High taxes reach everywhere and burden everybody. They gear most heavily upon the poor. They diminish industry and commerce. They make agriculture unprofitable. They increase the rates on transportation. They are a charge on every necessary of life.
– Calvin Coolidge, State of the Union Address, 1923.
Skrivit i Corren 19/6:
Trots att Alliansregeringen sänkt skattetrycket något är det fortfarande ett av de hårdaste i världen. Ändå räcker det inte, larmar Sveriges kommuner och landsting (SKL).
Ska vi upprätthålla samma omfattning på den offentliga sektorns välfärdstjänster om 20-25 år som i dag, tvingas enskilda medborgare slanta upp rejält till systemet. Kommunerna måste höja skatten med cirka 10 kronor fram till 2035. Främsta anledningen är demografisk.
Andelen äldre i samhället ökar, samtidigt som antalet svenskar i arbetsför ålder stagnerar. Stefan Ackerby, biträdande chef på SKL:s avdelning för ekonomi och styrning, efterlyser i Gefle Dagblad den 14/6 en bred diskussion om hur denna brännande framtidsfråga ska lösas.
Fortsatt rationalisering i den offentliga verksamheten krävs, men också tydligare prioriteringar är av nöden. Det blir tuffa beslut som väntar, vilket SKL flera gånger förr försökt påtala.
Men hittills har politikerna generellt föredragit ducka bakom sina talarstolar och undvikit att ta diskussionen. Ur deras perspektiv är det knappast roligt att leverera obekväma besked som innebär nedskärningar, minskade åtaganden och större ansvar åt individen.
Sådant brukar ju anses som rena skräcken i vår politisk kultur, där väljarna vant sig vid ett samhälle med synnerligen långtgående offentliga ingrepp.
Andra sidan av det klirrande myntet är dock denna: Även om svenska folkets skattetolerans alltjämt är remarkabel internationellt sett, finns rimligen en smärtgräns för hur mycket mer som är möjligt att plocka från arbetande människors plånböcker.
Skulle exempelvis Alliansens RUT- och jobbskatteavdrag plötsligt ätas upp av skattechockande kommuner, är det inte osannolikt att det blir liv i luckan när vanligt folk upptäcker hur hushållsekonomins marginaler smälter ihop och krymper i accelererande takt.
Alltså måste vi börja prata allvar om vilken nivå som är godtagbar för den offentlig verksamheten, och vilka rågångar som politiken bör hålla sig inom. Nu finns i princip inga alls, egentligen existerar knappast ett helt från den politiska sfären oberoende svenskt civilsamhälle.
Förvisso finns det massor av ideella föreningar och organisationer. Men idealiteten bygger i icke ringa grad på att stat, kommun och landsting ständigt pumpar in åtskilliga miljarder kronor i skattebidrag till det mesta mellan himmel och jord. Skälen är ofta behjärtansvärda.
Man vill bland annat stödja kollektivt idrottande och kulturutövande, studiecirklar och samhällsengagemang på alla upptänkliga områden (i synnerhet de politiska partierna är väldigt duktiga på att finansiera sig skattevägen). Säg vilket intresse du har, samla ihop en liten grupp och alltid finns det något bidrag att hämta.
Det borde vara hög tid att göra upp med denna modell. Det är inte bara en kostnads- och prioriteringsfråga som rör bevarandet av välfärdsstatens kärna.
Det ligger också ett egenvärde i att återupprätta ett starkt, självständigt civilsamhälle som står fritt från maktens inflytande och där särskilt vuxna människor så långt som möjligt kan axla ansvar för både sig själva och varandra.
Ritchie Blackmore, gitarrhjälten från Deep Purple och Rainbow, talar ut i senaste numret av Sweden Rock Magazine (nr 6/2013). Och det är sannerligen ord och inga visor. Här är några utdrag från intervjun som är gjord av Martin Carlsson:
”I England infördes 1974 en skatt som innebar att man skulle betala 82 procent i skatt och jag hade inte för avsikt att betala 82 procent i skatt av pengarna till regeringen. Jag flyttade till USA, där jag betalar 35 procent. Jag tycker det är tillräckligt för regeringen att slösa bort. Man borde inte låta regeringen komma undan med saker.”
”Vill man ha en bra ekonomi borde man ha låga skatter, för då spenderar folk pengar och då skapar de rika fler jobb åt folk. Men den nuvarande presidenten tycks inte fatta det. Han tror bara på att straffa alla människor som kan tänkas ha lite pengar och han vill ha fler skatter.”
”Det finns många ställen som jag gillar, men det finns många ställen där jag tycker skatterna är orättvisa. Som Sverige.”
”Hela världen verkar ha blivit galen efter pengar. En massa regeringar är skurkaktiga och slösar bort pengarna och nu vill de ha mer pengar från dessa fattiga människor som måste betala dessa skatter.”
”Jag är ett fan av Margaret Thatcher… Hon räddade England, som var på väg åt helvete med fackföreningarna och deras järngrepp. Hon kämpade emot det och jag tyckte hon var briljant. Jag önskar vi hade en Margaret Thatcher här i USA. Det skulle stoppa fackföreningarnas järngrepp. Att vara med i facket är en sak och det var en god sak i början. Men nu har de blivit lobbyister och betalar pengar till presidenten så han måste belöna dem när han blir vald.”
Det kanske är dags för gamle Ritchie att släppa gitarren och satsa på politiken? Rock on!
Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar.
– P J O’Rourke, amerikansk journalist och satiriker.
Skrivit i Corren 27/3:
”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, sa den legendariske socialministern Gustav Möller (S). Orden borde stå i eldskrift över varje sammanträdesbord där politiker och tjänstemän fattar sina beslut.
Det är ju inte precis några små summor vi ger dem att förvalta i intresset av vårt gemensamma bästa. Till det offentliga systemet betalar en vanlig löntagare varje månad cirka 70 procent i skatt.
Ja, ni läste rätt: 7 av 10 intjänade kronor tar politikerna i all sin visdom hand om. Då är utöver inkomstskatten även två ”dolda” pålagor inräknade: löneskatten (arbetsgivaravgift) och en genomsnittlig konsumtionsskatt (moms) på 20 procent.
Den återstående frukten som medborgaren själv får behålla av sitt eget arbete är alltså 3 kronor. Känns det rimligt och rättvist? Svaret skiftar förstås beroende på ideologisk uppfattning.
Men en sak torde vara ostridig: ett väldigt högt skattetryck likt det svenska ställer motsvarande höga krav på ansvar hos dem som begär makten och förtroendet att hantera pengarna som vi andra lägger i deras händer. Ha detta i åtanke vid betraktandet av bluffhistorien i Åtvidaberg (se nyhetsartikel i Corren den 27/3).
Där misstänks en numera avskedad kommunal fastighetschef under en längre period ha betalat ut närmare två miljoner kronor i falska företagsfakturor. Dessutom har denne tjänsteman på ett flagrant sätt överskridigt sina befogenheter och beställt uppdrag av en byggentreprenör för långt större belopp än delegationsrätten tillåter.
Revisionsfirman Ernst & Young som granskat fallet rekommenderar polisanmälan. Men man pekar också på vad som gjort oegentligheterna möjliga: kommunens dåliga rutiner och bristande internkontroll.
Därmed faller en skugga även över Åtvidabergs lokala makthavare. Sköter de sin privata ekonomi lika slappt? Eller är de bara inte särskilt noga när det gäller folkets pengar? Skamligt.
Skrivit i Corren 20/3:
Finansminister Göran Persson (S) drog en vals när han införde värnskatten 1995. Den skulle bidra till att stärka statsfinanserna, sades det. Den skulle bara vara tillfällig, sades det också. Bägge dessa påståenden stämde lika lite överens med verkligheten som skattens namn.
Den riktiga värnskatten infördes 80 år tidigare, då första världskriget rasade kring Sveriges gränser. Precis som nu hade försvaret försummats. Den sittande Hammarskjöldregeringen tvingades hitta på akuta lösningar för att kunna ge militären medel att värna landet. 1915 introducerades en temporär skatt för högre inkomsttagare, som gick till en särskild försvarsfond.
Göran Perssons ”värnskatt” var – och är – av väsensskild natur. Detta första stora brott mot principerna bakom skattereformen 1990-91 handlade egentligen om politisk kosmetika. S-regeringen slog fast att en tuff budgetsanering krävdes för att komma ur den dåvarande strukturkollapsen.
I syfte att få S-väljarna att svälja den beska medicinen lovade Persson rättvis fördelning av bördorna. Även ”de rika” skulle få betala ett kännbart pris. Genom att återanvända den gamla beteckningen ”värnskatt” gavs fiffigt associationer till nationellt nödläge, vilket inskärpte behovet av bred uppslutning kring Socialdemokraternas ekonomiska politik.
Men det som räddade Sveriges finanser var framför allt att vår valuta marknadsanpassades genom kronfallet 1992. När den fasta växelkursen övergavs för en flytande, blev det rena mirakelkuren för industrins konkurrenskraft.
Exporten ökade rejält och långvarigt, tillväxten sköt i höjden, ekonomin tillfriskande. Göran Perssons budgetsanering hade i det sammanhanget mindre betydelse och värnskatten ingen alls. Den bidrog snarare till att bromsa den marknadsdrivna återhämtningen något.
Perssons extraskatt på högre inkomster, som faktiskt slår till redan vid relativt måttliga lönelägen, kostar i realiteten samhället betydligt mer än vad den smakar. I dag har denna olyckliga ”tillfällighet” funnits i 18 år och inbringar knappt fem miljarder till statskassan, vilket motsvarar ungefär tre promille av hela det svenska skatteuttaget.
I gengäld bestraffar den enskilda människors strävsamhet, höjer marginalskatten till världens högsta och sänker medborgarnas ekonomiska utbyte av att förkovra sig, arbeta hårt, starta företag och göra karriär. Totalt sett skulle alla tjäna på om värnskatten försvann, eftersom dynamiken i samhällsekonomin skulle förbättras och mer resurser skapas.
Detta vet förstås finansminister Anders Borg och Moderaterna. Ändå har Alliansens ledande parti valt att behålla bedrövelsen på obestämd framtid. Borg tror nämligen att väljarna är lite dumma och inte skulle förstå förklaringen om vilken politisk bluff den perssonska värnskatten i grunden är.
Att Sveriges ekonomi skadas på kuppen spelar ingen roll. Bara inte de nya Moderaternas ljusrödblåa fördelningspolitiska image riskeras, och därmed utsikterna till fortsatt maktinnehav. Fegt? Ja. Cyniskt? Definitivt.
Skrivit i Corren 21/2:
”Väljarna i Linköping förtjänar bättre”, anser Svensk kommunrating i en färsk analys av kommunens ekonomi. Den är inte dålig, tvärtom. Den är förträfflig.
Svensk kommunrating ger för tredje gången i rad Linköping högsta finansiella betyg och menar att kommunens starka resultat utgör en förebild. Vi har lägre skatt än många övriga kommuner och ändå blir ekonomin bara muskulösare. För detta är våra styrande politiker i stadshuset onekligen värda en eloge.
Vad är då problemet? Jo, andra sidan av det gyllene myntet är att samma styrande politiker överbeskattar oss. Ekonomin är så robust, överskotten så höga, kassabalanserna så goda, att den rådande skattesatsen är omotiverat betungande för Linköpings invånare – även om vi i relation till andra städer kan kallas en lågskattekommun.
I ett land som har det näst värsta totala skattetrycket i världen, blir varje chans att pressa ner skatterna angelägen. Eller borde åtminstone vara det.
Svensk kommunrating föreslår i sin rapport att politikerna skulle kunna stärka Linköpings attraktionskraft genom en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram, och skriver: ”kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”.
Det går alltså knappt att stänga locket på stadshusets stinna kassakista. Varför ska då de lokala makthavarna fortsätta att håva in mer än nödvändigt av medborgarnas pengar?
Den frågan besvarade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i onsdagens Corren. Han säger sig behöva handlingsutrymme för långsiktiga investeringar, punkt!
Lindvall lät därmed snarare som en byråkratisk förvaltningskamrer, vars perspektiv är värnet av det egna reviret och dess hägrande expansionsmöjligheter, än som en ideologiburen borgerlig förtroendevald i folkets tjänst.
Linköping är enligt kommunens slogan staden där ”idéer blir verklighet”. Såvida det inte är några idéer om sänkta skatter. Det är i praktiken Paul Lindvalls budskap.
Men det bör vi förstås inte acceptera. Att prioritera allt bredare ekonomiska marginaler i kommunens budget framför att ge invånarna ökade egna marginaler i hushållskassan är helt enkelt dålig politik, sett ur liberala ögon. Det är inte den politikerkontrollerade sektorn som behöver större handlingsutrymme i dagens Sverige, utan de enskilda människorna i civilsamhället och näringslivets entreprenörer.
Därför vore det även hög tid att börja avyttra Linköpings flora av kommunala bolag, denna märkliga och osunda hybrid mellan politik och affärsdrivande verksamhet. Bolagen omsätter årligen mångmiljardbelopp och göra fina vinster. Men snedvrider samtidigt konkurrensen på marknaden, har kvävande effekter på privat företagsamhet, samt försvårar medborgarnas rätt till insyn och kontroll av den kommunala sfären.
Sälj och investera långsiktigt i en friare ekonomi istället. Det vinner Linköping mera på.
Skrivit i Corren 14/2:
Dataspel, brädspel, rollspel. Det är en kär hobby för många; ett sätt att umgås, träffa likasinnade, tävla och ha skoj.
Eftersom vi lever i Sverige går det också utmärkt att bygga ett skattefinansierat föreningsimperium kring sitt fritidsintresse. Om man kan konsten att trycka på rätt knappar till guldet från de offentliga bidragssystemen. Vilket de unga killarna och tjejerna i spelförbundet Sverok onekligen varit mycket skickliga på.
Deras hemsida bär syn för sägen. Där finns utförliga instruktioner för hur spelintresserade ska kunna vittja de olika bidragskällor som är grunden till Sveroks framgångssaga.
Verksamheten startade blygsamt i Linköping under slutet av 80-talet och har sedan dess växt till en organisation som i dag har 135 000 medlemmar i tusen lokalföreningar över hela landet. Inte dåligt. Sverok är faktiskt, som man själv gärna påpekar, Sveriges största ungdomsförbund.
Men det var inte länge sedan Sverok var ännu större och uppgav sig ha ett medlemsantal på 190 000 medlemmar i 1200 lokalföreningar. Minskningen betyder fallande bidragsintäkter, och dessutom är staten inte lika generös med att låta pengakranarna flöda som förr. Det betyder att basen för Sverok gungar, vilket förstås oroar förbundet, som har sitt kansli med sju heltidsanställda i Linköping.
Som Corren berättade i går har därför Sverok beslutat att skaffa ett kompletterande kansli i huvudstaden. Förbundssekreteraren Johan Groth är helt öppen med att anledningen är att öka effektiviteten i lobbyarbetet: ”För oss är det väldigt viktigt att kunna påverka media och opinion och våra bidragsgivare och finansiärer, och de flesta av dem sitter ju i Stockholm”.
En av dessa finansiärer är Ungdomsstyrelsen, en statlig myndighet som 2012 skänkte Sverok över 21 miljoner kronor. En annan högintressant, lukrativ intäktskälla att bearbeta på plats i Stockholm är Sveriges kommuner och landsting (SKL). I detta syfte har Sverok nyanställt en särskild person som driver projektet Hej kommunen!.
För att säkra bidragsrullningen vill Sverok göra gällande att deras verksamhet har ädlare syften än att bara samla spelsugna ungdomar. ”Vi bidrar så mycket till ungas demokratisyn… Man förstår bättre hur demokrati fungerar och det tycker jag är viktigt om vi ska fortsätta ha politiska partier och allmänna val”, menar förbundsordföranden Rebecka Prentell (Dagens Opinion 1/11 2012).
Nog för att föreningslivet kan ge värdefull demokratisk skolning. Men Sverok kan lika gärna ses som ett avskräckande exempel på hur ungdomar fostras till slappt bidragstänkande i en skatteförsörjd organisation, vilken börjar förstelnas till att främst försöka värna sin egen överlevnad och sina anställdas utkomst.
Är det sånt som Ungdomsstyrelsen och SKL anser betydelsefullt att främja?
Skrivit i Corren 7/2:
”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.
Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.
1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.
Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.
The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.
Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.
Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.
Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.
Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.
Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?
Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.
Christian Dahlgrens Blogg 