukas upp som tänkt i januariavtalet och att andra välbehövliga liberaliserande strukturreformer genomförs på arbetsmarknaden. En förbättrad omställningsförsäkring, kombinerat med sänkta trösklar och flexiblare villkor för anställning, skulle nog få de ekonomiska hjulen att snurra betydligt smidigare framöver.

När faktor X förändrar allting

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:

Den 3 september 1939 bröt andra världskriget ut. Två dagar tidigare hade Hitlers trupper anfallit Polen, nu svarade Storbritannien och Frankrike med att förklara Nazityskland krig. Katastrofen var ett faktum, konsekvenserna oöverskådliga, hela tillvaron ställdes på ända.

Någon vecka senare sa Sveriges statsminister, folkhemsvisionären Per Albin Hansson, bedrövat till diplomaten Gunnar Hägglöf: ”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är inte det fan?”

Kriget blev den dramatiska ”faktor X” som abrupt förändrade politikens villkor. Den 30 november svedde världsbranden våra egna gränser. Hitlers allianspartner Stalin skickade Röda armén mot Finland. Skulle vi själva överleva som nation?

Den akut förvärrade situationen resulterade i att Per Albin Hansson den 13 december 1939 bildade en samlingsregering, där alla demokratiska riksdagspartier ingick: Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Högern och Folkpartiet.

Regeringen hade ett överordnat mål: att Sverige, kringränt och dödligt hotat av de totalitära monstren Tyskland och Sovjet, skulle slippa dras ner i krigets avgrund. Samlingsministärens politik har på flera punkter kritiserats hårt i efterhand. Och det med rätta. Sådant som att yttrandefriheten beskars av statlig censur och att tysk militär tilläts järnvägstransport genom landet var redan i samtiden starkt kontroversiellt och moraliskt upprörande.

Men regeringen, som navigerade under väldig press på stormiga vatten, lyckades med det väsentliga att klara Sverige från att slukas av den förödande malströmmen.

Glömt idag är att Per Albin Hansson tidigare i karriären varit en mycket omstridd politiker, även inom sitt eget parti. Det var statsmannaskapet han visade under krigsåren som gjorde honom till trygghetsikon och landsfader.

Inte sedan andra världskriget har Sverige ställts inför sådana prövningar och påfrestningar som nu med coronapandemin. Åter har ”faktor X” lika överrumplande som grundligt rubbat politikens, ekonomins och samhällslivets villkor, troligen för lång tid framöver. Åter är vi tvingade till vanskliga avvägningar, hårdkokta beslut, radikalt omkastade prioriteringar, borgfred mellan partierna.

Stefan Löfven är kanske ingen Per Albin. Men han är den statsminister vi har och i sitt tal till nationen häromkvällen gav han ett värdigt, kontrollerat och stabilt intryck. Om den fortsätta krisen så kräver, skulle det inte förvåna om Löfven snart står i spetsen för en ny samlingsregering. Ingen dålig vändning för en man som nyss varit i det närmaste politiskt uträknad.

Samhällsutopisten vid Vätterns strand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:

Under en vandring på Omberg gör jag en avstickare förbi Ellen Keys Strand. Hennes vackra hus är alltid värd ett besök. Men stående utanför det fina huset på sluttningen intill Vättern, kan jag inte låta bli att undra hur många som idag egentligen vet vem som en gång bodde här.

I det allmänna medvetandet har nog Ellen Keys namn bleknat, tyvärr. Ändå tillhör hon våra stora samhällsreformister, en av de inflytelserika vägröjarna för det moderna Sverige som växte fram under den spännande epoken kring förra sekelskiftet.

Ellen Key, själv sprungen ur burgen miljö, brann högt, rent och intensivt för en rättvisare och mildare värld. Hon kämpade för liberalisering, jämställdhet, rösträtt, progressiv barnuppfostran, funktionell och vacker heminredning. Hon skrev rader av böcker, uppmärksammade även utanför Sveriges gränser.

Hon var ivrig fredsvän, vilket fick konservativa nationalister att stämpla henne som ”antipatriotisk”. Det stämde knappast. Ellen Key närde snarare en överdådig vision om det nya Sverige som, modellerad efter hennes kulturradikala ideal, skulle bli internationell ledare i ”samhällsförnuft, samhällsrättfärdighet och samhällsskönhet”.

Låter idén bekant? På höjden av sin makt kom senare socialdemokratin att utveckla en syn på Sverige inte helt främmande Ellen Keys: en slags världsfrälsande moralisk stormakt med ett ytterligt ambitiöst välfärdssystem, byggt enligt den sociala ingenjörskonstens vetenskapliga rön, som övriga länder borde beundra och kopiera.

Ellen Key hade också under några år en febrig förälskelse i den tidiga arbetarrörelsens socialistiskt engagerade ungdom. Hos dem tyckte hon sig finna det knådbara materialet till den upplysta intelligensaristokrati som krävdes för att förverkliga hennes drömmar. Ellen Keys förhoppningar grusades dock när hon upptäckte att socialistungdomen inte kunde fylla rollen som övermänniskor, utan var precis som vanligt folk är mest med krasst materialistiska intressen och dragning åt simpla nöjen.

Djupt besviken skrev hon 1924, två år före sin död: ”Allra mest tanklöst vore att tro socialistledarnas stora löften om världens nydaning. En 88-årig dam i Amerika skildrade nyligen de dvärglika måtten hos nutidens politici och tillade: ’Nutidens män leva icke i höjd med sina möjligheter. De vilja endast göra lycka. Framgången är deras gud men icke det verkliga framsteget.’ Och denna sorgsna dom gäller alla partier.”

Det ekar evigt av samma klagan. Som utopister brukar, tvingades hon bittert erfara att politiken aldrig kan trolla fram något himmelrike på jorden. Vi får hantera tillvaron som de ofullkomliga varelser vi är. Men tack vare inspirerande själar som Ellen Key i debatten kan resultatet trots allt bli ganska hyggligt med tiden.

Vart tog den vuxne i rummet vägen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Upprördhet bland regeringspartierna och inte undra på. Oppositionen gaddade sig samman i en ohelig majoritetskonstellation, med Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson på respektive ytterflanker, för att sabotera den budgetpraxis som gällt i riksdagen sedan 90-talets sanering av Sveriges statsfinansiella moras.

Det var ett politiskt fulspel som även fick talmanskansliets jurister att gå i taket. Men frestelsen att tackla till regeringen kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson inte motstå. Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S fan ombord i den rödgröna båten och rev hösten 2013 upp Alliansministärens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.

I sak handlade det om felräkningspengar, motsvarande blott 0,2 procent av skatteintäkterna. Inte mycket att göra stormande affär av, egentligen.

Ändå tyckte tydligen Löfven & Co att frågan var värd ett attentat mot budgetordningen och ryckte skadeglatt på axlarna åt varningar från borgerligt håll: oppositionens beteende riskerade att ge ett prejudicerande klartecken för partier att leka plockepinn med kommande minoritetsregeringars budgetar och få Sverige att bli ett än mer svårstyrt pastorat.

Svinhugg tenderar att gå igen. Nu är det M som tillsammans med sin juniorpartner KD rekryterat de ärrade budgetpiraterna SD och V för att låta Socialdemokraterna betala dyrt för gammal ost. Finansminister Magdalena Andersson kan sitta på sitt departement och jämka, räkna och knåpa som hon vill. Har principen frångåtts om att budgeten måste antas som en helhet, så har den. M tänker i armkrok med den övriga oppositionen driva igenom egna saftiga mångmiljardanslag till kommuner och rättsväsende.

Det kan i och för sig förefalla motiverat. Kommunerna är generellt ekonomiskt pressade av kostnadskrävande välfärdsåtaganden. Men att hälla extra statsbidrag över dem motverkar samtidigt incitamenten till effektiviseringar och ett disciplinerat fokus på kärnuppdraget – något kommunsektorn överlag brister tämligen påfallande i (regionerna ska vi bara inte tala om). När det gäller rättsväsendet – mer specifikt polisen – är det stora problemet i grunden inte pengar. Utan en organisationskultur som varit dysfunktionell i åratal.

Vore det bättre ruter i Moderaterna borde partiet eldat på regeringen om detta istället för att hämndlystet reprisera Socialdemokraternas ansvarslösa hantering av budgetprocessen. Som grädde på moset är Ulf Kristersson även sugen på att tvinga fram ett nyval. Är det verkligen fullt kaos han, den ”vuxne i rummet”, vill ha?

Ska träningen av en ny Zlatan förbjudas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/12:

Vid årsskiftet är FN:s barnkonvention omvandlad till svensk lag. Det är något som Socialdemokraterna länge eftersträvat. ”Väldigt symboliskt viktigt och en oerhörd viktig signal”, menade det ansvariga statsrådet Lena Hallengren innan riksdagen klubbade igenom beslutet i juni 2018.

Men vad innebär det i praktiken nu vid förestående skarpt läge? Elizabeth Englundh, barnrättighetssakkunnig vid Sveriges kommuner och regioner (SKR) som slitit med frågan, suckar uppgivet till SR den 29/12: ”Det är fullständigt omöjligt att säga vad som kommer att hända den 1 januari nästa år”.

Kristallklart är att all offentlig verksamhet påverkas – fast på vilket sätt, i vilken omfattning och till vilken kostnad står alltså skrivet i stjärnorna. Det är förstås utmärkt att värna barnen, ingen vettig människa kan ju vilja något annat.

Men vad sysslar landets styrande med som tycker det är viktigare att ett riksdagsbeslut rörande rättsstatens åtaganden sänder symboliskt välvilliga signaler, än att bry sig om vad de reella följderna sedan blir ute i den handfast existerande verkligheten? Politikerna framstår inte i seriösare dager när de dessutom uttryckligen varnats av juridisk toppexpertis och ändå nonchalerat invändningarna.

Idén att till punkt och pricka lagfästa FN:s barnkonvention i Sverige sågades fullständigt av Lagrådet när regeringen lät utredningsförslaget (SOU 2016:19) gå på remiss. ”De flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”, konstaterade Lagrådets granskare.

Justitieombudsmannen (JO) var heller inte nådig: ”En sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Utfallet av denna juridiska soppa under 2020 blir garanterat en spännande följetong. Nitiskt tillämpad kan exempelvis artikel 31 i barnkonventionen – som handlar om alla barns rätt till lek, vila och fritid – göra dagens akademiverksamhet inom fotbollen olaglig.

”Det är ett antagningsförfarande för att specialträna extra duktiga och lovande fotbollsspelare. Där kan inte vem som helst hoppa med, utan där ska du bli uttagen på grund av dina kunskaper”, sa Peter Gårdenstedt, verksamhetschef på Hallands idrottsförbund och SISU idrottsutbildarna, till SVT tidigare i år. ”På sikt kommer det säkerligen att bli svårt för dem att bedrivas, för de bryter mot så många delar i barnkonventionen”.

Att hindra svensk idrott från att fostra unga talanger som drömmer om att bli en ny Zlatan var nog inte regeringens mening, men så dags att tänka på det nu.

En hård julklapp från Magdalena Andersson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/12:

Det var just en snygg present som finansminister Magdalena Andersson (S) gav svenska folket dagen före julafton. I januariavtalet har en omfattande skattereform utlovats, som bland annat ska syfta till sänkt skatt på jobb och företagande.

Men intervjuad i TT den 23/12 lät Magdalena Andersson förstå det var uteslutet att hoppas på någon lättnad av den totala skattebördan: ”Jag ser inte framför mig en skattereform där den samlade skattenivån kan minska”. Snarare måste skattetrycket skruvas upp ytterligare framöver för att möta de offentliga välfärdssystemens kostnadsproblem.

Något måste vara allvarligt fel. Redan idag är Sverige ett av världens hårdast skattedrabbade länder. Vi ligger ungefär 10 procentenheter över det genomsnittliga skattetrycket i OECD-kretsen. Frågan är varför pengarna ändå aldrig räcker, utan synbarligen rinner som vatten genom de styrandes fingrar.

Det kan låta onödigt raljant formulerat, men innehåller faktiskt en besvärande kärna av sanning. Som följd av bristfällig kontroll och undermåliga motåtgärder är läckaget av skattepengar milt uttryckt förskräckande.

På DN Debatt den 12/12 larmade S-veteranen Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdsystemen, att cirka 300 miljarder skattekronor (!) betalats ut på felaktiga grunder sedan 2005.

Hur vore det om Magdalena Andersson först tätade hålen i den kassakista av gemensamma medel hon ansvarar för, innan hon ropar på ett större tillskott av andra människors surt förvärvade slantar?

Förutom detta vore det angeläget med en allmän och noggrannare översyn av de offentliga verksamheternas effektivitet, som helt uppenbart lämnar åtskilligt övrigt att önska. Är verkligen svaret mer resurser enligt finansministerns förmenta patentrecept? Borde inte politikerna istället rikta skarpare fokus på hur befintliga resurser används?

”Folk är skattetrötta”, hävdar förre Scaniachefen Leif Östling i senaste numret av Sunt förnuft, en tidskrift utgiven av Skattebetalarnas förening. Mannen bakom de bevingade orden ”Vad fan får jag för pengarna?” säger:

”De flesta tror inte längre att det är mer skattepengar som krävs. De har insett att politikerna inte har förmåga att lösa de strukturella utmaningarna inom vården, skolan och problemen med kriminaliteten. När skatterna ökar samtidigt som vårdköerna blir längre, oordningen ökar i skolan och våldet på gatorna, framför allt i förorterna, ständigt förvärras, så börjar denna insikt tränga in i de bredare folklagren”.

Möjligen har han rätt. Om inte annat tycks ju kräftgången i opinionen för det traditionella skattehöjarparti som Magdalena Andersson representerar tala sitt tydliga språk.

Socialistisk skördetid som kom bort

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:

Vad hjälper det att vinna kungariket om själen förloras på kuppen? Den frågan är det nog många svenska socialdemokrater som grubblar på dessa dagar.

Regeringsmakten har man, men till priset av att tvingas agera likt en stand-in för den spruckna borgerliga Alliansen och driva liberal reformpolitik på centrala områden medan opinionssiffrorna stadigt sjunker och SD håller på att segla förbi som största parti.

Inte mycket inspiration är heller att hämta internationellt. Den djupa förtroendekrisen är gemensam för socialdemokratin i alla Europas kärnländer. I Tyskland, Frankrike och Italien hackar partierna på tomgång, tappar sympatisörer i drivor och vet vilset varken ut eller in längre.

Storbritannien ska vi bara inte tala om. Där har drömmarna om ny socialistisk skördetid pulveriserats under Labours förkrossande valnederlag i torsdags, det värsta bakslaget i mannaminne.

Om 70-talsnostalgiska S-aktivister i Sverige sett ett hägrande ljus i Jeremy Corbyns radikala kurs är det svaret på det egna partiets problematiska situation rimligen helt släckt.

Labours program lockade med en föräldrafri röd julaftonsfest som morgondagen inte existerade: massiva skattehöjningar, förstatliganden av det mesta som rörde sig i ekonomin, löntagarfonder och ett gränslöst spenderande av offentliga medel.

Detta utlovade vilda vänsterkalas spetsades med Corbyns ökända böjelser för diverse extremistiska Israelfientliga organisationer som Hamas och Hizbollah, välgrundade anklagelser om att ha släppt loss antisemitiska stämningar i Labour och en häpnadsväckande oförmåga att begripligt förklara sin inställning till Brexit, det spörsmål som totalt dominerat Storbritanniens politiska liv.

Resultatet var en hejdundrande seger för Tories, inte sedan Margaret Thatcher sopade golvet med Labour 1983 har de konservativa upplevt en sådan triumf. Knockouten på socialisterna innebär dock knappast denna gång någon brittisk återfödelse av det snitt Thatcher levererade. Snarare motsatsen.

Boris Johnsons urstarka mandat att slutgiltigt få Brexit avklarat hotar att göra Storbritannien till en svagare europeisk nation, rent av med följd att såväl Skottland som Nordirland separerar. Johnson har också dragit stora skaror traditionella arbetarklassväljare till ett Tories vilket inrikespolitiskt påminner det statsinterventionistiska, liberalt reformovilliga parti som fanns innan Thatcher tog över rodret och förändrade spelplanen.

Någon ideologisk glädjeinjektion från de brittiska öarna torde därför inte heller den frihetligt orienterade svenska högerflanken kunna räkna med.

Gängbrottsligheten är Åkessons vinstlott

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:

Det är förstås en oerhörd händelse. Skottlossning vid en nattklubb i centrala Norrköping, kulregn i en helt öppen stadsmiljö och två män mördade i vad som misstänks vara en uppgörelse inom den kriminella MC-gängsvärlden.

Det råa dubbelmordet natten mot torsdagen kunde varit som hämtat ur filmer vi sett om gangsterväldets Chicago på 1920-talet, men det är Östergötland 2019. Slående var kommentaren från en förbipasserande kvinna morgonen efter dådet, som till NT:s reportrar på området kring brottsplatsen sa: ”Konstigt nog blir man inte förvånad längre, det skjuts varje dag i Sverige nu”.

Orden speglar sannolikt en tämligen spridd känsla hos kategorin vanligt hederligt folk. Avtrubbningen börjar sätta in. Det oerhörda blir normaliserat. I samma veva tilltar – föga förvånande – misstron mot det politiska etablissemanget som låtit det ske, vilket fått en raskt ökande skara väljare att vända sig till SD som aldrig haft en sådan tacksam skördetid som denna höst.

Konsekvent har SD kopplat ihop brottsutvecklingen (liksom valfritt samhällsproblem på menyn) med ”massinvandringen” och gisslat övriga partier för att närmast landsförrädiskt blundat för denna ”sanning”. Varje skjutning, varje sprängning, som flashar förbi i mediernas nyhetsrapportering ter sig likt en bekräftelse på SD:s envist kolporterade budskap.

Och det katastrofala bemötandet från såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) snarast understryker den verklighetsbild Jimmy Åkesson målar upp. ”Vi såg inte det här komma”, påstod Löfven fåraktigt om den grova våldsvågen i en herostratiskt ryktbar magplask-intervju i SVT:s Agenda (17/11). Bättre valarbetare än en statsminister som ger intryck av usel koll, naivitet och förlorat grepp om sakernas tillstånd kan väl inte SD få.

Kort därpå (19/11) gjorde Kristersson ett opportunistiskt utspel på Facebook som vi idag förstår var en ouvertyr till denna veckas samarbetsförlovning mellan honom och Åkesson. Moderatledaren bad om ”förbehållslös ursäkt” för i den mån hans parti ”smädat” och ”frusit ut” alla röster som vågat peka på problemen kring exempelvis gängkriminaliteten – med tydlig underförstådd adress till kritikerna av de senaste årens ”massinvandring”.

De flesta invandrare är dock inte kriminella. De flesta ”ursvenskar” är det inte heller. Orsakerna till gängvåldets utbredning är komplexa. Forskare, polis och myndigheter har länge varnat, faktiskt i decennier, för vilken situation som varit under uppsegling. Den styrande partipolitiska klassen har emellertid varit svaga med att agera och därmed sänkt sitt eget förtroende.

Det har blivit SD:s vinstlott till normalisering från sina rötter i den brunsvarta främlingsfientliga myllan. Nu är det Åkesson som åtnjuter trovärdigheten, problemformuleringsprivilegiet och de växande opinionssympatierna. Det är också oerhört. Men knappast överraskande.

Hurra för Magdalena Andersson!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

Magdalena Andersson (S) står på sig. Hon vill inte längre kännas vid sin tidigare inkarnation som oppositionspolitiker, då hon utmanade finansminister Anders Borg (M) i tävlingen om vem som tog överskottsmålet på blodigast allvar.

Andersson vann och blev finansminister själv. Bara för att sedan, ett halvår efter valet 2014, vända på klacken och förklara att överskottsmålet borde avskaffas. Att den ståndpunkten gäller än låter hon nu förstå genom att ånyo plädera emot sin egen gamla dogmatiska retorik från förr.

Magdalena Andersson är därmed det levande beviset på att det finns hopp om politiken. Man behöver inte fasta i söndertuggade ideologiska teser, man kan börja tänka själv, bli klokare och ändra åsikt utan att skämmas – även om man är en aktiv partist.

Ty i principfrågan har Magdalena Andersson naturligtvis rätt. Överskottsmålet i statsbudgeten har tjänat ut. Det påpekade nationalekonomen Assar Lindbeck redan 2008.

Det var han som under 90-talskrisen var arkitekten bakom överskottsmålet som ett tillfälligt medel att få bukt med den galopperande statsskulden, som på den tiden motsvarade närmare 75 procent av BNP.

Det fungerade utmärkt. Åren strax efter millennieskiftet var statsskulden hanterbar igen: omkring 45 procent av BNP. Mission accomplished. Men för Perssons och Reinfeldts regeringar var inte överskottsmålet längre ett medel avsett att lösa ett specifikt problem. Det hade i deras värld förvandlats till ett mål i sig, absurt nog. Nivån har det dock ruckats på.

Ursprungligen var överskottsmålet satt till 2 procent av BNP över en så kallad konjunkturcykel, men justerades snart till 1 procent och är från 2016 reducerat till en tredjedels procent av BNP. Alltid något. Men det betyder, annorlunda uttryckt, att svenska medborgare fortsätter att överbeskattas – bara detta år med 16 miljarder kronor i vad som de facto blivit ett kollektivt statligt tvångssparande.

Det går inte att rationellt försvara. Statsskulden är idag den lägsta på över 40 år och ligger bekvämt på cirka 25 procent av BNP. Från borgerligt håll finns därför ingen begriplig anledning till att kritisera Magdalena Andersson för att hon vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål i budgeten.

En annan sak är vad S-finansministern vill få loss den omotiverat insamlade pengahögen till. Givetvis är hon sugen på att spendera rubbet för regeringens räkning. Det borde en borgerlighet värd namnet däremot vägra acceptera och istället kräva att överskottsmiljarderna gick tillbaka till det pungslagna svenska folket i form av sänkt skatt. Någon rättvisa måste det ändå vara.

Vem hade inte ledsnat på att vara LO-bas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

Vilken prominent figur inom den svenska politiska klassen skulle du kunna tänka dig att hamna bredvid på en kräftskiva utan att behöva riskera att ha tråkigt? Jag hade chansat på Carl Bildt.

Men ett säkrare kort vore nog Karl-Petter Thorwaldsson, ärligt talat. Han har alltid varit en glad lax, folkligt frejdig med en varm och sympatisk framtoning, är som person lätt att tycka om.

När Karl-Petter Thorwaldsson nu avviserar sin kommande avgång som LO-ordförande är han också befriande öppet mänsklig om skälen.

Åtta år i uppdraget får räcka. Han tycker att han börjar blekna som opinionsbildare, känner en trötthet på sig själv och sin roll.

”Varje dag när man vaknar så tänker man på att man är LO-ordförande. Varje gång man går och lägger sig så tänker man på att man är LO-ordförande. Däremellan ägnar man i princip hela dagarna åt att fundera på sitt arbete och det tar en jävla tid av ens hjärna” (SR 5/11).

Det är uppriktigt sagt, vilket hedrar honom. Det är krävande på toppen och förståeligt om Thorwaldsson istället vill gå och fiska ett tag. Särskilt som LO numera är en starkt gnisslande maktapparat på reträtt.

Ett tecken är att Karl-Petter Thorwaldsson misslyckats att hålla samman LO inför avtalsrörelsen, Pappers och Kommunal har valt att förhandla själva. Men det är en bagatell jämfört med den hotande existentiella kris för LO:s fackligt-politiska samverkan med S som Thorwaldsson haft att hantera. Relationen mellan arbetarrörelsens luggslitna gamla tvillingpar är på väg att slitas itu.

Genom januariavtalet har S bundits till omfattande liberaliseringar, bra för Sverige men ett beskt piller för LO som varken gillar skattesänkningar i allmänhet eller en reformering av arbetsrätten i synnerhet. Det gör knappast Stefan Löfven heller, dock är han ju nödd och tvungen för att kunna behålla statsministerposten.

Thorwaldsson har högljutt påstått sig föredra nyval framför att rucka på den heliga kon LAS, men lämnats likt en ropande röst i öknen av partiet han dessutom sitter i det verkställande utskottet för.

Samtidigt har han varit oförmögen att stoppa det politiska blodflödet bland sina egna medlemmar som överger S i allt raskare takt. Andelen SD-sympatisörer är enligt Sifo idag större inom LO-leden än den stadigt krympande socialdemokratiska stödtruppen.

Thorwaldssons svar är att vilset vädja om att bli bästis och bundis med de reformerade kommunisterna i Vänsterpartiet, vars inflytande i den fackliga rörelsen LO traditionellt bekämpat! Vilken soppa. Inte konstigt att han är less på alltihop och längtar efter roligare saker i livet än att administrera LO:s sönderfall.