Kategoriarkiv: Skatter

Hur kass är välfärden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:Corren.

Valrörelseretoriken från vänsterhåll om tillståndet i Sverige är tydlig och dyster. Skattesänkningar urgröper välfärden. Privatiseringar medför sorg, elände och hämningslös vinstjakt. Något håller på att gå sönder. Och så vidare.

Det hör naturligtvis inte till oppositionens uppgift att applådera regeringen. Utan tvärtom att frejdigt granska, kritisera och plädera för bättre alternativ till den förda politiken. Det är viktigt i en demokrati och bidrar till att driva utvecklingen framåt.

Förutsättningen är dock respekt för fakta och sakargument. Tar lusten att vinna politiska poäng genom demagogisk svartmålning över, omöjliggörs det rationella meningsutbytet, den offentliga debatten korrumperas och en falsk verklighetsbild riskerar att sätta sig som vilseleder medborgarna och försvårar för dem att göra upplysta val.

Oppositionen saknar inte områden där regeringen förtjänar välgrundat klander. Varför levererar inte skolan? Varför har vi inget försvar när världen är oroligare än på åratal? Varför är polisens dysfunktionella organisation så kroniskt svårreformerad? Varför består de strukturella problemen på bostads- och arbetsmarknaden?

Till exempel. Panga på bara! Gissla de ansvariga makthavarna! Erbjud väljarna konstruktiva lösningar!

Men vilken sanning ligger i anklagelserna om att den sociala välfärden raseras av hårdhudad nyliberalism? Sedan år 2000 har skattekvoten minskats från drygt 50 procent av BNP till dagens 44 procent. Under samma period har den offentliga sektorns skatteintäkter ökat med 260 miljarder kronor (justerat för inflationen).

”Det har aldrig satsats så mycket resurser på välfärden som idag… skattepengarna går dit medborgarna vill – vården, skolan och omsorgen får 80 procent av skattemedlen”. Det skriver Anders Knape, ordförande för Sveriges kommuner och landsting (SKL), på förbundets hemsida.

SKL har tröttat på den torgförda myten om välfärdsstatens förfall och därför gett ut en vitbok, Ren fakta. Av den framgår bland annat att en förkrossande majoritet av svenskarna är nöjda med den välfärdsservice som de själva eller deras anhöriga får. Även intresset för att arbeta inom välfärdssektorn är stort, 6 av 10 ungdomar kan tänka sig en karriär inom kommun, landsting eller region.

Är det då sämre kvalitet på verksamheter drivna av privata välfärdsföretag än inom det offentliga? Enligt Socialstyrelsens stora undersökning från 2012, som granskade äldreomsorgen, är svaret nej. Det går inte att slå fast några stora och entydiga skillnader.

Däremot tycks privata välfärdsverksamheter skötas smartare och kostnadseffektivare, enligt en unik årslång jämförande studie som analysföretaget Nordic Healthcare Group (NHG) gjort mellan två identiska äldreboenden i Östersund (det enda kommunalt, det andra privat).

”Det man definitivt kan säga är att den privata aktören har bättre lösningar på att planera, schemalägga och bemanna verksamheten”, säger NHG:s projektledare Fredrik Eklund (SvD 4/9).

Gör privata välfärdsbolag grandiosa vinster? Nej. Snittet på rörelsemarginalen är knappt 7 procent, vilket är normalfallet även inom övriga näringslivet. Men var fjärde rödgrön politiker tror att vinsten är mellan 20-70 kronor på varje hundralapp! (Dagens Samhälle 4/9). Hallå, välkommen till verkligheten!

Okej. Kan vi nu få lite sans och balans i debatten, tack.

Du betalar bankskatten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

Alltid mer, aldrig nog. Politikernas behov av pengar är oändligt, därför att de tenderar att låta politikens gränser sträckas ut i det oändliga.

I vårt system har medborgarnas möjligheter att bygga upp en egen politikeroberoende välfärd i princip släckts, eftersom huvuddelen av deras arbetsinkomster slukas av det offentliga. Mycket av detta sker genom ”dolda” skatter, som sällan eller aldrig redovisas tydligt och som politikerna helst inte talar om.

Vilket man kan förstå, utifrån deras utgångspunkter. Det kanske blir dålig stämning i folkdjupet om det dagligen och stundligen pedagogiskt klargjordes att vanliga löntagare varje månad totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt.

Men eftersom medborgarna vant sig vid att ansvaret för deras välfärd främst åvilar det allmänna – och offentliga pengar är allas pengar – har kraven ständigt ökat på vad den politiska sfären måste leverera. Det som Tage Erlander på 50-talet betecknade som ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Vi också kalla det för välfärdsgirighet, i sin tur ytterligare underblåst av partiernas kostsamma löften.

Det är ju den inarbetade metoden för politiker att skaffa sig stöd och röster, genom olika utgiftsdrivande ”satsningar” för att slå vakt om det offentliga systemet. Däremot är det ingen som går till val på ett program för att krympa socialstaten och istället överlåta mer makt och ansvar på den enskilde i det civila samhället. Ett sånt paradigmskifte, mot en individualiserad välfärdsmodell där huvuddelen av medborgarnas pengar stannar hos dem själva, skymtar inte vid horisonten.

Nåväl, sådan är det politiska kulturen i Sverige. Problemet, det eviga problemet, är notan. Nuvarande regering har sänkt vissa skatter i syfte att stimulera drivkrafterna till arbete och företagande. Detta inte i första hand för att stärka människors egenmakt, det är snarast en bisak i sammanhanget.

Utan för att garantera pengaflödet från den närande sektorn till de offentliga kassorna. Det har lyckats i så motto att skatteintäkterna aldrig varit större. Ändå räcker pengarna inte. Redan ingångna åtaganden i kombination med ytterligare önskelistor äter upp resurserna. Alltså sneglas det mot nya intäktskällor. Från vänster till höger har idén om en särskild bankskatt blivit ett frestandet recept.

Banksektorn är som en skyddad verkstad (affärsriskerna är statens – läs skattekollektivets – i slutänden), konkurrensen är begränsad, vinsterna är höga och folkets förtroende är lågt. Att klämma åt bankerna och sno dem på ett antal sköna miljarder – det lär näppeligen några omfattande väljarskaror protestera mot, tvärtom.

Fast bankskatten är i egentligen populistisk en bluff, ty vem får betala? Direktörerna? Aktieägarna? Det är lika troligt som att Elvis lever och har hälsan på en hamburgerbar i Honolulu.

Det är inte bankerna som kommer att drabbas av politikernas pålagor. Det är kunderna som på patenterat vis får kompensera bankernas minskade vinstmarginaler genom diverse kreativa avgifter. I realiteten blir bankskatten ännu en indirekt (”dold”) beskattning av svenska folket.

Alltid mer, aldrig nog. Som sagt.

Homo Politicus brandskattar Sverige

Publicerad den av
Svara

Valdemar Atterdag brandskattar Visby

Carl Gustaf Hellqvist, Valdemar Atterdag brandskattar Visby, 1881.

Jag tycker målningen är en ovanligt träffsäker aktuell kommentar till dagens politiska klass, som i genomsnitt tar närmare 70 procent av vanliga arbetande svenskars inkomster varje månad, året om.

En person med 25 000 kronor i månadslön avtvingas 17 200 kronor till Valdemar Atterdags moderna motsvarigheter vid makten, enligt Institutet för Privatekonomi, Swedbank (se rapporten Vart går våra skattepengar, oktober 2012). Rättvist, rimligt, riktigt?

Sjung ut om vinsten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Under söndagens partiledardebatt i SVT var Jonas Sjöstedt glasklar: ”Vi vill ha förbud mot vinster i välfärden. Det är vår viktigaste fråga”.

Retoriskt skickligt har Sjöstedt hamrat in sin rödglödgade kritik mot att privata företagare tillåts profitera på barn, gamla och sjuka. Välfärden dräneras på resurser samtidigt som riskkapitalisterna skrattar hela vägen till banken.

Enligt en färsk rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet anser sju av tio svenskar att det är ett bra förslag att neka vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Inte konstigt att Vänsterpartiet växer inför riksdagsvalet. Tydlighet lönar sig.

Borde inte det sporra Alliansen att vara lika tydliga till vinstintressets försvar? SOM-institutets rapport innehåller nämligen en intressant motsägelse. Ungefär lika många svenskar som vill förbjuda eller begränsa vinster i välfärden, tycker också att det är viktigt med valfrihet i välfärden. Hur ska denna valfrihet bli möjlig om de privata alternativen kvävs?

Det var svenska väljares utbredda missnöje med de offentliga monopolen som drev fram liberaliseringarna inom välfärdssektorn under 80- och 90-talen. Enskilda aktörer har sedan dess bidragit till större mångfald, ökad kvalitet, högre servicegrad och mer valuta för skattepengarna än på den gamla folkhemska monopoltiden.

Ett privat välfärdsföretag måste ha nöjda kunder och ständigt stå på tå för att behålla dem, annars är resultatet konkurs. Vinst är dels ett kvitto på att verksamheten sköts väl, dels en förutsättning för att företagare ska vilja satsa tid, möda, pengar och intresse på att bygga upp någonting alls till andra människors gagn.

Vidare borde vi välkomna riskkapitalbolagen istället för att svartmåla dem. De utvecklar verksamheter genom att tillföra kapital och kunskap som höjer produktiviteten och professionaliteten i välfärden.

Det är själva affärsidén: att skapa ett kvalitativt mervärde så att riskkapitalbolagen kan få avkastning på sin investering vid försäljning. Vinstintresset fungerar alltså förädlande.

Ja, det finns några mycket medialt uppmärksammade exempel på motsatsen. Men det vore groteskt om sådana fall ska tas till intäkt för att strypa en hel bransch och jaga bort alternativen från marknaden, vilket blir konsekvensen av Jonas Sjöstedts politik.

En fördel med privata välfärdsföretag är att misskötsel vanligtvis straffar sig ganska fort. Ansvariga aktörer tvingas skärpa sig eller lägga ner. Hur ofta händer det med risiga skolor, äldreboenden och vårdmottagningar i offentlig regi?

Vinstintresset gör att pengar används effektivare, samma incitament finns inte inom den dominerande kommun- och landstingsförvaltningen. Vi har faktiskt aldrig betalat så mycket för vård, skola och omsorg som idag

”Resurserna ökar år för år och i snabbare takt än vad förändringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning kräver”, skriver SKL i en nyligen publicerad rapport.

Sedan 1980 har kommunernas välfärdskostnader, i fasta löner och priser, ökat från 478 till 760 miljarder kronor. Om detta borde Alliansen berätta. Samt påpeka att en optimalare användning av dessa skattepengar snarare talar för fler vinstdrivande välfärdsföretagare, inte färre.

Ett överbeskattat folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/5:Corren.

Bör överskottsmålet slopas? Vänsterpartiet tycker det. Men också en rad tunga nationalekonomer som Lars Calmfors och Assar Lindbeck. Även Svenskt näringsliv har stämt in i kritiken.

Förra veckan sa organisationens avgående vd Urban Bäckström till DN: ”Numera finns ingen anledning att ta ut högre skatter än vad som krävs för att hålla statsskulden på oförändrad nivå, sett som andel av BNP”.

Denna andel uppgår idag till 35 procent. 1995 var situationen radikalt annorlunda, statsskulden motsvarade 75 procent av BNP och som led i budgetsaneringen införde Göran Persson ett tillfälligt överskottsmål.

Den offentliga sektorns finansiella sparande skulle vara 2 procent (snart ändrat till 1 procent) av BNP över en konjunkturcykel. På så sätt skulle statsskulden betas av till mer rimliga nivåer och förtroendet för svensk ekonomin återställas, det vill säga ge oss lägre räntor.

Ja, nu är vi där – dessutom klarade vi nyligen rycken av den värsta internationella finanskrisen sedan 30-talet och kunde segla igenom stormen utan att trovärdigheten rubbades, snarare stärktes.

Men precis som värnskatten, ett annat ”tillfälligt” instrument i Perssons 20 år gamla budgetsaneringspolitik, har överskottsmålet kommit att permanentas. För valrörelsens bägge huvudmotståndare, Moderaterna och Socialdemokraterna, är överskottsmålet lika heligt som vore det ett elfte budord på Mose stentavlor.

I alla fall låter det så när Anders Borg och Magdalena Andersson tävlar inför väljarna om vem av dem som kan vara den strängaste rikshushållaren. Moderaterna har till och med givit upp fortsatta jobbskatteavdrag, tidigare juvelen i kronan på sysselsättningsområdet, för att istället kunna ”samla i ladorna” och ”bygga skyddsvallar” inför en osäker framtid.

Som bilden målas upp befinner vi oss i den ständiga skuggan av nya hotande ekonomiska kriser. Därför måste överskottsmålet behållas som en slags livboj. Att Vänsterpartiet avskyr överskottsmålet är inte konstigt, man vill ha fria tyglar att spendera sorglöst.

Och har bidragskranarna väl börjat flöda är det svårt att stänga dem igen. Tvingas Stefan Löfven husera med Jonas Sjöstedt i en kommande regeringskoalition förstår man onekligen att Socialdemokraterna behöver hålla så hårt i statsbudgetens ramverk att knogarna vitnar.

Men är det förnuftigt att Moderaterna håller kvar vid överskottsmålet i ett läge av robusta statsfinanser och därmed överbeskattar ett redan hårdbeskattat folk? Det minskar till exempel utrymmet för angelägna investeringar i infrastruktur, eller skattesänkningar som gynnar företagande och tillväxt.

Det gör också att hushållens möjligheter att skaffa sig egna livbojar i form av sparat kapital beskärs. Medborgarna hålls kvar i beroende av ett system som tar närmare 70 procent av vanliga löntagares inkomster i skatt (det mesta oredovisat i form av indirekta pålagor).

Det offentliga plockar in ungefär 1600 miljarder kronor från svenska folket i skatt, endast en tredjedel går till vård, skola och omsorg. Är det då verkligen okej att staten ska lägga massor av våra pengar på hög och att politikerna inte förmår prioritera bättre bland utgifterna så att skattebördan kan lättas?

Politikerna mörkar skattetrycket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

På måndag är sista chansen att lämna in deklarationen för inkomståret 2013. Men tro inte att siffrorna på blanketten talar sanning om beloppet du betalar in till den offentliga apparaten. Summan är mycket större än vad många löntagare är medvetna om.

När politiker diskuterar skattetrycket i Sverige talar de helst i makrotermer, måttet som flitigast används är andelen av BNP. Den är nu 44,4 procent. Vilket kan ställas mot 48,3 procent när Alliansen fick makten 2006.

Den politikerkontrollerade delen av samhällsekonomin skulle alltså kunna sägas ha minskat något, även om den fortfarande i internationell jämförelse är väldigt omfattande. BNP – bruttonationalprodukten – är emellertid ingen skattebas. Pengarna plockas från inkomster, konsumtion och egendom.

Denna beskattning är försåtligt riggad av politikerna genom en rad ”osynliga” pålagor, främst konsumtions- och löneskatterna. Någon fullständig, pedagogisk lättfattlig redovisning över vad medborgarna egentligen avtvingas skickas aldrig ut till hushållen.

Men häromåret räknade Swedbanks institut för privatekonomi på det i en rapport (”Vart tar våra skattepengar vägen?”, oktober 2012). Antag att du som ensamstående löntagare tjänar 25 000 kronor i månaden.

Den genomsnittliga totala skatten som politikerna tar från dig blir då 17 200 kronor (inkluderat moms, punktskatter, andelen av lönen som arbetsgivaren måste ge Skatteverket innan du får resten av pengarna, etc).

Tillhör du ett sammanboende par som har en gemensam bruttoinkomst på 55 000 kronor i månaden, lägger politikerna rabarber på 38 000 kronor av vad ni tjänar.

Det verkliga skattetrycket som Medelsvensson utsätts för ligger alltså kring 70 procent!

Varför väljer regering och riksdag att vilseleda oss om detta? Varför vill de inte ge oss korrekt information om hur skattesystemets mekanismer slår mot vanligt folk? Snart är det val. Ställ frågan till politikerna som vill ha din röst – och 70 kronor av varje hundralapp som du arbetar ihop.

Skenlösningarnas politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Socialdemokraternas skuggfinansminister Magdalena Andersson presenterade under måndagen partiets vårbudget. Inga direkta nyheter förstås, eftersom man på bekant spinndoktormanér redan pytsat ut innehållet bit för bit i medierna under veckorna som gått för att maximera uppmärksamheten.

Partiet är också på tämligen maxat humör att plocka sedlar ur våra plånböcker. Totalt vill Socialdemokraterna att företagen och medborgarna ska betala in sammanlagt 32 miljarder kronor mer till statens kassakista. Detta för att lösa en rad angelägna samhällsproblem som med rätta oroar väljarna.

Men blir det någon valuta för pengarna? Ta bostadseländet. S vill satsa ungefär en miljard om året i bidrag till byggen av fler hyresrätter.

Det är inte ”något stort belopp i förhållande till de totala kostnader vi pratar om i den årliga bostadsproduktionen. Rimligen kan det här handla om en begränsad stimulans på marginalen”, konstaterar Boverkets analyschef Bo Söderberg (SvD 27/4).

Varför föreslår S inte avskaffande av hyresregleringen istället så att marknaden tillåts fungera? Då kan hyresrätter bli lönsamma att bygga igen för privata investerare och de långa köerna försvinna (se ledarsidan i gårdagens Corren).

S vill också, i likhet med Alliansen, satsa pengar på att minska klasserna i grundskolans inledande årskurser. Detta framställs som ett effektivt sätt att få bukt med elevernas fallande kunskapsnivåer, trots att åtgärden knappast har något stöd i etablerad forskning.

Mycket tyder snarare på att den svenska skolans kris inte främst är ett resursproblem, utan ett värderingsproblem. Lärarkåren är demoraliserad, eleverna brister i disciplin och ansträngning, föräldrarna tenderar att fly sitt ansvar för barnens studieresultat och förväntar sig anklagande att skolan ska sköta allt. Vad hjälper då mer skattepengar? (Författaren och debattören Patrik Engellau skriver tankeväckande om dessa aspekter på skolkrisen i sin nyutkomna bok Min oro).

Vidare anslår S två miljarder till förbättring av sjukvården. Fler vårdplatser utlovas. Ja, den usla tillgängligheten (bland den sämsta i Europa) är verkligen deprimerande. Men varför fokuserar man då inte på att komma till rätta med det gigantiska resursslöseri som orsakats av den föråldrade, fragmentiserade och kroniskt ineffektiva landstingsorganisationen?

Att heller inte regeringen orkat ta i frågan att avskaffa landstingen och strukturera om vården är ingen ursäkt. Nu fortsätter S bara att kasta friska pengar efter dåliga.

Och hur tror man att arbetslösheten skulle lindras genom kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, höjd moms för restaurangsektorn och försämrat RUT-avdrag? Sverige lider brist på enkla jobb som insteg på arbetsmarknaden, vilket särskilt drabbar unga, lågutbildade och invandrare.

Alliansen borde gjort mer för att undanröja hindren, absolut. Men S gör tvärtom situationen värre och erbjuder nya varianter av AMS-åtgärder och ett batteri av kurser som alternativ till produktiv sysselsättning genom sänkta trösklar (vilket partiets stora bidragsgivare LO bestämt motsätter sig).

Om något har Magdalena Andersson gett skenlösningarnas politik ett ansikte. Och du får betala notan.

Politiken är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Augusto Lopez-Claros, chef för globala indikatorer och analys vid Världsbanken, varnade nyligen för att det höga skattetrycket i Sverige riskerar att driva fram en växande informell ekonomi.

Redan nu är denna svarta svenska sektor större än i länder som Schweiz, påpekande han. Onekligen något att betänka för trianguleringspartierna som nu går till val med sitt blocköverskridande budskap om att skatterna inte ska sänkas, snarare motsatsen.

Vilket alltså betyder att politikerna, tvärtemot Världsbankens rekommendationer, kastar ytterligare bensin på den informella ekonomins hotande brasa. Och ju högre dess flammor blir, desto hårdare tvingas den offentliga apparaten att försöka bekämpa elden genom mer kontroller, straff, bevakning, polisjakt och så vidare.

Ett aktuellt exempel på detta och den informella ekonomins lika olagliga som lönsamma näringsfång har Corren skildrat i en avslöjande reportageserie. Den handlar om oseriösa bussbolag som utnyttjar EU:s generösa regler för privatimporterad alkohol till organiserad smuggling i stor skala.

Man köper upp mängder av billiga rusdrycker i Tyskland som säljs vidare till privatpersoner och företag i Östergötland och övriga Sverige. De tio bussbolag som Corren undersökt beräknas dra in ungefär 120 miljoner svarta kronor i vinst varje år på hanteringen. Men genom Östgötapolisens ”Operation Bus stop” har smugglingen till vårt län stött på patrull.

I gårdagens tidning argumenterade riksdagsledamöterna Andreas Norlén (M) och Finn Bengtsson (M) för att hela Sverige borde ta efter ”Operation Bus stop”. Lagarna måste skärpas, de privata införselkvoterna från EU är inte rimliga och i synnerhet faran för alkoholmissbruk bland ungdomar måste bekämpas.

På onsdag arrangerar Norlén och Bengtsson ett riksdagsseminarium i syfte att gå till botten med problemet. Men hur har det uppstått?

Bussbolagens spritskurkar kan tjäna grova pengar därför att Alliansen inte bara behållit den hårda svenska moralbeskattningen på alkohol, utan dessutom höjt den ytterligare – senast vid årsskiftet.

”För de som illegalt handlar med stora mängder införd alkohol ger denna skattehöjning ännu bättre förutsättningar för verksamheten… Det krävs inte någon djupare kunskap om hur en marknad fungerar för att förstå att detta är orimligt”, menade flera tunga företrädare för den svenska bryggerinäringen då (Sundsvalls Tidning 5/1).

I grunden är det Sveriges antikverade alkoholförmynderi som spökar. Avskaffa det, slopa statens monopolbutiker, normalisera priserna och smugglarna har inte längre någon marknad.

Vilket i sin tur gör att polisen kan fokusera på annat, Norlén och Bengtsson slipper ägna sammanträdesmöda åt saken, och en del av den osunda informella ekonomin stryps. Men folkhälsan, utropar förstås monopol- och moralskatteförespråkarna.

Men det är ett överspelat argument. Fakta är att alkoholdrickandet i Sverige trendmässigt minskar – trots EU, trots den omfattande spritsmugglingen, trots Systembolagets satsning på självplocksbutiker och ökade öppettider. I synnerhet gäller det ungdomar.

Konsumtionen bland landets 15-åringar har sjunkit dramatiskt och inte varit så låg sedan 1971, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Lämpligen kunde väl politikerna då också nyktra till från sin skatte- och förmynderiberusning.

Satir ur verkligheten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 2Corren.1/2:

Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.

Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.

Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.

Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.

Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.

Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.

Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.

Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.

Driver Maria Arnholm måhända med oss?