Kategoriarkiv: Skatter

Ny start för Sverige!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Minns ni när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister? Valutaregleringen avskaffades, det dysfunktionella skattesystemet reformerades, de offentliga verksamheterna började effektiviseras, TV-monopolet bröts och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildtregeringen, som tillträdde 1991, gasade fartfyllt vidare på den inslagna vägen. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag. Och icke minst: telemarknaden avreglerades, vilket drog igång IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson/Bildt-årens strukturreformer av 90-talets statsfinansiella haveri. Det var priset vi tvingades betala för gamla synder. Göran Persson genomförde sedan en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen.

Budgetprocessen stramades upp, punkt sattes äntligen för tidigare decenniers förödande inflations- och devalveringspolitik. Riksbanken blev oberoende av regering och riksdag, välfärdsapparatens ymniga läckor tätades någorlunda hyggligt, ett hållbarare pensionssystem infördes, arvsskatten fimpades.

Maktskiftet 2006 till Fredrik Reinfeldts Alliansregering innebar ytterligare riviga reformtag. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag, bättre ordning skapades i social- och sjukförsäkringarna, förmöghetens- och fastighetsskatten försvann, bolagsskatten sänktes.

Mellan 1999 och 2014 pressade Persson- och Reinfeldtministärerna ner det totala skattetrycket från 49,1 procent av BNP till 42,5 procent (vilket ökade skatteintäkterna med drygt 260 miljarder kronor).

Redan under Alliansens andra mandatperiod märktes emellertid att luften gick ur reformagendan. Istället kom SD in i riksdagen. Regeringen tappade både majoriteten och orken. Därefter blev det som bekant deprimerande värre… Och hur rävspelet i sandlådan kring höstens regeringsbildning kommer att sluta står skrivet i stjärnorna.

Personligen önskar jag vid här laget att Calvin Coolidge, alternativt Ronald Reagan, gjorde comeback från himlen och tog över Sverige. Fast det är väl ungefär lika realistiskt som att Ulf Kristersson ska lyckas få ett stabilt och handlingskraftigt reformsinnat styre på plats igen. Men vänta lite, måste det verkligen vara så?

Epoken 1986-2010 har ju bevisligen hänt. De facto var då S och M i växelverkan drivande för en liberaliseringsvåg som nog varken Coolidge eller Reagan själva skulle skämts särskilt mycket över. Resultatet var en omdaning av Sverige som, åtminstone delvis, tål att jämföras med 1800-talets uppryckningsperiod under Louis de Geer och Johan August Gripenstedt.

Höj blicken, bortse från partiretorikens dimbank av trista slagordspredikningar och betrakta nyktert vår egen historia. I svensk politik saknas inte förmågan att prestera förstklassigt. De senaste åtta årens vilsna vattentrampande är inget som nödvändigtvis måste fortsätta.

En drömd förmyndarregering med Reagan vid kontrollerna borde kunna glömmas (nåja), om S och Alliansen inser vilket lysande reformverk de har att falla tillbaka på som gemensam grund för att skapa en duglig majoritet.

Det viktigaste nu är att hålla ytterkantspartierna isolerade, fokusera på sakfrågorna och återstarta den framgångsrika liberaliseringen av Sverige.

Linköping kan bättre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:

Hur Linköping ska rattas de kommande åren är ännu en öppen fråga. Förhandlingar pågår bakom stadshusets dörrar om vem som ska ta vem. I denna stund är inte ens alla röster färdigräknade lokalt. Konstateras kan i vilket fall att S tappade mest av alla partier: minus 4,9 procentenheter till 27,6 procent.

Och det parti som ökade mest var KD: plus 2,7 procentenheter till 7,5 procent. Noterbart är att fler Linköpingsbor röstade på KD i kommunvalet än till riksdagen (6,5 procent).

Det måste tolkas som en välförtjänt framgång för Sara Skyttedal, som haft ett tydligt fokus på bekämpa vidlyftigheterna med skattebetalarnas pengar. Inte utan skäl. Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening har ofta använt Linköping som ett mindre smickrande exempel.

Senast i en debattartikel i söndagens Aftonbladet hängde han ut Östergötlands residensstad på sin skamlista över slösaktiga svenska orter och skrev: ”Linköping ska inte bara bygga Sveriges dyraste simhall, ett kommunalt filmcenter och en ny multisportarena, fast man redan har fin ishall och fotbollsarena. Man har också fattat beslut om en kommunal elcykelpool, trots att intresset bland kommuninvånarna var minst sagt svalt”.

Att S, det dominerande partiet i den gångna mandatperiodens styrande koalition, förlorade så många röster ska ses som ett straff för detta, menade Gustafsson.

Åtminstone är det nog en betydande delförklaring, som i kombination med KD:s succé sänder ett viktigt budskap från Linköpingsborna till kommunpolitikerna: hantera våra pengar ansvarsfullare!

Låt det vara ett memento för stadshusets nya regim, oavsett vilket politiskt färgspektra den får. Att värna välfärdens kärna kräver dock mer än att rensa rent i floran av kostsamma gökungeprojekt.

Det handlar också om att använda varje välfärdsmotiverad krona så kvalitativt rationellt som möjligt, annars fortsätter ju slöseriet. I det avseendet har Linköpings tunga offentliga verksamheter en stor effektiviseringspotential, enligt en jämförande utgiftstudie som analysföretaget WSP gjorde för Svenskt Näringslivs räkning 2017.

Slutsatsen löd: ”Om kostnaderna i Linköping skulle sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad, skulle detta innebära en besparing på 649 miljoner kronor”.

Det motsvarar en lättad skattebörda med 2,69 kronor! Uppenbarligen kan maktens roder skötas skickligare.

Kan reformträdan brytas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:

S/MP-regeringen, inkluderat dess parlamentariska stödhjul Vänsterpartiet, är dyra i drift. Under mandatperioden har den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen släppt igenom rödgröna skattehöjningar för 66 miljarder kronor. Idag motsvarar skattetrycket 44 procent av BNP. Det är 10 procentenheter mer än genomsnittet bland våra konkurrentländer i OECD.

Samtidigt har inga strukturreformer att skriva hem om skett på åtta år. Alliansregeringens första period var sista rycket för den liberaliserande reformagenda som Moderaterna och Socialdemokraterna omväxlande var främsta bärare av från mitten av 1980-talet till 2006. Sedan dess har Sverige dels levt på effekten av gamla meriter, dels surfat på vågen av en högkonjunktur som underblåsts av ett aldrig tidigare skådat utbud av billiga krediter.

Denna slappenhetens väg kan inte fortsätta, annars riskerar konsekvenserna framöver börja göra ont värre. Ännu en bräcklig regering som idélöst hankar sig fram har vi knappast råd med. Definitivt inte en regering i stil med Löfvens, vilken till råga på allt i armkrok med Jonas Sjöstedts vänsterpopulister är inställd att jaga bort privata företagare ur välfärdssektorn.

Den demografiska utvecklingen ökar pressen, och det svettigt mycket, på leverans av tjänster inom vård, skola och omsorg. Att då backa tillbaka in i den 70-talströga, planekonomiska offentliga monopoltiden vore förödande. Tvärtom behöver vi fler privata alternativ som i sund konkurrens kan attrahera duktig personal, hålla innovationsförmågan uppe, dämpa kostnaderna och säkra kvaliteten.

Frågan är vi inte borde gå över till obligatoriska försäkringslösningar i ett renodlat valfrihetssystem, där politikens roll är att vara beställare och kontrollant men inte ansvara för själva utförandet (resultaten har ju inte varit direkt bländande med skolkris, vårdkris, etc).

Det är en farlig illusion att en ännu tyngre skattebörda och ett batteri av riktade statsbidrag ska kunna kompensera för bristen på nytänkande. De välståndsbildande krafterna hämmas och intäkterna till de offentliga kassorna faller. Snarare behöver skatterna sänkas för att bortom den dödsdömda minusräntedopade glädjekonjunkturen bädda för en långsiktigt hållbar tillväxt genom arbete och företagande.

Att låta fler svenskar få behålla en större del av sina egna ihoparbetade pengar är inte bara moraliskt rätt. Det stärker den enskildes trygghet och frihet, vilket gör att människor vågar mer och samhället som helhet blir mer dynamiskt.

Men kanske måste det bli sämre innan partiväsendet kan samla sig till bättring och väcka reformagendan till liv igen.

119 000 kostar cykeln

Publicerad den av
Svara

Ibland måste man tyvärr beklaga att Linköping lever upp till sin slogan att vara staden där idéer blir verklighet. Särskilt om man är skattebetalare och tvingas finansiera förverkligandet av tvivelaktiga politiska idéer. Våren 2019 ska just en sådan idé materialisera sig.

Linköping ska få en elcykelpool med 200 elektriskt drivna velocipeder som kommer att stå till invånarnas kollektiva förfogande. Hela prislappen verkar fortfarande oklar.

På uppdrag av den styrande S/MP/L-koalitionen har det kommunala bolaget Sankt Kors i alla fall nyligen slutit ett sexårigt leasingavtal för elcyklarna, vilket inkluderat laddstationer och annat går loss på 23,8 miljoner kronor.

Det motsvarar, så här långt, en kostnad av 119 000 kronor per cykel!

Den ansvarige projektledaren på Sankt Kors medger i Corren 10/8 att det låter absurt dyrt. Men sett som ett led i målet att göra Linköping koldioxidneutralt och minska biltrafiken i innerstaden är ändå kostnaden försvarbar.

Det är förstås lätt att säga när det handlar om andras pengar. Projektets nyttovärde kan omöjligen vara seriöst analyserad, utan hör snarare till symbolpolitikens luftigaste sfärer.

Den klimatförbättrande effekten torde ligga på det mikroskopiska planet, om ens det. Och hur många bilberoende Linköpingsbor kommer finna det lockande att låta bilen stå för besväret att jaga reda på en eventuellt ledig kommunal elcykel?

Okej, Linköpings kommun omsätter 9,6 miljarder kronor enligt den styrande koalitionens valårsbudget för 2018. I det sammanhanget kan 23,8 miljoner kronor förefalla som en bagatellartad utgift och inget att bråka om.

Men för vanligt folk, som står för fiolerna, representerar det en högst betydande summa. De flesta av oss kommer aldrig att se så mycket pengar på en gång under hela vår livstid.

Den amerikanske presidenten Calvin Coolidge gjorde sig känd för att vara notoriskt sparsam i sina offentliga budgetar. Inte för inte var han son till en lokal skatteindrivare i Plymouth Notch, Vermont. Som ung brukade Coolidge göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och han glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

Samma respekt för frukten som skapas av arbetande människors möda skulle inte skada i Linköpingspolitiken.

Kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) har hävdat att majoriteten borde anmälas till TV-programmet ”Lyxfällan” och kräver på sina valaffischer nej till slöseri med skattemedlen. Den dubiösa elcykelsatsningen är ett talande exempel på att hon har en poäng.

Ett budskap i tiden.

Vi skinnas vid pumpen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/8:

USA har brutit det kontroversiella kärnteknikavtalet med Iran. De återinförda amerikanska sanktionerna mot den islamistiska diktaturen har precis börjat gälla. Det innebär bland annat att tillgången på iransk olja sinar på den globala marknaden, något som väntas pressa upp råoljepriset.

Det är redan högt, till följd av stark efterfrågan i högkonjunkturens USA och det förödande socialistiska haveriet i genomklappningens Venezuela (ett land som har en av världens största oljereserver!). Samtidigt är den svenska kronan fortsatt svag.

Dess usla värdeutveckling sedan mitten av 70-talet har långsiktigt urholkat vår köpkraft på ett skandalöst sätt och det är förvisso ingen nyhet egentligen, men den aktuella konsekvensen i detta sammanhang är att vår oljeimport blir ännu dyrare.

Det fick vi känna på i måndags när riktpriset på 95-oktanig bensin slog rekord igen vid bemannade mackar. 16 kronor och 26 öre per liter. Aldrig förr har dropparna kostat så mycket. Med bara en månad kvar till valet bör dock betänkas att det främst är svenska politiker som bär ansvaret för det och borde ställas till svars.

I synnerhet den rödgröna minoritetsregeringen, som svikit Magdalena Anderssons löfte från förra valrörelsen då hon med sina idag famöst bevingade ord deklarerade att: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är. Vi ser inget behov av att höja bensinskatten” (Expressen 7/8 2014).

Det mesta, ungefär två tredjedelar, av konsumentpriset i Sverige för bensin och diesel utgörs av skattepålagor. När Magdalena Andersson i egenskap av nybliven finansminister motiverade sitt löftessvek sade hon: ”Vi måste anpassa politiken efter verkligheten. När det gäller bensinskatten så ser vi att oljepriset har sjunkit” (Aftonbladet 27/3 2015). Politiken anpassades emellertid inte efter verkligheten när marknadspriset på olja strax därpå åter steg.

Istället införde S/MP-regeringen en automatiserad, årlig höjning av drivmedelsskatten vars effekt är att det jättedyrare än någonsin att tanka. Den borgerliga oppositionen, som föredragit att sitta på händerna under mandatperioden, bär naturligtvis också ett ansvar för detta beslut vilket godtagits av en riksdag med icke-socialistisk majoritet.

Allt det betyder att när oljeutbudet i omvärlden begränsas och priset rusar iväg uppåt som nu, drabbas det bilberoendet svenska folket extraordinärt hårt på grund det hemmatillverkade drakoniska skatteuttaget. I praktiken är det att klassificera som en straffbeskattning på mobilitet, möjligheten till fri och oberoende individuell rörelse i vardagslivet.

Den helt övervägande andelen resor i vårt glesbefolkade konungarike sker de facto med bil. Men försök hitta ett parti som tar hänsyn till det.

Reagan i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:

Är det du som har rätt till frukterna av ditt arbete, eller är det regeringen som ska ha företräde att spendera och spendera och spendera? Den retoriska frågan är Ronald Reagans.

Han varnade för ett politiskt vägval ”där regeringen beslutar att den vet bättre än du vad som ska göras med dina inkomster och i själva verket, hur du ska leva ditt liv”. Översatt till den kommunalpolitiska verkligheten i Linköping, vad är alternativen i höstens val?

Utgår vi från de stora dragen i de olika budgeterna som presenterats inför tisdagens fullmäktige är bilden ungefär lika ideologiskt jämngrå. Den styrande majoriteten står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden. Den borgerliga oppositionen står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden.

”Räknar man ihop totalt, så skiljer det inte så mycket”, säger kommunalrådet Niklas Borg (M) i en illustrativ kommentar om sitt partis utgiftssatsningar på nämndverksamheterna och den S-ledda majoritetens förslag (Corren 18/6).

Men är hela Gallien – förlåt, Linköping menar jag – i händerna på beskatta och spendera-politikerna? Nej! Det finns ett litet parti inom den borgerliga sfären som trotsar konsensuslinjen.

Kristdemokraterna utmärker sig genom att fokusera på välfärdens kärna, avvisar alla ekonomiska vidlyftigheter och dyra prestigeprojekt – samt förespråkar att den kommunala skattebördan för Linköpings invånare lättas med en krona! Det gör KD under Sara Skyttedals ledning unikt som det idémässigt närmaste Reagan vi kommer i Östergötlands residensstad.

Varför är sänkt skatt viktigt? Bland annat därför att skattepålagorna oundvikligen drabbar människor med lägre inkomster hårdast eftersom de har tuffast marginaler i hushållskassan. Att sänka skatten är att öka den individuella friheten och tryggheten.

Det stärker egenmakten i civilsamhället, minskar beroendet av den offentliga apparaten och får människor att inte vara fullt så utlämnade åt politiska beslut som idag. Att sänka skatten tvingar även partierna att använda det arbetande folkets pengar försiktigare och effektivare.

”När regeringen (the government) blir för stor, går friheten förlorad. Regeringen är tänkt att vara en tjänare. Men när en regering kan beskatta människor utan gräns eller återhållsamhet på vad regeringen kan ta, då har regeringen blivit en herre”, menade Reagan.

I högskattelandet Sverige får man väl vara tacksam för att åtminstone Linköpings kristdemokrater verkar förstå detta.

Far och flyg, flygskatt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Är Miljöpartiet nöjda? Flygskatten som infördes av den rödgröna regeringen i april har redan fått skarp effekt. Norwegian lägger ner två linjer mellan Stockholm och USA (Oakland-San Francisco samt Las Vegas). Samma bolag uppges också överväga att lägga ner sin flygtrafik mellan huvudstaden och Skellefteå.

Med de låga marginalerna i en hårt konkurrensutsatt bransch slår flygskatten mot lönsamheten. Även SAS, sedan tidigare pressad av förluster, kommer att se över sina destinationer i ljuset av den nya pålagan.

Överhuvudtaget artar sig vårt land nu till en marknad som flygbolagen inte finner det lika värt att satsa på, menar Sydbanks flyganalytiker Jacob Pedersen: ”Skatten innebär att det blir mindre attraktivt att flyga till och från Sverige och den riskerar att leda till att vissa verksamheter som annars skulle kommit till Sverige inte gör det” (DN 31/5).

Själv spår han att Danmark, utan flygskatt, tar över många rutter. Med Miljöpartiets vallöfte om att höja flygskatten ännu mer är väl då danskarna bara att gratulera. För vår del är konsekvenserna för vanliga människors rörlighet, för turismen och näringslivet inte så roliga dock. Ett pris som emellertid måste betalas när det handlar om att rädda jordens klimat.

Så lyder motargumentet. Det är populärt i debatten att skuldbelägga flygresandet som en farlig växthusbov. Inget snack om att vi ska ta klimatfrågan på allvar. Men bullrande alarmism i förening med kostsamma symbolåtgärder tjänar föga till, utan tenderar snarare att bli kontraproduktivt för det aldrig så goda syftet.

Att Miljöpartiet förlorat mycket av sitt förtroendekapital i väljarkårens ögon kan ses som ett tecken på det. Går det ens med den bästa vilja att ta flygskatten som ett seriöst exempel på meningsfull miljöpolitik?

Sverige har bland de lägsta koldioxidutsläppen per capita i den industrialiserade världen, detta tack vare att vår energisektor med kärnkraft och vattenkraft i stort sett är helt fri från växthusgaser. Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen är 0,1 procent.

Av den siffran svarar det svenska flygets utsläpp för cirka 5 procent, i det vidare perspektivet knappt mätbart alltså. Lägg till detta en teknikutveckling som i likhet med bilarna gör flygplanen allt bränslesnålare och miljövänligare.

Är det konstigt att expertinstanser som Konjunkturinstitutet konstaterat flygskattens miljönytta som obefintlig? Ändå har Miljöpartiet drivit igenom den. Vilket bidrag ger det, annat till att försämra kommunikationsmöjligheterna i ett land med långa avstånd, beläget i norra Europas utkant.

Sluta straffa landsorten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:

Den som i fredags stannade för att tanka vid OKQ8 eller Preem i Ödeshög fick uppleva en historisk smäll mot plånboken. En liter 95-oktanig bensin kostade 16,16 kronor. Aldrig tidigare har det svenska riktpriset varit så högt.

För tunnelbanefolket i Stockholms innerstad hade det kanske inte särskilt stor betydelse. Men för alla människor utanför tätorterna, där bilen är en vardaglig nödvändighet, spelade rekordnoteringen definitivt roll.

Förklaringen till sprängningen av 16-kronorsvallen är dels att råvarupriset på olja stigit, dels att kronan tappat så skandalöst mycket i värde, dels att Socialdemokraterna svikit vallöftet från 2014 att inte förvärra drivmedelsskatterna ytterligare.

Istället fick koalitionspartnern Miljöpartiet sin bilfientliga vilja fram och kunde glädjas åt att riksdagen, trots icke-socialistisk majoritet, släppte igenom den rödgröna regeringens idé om en självgående ökning av skattepålagorna vid pumpen.

Denna modell betyder i praktiken, ganska häpnadsväckande egentligen, att riksdagen frivilligt satt sig ur funktion. Nya beslut av våra valda ombud i det högsta organet för offentlig makt i Sverige har gjorts överflödiga.

Drivmedelsskatterna räknas årligen upp helt automatiskt enligt konsumentprisindex plus två procent, i princip för evigt. På detta vis fördyrades bensinen förra året med 24 öre, detta år med 30 öre till och så kommer det bara att fortsätta.

Konsekvensen blir en ränta-på-räntaeffekt som med tiden bokstavligen gör det till rena rånet att fylla tanken. Redan motsvarar skatten totalt nästan 10 kronor, eller 60 procent, av literpriset.

I Ödeshög bor Betty Malmberg, moderat riksdagsledamot. Hon är inte förtjust över situationen. Indexuppräkningen har hon kallat för ett ”slag mot demokratin” och vill nu ställa finansminister Magdalena Andersson mot väggen för hur drivmedelsskatten drabbar i synnerhet bilberoende människor på landsbygden (Expressen 18/5).

Det är en utmärkt och viktig markering. Ska hela Sverige leva kan inte bilåkandet straffbeskattas in i absurdum. På landsbygden finns ett jäsande missnöje med, som många uppfattar det, etablissemangets ensidiga urbana fokus vilket bidrar till en accelererande utveckling av växande regionala klyftor.

Känslan av styvmoderlig behandling lär inte minska med drakoniska drivmedelsskatter som ännu ett uttryck av oförståelse för landsortens livsvillkor. Även i Ödeshög måste man ju kunna transportera sig.

Kylan är skattekosing

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

En svala gör ingen sommar, men växthuseffekten gör definitivt en bister vinter. Vi som föredrar att slippa hårda minusgrader är måhända besvikna på att den omtalade globala uppvärmningen inte levererat ett mildare väder sista tiden. Men det har den. Över polartrakterna. Konsekvensen blir att temperaturen faller på våra breddgrader.

Det kan låta underligt, fast är inte särskilt märkligt. Egentligen ska polarvirveln – de starka cirkulära vindarna som omger Arktis – hållas på plats genom en jetström av varm luft från ekvatorn. Men eftersom atmosfären högt ovan nordpolsområdet tenderat att bli varmare har ordningen störts.

Polarvirveln försvagas, splittras och vindarna skickar iväg massor av otrevlig kalluft söderut. Det har vi ju inte bara märkt in på skinnet direkt lekamligen senaste månaden. Svider i plånboken gör det också.

Köldknäppen under februari resulterade i det högsta elpriset per kilowattimme (kWh) på flera år. I snitt en 32-procentig ökning jämfört med samma period i fjol. Den som har rörligt pris får alltså en tuffare räkning i brevlådan. Att vintern förvärras och hushållskassan tar stryk är två konkreta följder av klimatförändringens elände.

Men regering och riksdag har tyvärr inte gjort det lättare att uthärda situationen. Nästa gång du svär över elnotan, kom ihåg att den till råga på allt är rejält saltad. För drygt 20 år sedan avreglerades elmarknaden. Blev det billigare i kontakten för det?

Man kan nog säga att vi som konsumenter fick ganska mycket tji. Politikerna såg nämligen ett gyllene tillfälle att samtidigt öka pålagorna, vilket de sorglöst fortsatt med år efter år. Idag är mer än hälften av kostnaden på din – medvetet? – svårbegripligt utformade elräkning skatt, ungefär 58 procent.

Som Skattebetalarnas förening påpekar (besök på deras hemsida rekommenderas) motsvarar regeringens senaste skattehöjningar att en normal villaägare tvingas punga ut med en extra tusenlapp årligen framöver.

En del av elskatten är dessutom ren subvention åt kraftbolagen, därför att politikerna beslutat gynna vissa specifika energislag (vid det här laget även kärn- och vattenkraft) enligt gammal dålig snedvridande marknadsmodell.

När växthuseffekten får polarvirveln att läcka kyla över Sverige tickar elmätaren guld åt denna osköna allians mellan staten och kapitalet, medan vi kunder huttrar och skörtas upp. Även det en sida av klimatproblematiken.

Skattespöken går igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:

Huka er! Nu är arvs- och fastighetsskatten ånyo på tapeten. Den förra avskaffades av Göran Perssons S-regering 2004, den senare försvann – eller snarare modifierades till en kommunal avgift – under Fredrik Reinfeldts Alliansstyre 2008.

Persson lär ha ångrat att han inte själv tog itu med fastighetsskatten, genuint hatad i folkdjupet, som han menade avgjorde valet 2006 i de borgerligas favör. Men nationalekonomer tenderar att älska beskattning av fastigheter såsom en robust intäktskälla att vittja för det offentliga systemets väktare.

Bostadsägare har ju, av lätt insedda skäl, svårt att flytta sina hus utomlands för att undkomma fogden. Därtill kommer fördelnings- och jämlikhetsaspekten. En fastighet innebär ett kapital (förvisso bundet) som ägaren i rättvisans namn inte bör få ruva på i orubbat bo.

Den gamla fastighetsskatten upplevdes dock av allmänheten som allt annat än uttryck för rättvisa. Uppräkningen av taxeringsvärdena slog hårt, oförutsägbart och försatte inte sällan normalinkomsttagare i ekonomiska svårigheter. Rådet att låna på huset för att betala skatten till staten, vilket Perssons finansminister Bosse Ringholm tondövt föreslog, upplevdes av breda skaror som rena hånet.

Ändå förespråkas fastighetsskattens återkomst i en ny uppmärksammad rapport från tankesmedjan SNS. Tanken är att utjämna klyftor, göra kapitalbeskattningen mer enhetlig till förmån för gynnande av lönearbete. Därför vill SNS-ekonomerna ickså skaka liv i den begravda arvsskatten, vilket redan står på LO:s och Vänsterpartiets önskelista och som i söndags även applåderades av Gunnar Wetterberg på liberala Expressens ledarsida.

Sant är att skatten på arbete är skadligt hög och att tiden är mogen för en översyn av hela det snåriga skattesystemet. Men en sak är att laborera med teoretiska modeller för optimalt statsfinansiellt utfall enligt SNS recept, en annan hur vanliga människor drabbas i den konkreta verkligheten. Fastighetsskattens erfarenheter förskräcker.

Den hotade att driva skötsamt folk från gård och grund, utan deras förskyllan. Den skulle idag resa ytterligare hinder för många att komma in och få eget fäste på en bostadsmarknad, där den dysfunktionella reglerings- och räntepolitiken skapat en kraftigt fördyrad bristsituation och pumpat upp värdena till sprickfärdiga luftslottsnivåer.

En fastighetsskatt hade medfört mer ont än gott, dessutom är dess legitimitet så undergrävd att det vore liktydigt med politiskt självmord om något parti dristade sig att gå till val på eländet. Arvskatten då?

Principiellt och praktiskt vore den en attack mot medborgarnas frihet och egenmakt. Arvskatten är dels orättvis eftersom den beskattar pengar som beskattas tidigare, dels bestraffar den enskilda människors omsorg om sina närmaste i familjesfären.

Överföringen av ihoparbetat, sparat och investerat kapital till nästa generation ökar deras trygghet och självständighet, liksom representerar en långsiktig försäkring om framtiden som bidrar till att göra villkoren i civilsamhället stabilare. Ideologiskt finns hos socialister och vissa liberaler idén att detta trots allt är orätt.

Varje individ borde starta från noll utan fördelen av ärvda pengar, som staten istället ska lägga beslag på och använda till kollektivets bästa. Men en sådan sovjetisering strider såväl mot den privata äganderätten, som mot människans naturliga insikt att sörja för sina efterkommandes väl och bygga upp värden som kan förvaltas över tid.

Usla skatter förblir usla, även i SNS-rapporter.