Kategoriarkiv: Skatter

Vem vill normalisera skatterna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:Corren.

Ingen kommer undan politiken, som Marit Bergman sjöng. Så hukar er, för nu laddar partierna om i sina kampanjmaskinerier. 900 000 väljare har Moderaterna lovat att personligen uppsöka inför valet.

S kontrar med budet att 1,5 miljoner väljare ska få påhälsning. Det beskedet gav valledaren Jan Larsson när han igår presenterade S-strategin för att återvinna regeringsmakten efter två mandatperioders vandring i oppositionens ökensand.

Målet är ett resultat på 35 procent i riksdagsvalet. Pikat nog samma siffra som gjorde att Göran Persson förlorade jobbet till Fredrik Reinfeldt 2006 och då beskriven i termer av historisk katastrof. Men det skulle ju bli än värre 2010 och tiderna förändras.

Det stora, självtillräckliga S finns bara som mental fantomsmärta. Utsikterna att dominera det politiska landskapet som förr är bortsopade, därtill går SD likt ett spöke genom maktkalkylerna.

S kan inte regera ensamma längre utan måste dela taburetterna med utomstående till vänster eller höger, om Löfven ska ha en chans på statsministerposten. Ett betydande steg för ett parti som inte haft någon formaliserad koalitionspartner sedan Bondeförbundet gästspelade med Erlander på 50-talet.

Att S förkunnar 35 procent som ett rimligt valresultat visar att den gamla attityden av exceptionalism bleknat och övergått i en process av partimässig normalisering. I grunden ett sundhetstecken för svensk politik, och något som i mycket kan tillskrivas Alliansens framgångsrika utmaning av tidigare maktförhållanden.

Däremot har borgerligheten endast till liten del kunnat, eller ens velat, rubba föreställningen om högskattesamhällets nödvändighet för sysselsättning och välfärd.

Dagens S-politiker har också – tydligen – lyckats förtränga att deras företrädare som ansvarade för folkhemsbygget under efterkrigstidens gyllene reformdecennier (partiets claim to fame) var noga med att skattetrycket aldrig fick överstiga omvärldens genomsnitt.

Det var först i 70-talets början, när den internationella strukturomvandlingen fick Sverige att börja krisa, som politikerna närmast panikartat lät skatterna gå genom taket – vilket inte löste någonting, tvärtom. Någon normalisering på den fronten får vi tyvärr vänta på.

Alliansens skattesänkningar är trots allt relativt blygsamma och främst instrumentellt motiverade för att stimulera arbetskraftsutbudet. Värderingsbaserade argument om vikten av ökad ekonomisk frihet har i princip lyst med sin frånvaro.

Därmed har Alliansen bäddat för den 70-talsdoftande S-strategin att framställa lägre skatter som ett hot. Som Jan Larsson formulerade sitt partis huvudbudskap till väljarna: ”Vill man ha mer resurser till jobb, skola och välfärd och inte ha skattesänkningar?”.

Svaret borde vara att motsättningen är falsk och vädjar till en förlegad uppfattning om behovet av en politikerdirigerad, statscentrerad ekonomi. Men kommer Alliansens valarbetare tydliggöra det när de knackar på hemma hos dig? Gissa.

Stockholmspartiet de gröna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:Corren.

Söker man Miljöpartiets hjärta klappar det bland latte-medelklassen med alternativa värderingar i Stockholms stad. Här har MP ett opinionsstöd kring 17 procent, vilket är närmare sju procentenheter mer än i riket som helhet.

Det centrala partikansliet är, talande nog, beläget ett stenkast från tunnelbanestationen vid Slussen på hipstervänsterns bastion Södermalm. Moderna grönavågare flyttar inte längre ut till ett förfallet torp i glesbygden. De manifesterar istället sina livsstilsideal i storstaden.

Maten ska vara ekologisk, kaffebönorna fair-trade, kläderna second hand och det närmaste de kommer maskrosor, är att rösta på eller vara medlem i partiet som har denna växt som symbol.

Okej, det är att raljera. Men inte så långt från sanningen. Långt till verkligheten för landsbygdens invånare tycks i alla fall miljöpartisterna ha. Ty vad ska man annars säga om partiets skuggbudget?

Höjd bensinskatt, höjd dieselskatt, höjd skatt på bekämpningsmedel, återinförd skatt på konstgödsel, införande av lastbilsskatt, skatt på avfall, höjd skatt på naturgrus, skatt på torv…

Det blir hårda bandage för dem som lever och verkar fjärran bortom Stockholms tullar där MP har sin utsiktspunkt mot världen. Men det finns hopp.

Får du din framtid ekonomiskt knäckt i glesbygden är det ju bara att sadla om, sälja huset eller gården, och börja plugga på någon universitetsort. Då hjälper MP dig gärna, genom sänkt skatt på studentkorridorer.

Skolmiljarder till föga nytta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:Corren.

Den klassiska frågan: har storleken betydelse? Absolut, hävdar Stefan Löfven. Partiledarna tävlar om att vara skolans bästa vän i dessa utbildningsväsendets bistra kristider och receptet från Socialdemokraternas sida är att fokusera på just storleken.

Klassernas omfång alltså. ”Forskningsstödet för positiva kunskapsförbättringar genom mindre klasser är starkt”, låter partiet meddela på sin hemsida. I SVT under söndagen sa Löfven att Socialdemokraterna satsar två skattemiljarder till detta i den kommande skuggbudgeten. Målet är att varje klass ska krympas med upp till fem elever.

Det kan tyckas som rejält och riktigt. Instinktivt känner nog många väljare att stora klasser måste vara väldigt problematiskt. Och forskningsstödet är, som sagt, starkt.

Eller så är det ett magstarkt politiskt påstående. Det rimmar i vilket fall bevisligen dåligt med den mest omfattande undersökningen som någonsin gjorts kring skola och pedagogik.

2008 presenterade John Hattie, utbildningsprofessor från Nya Zeeland, sin uppmärksammade bok Visible learning. Han hade där sammanställt resultaten från drygt 52 000 studier av totalt över 82 miljoner elever. Det kan man kalla ett hyfsat forskningsunderlag. Hatties meta-analys är faktiskt helt unik i sitt slag.

Slutsatserna var bland annat följande: klassernas storlek har ingen avgörande effekt på elevernas inlärningsförmåga (inte heller läxor eller skriftliga test spelade någon större roll). Vad som däremot gav utdelning var ordning och reda i klassrummet, strukturerad utvärdering av undervisningen, och viktigast: läraren.

Betydelsen av engagerade, styrande och tydliga lärare kan inte tillräckligt understrykas. Detta brukar många av våra politiker numera gärna hålla med om i debatten. Insikten skymtar också inom S, som även vill anslå en miljard till att förbättra den svenska lärarkårens kvalitet och status.

Men att för att hitta en särskiljande linje i den partipolitiska konkurrensen har Löfven tydligen ändå bestämt sig för att göra klassernas storlek till sin paradfråga på skolområdet. Tyvärr till ett pris som varken eleverna, lärarna eller skattebetalarna lär få mycket utväxling av, särskilt i proportion till kostnaden.

Dessutom är det inte ens säkert att Löfvens generösa spenderande av våra pengar för att krympa elevantalet i klassrummen skulle gå till avsett ändamål i verkligheten.

Enligt en intern rapport av Skolverket (avslöjad i DN 27/9) slår riktade statliga satsningar på skolan anmärkningsvärt ofta slint. Utfallet blir inte sällan ojämnt och kortvarigt, extraresurser för kvalitetsförbättringar använder ibland kommunerna skamlöst till allt annat än skolan, staten är förbluffande slapp i kraven på redovisning och utvärdering av anslagen, et cetera.

Både på kommun- och regeringsnivå brister det ordentligt i ansvar. Ska man tala om nonchalans med skattepengar finns det betydligt fler än Löfven att ställa till svars, om det kan vara någon tröst. Konstigt att skolan är i kris?

Tysk elfattigdom blir svensk?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem.

Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.

Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.

Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.

Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka.

Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.

Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet.

Men vad vill S? Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar.

Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande ”elfattigdom” bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut.

Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.

Arbetarrörelsens förskingrade arv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

Henrik Menander tillhör den svenska vänsterns pionjärer, en tvättäkta arbetarkämpe. Han deltog i LO:s grundade 1898, var även verksam som journalist i legendaren August Palms tidning Folkviljan samt i Axel Danielssons Arbetet.

Mest känd är Menander dock som textförfattare till den svenska versionen av Internationalen. Den skrev han 1902 och fångade där på kornet orättvisorna och utsugningen som arbetarklassen upplevde att den konservativa överhetsstaten utsatte dem för.

Särskilt den berömda strofen ”båd´stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter dignar ner” är talande. Ilskan över att bli berövade frukten av sitt mödosamma slit i produktionen är förståelig. Men gissa hur omfattande skattetrycket var i Sverige när Menander fattade pennan? Knappt 8 procent.

Sätt det i relation till 2013 års nivå på drygt 44 procent och den tidiga socialdemokratin framstår som en libertariansk falang inom Timbrosfären. Senare blev förstås S ett statsbärande parti och attityderna förändrades.

Istället blev vaktslåendet om högskattesamhället en integrerad del i rörelsens självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer av medborgarnas pengar politikerna kan kontrollera, ju mer solidariskt och rättvisare är det. Ungefär.

När Alliansen övertog regeringsmakten 2006 hade Sverige fortfarande världens högsta skatter. Sju år senare har vi världens näst högsta. Sänkningarna kan knappast kallas drastiska, men redan från början protesterade S mot varje lättnad av bördorna som Alliansen gjorde.

Inställningen klarlades på ett symptomatiskt vis av Thomas Östros, under förra mandatperioden ekonomisk talesman för S: ”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel” (DN 1/11 2009).

Orden röjer en total identifikation med staten och överheten på bekostnad av människorna som genom arbete och företagande skapar de resurser som håller Sverige igång. Vari ligger det stötande ”slöseriet” att låta dem behålla lite mer av den egna kakan?

Regeringen presenterade i går sin avsikt att genomföra ett femte jobbskatteavdrag och skallet från S var det väntade. Man gillar det inte, vill stoppa det, men om riksdagen beslutar annat kommer man motvilligt att acceptera det.

Precis som tidigare av krasst opinionstaktiska hänsyn. I övrigt riktats skarp kritik mot Alliansens instrumentella huvudargument att jobbskatteavdraget gynnar sysselsättningen. Det gör det visserligen, även om det femte stegets effekter kan diskuteras.

Men det tyngst vägande skälet till jobbskatteavdraget borde vara moraliskt. Det är helt enkelt rätt att folk som jobbar i sitt anletes svett får bättre lön för mödan, ökad frihet och tryggare hushållsmarginaler. Det är trist att S förträngt sitt frihetliga förflutna.

Idag är det snarare vanliga strävsamma svenskar som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta / men när vi nu till vårt försvar / en dag en gräns för dessa sätta / skall solen stråla lika klar”.

Löfvens ambitioner

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 16/9:Corren.

Skatterna höjs med Stefan Löfven som statsminister. Det tydliga beskedet gav S-ledaren själv i DN den 13/9. Han motiverade sin iver att öka pålagorna med att välfärden kräver det.

”Vi kommer även i fortsättningen att ha högre ambitioner än regeringen”, slog Löfven fast. Ett intressant uttalande. Notera särskilt orden ”även i fortsättningen”.

Om ambitionen på det offentliga välfärdsområdet ska mätas i nivån av satsade skatteresurser, som Löfven tydligen vill, blir siffran runt 16 procent för Alliansregeringen. Det är nämligen andelen av BNP som bekostar vård, skola och omsorg i Sverige år 2013.

Men tidigare, innan det borgerliga maktskiftet, var alltså ambitionerna högre. Vilket Löfven lovar en återgång till. Okej, vi kollar. År 2005, när Socialdemokraterna fortfarande styrde landet, var resursandelen av BNP som gick till vård, skola och omsorg… (trumvirvel)… runt 16 procent.

Skillnad i ambition mellan Alliansen och Socialdemokraterna: tja, ingen.

Ändå har Alliansen sänkt det samlade skattetrycket med 4,5 procentenheter (räknat i BNP) sedan 2005. Vanliga löntagare har fått behålla en större del av frukten från det egna arbetet, och därmed getts en stärkt privat välfärd, utan den offentliga dito blivit lidande.

Uppenbarligen verkar de borgerliga kunna hushålla smartare med våra pengar än Socialdemokraterna. Löfven borde nog därför koncentrera sig mer på kvaliteten av sina ambitioner, än nivån på dem.

Helt åt skogen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) var upprörd. ”Det är helt åt skogen, rent ut sagt!”, röt hon i Ekot den 30 oktober förra året. Anledningen till hennes ilska var pengarullningen i EU:s långtidsbudget för 2014-2020.

Det handlade om astronomiska belopp, 9 000 miljarder kronor, varav 40 procent skulle plöjas ned i kapitalförstörande jordbrukssubventioner. Det vägrade Birgitta Ohlsson å den svenska regeringens vägnar acceptera och krävde rejäla besparingar.

Det blev en minskning av Bryssels budgetramar (låt vara ganska blygsam i sammanhanget). Som effekt krymptes anslagen till det svenska landsbygdsprogrammet, som kostat 36 miljarder kronor perioden 2007-2013. Notan har delats lika mellan det svenska och europeiska skattekollektivet.

Som Correns ledarsida tidigare uppmärksammat fick landsbygdsprogrammet nyligen förintande kritik av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). Stödpengarna till bönderna och glesbygdens utveckling gjorde ingen egentlig nytta. 36 miljarder upp i rök, en chockerande slöseriskandal.

Men vad gör regeringen? Den låter inte bara programmet fortsätta för en ny sjuårsperiod. Alliansen har också försökt kompensera EU:s nedskurna bidragsdel med att plussa på ytterligare pengar ur den svenska statskassan.

Extraanslaget, ivrigt påhejat av Centern, dämpar inte sänkningen fullt ut. Totalt blir nu kostnaden 32,4 miljarder kronor. Men det är naturligtvis ändå 32,4 miljarder för mycket, en häpnadsväckande skamlös utmaning mot ekonomiskt förnuft, politisk rationalitet och alla skattebetalares blodtryck.

Ett öppet mål för oppositionen? Icke. Socialdemokraterna gisslar inte Alliansen för att den kastar bort folkets pengar på ett bevisligen havererat och utdömt projekt. S gisslar Alliansen för att den satsar på tok för lite skattepengar i landsbygdsprogrammet.

Ja, alltihop är verkligen helt åt skogen, rent ut sagt.

Våra pengar eller statens?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Blir hon nästa finansminister? Det är upp till väljarna nästa år. En sak är i vilket fall säker: S högg inte i sten när de utsåg Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson.

Hon ger ett stabilt och resonabelt intryck, har lätt att väcka förtroende och är pedagogiskt skicklig. Skillnaden i personlighet och kompetens från den olycklige företrädaren Tommy Waidelich (minns ni honom, Håkan Juholts vapendragare?) kan räknas i ljusår.

I går var hon här och framträdde på ett frukostmöte ute vid Linköpings flygplats inför inbjudna representanter från kommunen och det lokala näringslivet. Det är ju stundande budgettider och Magdalena Andersson gav sin syn på det ekonomiska läget.

Anklagelseakten mot Alliansen innehöll förvisso inga nyheter: arbetslösheten är för hög, skolan ett misslyckande, et cetera. Men det är ändå alltid intressant att få tillfälle att begrunda hur ledande politiker tänker.

Magdalena Andersson försäkrade åter att S inte ville avskaffa det femte jobbskatteavdraget vid ett eventuellt regeringsskifte. Sådana återställare skulle skapa för stor ryckighet och praktiskt oreda i politiken, menade hon.

Samtidigt beklagade hon att Alliansen sänkt skatten med 120 miljarder kronor, resurser som istället kunnat ”investeras i framtiden” (offentligkontrollerad välfärd och infrastruktur). Därtill upprepade hon S-mantrat att regeringen nu ”lånar” till skattesänkningar, eftersom budgeten drivs med underskott.

Vilket avslöjar en del om Socialdemokraternas ideologiska förhållningssätt.

Regeringen kan nämligen inte ”låna” pengar till skattesänkningar. Pengarna är ju redan våra: medborgarnas, företagarnas, vi som jobbat ihop dem. Regeringen kan följaktligen bara ta mindre (eller omvänt mer) av dessa pengar till sin budget.

Ska S-kritiken om lån till skattesänkningar bli logiskt vettig, måste partiet utgå från att samtliga pengar egentligen tillhör statskassan, och att offentliga makthavare i princip äger företrädesrätten till innehållet i människors privata plånböcker utan några begränsningar.

Med det perspektivet är det heller inte konstigt att S i grunden misstror jobbskatteavdraget.

Man säger att syftet att stimulera ökad sysselsättning fungerar dåligt. Okej, det kan diskuteras. Men finns det då inget värde i sig att låta strävsamma människor behålla mer av frukten från det egna arbetet? Är det inte bra att enskilda ges lite större ekonomisk frihet?

S tycks kallsinniga inför dylika argument. Pengarna förvaltas alltid bättre och rättvisare inom den politiska sfären, vars behov av resurser tycks ständigt lika oändligt. Det är liksom aldrig tal om att medvetet minska omfånget på staten.

Trots Magdalena Anderssons sympatiska sidor i övrigt, bör man nog hysa viss skepsis mot politiker som instinktivt identifierar sig med statsintresset enligt Ludvig XIV:s beryktade maxim ”L’État, c’est moi” i skattedebatten.

Hög tid för klassisk S-politik!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:Corren.

På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).

Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.

Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?

Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.

Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.

Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.

Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.

Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.

På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.

Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.

Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.

Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?

Värst skandal?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/8:Corren.

Upprördheten var med rätta omfattande när statliga Vattenfalls rekordusla affärer nyligen uppdagades. Trots varningar lät regeringen 89-miljardersköpet av det holländska energibolaget Nuon gå igenom 2009.

Facit fick vi häromveckan. Vattenfall tvingades skriva ner sitt värde med svindlande 29,7 miljarder kronor. Tala om baksmälla för skattebetalarna.

Men vad ska man då inte säga om ESO-rapporten Bonde söker bidrag som presenterades i går? ESO är alltså Expertgruppen för offentlig ekonomi, vilken arbetar med oberoende analyser på uppdrag av Finansdepartement.

I nämnda rapport utvärderas effekterna av det svenska landsbygdsstödet för perioden 2007-2013. Notan uppgår till 36 miljarder kronor. Hälften av pengarna kommer via Bryssel, andra hälften hämtas direkt ur den svenska statsbudgeten. Syftet är att främja landsbygdens utveckling; ekonomiskt, socialt, miljömässigt. Och hur har det gått?

Tja, vi skulle väl lika gärna kunnat lägga dessa 36 miljarder i en kompost och gödslat åkrarna med vad som sedan återstår av sedelbuntarna. Antagligen till större nytta.

Ty som ESO kallt konstaterar om stödprogrammet: ”Analysen visar att bl.a. att de olika åtgärderna har stora undanträngningseffekter, dvs. de tränger undan verksamheter som annars hade kommit till stånd. För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas.”

Minus 27,9 miljarder för Vattenfalls misskötsel av skattebetalarnas tillgångar. 36 skattemiljarder bortkastade i vad som i bästa fall är verkningslös, och i sämsta fall kontraproduktiv, subventionspolitik.

Vilken skandal är värst? Vem kräver räfst och rättarting av ansvariga makthavare efter ESO:s avslöjande om detta gigantiska bidragsslöseri? Vilka slutsatser dras av regeringen inför nästa programperiod av planerat landsbygdsstöd som startar 2014?