Skrivit i Corren 24/8:

Pythagoras påstår att kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna. Det där är väl mest facksnack. Jag trodde aldrig på geometrin i skolan, och jag tycker det är onödigt att tuta i små barn en massa påståenden och bevis som man aldrig stöter på i verkliga livet.

Jag har i varje fall aldrig varit i den belägenheten att jag har stött på ett par kateter, med kvadrater på, och därvid resonerat så här: ”Ja nu har jag kvadraten på ett par kateter här. Undras just om summan utav dessa kan vara lika med kvadraten på hypotenusan?” Allvarligt talat, vad har man för glädje av en sådan frågeställning?

Lugn! Innan ni skickar ilska mejl till den huvudlösa ledarredaktionen – inledande stycke är ett skämt. Det är vår käre Tage Danielsson som står bakom orden, hämtade ur Bok (1963) där han skojar med ”insändare av normalkvalité” (han driver ännu roligare med ledartexter, by the way).

Men kanske kan Tages rader ovan tjäna som skrattspegel av den attityd som många idag, särskilt bland åtskilliga skolelever, känner inför matematiken. Att det mest är något krångligt, jobbigt och bortom de basala fyra räknesätten vardagsfrånvänt onödigt i levande livet.

Alla bär vi på anekdoter från skoltiden. Själv var tyckte jag högstadiets tråkigaste stunder var måndagarnas dubbeltimme i matte. Att börja veckan med att traggla ekvationer med en torrt mässande lärargubbe; sådant önskar man inte ens sin värsta ovän (eller jo, visst gör man!). Jag kan inte erinra mig någon klasskamrat som genuint diggande detta ämne. Men vi uthärdade glädjelöst för betygens skull.

Regeringen har nu gjort något väldigt bra. Den har förslagit att grundskolans undervisning i matematik ska utökas. Ty ett sorgligt faktum är att kunskapsnivån i matte är långt från vad den borde vara hos det uppväxande svenska släktet. Och en nation som räknar risigt blir en fattig nation.

Bara en tanke på vägen. Utöver att schemalägga fler mattetimmar, glöm inte att också satsa på att vaska fram fler talangfulla, inspirerande lärare som verkligen kan förmedla matematikens väsen och själ till eleverna.

Locka med högre löner, bättre karriärmöjligheter, finare status eller vad som krävs. Det är absolut värt skattepengarna. Om slantarna skulle tryta till detta, prioritera då hårdare i de offentliga budgeterna.

Skolan kan i princip vara en enkel barack. Byggnader, antalet elever i klassrummet, färgen på gardinerna och likande har ingen avgörande betydelse för kunskapsresultaten. Men läraren har det.

En god lärare med kall till sitt ämne kan göra underverk. En dålig lärare kan sänka årskull efter årskull av elever för livet.

Sverige har inte råd med dåliga eller ens medelmåttiga lärare. Särskilt inte i matematik, ifall det ska bli effekt att skriva hem om av det ökade undervisningsutrymmet.

Jag omvändes till matematiken efter skolan, genom mitt växande intresse för astronomi. Plötsligt förstod jag vad matte egentligen var: universums grundspråk. Med siffrornas formler ges insikt i hur tillvaron är uppbyggd och fungerar, koden som knäcker de stora gåtorna.

Pythagoras ansåg förresten att Gud var matematiker. Kunde inte min gamle mattelärare sagt något om det, när vi ändå höll på med den gamle greken?

Jag lovar, hypotenusan och kateterna hade blivit oändligt mer fascinerade.

Skrivit i Corren 4/5:

Skolans nya betygssystem – som knappt har fem år på nacken – håller inte måttet. Eleverna klarar inte tröskeln till högre betygsnivåer, tydligare kunskapskrav behövs, et cetra, därför aviserar Skolverket nya justeringar.

Värdebeständigheten av de olika betygssystem och betygsskalor som svensk skola begåvats med sedan 60-talet lämnar uppenbarligen en del övrigt att önska. En mycket generös bedömning får väl bli ett klassiskt BC (icke fullt godkänt), enligt de gamla läroverkens sjugradiga bokstavsskala.

Betygsdribblandet är bara ett, om ack så typiskt, utslag av det kroniska klåfingeri till politiserad reformiver som utbildningsväsendet genomgått efter att pekpinne, kateder och studentexamen med censorer utmönstrades. Nyss var det MP-språkröret Gustav Fridolin som lovade att fixa skolan på 100 dagar.

Istället har han som utbildningsminister ordnat sånt kaos på sitt eget departement att det närmast upphört att fungera, avslöjade Dagens Industri 29/4. Denna handlingsförlamning borde kanske både välkomnas och permanentas.

Skolan har sönderåtgärdats tillräckligt av ideologirusiga politruker. Deras samlade ansträngningar kan inte ges annat än ett solklart tidlöst C i läroverksbetyg när man ser resultatet. Det lavinartade kunskapsraset för svenska elever i internationella mätningar kan ju inte vara obekant för någon.

Men det behövs inget trolleri för att rädda situationen.

Roten till förfallet, vilket bland andra den flitiga skoldebattören och Lundaprofessorn Inger Enkvist påpekat, är det tunga arvet av 60-talets radikala pedagogiska modeidéer. Lärarens auktoritet, liksom fokuset på traditionella ämneskunskaper, läsning och beprövade bildningsideal, ansågs förlegat och reaktionärt.

Barnens personliga kreativitet riskerade att hämmas allvarligt av sånt otyg. Alternativet lät förföriskt vackert.

Friare, gladare, mer solidariska och kritiska unga medborgare skulle formas genom att sätta eleverna i självklart centrum och låta dem bli medskapare av sin egen utbildning. En skola som i huvudsak erfarenhetsmässigt klaffade, ersattes av något som bäst kan beskrivas likt en förvirrad vandring in på okänt territorium.

Det räcker nu. Inga fler progressiva experiment och löften om politiska mirakelkurer. Låt bara skolan återvända till ruta A som i berömlig och håll tassarna borta.

Skrivit i Corren 5/6:

Året är 1966 och lärarstrejk har utbrutit i Sverige. Dåvarande Skolöverstyrelsen släpper inte eleverna lösa för det, utan låter barskt meddela att närvaroplikten gäller. Eleverna beordras att på egen hand temporärt sköta undervisningen.

En sjuttonårig Carl Bildt, elevrådsordförande på Östra Real i Stockholm, tillfrågas i ett TV-inslag vad han tycker om vissa kamrater som uppmanat till skolk när lärarna är borta. ”Vi håller oss till lagen här, och lagen förordar att vi är i skolan”, slår Bildt fast.

Man kan i efterhand le åt Bildts lillgamla rättrådighet. Men ännu mer, särskilt mot bakgrund av dagens urartade situation i det svenska utbildningsväsendet, imponeras av den unge killens ansvarskänsla för sig själv och övriga elever.

Att ta tillfället i akt och fly skolan finns inte på kartan. Lag, ordning och moral måste upprätthållas. Annars riskerar det att gå illa.

Året är 2015 och det larmas om ett ökat antal ”hemmasittare”, elever som satt i system att under lång aldrig dyka upp på lektionerna.

Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler är orolig och kritiserar hur skolledningarna ändå tenderar att låta dessa osynliga elever flyta igenom årskurs efter årskurs: ”Det sker ofta slentrianmässigt och utan prövning från rektorn. Trots att eleverna inte är i skolan och underkänns i massor av ämnen så flyttas de upp och får börja nästa klass om och om igen. Istället borde man se till att de eleverna får så lång tid i skolan som möjligt” (DN 2/6).

På reflexmässigt socialstatsmanér kräver Skolinspektionen tillsammans med SKL och Specialpedagogiska skolmyndigheten att regeringen låter utreda problematiken med ”hemmasittarna”. Byråkraterna låter förstå att det är en komplex fråga, nämligen.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) sjunger med i kören: ”Vi behöver mer kunskap, det kan gälla att inhämta statistisk och kunskap från forskning, just nu tittar vi på vem som ska få den uppgiften”.

Ursäkta, vad finns att utreda och ”titta på”? Skolk är skolk och är oacceptabelt. Eleverna har ett ansvar att sköta sig. Föräldrarna har ett ansvar för att deras barn infinner sig i skolan. Rektorer och lärare har ett ansvar att inte se igenom fingrarna med elever på rymmen.

Mer ska inte behöva sägas. Tyvärr är det väl ett tidens tecken att tonåringen Carl Bildt framstår som en vuxnare auktoritet än både dagens rektorer, myndigheter och nuvarande utbildningsminister.

Inga hemmasittare här inte. Carl Bildt håller koll på närvaropolitiken 1966.

Skrivit i Corren 16/2:

Skolbetyg är en ständigt het debattpotatis. Vissa, oftast till vänster på den politiska skalan, ogillar betyg och vill helst avskaffa dem. Andra, oftast till höger, älskar betyg och vill ha mer av varan.

Ser vi till forskningsläget tycks rådande sanning vara dunkel. Betygens effekter är motsägelsefulla. Entydigt glasklara samband mellan särskilt tidiga betyg och goda studieresultat verkar det klent med i undersökningarna.

Så vad ska man tro, i synnerhet mot bakgrund av all politisk energi som ägnats åt frågan?

I vilket fall kan konstateras att någon hållbar alternativ modell till betygen aldrig har fått något genomslag. Eftersom ingen kunnat presentera en sådan modell. Det kan ju vara talande i sig.

Men framför allt bör begrundas vad skolans betyg egentligen är uttryck för. Klassamhället, ropas det ibland från den illröda vänstersidan. I verkligheten är det precis tvärtom.

Skolan är det viktigaste och skarpaste jämlikhetsinstrumentet vi har. Betygen är i det sammanhanget ett fundament i meritokratin, menat att slå ut andra bedömningsgrunder för avancemang som historiskt varit social bakgrund, släkt, kön och liknande.

Betyg kan vara trubbiga, ja. Men det är ändå det rättvisaste sättet som finns för att mäta individuell kunskap, kompetens och duglighet. Att spela ner betygens roll, eller helt slopa dem, vore att öppna en bakdörr för privilegiesamhällets återkomst och reducera mängder av elevers livschanser.

Plus att Sverige skulle bli bokstavligen fattigare av att missa begåvningar som inte kunnat bidra till vår välståndsutveckling enligt sin fulla potential.

Att vi måste ha ett betygssystem borde det alltså inte vara något snack om. Däremot har utformningen diskuterats så ivrigt, och ändrats så mycket, genom åren att man blir matt av att bara tänka på saken. Denna politiska klåfingrighet har knappast gjort underverk för den krisande svenska skolan.

Med förra veckans överenskommelse mellan S/MP-regeringen och Alliansen kanske den ideologiska krutröken lagt sig för ett tag. Borgerligheten avstod från att trumfa genom kravet på tidigare betyg med hjälp av SD i riksdagen. Istället blev kompromissen att hundra skolor får möjlighet att införa betyg i fjärde klass på försök.

Okej, fint. Ett steg framåt. Fast vore inte den smartaste lösningen på problematiken att göra som i Finland?

Där gäller att högre årskurser i grundskolan har obligatoriska betyg, men skolorna ges frivillig rätt att sätta betyg redan från första klass (vilket händer). Bland andra Svenskt Näringsliv har manat till efterföljd och det vore inte så dumt.

Skolorna blir friare, lärare och föräldrar kan själva välja vad de föredrar åt eleverna. Betyg från första klass var länge normen i Sverige och varför skulle det vara så kontroversiellt egentligen? Snarare torde det vara en fördel.

Betygen avdramatiseras om de finns direkt från start som ett naturligt och formativt inslag i undervisningen. Den som anser att små elever istället bör ”skyddas” från ordentlig bedömning av kunskapsinhämtningen, kan gå till en skola med lite senare betyg.

Smidigt och flexibelt. Käbblet kan tystna och skolan lämnas ifred från fler partipolitiska betygsexperiment.