Reagan hade rätt: sätt skattekoppel på politikerna

Ronald Reagan

Skattetrycket i Sverige är redan ett av det hårdaste i världen, men för de styrande politikerna räcker tydligen aldrig resurserna till ändå. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – tog den politisk/byråkratiska klassen totalt 1653 miljarder kronor från svenska folket. 

Nu kräver den rödgröna regeringen ännu mer. I höstbudgeten för 2016 ska hushåll och företag avtvingas ytterligare över 30 miljarder kronor, höjningar som med kirurgisk precision slår mot den produktiva, närande och arbetande sektorn i samhället.

Bland annat stiger marginalskatten drastiskt, men de negativa konsekvenserna av detta verkar finansminister Magdalena Andersson ta med ro. Hon tänker väl som en gång Gunnar Sträng – att marginalskatten inte finns och att problemen som den medför därför inte existerar! 

Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett mycket typiskt politiskt syndrom, tyvärr vanligt i offentliga välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas uppskruvade förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra (något som politikerna själva ivrigt underblåst). 

Samtidigt har förmågan, alternativt viljan, att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras. Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.

Makt blir rätt. Den politiska grupp som kontrollerar våldsmonopolet ser sig fria att ha legitimitet till närmast ohämmat vittjande av medborgarnas och företagens tillgångar. Alla pengar betraktas implicit som statens pengar. 

Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade republikanen Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien försökte han bryta den eviga spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på den politiska klassen.

De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt, och alltså inte kunna springa iväg hur långt som helst med håven. På så vis avsåg Reagan att disciplinera politikernas skattehunger, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare. 

Som han med sedvanlig pedagogisk elegans förklarade i 70-talets början: 

You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control. 

Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen vägrade (föga förvånande) att godta Reagans idé, varvid han initierade en folkomröstning i frågan. Förslaget kallades Proposition 1 och utformades i samarbete med den marknadsliberale ekonomen Milton Friedman.

I korthet innebar Proposition 1 att en procentuell, lagstadgad begränsning på skattetrycket infördes som ett tillägg i Kaliforniens författning. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens personliga inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent.

Utöver detta, skulle all vidare skattelagstiftning som politiker kunde tänkas hitta på i framtiden kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft. 

I praktisk utformning blev dock Proposition 1 en lång och tekniskt tillkrånglad historia. Reagan råkade vid ett kritiskt tillfälle under folkomröstningskampanjen skämta om att han själv inte begrep det detaljerade lagförslaget, vilket hans motståndare naturligtvis skadeglatt gjorde en stor affär av.

Det ledde tyvärr till att väljarna i november 1973 avvisade Proposition 1 (röstsiffrorna blev 54 procent nej mot 46 procent ja). 

Fast grundtanken var det ju inget fel på. Reagans strid för att sätta koppel på politikerna, banade vägen för den berömda medborgerliga skatterevolten i Kalifornien 1978, då Proposition 13 (som kraftigt sänkte fastighetsskatten) infördes i delstatsförfattningen.

En variant av Reagans Proposition 1 blev också verklighet i Kalifornien 1979 (då kallad Proposition 4). Även delstater som Michigan (1978) och Missouri (1980) hakade på med egna versioner av samma konstitutionella begränsning av skatteuttaget.

Man kan utan vidare säga att Ronald Reagans djärva och orädda kamp i skattefrågan bidrog till ett ideologiskt, frihetligt uppvaknande under slutet av 70-talet och därmed till Reagans seger i presidentvalet 1980. 

Mot bakgrund av den svenska regeringens destruktiva skattesmäll vore det väl sannerligen på tiden om något parti försökte höja The Gippers fana även här. Ronald Reagan visade att ett annat USA var möjligt, varför skulle inte ett annat och liberalare Sverige vara det?

Till skapandets lov

Ayn Rand
Skrivit i Corren 18/7:Corren.

”Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem…

De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar…

Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga”.

Raderna ovan är från ett längre, centralt avsnitt i den rysk-amerikanska liberala filosofen Ayn Rands idéroman Och världen skälvde från 1957.

Budskapet är fortfarande lika aktuellt. Du arbetar, du gör hederliga insatser, du producerar. Pengarna är belöningen, kvittot på ditt skapande som bidrar till ökat välstånd, till att driva utvecklingen framåt.

Ställ dig nu frågan: vem har i första hand rätten till frukten av din möda? Du själv? Någon annan? Eftersom vi bor i Sverige blir svaret: huvudsakligen någon annan. Nämligen den politiska klassen.

I normalfallet tar denna grupp, som kontrollerar den offentliga apparaten inklusive våldsmonopolet, ungefär 70 kronor av varje hundralapp som du tjänat ihop. Detta sker månad efter månad, år efter år, vilken nominell kulör regeringen än har.

Politikerna producerar inget, till skillnad från dig. Ändå låter dom dig endast disponera 30 procent av din egen lön. Resten tillfaller det politiskbyråkratiska systemet, som medborgarnas flertal gjorts helt beroende av då deras inkomster de facto socialiseras.

”Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar”, menade Herbert Hoover, republikansk president i USA 1929-33. Ayn Rands roman utforskar de vidare konsekvenserna av Hoovers tes.

Den allmänna förståelsen för skapandets, arbetets och marknadskapitalismens betydelse har tynat bort. Välståndet tas för givet. Fokus är ensidigt inriktat på kollektivistisk fördelning.

En moralistisk självrättfärdigande plundrarmentalitet råder (ja, Rand brukar det polemiska epitetet ”plundrare” frekvent) som drabbar den närande sektorn hårdare och hårdare. Men! Skapande nyckelpersoner börjar gå i strejk.

De överger abrupt sina verksamheter och försvinner i spårlös exil. Revolten sprider sig som ett gradvis uppvaknande, tills allt ställs på sin oundvikliga spets.

Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller?

Fördubblad bensinskatt?

Skrivit i Corren 8/7:Corren.

Flera gånger har denna ledarsida tagit upp mörkandet av skattetrycket. Oftast brukar det anges som andel av BNP, vilket idag ligger kring 43 procent. Det är inte hela sanningen.

BNP är ett trubbigt mått och heller ingen skattebas. En formidabel intäktskälla är däremot det arbetande folket, som får betala mycket mer än vad som klart och tydligt redovisas. Av varje hundralapp som en vanlig arbetstagare tjänar in, tar den politiska sfären totalt hand om närmare 70 kronor.

Det kan man tycka är orättvist, stötande och kleptokratiskt. Eller fullkomligt okej om man anser att politikerna i namnet av det gemensamma bästa äger rätten till huvuddelen av pengarna och kan sköta dem klokare så att alla blir gladare i långa loppet.

Oavsett ideologiskt perspektiv på saken, borde dock ett rimligt demokratiskt grundkrav vara att skatteuttaget åtminstone ska vara transparent. Istället är systemet konstruerat så att många pålagor i vardagen blir ”dolda” för gemene man (löneskatterna är ett illustrativt exempel).

Det liknar faktiskt ett sätt att dra medborgarna bakom ljuset. Hur hade acceptansen varit om vi själva, rent handfast, fått betala in all skatt till myndigheterna i slutet av månaden? Kanske är det där skon klämmer för makthavarnas del, röda som blå. Särskilt snyggt är det i alla fall inte.

Symptomatiskt är en ledarreplik i ämnet som Linköpings Fria Moderata Studentförening skickade in till Corren tidigare år (publicerad 31/1). Linköpings FMS menade att underlåtenheten att göra skatteuttaget transparent för väljarkåren var ”ett av Alliansregeringens största misslyckanden” och uppmanade Östergötlands borgerliga riksdagsledamöter att driva på sina partier i frågan.

Vad blev svaret från dem? Inget. Enbart tystnad (talande i sig kanske).

Nå, nu ska de – och deras kollegor på den rödgröna sidan – få en ännu chans. Socialdemokraterna svek sitt vallöfte om att inte höja bensinskatten. Dessutom, och detta är principiellt allvarligare, planeras höjningen att räknas upp enligt konsumentprisindex, plus 2 procent, varje år – utan att nya riksdagsbeslut behövs.

Det innebär en automatiserad mörkning som på sikt drabbar våra plånböcker dramatiskt. Den redan betungande bensinskatten (över 60 procent av literpriset vid macken) kan över en tioårsperiod fördubblas.

Tyck gärna att bensinen ska vara jättedyr om det är er uppfattning, men det är själva metoden att pungslå folket det handlar om här. Är det ett schysst beteende mot väljarna, riksdagsledamöter?

Varför straffas skapandet?

Skrivit i Corren 25/6:Corren.

Antag att skatten höjs på någon skapande verksamhet i samhället. Vad händer? Verksamheten blir mindre lönsam, förstås.

Aktören som drabbas kan i kompensationssyfte välja att ytterligare försöka öka produktiviteten (utöver vad det normala konkurrenstrycket på marknaden redan framtvingar). Eller så höjer aktören priset på sin verksamhet gentemot sina kunder.

Sväljer inte marknaden den fördyrade kostnaden faller efterfrågan. Den skapande aktören får inte lika mycket sålt, producerar mindre och kan i värsta fall se det som omöjligt att fortsätta.

Alternativen – beroende på verksamhetens art – är då att lägga ner, överträda gränsen till den svarta ekonomin eller flytta produktionen till ett skattemässigt gynnsammare territorium utomlands.

Det här är givetvis en schematisk bild, men beskriver förenklat vissa huvuddrag som inträffat i Sverige.

Det uppskruvade skattetrycket under efterkrigstiden – i kombination med stelbent arbetsmarknadslagstiftning och facklig övermakt på kollektivavtalssidan – har i hög utsträckning drivit bort de enklare jobben (exempelvis inom tekoindustrin som försvann till andra länder på 70-talet). Många hantverkare och städare började svartjobba för att överleva och så vidare.

Rot- och rutavdragen är inte skattefilosofiskt idealiska lösningar, men har bevisligen fungerat stimulerande för tillväxten inom bygg- och tjänstesektorn. Jobbskatteavdraget, heller inte idealiskt, har på ett liknande sätt gjort det något mera lönsamt att arbeta rent generellt (fast marginalskatterna är fortfarande ett stort problem).

Skattetrycket i förhållande till BNP har sänkts av både S- och M-ledda regeringar under 2000-talet, vilket sammantaget haft positiv inverkan på välståndsbildande krafterna och genererat större reala intäkter till det offentliga. Men dagens rödgröna regeringskonstellation går i motsatt riktning. Mönstret i politiken är illavarslande.

Ett tecken är försämringen av rotavdraget, vilket som Corren rapporterade om igår, väntas äventyra minst 310 arbetstillfällen bara i Östergötland och bidra till ökat svartjobbande igen.

En annan skapande verksamhet, kärnkraftsproduktionen av el, fördyras genom höjd effektskatt. Konsekvensen – tydligen helt avsiktlig – är att flera reaktorer i nuvarande lågprisläge på elmarknaden görs olönsamma och får stängas i förtid.

I längre perspektiv hotas därmed särskilt näringslivets behov av stabil energiförsörjning, en extremt viktig förutsättning för jobben, industrin och företagandet i Sverige.

Bra villkor för skapandet av värden är grunden till allas välfärd. Den läxan trodde denna ledarsida att Stefan Löfven kunde som ett rinnande vatten. Vi hade fel.

Lika skatt för alla!

Skrivit i Corren 23/6:Corren.

Förra veckan lanserade den republikanske presidentkandidaten Rand Paul sin reformplan för det snåriga amerikanska skattesystemet. Rubb som stubb ska bort. Istället ska ett helt nytt införas, där tanken är genialt busenkel: det ska bara finnas en skattesats, samma för alla.

Inkomsttagare och företag betalar 14,5 procent på vad de drar in, punkt slut. Djungeln av undantag, specialregler och skiftande skattenivåer försvinner. Den byråkratiska kontrollapparaten för skatteuppbörden kan skäras ned till ett minimum. Deklarationen behöver inte ta mer utrymme än baksidan av en servett.

Förenklingen blir som att sätta en turbo på drivkrafterna för arbete och företagande, vilket resulterar i högre BNP-tillväxt och fler produktiva jobb.

Idén med en proportionell, ”platt”, skatt är förstås inte ny. Flera östeuropeiska länder tillämpar ett sådant system och det har även debatterats relativt flitigt i Sverige.

Borgerliga partiledare som Lars Leijonborg och Maud Olofsson talade exempelvis varmt om platt skatt – innan Alliansen vann valet 2006. Sedan dog, typiskt nog, diskussionen i de högre partihierarkierna. Väl vid makten tog det gamla vanliga politikersyndromet att ratta, tricksa och laborera med diverse stimulanser över.

Manöverutrymmet att intervenera och demonstrera handlingsiver skulle ju radikalt begränsas om skattesystemet låstes till de fasta, enhetliga principer som den platta skatten innebär. Det är inget attraktivt scenario för offentliga makthavare i den svenska politiska kulturen. Hellre får den ekonomiska nyttan stryka på foten.

Det mesta tyder på platt skatt (inkluderat höjt grundavdrag) hade stärkt de välståndsbildande incitamenten betydligt. Men det moralfilosofiska argumentet i sammanhanget väger egentligen tyngre.

Ty var finns rättvisan i att statens representanter utan skrupler beskattar människor olika, och ofta godtyckligt ändrar skattesatserna hit och dit? Det indikerar att pengarna i första hand tillhör någon annan (kollektivet, staten, samhället i vid mening) och inte den individ som faktiskt jobbat ihop dem genom möda, flit och kreativitet.

Dagens skattesystem ruckar dels vådligt på äganderätten, dels på demokratins fundament om likabehandling. ”En person, en röst” gäller vid valurnan. Varför då inte också ”en person, en skattesats” när det gäller värdeskapandet?

Historiskt dubbelfel av S

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Från 1870 och hundra år framåt var Sverige en ekonomisk framgångssaga. Kapitalismen byggde landet och förvandlade ett eländigt bondesamhälle till en modern industrination.

1970 låg Sverige på fjärde plats i OECD:s välståndsliga. Sedan hände något.

Tillväxten togs för given. Socialism blev högsta mode i debatten. Företagare och entreprenörer utmålades som lömska girigbukar. Socialdemokratin radikaliserades. LO krävde löntagarfonder.

Arbetsmarknaden reglerades hårdare. Skattetrycket, som dittills varit relativt måttligt i internationell jämförelse, skruvades hastigt upp till ett av de värsta i världen. De offentliga utgifterna skenade och politiseringen av samhällslivet kände inga gränser.

Konsekvensen blev därefter. Tillväxttakten utvecklades svagare än i flertalet andra i-länder, för att slå i botten under 90-talets strukturkris.

”Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser idag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kr mer i månaden per hushåll i genomsnitt”, skrev dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) i Dagens Industri den 16/8 2002.

Ett för honom smått sensationellt erkännande av flera decenniers misslyckad tillväxtpolitik. Förstå detta: 20 000 kronor mer per hushåll! Varje månad! Borta… Man blir nästan gråtfärdig vid tanken på hur den politiska klassen gjort oss alla fattigare.

Ändå ska regeringarna vi haft sedan 1985 hedras för att de, sakta men säkert, försökt reparera skadorna med liberaliserande reformer som gjort det ekonomiska klimatet mycket hälsosammare.

Från att halkat efter i OECD:s välståndsliga började Sverige klättra igen vid slutet av 90-talet och numera är vårt land etablerat strax över tionde plats. Fast den goda cigarren lär inte vara.

Den liberala reformagendan, som både S och M varit bärare av, tappades ur fokus under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod. Under Stefan Löfven finns den inte ens på kartan längre. I armkrok med MP och V har S tagit sikte på kraftigt ökade skatter på jobb, företagande, transporter och energi.

Regeringen visar överhuvudtaget en häpnadsväckande brist på respekt och förståelse för det skapande, arbetande och närande Sverige. Det tycks som 70-talets politiskt destruktiva attityder gjort comeback 2015, vilket gör att S presterar ett historiskt dubbelfel.

Hur många förlorade tusenlappar kommer det att kosta oss denna gång?

Värdet av ett moraliskt skattesystem

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

”Bara själva införandet av höga skatter är en begränsning av människans frihet”, menade den republikanske senatorn Barry Goldwater. Varför hör vi aldrig etablerade politiker säga sådant i Sverige?

För Goldwater var skatt en moralisk fråga. Så icke för den svenska politiska klassen, som enögt betraktar skatteuttaget ur instrumentell synvinkel. För dem handlar det uteslutande om att maximera socialstatens intäkter på effektivaste sätt.

Vanliga medborgare tvingas totalt betala närmare 70 procent i skatt på sina arbetsinsatser till den politiskbyråkratiska sektorn, som därmed gjort de flesta svenskar helt beroende av den offentliga maktens välvilja. De frihetliga och moraliska aspekterna av detta intresserar sällan partierna.

Men tankesmedjan Timbro har nu publicerat tre utmärkta essäer i ämnet, som förhoppningsvis kan väcka diskussionen. I sitt bidrag sätter Peter Santesson, analyschef vid Demoskop, fingret på ett avgörande problem med dagens skattepolitik:

”Stora skatteuttag riskerar att ske genom komplexa system med låg transparens och rikliga undantag. Komplexa system kan både möjliggöra och stimulera till skatteflykt, och föda cynism och ömsesidig misstro”.

Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare, frågar i sin essä:

”Går det att reformera skattesystemet på ett vis som stödjer välfärden men som samtidigt skänker medborgarna mer frihet och egenmakt? Utmaningen borde välkomnas från både höger och vänster. I politikens mittfåra, där de flesta partierna i dag rör sig, borde höga skatter inte äga något egenvärde”.

Martin Borgs, tidigare Slöseriombudsman, föreslår en dylik skattereform baserad på fem principer:

”1. Staten tar bara ut skatt för sådant som det allmänna bevisligen kan ansvara för bättre än medborgaren.
2. Staten tar inte ut mer skatt än nödvändigt för att uppnå detta.
3. Staten tar ut skatterna på ett för medborgaren synligt sätt.
4. Staten granskar och redovisar hur skatterna används.
5. Staten straffar misshushållning med skatter lika hårt som underlåtenhet från medborgarens sida att betala in skatt”.

Har vi någon potentiell svensk Goldwater som känner sig manad att göra verkstad av idéerna?

GOLDWATER

Regeringen måste fällas

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

I Sverige arbetar över en halv miljon unga i åldern 16-25 år. Det motsvarar mer än vart tionde jobb. 80 procent av ungdomskullen jobbar inom det privata näringslivet. I Östergötland handlar det om ungefär 25 500 personer under 26 år som den försörjande delen av länet sysselsätter.

Nu blir deras villkor på arbetsmarknaden kärvare. Den förment näringslivsvänlige Stefan Löfven leder en rödgrön minoritetsregering som idag vill höja anställningskostnaderna för hela denna generation.

Med vårbudgeten, och inräknat vad som signalerats till hösten, väntar en veritabel kanonad av skattebomber mot svensk ekonomi, svenska privatpersoner och företag. Det är inte bara den yngre arbetskraften, utan även den äldre, som beläggs med ökade skattebördor.

Jobbskatteavdragen försämras, fler ska tvingas betala statlig skatt. RUT och ROT begränsas kraftigt, det blir högre skatter på bensin och energi, liksom på sparande. Därtill har regeringen lagt en våt filt över den privata välfärdssektorn, genom hot om stampa ut dess möjligheter att överleva.

Politiker är traditionellt ivriga att höja moralskatterna på alkohol och tobak i syfte att pålagorna ska fungera som ekonomiska straff på konsumtionen och därmed få den att minska. Vad är då logiken bakom att osäkra skattevapnet och (med närmast skadeglad precision kan tyckas) skjuta prick på nästan allt produktivt, utvecklande och skapande som rör sig inom våra gränser?

Och detta i ett land som redan dras med ett av de tuffaste skattetrycken i världen – i synnerhet för enskilda, vanliga löntagare.

Det är ett trendbrott vi bevittnar. Socialdemokraterna som sedan mitten av 80-talet gått åt ett marknadsvänligare håll och faktiskt bidragit till sänkt skattetryck tidigare, verkar drabbats av socialiseringsdoftande 70-talsnostalgi påhejade av sina tillväxtfientliga samarbetspartners MP och V.

Men det existerar inget mandat för skarpa vänstergirar bakåt i tiden. De rödgrönas samlade valresultat 2014 var identiskt med siffrorna från deras valförlust 2010.

Deras ekonomiska (anti-)politik är en provokation mot Decemberöverenskommelsen med Alliansen, som nu ändå knakar i fogarna genom FP:s avhopp från Försvarsberedningens snålbudgeterande förhandlingar om värnet av rikets säkerhet.

Löfvens rödgröna regering driver Sverige in i olycka och missväxt. Den måste desarmeras och falla.

Sänkta skatter fungerar utmärkt

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Det är tråkigt att Socialdemokraterna ser så negativt på att minska skattebördorna för svenska arbetare och företagare. På debattsidan i måndagens Corren gisslade våra fem östgötska S-riksdagsledamöter arvet från Alliansen med följande ord: ”Den borgerliga regeringen hade en lösning på alla problem – skattesänkningar. I efterhand kan vi nu konstatera att det inte fungerat”.

Inte? Mellan 2000-2013 sänktes skattetrycket andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden som vård, skola och omsorg. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor!

Istället för att häckla Alliansen och ge sken av misslyckande, borde S passa på att glatt stoltsera. En rättmätig del av äran tillfaller ju S-regeringen 2000-2006 för denna framgångsrika skattesänkarpolitik. Huvudsyftet i debattartikeln är dock kasta tvivel över skattelättnadernas betydelse för jobben. I jämförelse med när Alliansen kom till makten är arbetslösheten högre nu, hävdas det. Vilket är sant.

Fast om arbetskraften växer kan både sysselsättningen och arbetslösheten öka samtidigt. I S-artikeln nämns inte att det tillkom en kvarts miljon nya jobb under den borgerliga perioden. 2013 var sysselsättningsgraden bland personer i yrkesverksam ålder (20-64 år) 80 procent. Det är högst i EU.

Samma år var arbetslösheten 8 procent, vilket är mindre än EU-snittet på 11 procent. Ser man sedan till andelen långtidsarbetslösa (som saknat jobb i mer än ett år) av alla arbetslösa var siffran 18,5 procent. Det är lägst i EU. Handen på hjärtat, är detta ett dåligt facit?

Särskilt mot bakgrund av den stora genomklappningen i omvärldsekonomin som inträffade 2009 kan man väl snarare säga att Alliansen klarade skutan ganska hyggligt. Tror verkligen S att de minskade pålagorna inte spelat någon som helst roll i det sammanhanget? Att tyngre skatter, som gör arbete och företagande olönsammare, vore ett klokare recept?

Men kvarstående problem som Alliansen lämnat efter sig ska självfallet inte bagatelliseras. Fortfarande är skatterna väldigt höga i Sverige, vilket drabbar jobb och tillväxt hårt. S har ingen anledning att skämmas för att ha inlett 2000-talets väg mot lättare bördor, fullfölj den utmärkta reformpolitiken istället.

Fungerar inte skattesänkningar? Låt mig påminna om det pedagogiska exemplet Calvin Coolidge, som var USA:s president på 1920-talet.

Han minskade den federala budgeten och statens skuldsättning rejält – och sänkte skatten i flera omgångar. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara den stimulansen ökade intäkterna från 77 till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanska folket noll procent i inkomstskatt. Resultatet var slående.

USA:s BNP växte med 7 procent årligen 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. Inkomsten per capita ökade med 30 procent 1922-28. Reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent. Och arbetslösheten höll sig till 3,3 procent i genomsnitt.

Åt skogen gick det först vid börskraschen 1929 då Coolidges efterträdare Hoover och Roosevelt svarade med att kraftigt återreglera ekonomin, vilket blev rena sotdöden för jobben och företagen. En historiens lärdom till S och övriga partier om hur välstånd skapas med god politik – och förloras med dålig politik.