Kategoriarkiv: Skola och utbildning

En hundralapp till, sa Fridolin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:Corren.

Ta ett samhällsproblem, vilket som helst. Säkert som amen i kyrkan är att det höjs röster som menar att boten är mer skattepengar. Särskilt brister i den offentliga välfärden tenderar ständigt att koka ner till en resursfråga.

Om bara de styrande politikerna hade vett att öka anslagen skulle lösningen snart vara i hamn. Ser det tufft ut i budgeten, svårt att prioritera bland behoven? Höj skatten! Sänk den i alla fall inte, det vore rena sveket. Skolkrisen är ett belysande exempel.

Ingen tvekan råder om att läget är mycket allvarligt. Vad göra? Så här talar Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin som vill bli skolminister i en rödgrön regering efter valet: ”Jag är övertygad om att människor är beredda att betala en hundring mer i månaden om man vet att pengarna går till en bättre skola” (Expressen 3/12).

Fridolin får nog inga större samarbetssvårigheter med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan på den punkten.

Som reaktion på svenska elevers deprimerande prestationer i den internationella Pisa-undersökningen nyligen förkunnade de bägge på DN Debatt 4/12: ”En socialdemokratisk regering kommer att välja skolinvesteringar framför nya skattesänkningar”.

Men vore svaret blott pengar, borde vi väl ha sett en klar ljusning i skolmörkret? År 2000 satsade Sveriges kommuner i genomsnitt 55 400 kronor per elev. År 2011 var beloppet 87 500 kronor, en ökning motsvarande 31 procent, justerat för inflation (se DN:s granskning 26/3).

Ändå sänkte både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar det totala skattetrycket under samma period från drygt 51 procent till drygt 44 procent. Effekten blev inte ebb i kassan precis. Ekonomin stimulerades, intäkterna till det offentliga steg med flera hundratals miljarder kronor (för övrigt bidrog skattesänkningarna även till höja löntagarnas köpkraft med hela 23 procent mellan 2005-2013!).

Summa summarum: Sverige är rikare än någonsin, det spenderas rekordmycket på skolorna och inte får vi bättre undervisningsresultat för det. Slutsats?

Rimligen måste skolkrisen handla om annat än förment borgerlig snålhet gällande investerade resurser. Eller att sänkta skatter skulle vara någon bov i dramat.

Det är inget snack om att välfärd kostar, vilket inte betyder att det vid varje givet tillfälle är en god idé att bara fortsätta ösa in pengar i de offentliga systemen. Ibland kan det tvärtom vara kontraproduktivt.

Det riskerar motverka innovationstänkande och effektivare organisering, skapa en mentalitet som undergräver respekten för allmänna medel där konsekvensen blir slöseri och slapphet.

Det är alltid lätt att som Gustav Fridolin vädja om en hundralapp extra eller två ur våra plånböcker. Och sedan att vi ger honom ytterligare en. Angelägna områden att peka på saknas sällan. Svårare verkar vara att sunt förvalta den astronomiska mängd hundralappar som den politiska sfären redan förfogar över.

Värna skolvalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/11:Corren.

”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”

Så talar Greger von Sivers, tills nyligen chef för Profilskolan i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning avslöjade honom när en av deras reportrar låtsades söka jobb som musiklärare på friskolan. Denne reaktionäre grottvarelse till skolledare förklarar alltså att elever med invandrarbakgrund som gillar rapmusik är oönskade.

Hade det varit 1980-tal skulle han väl portat oss med skinnjackor och nitar som älskade hårdrock. Eller öst samma galla över jazzdiggande swingpjattar om det varit 30- och 40-tal.

Utmärkt att SVT förra veckan drog brallorna av Greger von Sivers och hans gelikar. De bryter mot lagen. De skjuter rätten till valfrihet i sank för elever och föräldrar. De har inte i skolvärlden att göra, oavsett om de ansvarar för en privat eller en kommunal skola.

Att självsvåldigt och kränkande sortera ut vissa elever som persona non grata är oacceptabelt. Behöver vi därför nya regler och restriktioner, som nu både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) ropar efter? Tveksamt.

Panikartad politisk populism kommer sällan något gott ur. Däremot måste ansvariga myndigheter göra sitt jobb för att upptäcka och straffa de Greger von Sivers-figurer som bryter mot dagens regelverk och saboterar det fria skolvalet.

Vi måste hålla musklerna i trim

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:Corren.

I mitten av 1800-talet arbetade 80 procent av befolkningen inom jordbruket. Det var en lågproduktiv och ytterst slitsam bransch. Sverige var utfattigt, efterblivet och kvävande konservativt. Hundratusentals svenskar gav upp och emigrerade till USA. Men någonting hände som skingrade 1800-talsmörkret.

Kloka personer tog tag i situationen. Smarta reformer genomfördes som skulle förändra allt. Som besluten om allmän folkskola, frihandel och näringsfrihet. Det öppnare klimatet gynnade snillen som Alfred Nobel, Gustaf de Laval och Axel Wenner-Gren.

De utvecklade nya produkter och patent som gjorde Sverige till en stormakt inom kemi- och verkstadsindustrin. Fabrikerna skrek efter ingenjörer och teknisk personal. Samtidigt började jordbruket mekaniseras och bli allt effektivare, arbetskraft kunde därmed frigöras för industrins behov.

Från 1870 snurrade ekonomins hjul igång på allvar, vi gick mot ett dittills oanat välstånd. Ett mirakel? Icke. Det var kombinationen av liberalism, kapitalism, utbildning och innovation som byggde landet.

Men ska vi kunna bygga vidare på vad tidigare generationer skapat åt oss, gäller det att fortsätta hålla ångan uppe på inte minst forsknings- och utvecklingsområdet. Tyvärr finns tecken på att Sverige riskerar att tappa mark i den vassare globala konkurrensen.

Grundskolans kris hotar att erodera rekryteringsbasen av kvalificerat folk till både akademin och näringslivet. Redan råder stor brist på ingenjörer. Att värnskatten straffar utbildning, flit och strävsamhet gör inte saken bättre.

Locka hit spetskompets från andra länder då? Ingen lätt match. Som Håkan Mogren, Astras tidigare koncernchef, uttrycker det: ”Vi ligger norrut, vi har dåligt väder, kortare somrar, lägre löner och högre skatter, så förutsättningarna är inte de bästa”.

Han säger detta i en färsk rapport, Feltolkad folkopinion, utgiven av Svenskt Näringsliv. Den belyser osminkat hur såväl vårt lands privata som offentliga forskningsinvesteringar i princip avstannat.

Den så kallade forskningsintensiteten i Sverige, mätt som andel av BNP, har utvecklats så dåligt det senaste decenniet att vi numera tillhör OECD-kretsens bottenliga. Det ger anledning till oro, ty en nation som försummar att hålla sina forskningsmuskler i trim kommer obevekligen att försvagas.

Vilka nya genombrott som väntar runt hörnet vet vi ju inte. Men vilken avgörande betydelse en positiv innovationsmiljö generellt har, visar vår egen historia från fattigdom till rikedom bortom allt tvivel.

Dagens makthavare tycks dock inte lika insiktsfulla som 1800-talets liberala reformister. Forskningspolitiken är lågprioriterad i alla partier. Enligt Svenskt näringslivs rapport tror inte politikerna att väljarna bryr sig.

Men i realiteten anser var fjärde väljare att forskning är bland de viktigaste frågorna för att säkra framtidens välstånd. Det borde vara något att tänka på inför stundande val.

Skolmiljarder till föga nytta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:Corren.

Den klassiska frågan: har storleken betydelse? Absolut, hävdar Stefan Löfven. Partiledarna tävlar om att vara skolans bästa vän i dessa utbildningsväsendets bistra kristider och receptet från Socialdemokraternas sida är att fokusera på just storleken.

Klassernas omfång alltså. ”Forskningsstödet för positiva kunskapsförbättringar genom mindre klasser är starkt”, låter partiet meddela på sin hemsida. I SVT under söndagen sa Löfven att Socialdemokraterna satsar två skattemiljarder till detta i den kommande skuggbudgeten. Målet är att varje klass ska krympas med upp till fem elever.

Det kan tyckas som rejält och riktigt. Instinktivt känner nog många väljare att stora klasser måste vara väldigt problematiskt. Och forskningsstödet är, som sagt, starkt.

Eller så är det ett magstarkt politiskt påstående. Det rimmar i vilket fall bevisligen dåligt med den mest omfattande undersökningen som någonsin gjorts kring skola och pedagogik.

2008 presenterade John Hattie, utbildningsprofessor från Nya Zeeland, sin uppmärksammade bok Visible learning. Han hade där sammanställt resultaten från drygt 52 000 studier av totalt över 82 miljoner elever. Det kan man kalla ett hyfsat forskningsunderlag. Hatties meta-analys är faktiskt helt unik i sitt slag.

Slutsatserna var bland annat följande: klassernas storlek har ingen avgörande effekt på elevernas inlärningsförmåga (inte heller läxor eller skriftliga test spelade någon större roll). Vad som däremot gav utdelning var ordning och reda i klassrummet, strukturerad utvärdering av undervisningen, och viktigast: läraren.

Betydelsen av engagerade, styrande och tydliga lärare kan inte tillräckligt understrykas. Detta brukar många av våra politiker numera gärna hålla med om i debatten. Insikten skymtar också inom S, som även vill anslå en miljard till att förbättra den svenska lärarkårens kvalitet och status.

Men att för att hitta en särskiljande linje i den partipolitiska konkurrensen har Löfven tydligen ändå bestämt sig för att göra klassernas storlek till sin paradfråga på skolområdet. Tyvärr till ett pris som varken eleverna, lärarna eller skattebetalarna lär få mycket utväxling av, särskilt i proportion till kostnaden.

Dessutom är det inte ens säkert att Löfvens generösa spenderande av våra pengar för att krympa elevantalet i klassrummen skulle gå till avsett ändamål i verkligheten.

Enligt en intern rapport av Skolverket (avslöjad i DN 27/9) slår riktade statliga satsningar på skolan anmärkningsvärt ofta slint. Utfallet blir inte sällan ojämnt och kortvarigt, extraresurser för kvalitetsförbättringar använder ibland kommunerna skamlöst till allt annat än skolan, staten är förbluffande slapp i kraven på redovisning och utvärdering av anslagen, et cetera.

Både på kommun- och regeringsnivå brister det ordentligt i ansvar. Ska man tala om nonchalans med skattepengar finns det betydligt fler än Löfven att ställa till svars, om det kan vara någon tröst. Konstigt att skolan är i kris?

Hög tid för klassisk S-politik!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:Corren.

På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).

Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.

Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?

Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.

Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.

Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.

Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.

Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.

På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.

Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.

Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.

Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?

Sätt betyg från första klass!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/8:Corren.

Förra veckan erfor 1700 barn i Linköping en av sina viktigaste dagar i livet. De började första klass i grundskolan. Grundskolan är precis vad den heter. Där muras kunskapsgrunden som behövs för all vidare utbildning och den senare färden ut på arbetsmarknaden.

Inget annan samhällsinstitution har större betydelse för att sprida lika möjligheter till livschanser och klassresor, oavsett elevernas sociala eller ekonomiska bakgrund.

Så borde det vara i alla fall.

Ingen har undgått att skolan flagrant brister i sitt uppdrag. Skolverket sammanfattar krisläget klart och koncist på sin hemsida. Sedan tidigt 90-tal har resultaten stadigt försämrats i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Varje år det senaste decenniet misslyckas 10 procent av eleverna i årskurs 9 att nå målen i svenska, matematik eller engelska. Hela 25 procent (var fjärde elev!) lämnar grundskolan utan fullständigt slutbetyg. Det är tyvärr vad som väntar Linköpings och övriga Sveriges hoppfulla förstaklassare, om inte trenden bryts.

Vilket också Alliansregeringen med utbildningsminister Jan Björklund (FP) i spetsen frenetiskt försöker göra. Framgångarna har hittills inte varit bländande, det är sant.

Men att bygga upp en kunskapsskola i världsklass på ruinerna efter den nu allmänt diskrediterade gamla flumpedagogiska lekstugan till utbildningsväsende är å andra sidan knappast gjort i en handvändning. Ett steg i rätt riktning är att betygen äntligen sätts tidigare, från sjätte klass.

Motivet till den reformen är insikten om att samtal och individuella handlingsplaner inte räcker. Resultaten i kunskapsutvecklingen måste synliggöras tydligare, i synnerhet för att fånga upp svagpresenterade elever. Men varför då vänta med detta ända till årskurs 6? I internationellt perspektiv är det fortfarande påtagligt sent.

Bra är därför att FP vill gå vidare och sätta betyg från årskurs 4. Ännu bättre är Moderaternas förslag om årskurs 3. Bäst vore dock om betygen kom direkt, i första klass.

Då kunde eleverna vänja sig vid betyg som ett naturligt och självklart inslag i skolan, en formativ bedömning som effektivare hjälper dem att nå undervisningsmålen redan för start. Besynnerligt nog upplevs sådant som kontroversiellt i den skolpolitiska debatten.

Men betyg från årskurs 1 var länge normen i Sverige. Det var först med Olof Palmes olycksaliga läroplan LGR 69 från 1969 som betygen fasades ut från grundskolans lägre klasser.

1979 beslutade dåvarande FP-regeringen med stöd av C och S att skrota alla betyg i grundskolan utom i årskurs 8 och 9. Riktlinjerna formaliserades 1980 i läroplanen LGR 80, som bar den moderata skolministern Britt Mogårds signatur.

Socialdemokrater och borgerliga kan alltså broderligt och systerligt dela på skulden till ”flummet”. Erkänn faktum, lämna grollet bakom er och kom överens om en blocköverskridande, långsiktigt hållbar betygsreform som återställer ordningen igen.

Sund och riktig konkurs för JB

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Vårterminens avslutning i John Bauerskolarna var ingen munter historia. JB Education, företaget som svarade för driften, gjorde brakkonkurs när ägaren i riskkapitalbolaget Axcel meddelade att man drog sig ur verksamheten efter fem år.

Kvar lämnade Axcel skulder på över en miljard kronor. Över 30 skolor i Sverige med tusentals elever och hundratals lärare ställdes på bar backe inför sommarlovet. Friskolejättens fall utlöste en demoraliserande följetong av kritik i medierna. Marken tycktes gunga under friskolesystemet som sådant.

I söndagens DN tog S-duon Stefan Löfven och Magdalena Andersson tillfället i akt att ånyo kräva kommunalt veto mot etablering av friskolor. Även utbildningsminister Jan Björklund (FP) hotar med tuffare reglering och fördömer riskkapitalbolagens inblandning på utbildningsområdet. Men var det dåligt att JB Education gick omkull?

Enligt Skolverket har flera av deras skolor uppvisat allvarligt bristande kvalitet. Företaget har också missat att anpassa kostymen till de minskade årskullarna på gymnasienivån och ekonomin har uppenbarligen inte skötts som den borde. Självfallet är det olyckligt att enskilda drabbas.

Dock är det sunt och riktigt att en aktör som JB slås ut från marknaden. Problemet är snarare att inte fler knackiga skolor gör det. Där kommunen har ansvaret kan politiker i åratal driva underpresterande skolor vidare, trots att man på så sätt både sviker eleverna å det grövsta och skattebetalarna vars resurser slösas bort.

Märkligt nog brukar de skandalrubrikerna aldrig bli lika braskande. Varför?

Måhända är den otillräckliga självsaneringen en viktig anledning till att vändpunkten i den svenska skolkrisen låter vänta på sig. Kom ihåg att den förkrossande majoriteten av alla elever inte går i friskolor, utan i offentliga.

Fiaskot för JB Education och Axcel bör heller inte tas till intäkt för att döma ut riskkapitalbolagen generellt. De har ofta i debatten populistiskt framställts som rovgiriga bestar. Men vilken är deras affärsmodell?

Jo, att köpa ett företag, tillföra kapital och kunskap, och sedan efter ett antal år sälja satsningen med god förtjänst. Man investerar alltså för att höja produktiviteten och professionaliteten, att kortsiktigt tumma på kvaliteten vore förödande. Hur ska man då attrahera framtida köpare och göra vinst på insatt kapital?

Riskkapitalbolagen agerar faktiskt långsiktigare än vad många i allmänhet tror. Det vore groteskt att använda Axcels misslyckande som skäl till att på lösa grunder bannlysa en hel näringslivssektor.

Att ett äpple är ruttet betyder inte att alla övriga i korgen är det. Svenskt utbildningsväsende skulle tvärtom kunna vässas och bli bättre genom fler aktörer, ökad mångfald och större inslag av marknadsmässiga mekanismer.

För övrigt har nästan alla av JB Educations konkursade skolor fått nya huvudmän till höstterminens start. Bland annat här i Linköping. Den befarade katastrofen för elever och lärare blev ändå ganska måttlig.

Läraren är viktigast

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren Corren.3/5:

Stig Järrels rolltolkning av latinlektorn Caligula i Ingmar Bergmans film Hets är klassisk. Här möter vi läraren som absolut sämst. Ond, sadistisk, skräckinjagande. Lektionerna med honom blir rena plågan.

De stackars eleverna lär varken älska latinämnet, eller skolan som sådan, efter den bistra erfarenheten i bagaget. Caligulas raka motsats på vita duken är John Keating, engelskläraren i Robin Williams gestalt från Döda poeters sällskap.

Keating ser undervisningen som ett personligt kall. Han inspirerar eleverna med sin passion för poesi och litteratur, vidgar deras horisonter och får dem att upptäcka nya sidor av livet. Lektionerna med honom är något att längta efter även under sommarlovets soligaste dagar.

Caligula och John Keating är förstås hårddragna karaktärer ur fiktionens värld. Men just därför illustrerar de också extra tydligt vilken central betydelse läraren har. Ja, man skulle utan överdrift kunna säga att läraren är utbildningssystemets grundbult. Det borde kunna kasta visst ljus över den svenska skolkrisen.

Problemen är välkända: eleverna underpresterar både i de nationella proven och i internationella kunskapsmätningar. Trots sex år av borgerlig regering och Jan Björklund som högprofilerad skolreformator i stort som smått, låter ännu resultaten vänta på sig.

Saknas resurser? Nej. År 2000 satsade kommunerna i genomsnitt 55 400 kronor per elev. Dryga decenniet senare var summan 87 500 kronor, en ökning med 31 procent (rensat på inflation). Kommunsektorn spenderar 42 procent av sina budgeterade medel på förskolan, grundskolan och gymnasiet. I reda pengar handlar det om totalt 220 miljarder kronor.

Knappast snålt. Ändå detta förfall som bara fortsätter. Varför?

I går presenterade regeringens särskilda utredare Per Thullberg sin förklaring. Effekter av skolreformer tar tid och dagens åtgärder lär inte slå igenom förrän runt 2020. Systemet är uppenbarligen väldigt trögt.

Skolverket anklagade samtidigt det fria skolvalet för att ha motverkat likvärdigheten med sämre utbildning i undermåliga skolor som följd. Och Socialdemokraterna drog igång en vårkampanj om skolan med huvudbudskapet att mindre klasser är svaret.

En stor undersökning i senaste numret av Dagens Samhälle visar å sin sida att varken ökad personaltäthet, högre anslag eller mer undervisningstid garanterar bättre resultat, något som också tidigare forskning tyder på.

Elevernas socioekonomiska bakgrund spelar däremot roll, men kan kompenseras genom goda lärarinsatser. Vilket för oss tillbaka till utgångspunkten: det hänger på lärarkåren.

En dålig lärare måste inte heta Caligula för att vara olämplig. Det räcker med att han eller hon bara tappat intresset för sitt yrke, alternativt saknar fallenhet för det.

Bra lärare kan däremot göra underverk och lyfta sämre skolor till högpresterande, blomstrande bildningsinstitutioner. Det Sverige behöver är att kunna locka best and the brightest till katedern. Fokusera pengarna och reformivern på det, så kommer nog resultaten.

Rakt på sak om skolan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 12/4:

”Allting har sin tid”, konstaterar Tobias Krantz lättsamt. 2009 utsågs han till högskoleminister i Jan Björklunds utbildningsdepartement. Men fick lämna sin portfölj när Folkpartiet möblerade om bland statsrådsposterna efter valet 2010.

”Det jag kan sakna är tempot som finns i ministerrollen, adrenalinet. Men nu har jag istället ett mycket intressant uppdrag i skärningspunkten mellan politik, akademi och näringsliv. Det är väldigt roligt och ger frihet tänka mer utanför boxen”.

Vi träffas på Svenskt Näringslivs huvudkontor i Stockholm, där Tobias Krantz är chef för utbildning, forskning och innovation. En varning bör kanske utfärdas. Hans lugna och städade yta är förrädisk.

Under den propra kostymen finns ett brännhett engagemang och man förstår tämligen snabbt att det är ”no bullshit” som gäller. Detta är ingen kille som hymlar med vad han anser nödvändigt. Onekligen uppfriskande.

Alltså ställer jag honom mot väggen och kräver raka svar på följande fråga: Antag att du har total makt att på tre punkter forma svensk skola. Vad gäller? Tobias Krantz funderar några sekunder. Andas in. Och sedan får jag anteckna så pennan glöder.

1. Fokusera på resultat! I svensk skoldebatt talas det helst om processer, politikerna vill gärna detaljstyra verksamheten, ibland ända ner till klassrumsnivå. Men det är rektorernas och lärarnas sak. Istället ska politikerna att sätta tydliga mål för skolan och koncentrera sin energi på utfallet: att mäta, följa upp, åtgärda brister.

2. Tydligare koppling till arbetsmarknaden! Grundskolan behöver bli bättre på praktik och göra praktiken till en integrerad del av undervisningen. Enligt en undersökning som Svenskt Näringsliv gjorde häromåret, upplever bara en företagare av tio att eleverna är tillräckligt förberedda för yrkeslivets villkor. Vad man främst pekar på är undermåliga baskunskaper (räkna, läsa, skriva) och att eleverna brister i social kompetens (förmågan att samarbeta, passa tider, bemöta människor).

3. Värna mångfalden! Det är uppenbart att friskolereformen från tidigt 90-tal gett friskt syre åt svensk skolutveckling. Utrymmet för nya idéer och arbetssätt ökar, friskolorna bidrar också till att höja undervisningskvaliteten generellt sett.

På den sistnämnda punkten är Tobias Krantz allvarligt bekymrad över vad S-kongressens beslut om kommunalt veto mot fristående skolor kan innebära.

”Att skapa valfrihet med privata aktörer inom ramen för offentlig finansiering, det är ett typiskt uttryck för den svenska modellen av pragmatiskt förnyelse. Det är denna tradition som Socialdemokraterna hotar om de låter extremisterna ta över”, slår han fast.

Varför skulle inte friskolor tillåtas gå med vinst? Det är ju ett tecken på att verksamheten går bra och som kan ge lärarna högre löner, menar Tobias Krantz vidare. Han påminner om att Sverige utmanas av en allt tuffare global konkurrens. Inte minst därför behöver vi ett vitalt utbildningssystem med hög kvalitet.

Skulle S då börja förbjuda skolföretag och strypa valfriheten… En sak är säker: konsekvenserna vore ödesdigra.

Fokusera på lärarkåren, politiker!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2Corren.8/3:

”Vi märker att det är en del som behöver extra stöd för att klara av utbildningen”, säger Karin Mårdsjö Blume, ansvarig för lärarutbildningen vid Linköpings universitet, i onsdagens DN.

Att vissa studenter ropar på hjälp är heller knappast konstigt. Enligt tidningen behövs inte mer än 0,1 på högskoleprovet för att få entré till lärarprogrammen. Rent statistiskt kan man kryssa i blindo bland provets svarsalternativ och nå bättre resultat. De rekordlåga kraven är en brutalt tydlig indikation på hur läraryrkets status fallit som en sten i Marianergraven.

Vem är förvånad? Det svenska skolväsendet har från perioden av radikalpedagogisk experimentverkstad hamnat i sorgebarnskategorin som en mer eller mindre konstant krisverksamhet. Arbetstiderna är långa, lönerna usla, eleverna stökiga, föräldrarna påstridiga.

Därtill kommer en oupphörlig politisk klåfingrighet i klassrummen från samtliga partier, vilka överbjuder varandra med alla möjliga käcka reformförslag. Den etablerade bilden av vad som väntar efter flera års lärarutbildning är inte direkt rosenröd.

Varför skulle då unga begåvningar söka sig till ett arbete, vilket endast tycks garantera ständig huvudvärk mot ringa ekonomiska utbyte? Sverige har lyckats med den tvivelaktiga prestationen att göra flykten från ett av samhällets viktigaste jobb helt rationell.

I gårdagens Expressen lovar utbildningsminister Jan Björklund (FP) åtgärder för att öka attraktionskraften och säger följande om den problematiska situationen: ”Det är mycket allvarligt och så här har det varit i tjugo år”.

Backar vi ytterligare ett decennium hamnar vi ungefär vid 80-talets mitt. Då kallade riksdagens revisorer (i dag Riksrevisionen) till sig den internationellt ansedda utbildningsexperten Mats Hultin Craelius (1922-2008). Han hade gjort en lång karriär på Världsbanken i Washington med uppgiften att bygga upp fungerande skolor åt regeringar i Afrika, Sydostasien och Latinamerika.

Världsbanken hade i detta syfte utvecklat kvalificerade metoder för mätning av effektiviteten och kvaliteten i de olika biståndsländernas utbildningssystem. Det var just detta som fångat riksdagsrevisorernas intresse. Liknande utvärderingsprogram för skolan var det nämligen skralt med på svensk mark.

Mats Hultin Craelius redovisade sina erfarenheter och hans slutsats var kristallklart entydig: ingen faktor spelade större roll än lärarkåren. Allt övrigt var av mindre betydelse.

De framgångsrikaste skolorna fanns i länder som givit sina lärare god utbildning, hyfsat betalt och hög prestige. I länder med motsatta förhållanden, klarade sig eleverna avsevärt sämre. Revisorerna skrev en rapport till riksdag och regering om Världsbankens rön och manade till efterföljd.

Tyvärr gäspade bara Jan Björklunds företrädare. Synd. Annars skulle Sverige kanske sluppit hamna i ett läge där vi tvingas rekrytera studenter som måste ha särskild stödundervisning för att lära sig undervisa.