Kategoriarkiv: Skatter

Enklare är bättre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 18/1:

Jobbskatteavdraget är Alliansens paradnummer i syfte att stimulera fler människor att gå från bidrag till arbete. Egentligen är det tekniskt sett inget avdrag, utan en automatisk reduktion på skatten som är proportionellt uträknad efter vissa kriterier (kommunalskattesats, prisbasbelopp och förvärvsinkomst från anställning eller aktiv näringsverksamhet).

Låter det krångligt? Det är det.

Faktum är att de flesta svenskar inte har en aning om hur deras inkomster påverkas av jobbskatteavdraget. Enligt en färsk opinionsundersökning från SNS Konjunkturråd har mer än hälften av de tillfrågade noll koll.

Och av de som trodde sig veta, var det bara tio procent som ungefärligen kunde svara rätt. En förbluffande hög andel i undersökningen visste inte heller var gränsen för statlig inkomstskatt låg, eller hade en susning om nivån på arbetsgivaravgifternas andel av lönesumman.

Slutsatsen som SNS drar är rimlig: när vanligt folks kunskaper inom dessa områden är så dimmiga, hur väl fungerar då incitamenten för att stärka arbetslinjen? Antagligen inte jättebra.

Potentialen att maximera sysselsättningen torde därför bli väsentligt större om skattesystemet vore enklare och begripligare. Nu är det en enda röra. Sedan skattereformen i 90-talets början har den politiska klåfingrigheten firat triumf på triumf. Resultatet är ett lapptäcke som nästan är lika hopplöst som innan.

SNS föreslår istället en platt inkomstskatt på 25 procent, finansierat genom en breddad skattebas, bland annat återinförd fastighetskatt och slopade ränteavdrag. Det senare skulle motverka dagens lånedriva hushållsekonomi och skapa mer finansiell stabilitet.

Inriktningen på förslaget är klok och konstruktiv. Men sågas ändå av Anders Borg. Som allt skulle vara fint som det är. Eller som ännu ett tecken på att Alliansen fastnat i förvaltarskapets reformtrötthet. Synd.

Vem tryggar Sverige?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/1:

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Alliansen har visserligen lättat bördan något, ändå uppgår fortfarande skattetrycket till 44,3 av BNP. Det är näst högst i den industrialiserade världen. I reda pengar betalar vi över 1500 miljarder kronor årligen till det offentliga.

Men trots dessa enorma belopp till sitt förfogande, klarar inte det politiska systemets ansvariga att tillfredsställande sköta två av statens mest grundläggande uppgifter: att försäkra medborgarna skydd mot inre och yttre hot.

Blir du utsatt för stöld eller inbrott? Glöm att polisen ska ta fast tjuven. Inte ens i tre av hundra sådana fall lyckas man. Av samtliga anmälda lagbrott under 2011 förmådde de rättsvårdande myndigheterna endast klara upp 16 procent.

Orsaken är inte resursbrist. Sedan Alliansen fick makten 2006 har anslagen ökat med en fjärdedel och mängder av nya poliser har rekryterats. Snarare finns roten till det onda i den överbyråkratiserade bysantinska organisationen som är svårförklarligt immun mot såväl kritik, utvärderingar och reformer i syfte att förbättra effektiviteten.

De polisiära tjänster som medborgarna efterfrågar och tror sig betala för, är polisbyråkraterna själva mindre intresserade av att tillhandahålla. Och justitieminister Beatrice Ask har hittills saknat kraften, viljan eller förståelsen att gå till botten med kärnproblematiken.

När det gäller yttre hot har väl aldrig beredskapen varit så usel sedan 1925, då politikerna beslutade att lägga ner större delen av det svenska försvaret. Efter första världskriget ansågs nya militära konflikter i Europa osannolika. Vi vet ju idag hur bra den analysen höll.

Ändå rustade politikerna glatt ner försvaret igen på 90-talet när Sovjetimperiet föll. Efter kalla krigets slut fanns inget att bekymra sig för i vårt närområde, hette det. Tills Vladimir Putins Ryssland började påminna om ett aggressivt Sovjet och Georgienkriget tog alla på sängen 2008.

Den stora grannen i öster rustar nu febrilt. Sveriges förmåga att möta denna säkerhetspolitiska utmaning är ytterst rudimentär. Flottan är hopplöst underdimensionerad. För att inte tala om tillgången på stridsvagnar, artilleri, luftvärn och utbildade soldater i armén.

Flygvapnet har det lite bättre ställt, men enligt ÖB klarar Sverige på sin höjd att avvärja ett begränsat angrepp under en vecka. Därefter återstår kapitulation, om inte NATO förbarmar sig över oss. Den organisationen vägrar dock det politiska etablissemanget att Sverige ska bli medlem av. Lika kallsinnig förefaller regering och riksdag vara mot att anslå medel för att vår militärmakt ska fungera och gränserna kunna hävdas.

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Men valutan i form av statens skydd är allt mindre värd. Det är inte acceptabelt.

Alliansens seger och skattedebattens nederlag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 13/12:

Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat ”The flat-tax revolution”.

Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.

The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser.

”Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst”, förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).

Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans.

I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: ”Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering” (SvD 2/2 2006). En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen.

I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.

Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme.

Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem.

Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.

Skattebördan bör bli plattare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:

”Jag är för skattesänkningar under vilka omständigheter och ursäkter som helst, av vilken anledning som helst, varenda gång det är möjligt.” Det tyckte Milton Friedman, den berömde amerikanske nationalekonomen och Nobelpristagaren.

I vårt land, som under decennier haft ett av världens högsta skattetryck, är det väl inte svårt att hålla med honom. Varje åtgärd som lättar bördan kan förefalla lika välkommen som vatten i öknen för den utmattade vandraren.

Alliansen har också gjort en del i den vägen:  jobbskatteavdragen, slopad förmögenhets- och arvsskatt, sänkt krogmoms, etc. Märkligt är dock att Anders Borg vägrar avskaffa värnskatten som straffar utbildning och karriär, hårt arbete och risktagande. Det är en skatt som inte bara utgör ett hån mot enskilda människors strävsamhet, den hotar även tillväxten och borde aldrig ha införts.

Friedmans åsikt om att samtliga åtgärder i syfte att sänka skatten är bra per definition, håller ändå inte riktigt streck. Ta ROT- och RUT-avdragen. Nog för att de spelat en viktig roll för att stimulera tjänstesektorn och underlättat många svenskars vardag. Samtidigt har dessa avdrag skapat trassliga gränsdragningsproblem.

Är det rimligt att, som är nu på tapeten, ge skatterabatt för läxhjälp? Eller kan födelsedagskalas klassas som en form av barnpassning och därmed välsignas med RUT-avdrag? På sin hemsida har Skatteverket tvingats göra en lång lista över vad som är godkänt skattereducerat hushållsarbete och inte.

Intrycket blir närmast komiskt. Putsning av matsilver är okej, under förutsättning att det sker i hemmet. Rengöring av utomhuspool är inte okej. Däremot räknas rengöring av inomhuspool som städning och ger rabatt på skatten. Och så vidare.

Den totala konsekvensen av alliansens skattepolitik är en godtycklig härva av undantag, begränsningar, kryphål och varierande stimulanser för allt möjligt. Situationen påminner om 80-talets, då skattesystemet blivit ett sådant lapptäcke att till och med Socialdemokraterna fick nog.

1990-91 sjösattes därför den stora skattereformen vars bärande principer var låga skattesatser, likformiga regler och breda skattebaser. Sunt tänkt. Sedan dess har emellertid den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till moraset.

Vad Sverige behöver är sänkt skattetryck i kombination med en idémässigt sammanhållen filosofi för beskattandet. En ny skattereform i stil med 90-talets vore önskvärt, vilken på sikt bör öppna dörren för ett platt skattesystem. Det innebär att alla betalar samma skattesats och alla undantag försvinner.

Det garanterar rättvisa, rationalitet, enkelhet och överskådlighet. Samt gör större delen av skattebyråkratins kontrollapparat onödig. Deklarationen kan skickas in på ett vykort. Och inte minst: människor blir friare och vet vad som gäller.

Galen skattematematik

Publicerad den av
Svara

”Skatteutjämningssystemet, som omfattar miljarder kronor, är så pass obegripligt att det inte går att tränga in i för vanliga väljare. Själva formeln se ut som något en galen matematiker hittat på.”
– Olle Wästberg, klok liberal, kritiserar träffsäkert i sitt senaste nyhetsbrev det snurriga kommunala skatteutjämningssystemet som ett demokratiskt problem.

Stöld, sa Gustav Möller

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Du tjänar tio kronor. Vad får du ge i skatt? Svar: sex kronor. Det är ganska saftigt, eller hur? Många inkomsttagare med vanlig anställning märker sällan detta i praktiken, eftersom mycket av skatten är dold. Arbetsgivaren har redan dragit av löneskatter och sociala avgifter innan det som återstår betalas ut.

Men om man jobbar som enskild företagare, vilket ibland jag gör, då märks det samlade skattetrycket väldigt tydligt. Frukten av den egna arbetsinsatsen krymper rejält när det offentliga tagit sin bit.

Av de tio kronor som jag ärligt förtjänat ska alltså de fyra kvarvarande kronorna gå till kostnaden för mat, hyra, kläder… Och det är inte jättebilligt att leva. Man skulle kunna säga att de med låga inkomster drabbas hårdast, då deras marginaler är mindre utan att fogden vilar på hanen för det.

”Vi under skatter digna ner”, lyder en rad i arbetarrörelsens kampsång Internationalen. Det är ingen slump att dessa ord finns med. Arbetarklassen under förra sekelskiftet kände berättigad indignation över att tvingas avstå pengar från sina magra inkomster till finansieringen av den dåvarande konservativa överhetsstatens olika påfund.

Nu är situationen annorlunda. Det finns en acceptans för ett relativt högt skattetryck. Förklaringen är förstås att dagens demokratiska välfärdsstat ger oss tillbaka pensioner, sjukvård, omsorg, utbildning, etc. Vi är beroende av att den offentliga sektorns system fungerar, håller hög kvalitet och fortfarande är många villiga att betala tämligen dyrt för detta.

Men ska legitimiteten i skatteuttaget upprätthållas är det politikernas skyldighet att ha hård kontroll på pengarna. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, slog den legendariske socialministern Gustav Möller (S) fast.

Bara på senare tid har media avslöjat hur biståndsorganisationen IDEA förslösat skattepengar på bisarrt höga konsultarvoden. Det har avslöjats att AP-fondernas tjänstemän lever lyxliv för våra pengar. Det har avslöjats att flera myndigheter ogenerat använder miljontals skattekronor till rosévinsjippon i Almedalen med syfte att påverka politikerna att ge dem ännu mer av våra pengar.

Dessa tre exempel tycks tyda på bristande respekt från en ny slags överhet mot oss knegare, vilka arbetar ihop resurserna som håller hela maskineriet igång. ”Stöld”, sa Gustav Möller. Det kan aldrig vara okej.

Konsten att korrumpera en debatt

Publicerad den av
3

Läser följande lockande rader på Expressens ledarsida idag:

”Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) vill ha mer debatt om EU:s framtidsfrågor: tillväxt, demokrati, utvidgning och reformer av arbetssätt. Hur få till det? Vifta med statliga bidrag, förstås. Ideella föreningar och stiftelser kan fram till den 15 oktober söka debattbidrag. Tre miljoner finns att dela på för dem som vill ta fram rapporter, skriva debattartiklar, ordna seminarier och konferenser.”

Vilket gyllene tillfälle att fixa extra skatteåterbäring! Nån som har lust att hitta på en s.k. ideell förening för en s.k. konferens? Jag flyger gärna till Cannes. Där kan vi bubbla lite om EU medan vi dricker bubbel på stranden. Vi skriver i ansökan att vi vill diskutera eurokrisens inverkan på invandrade handikappade ungdomars demokratiengagemang utifrån ett feministiskt, drogförebyggande genuskulturellt mångfaldsperspektiv. Funkar alltid.

Kostnad? Tja, ska vi dra till med 200.000 spänn? Som att stjäla godis från en baby.

Allvarligt talat. Vill Europaministern ha mer debatt kring EU borde hon göra sitt jobb och stimulera till en sådan genom egna insatser. Som att skriva en insändare eller hålla ett tal. Ni vet, sånt som brukar ingå i en politikers arbetsbeskrivning. Demokratisk opinionsbildning kallas det.

Att däremot försöka dopa fram en diskussion genom kasta ut skattegodis till presumtiva deltagare är enbart stötande, principiellt förkastligt och inbjuder till korruption. Som den annars goda liberal Birgitta Ohlsson är, kunde man tycka att hon borde veta bättre.

Alltid mer, aldrig nog

Publicerad den av
1

70 öre. Det är beloppet som Socialdemokraterna i Karlskrona nu kräver av oss i skattehöjning. Eller som partiet formulerar saken i sitt budgetförslag för 2013: ”skattejustering”.

Det räcker tydligen inte att kommunens invånare redan avstår närmare tre miljarder kronor årligen till Karlskronapolitikernas förfogande. Hallå, det är ju MASSOR av pengar! Går det verkligen inte ens att rätta politikergapet efter den befintliga matsäcken när så mycket mums finns uppdukat på bordet? (Att sänka skatten existerar knappast i tankevärlden).

Journalisten och socialdemokraten Anders Isaksson fastställde en gång diagnosen på den svenska politikerklassen enligt följande: alltid mer, aldrig nog.

”Justering” var ordet.

Usel socialpolitik kan inte skyllas på sänkta skatter

Publicerad den av
Svara

Jag råkade läsa ett inlägg på Facebook av en välmenande och socialt engagerad person på vänsterkanten. Denne hävdade att den blå regeringen skurit ned på psykiatri- och kriminalvården för att kunna sänka skatterna. Därför fanns inte pengar till att driva en verksamhet värd namnet.

Själv delar jag uppfattningen att psykiatrin, kriminalvården och stora delar av den sociala sektorns insatser för våra mest utsatta medmänniskor i samhället lämnar mycket övrigt att önska. Skandalöst mycket, till och med.

Bara för att nämna ett litet exempel från den bistra verkligheten. I Linköping såg jag förra sommaren hur missbrukare och psykiskt sjuka hänvisades till taskiga baracker på en campingplats strax utanför stan. Detta i brist på kvalificerat, anpassat boende. Ändå är inte Linköping direkt någon fattig kommun.

Sverige är heller inget fattigt land. Och att regeringens omtalade skattesänkningar i sig skulle lett till utslagning, misär och allmän återgång till 18oo-talet är bara enfaldig demagogi. Förvisso har skatternas andel av BNP minskat sedan den borgerliga alliansen vann valet 2006. Då var skattetrycket 48,3 procent. Fyra år senare var siffran 45,8 procent. Knappast någon dramatisk skillnad av högerbrutal Djingis Khan-karaktär.

Man kan också räkna annorlunda. Under Fredrik Reinfeldt som statsminister betalade svenska folket totalt 1517 miljarder kronor i skatt år 2o1o. Det motsvarar i reda pengar en ökning av intäkterna med 162 miljarder kronor jämfört med 2005, då Göran Persson fortfarande styrde och ställde i riket. Faktiskt. (Källa SCB)

Således är inte offentliga resurser problemet. Utan hur dessa resurser används. Man hade kunnat ha råd till anständigt boende med utbildad personal åt stackarna i Linköping. Man hade kunnat ha råd att nationellt satsa på välbehövliga och socialvetenskapligt förankrade åtgärdsprogram för missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, et cetera.

Ändå sker det inte. Och det skedde heller inte när vi hade en regering av röd kulör. Faktum är politikerna generellt sett visat ett ljumt, för att inte säga kallsinnigt, intresse för dessa grupper i åratal. Att lova och genomföra riktiga sociala insatser för  narkomaner på gatorna, eller brottslingar i fängelser, ger ju inga röster. Populärare är däremot att hojta om hårdare straff och fler batonger. Trots att det bevisligen hjälper föga. Ja, det hjälper snarare noll.

Men vilkas fel är allt detta, egentligen? Är det politikernas? Eller är det vi i väljarkåren som bär det yttersta ansvaret? En sak är säker. Det handlar inte om att det numera skulle vara ebb i den offentliga skattekistan. Tvärtom.