Kategoriarkiv: Sjukvård

Nya oliberala Moderaterna

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Visst finns dåliga exempel på privatiseringar. Ta vårdcentralen Serafen, som Alliansstyrda Stockholms läns landsting 2007 sålde till mottagningens egna läkare. Prislapp: knappt 700 000 kronor. De följande fyra åren drar de nya ägarna in mångmiljonvinster innan vårdbolaget Capio köper Serafen för omkring 20 miljoner kronor. Vänsteroppositionen kritiserade affären och detta med all rätt.

De borgerliga hade ju praktiskt taget skänkt bort offentlig egendom för en spottstyver. Sånt kan knappast betecknas som god förvaltning av skattebetalarnas pengar. Istället blev Serafen en tacksam symbol att peka på för privatiseringsmotståndarna och skadade förtroendet för reformvilliga liberala krafter som vill öka valfriheten och effektivisera välfärdssystemen.

Men vad Serafenhistorien i grunden illustrerar är ingalunda att försäljningar till privata utförare är av ondo. Utan inskärper snarare betydelsen av att privatiseringar måste skötas professionellt och på marknadsmässiga villkor. Att Alliansen i Stockholm uppträdde som naiva träskallar är inget seriöst argument mot hela projektet för att åstadkomma större mångfald i utbudet av välfärdstjänster.

Inom Socialdemokraterna och LO hörs högljudda krav på att enskilda välfärdsaktörer måste förbjudas att göra vinst. Dessutom tyder opinionsmätningar på en viss skepsis bland folk över vad förnyelsen kan innebära.  Det är naturligt att förändringar möter oro.

Det finns alltid de som fördrar det ”som gammalt och fornt varit haver” (för att citera motståndarna till Gustav Vasas moderniseringsprojekt på 1500-talet). Tror man på det man gör finns dock föga anledning att blekna. Istället desto viktigare att pedagogiskt förklara vad som står på spel och bilda opinion för sin sak.

Nya Moderaterna väljer emellertid ett mindre hedrande alternativ: att sätta upp ett blött finger i luften och väljarmaximera politiken efter vindriktningen för dagen. Tryggare tillsammans heter en ny rapport från det ledande regeringspartiet och bara den S-doftande titeln är talande.

I rapporten, lanserad på söndagens DN Debatt, pläderas för en omprövning i synen på privatiseringarnas samhällsnytta. Bland annat hävdades i DN att ”det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige”. Med ”gemensamt ägande” menas alltså den politiker- och byråkratkontrollerade sektorn i stat, kommun och landsting.

Signalen till liberala reformister är således att Moderaterna nu prioriterar omsorgen om rådande offentliga maktsystem före marknad, frihet och pluralism. Utrymmet för att stärka enskilda människors inflytande och rulla tillbaka den politiska klassens dominans riskerar därmed att krympa dramatiskt, samtidigt som omvandlingstrycket för att skapa en bättre fungerande välfärd minskar.

Det är illa för Sverige.

Prioritera värdig demensvård!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:

Ingen kunde höra deras rop på hjälp. På natten hade de låsts in ensamma bakom larmade dörrar. När personalen återvände på morgonen möttes de av förvirrade, kringvandrande äldre människor. Ofta saknade de kläder, avföring på golven var inte ovanligt.

Sådan var situationen på ett boende för demenssjuka i Piteå, avslöjat i SVT:s Uppdrag granskning hösten 2010. Reportaget väckte, med all rätt, en storm av indignation. Dessvärre visade det sig att Piteå inte var unikt. Någon månad efter att reportaget sänts, inspekterade Socialstyrelsen närmare hundra demensboenden i 48 kommuner. I mer än hälften av dessa boenden var förhållandena ungefär lika oacceptabla som i Piteå.

Effekten blev att Socialstyrelsen av riksdag och regering fick uppdraget att dra upp bindande regler för stärkt bemanning i demensvården. Utan tvekan angeläget. Enligt en undersökning från Demensförbundet upplever vårdtagarnas anhöriga att en markant försämring i omsorgen skett under senare år. 2003 ansåg två av tio anhöriga att det fanns för lite personal som tog hand om deras nära och kära. 2011 var motsvarande andel sju av tio.

Även i andra rapporter vittnas om upprörande brister, som otillräcklig hjälp vid toalettbesök och skötsel av hygien. Detta handlar alltså om människor som inte ens kan tala för sig själva. Istället är många helt utlämnade åt ett systematiskt, kränkande godtycke.

Att Socialstyrelsen därför nyligen beslutat att skärpa sina föreskrifter ter sig rimligt. Från 2014 gäller att demensvården måste styras utifrån den enskildes behov och inget annat. Det betyder i praktiken mer vårdpersonal. Och ökade kostnader för kommunerna på totalt 4-10 miljarder kronor.

Det är inte populärt bland landets lokalpolitiker. I viss mån är det förståeligt. Statsmakterna har länge haft en förkärlek till att pådyvla kommunerna utgiftsdrivande välfärdslagar utan att kompensera dem i tillräcklig mån.

Ändå bör Linköpings kommuns öppna trots mot de nya riktlinjerna i demensvården betecknas som anmärkningsvärt. ”Socialstyrelsen har överskridit sina befogenheter”, sa kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i Corren den 21/11. Ett märkligt uttalande.

Särskilt som Lindvall samtidigt säger att Linköping har extra budgetmedel avsatta till förbättrad äldreomsorg. Han vill bara inte bli påtvingad centrala direktiv som beskär kommunens självbestämmande.

Men demensvården, som faktiskt är högst motiverat att prioritera skattepengar till, får inte reduceras till en käbblande revirstrid där svårt sjuka riskerar att komma i kläm. Gamla blir vi alla. Antalet demensdrabbade ökar. En dag kan det vara du och jag som behöver vård.

Visst vore det skönt om vi kunde lita på att den är värdig och human såväl i Linköping som i övriga Sverige?

Det är riskkapitalet som levererar jobben

Publicerad den av
Svara

Den  offentliga välfärdssektorn är värst i behandlingen av sina anställda, säger en arbetsmarknadsforskare i Lund som jag talar med. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Forskaren suckar i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal”.

Mellan åren 2006-2010 har dessutom antalet kommunalt anställda minskat med 44.000 personer inom skola, vård och omsorg. Den ekonomiska konjunkturen gör heller inte framtidsutsikterna ljusare. AMS räknar med att kommunerna, liksom landstingen, tvingas dra ned ytterligare. Totalt räknar man med att arbetslösheten ökar till 8,5 procent år 2013.

Men annorlunda är det inom de av vissa debattörer så bespottade privata vårdbolagen och friskolorna. Där har antalet anställda ökat med 53.000 personer perioden 2006-2010. Och någon avmattning finns inte i sikte.  De närmaste två åren väntas expansionen fortsätta med 47.000 fler människor som får jobb.

”Det stämmer att tillväxten är stark. Vi ser inga spår av någon finanskris”, säger Vårdbolagens näringspolitiske chef Håkan Tenelius till Dagens Samhälle, som redovisar siffrorna ovan i sitt senaste nummer (44/2011).

Caremaskandalen till trots – nog är riskkapitalisterna ganska bra att ha ändå, va? För övrigt vore det väl på tiden att även det offentliga ägandet synades hårdare i sömmarna. Rovdrift är ju lika oacceptabelt var det än förekommer. Eller?

Lägg ner Karlshamn

Publicerad den av
Svara

Landstinget i Blekinge dras med stora ekonomiska underskott, en ökänt dysfunktionell ledningskultur och personal som mår illa. Rapporterna om det usla läget har blivit en demoraliserande utdragen följetong. Ibland undrar jag om inte det bästa vore statlig tvångsförvaltning för att reda ut härvan (vet inte om det är lagligt möjligt, men vad göra om inte länets politiker är vuxna sina uppdrag?).

Den styrande rödgöna majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen tänker nu i alla fall höja skatten. Det motiveras bland annat med att skatten inte höjts på trettio år och att inkomstförstärkningar är nödvändiga i den finansiella ruin som landstinget förfallit till.

Okej. Men finns det samtidigt någon ordentlig analys gjord på vad som kunde sparas om Blekingesjukhusets enhet i Karlshamn lades ner? Två lasarett – varav det största ligger i Karlskrona – i pyttelän som Blekinge är orationellt, oförsvarligt kostnadsdrivande och på ren svenska: dumt.

Bakom skål och vägg tycker egentligen också många politiker detta (tro mig, jag har en gång jobbat som landstingspolitisk sekreterare i Blekinge). Men man vågar inte ta debatten. Få saker är ju så känsliga som att tala högt om nedläggning av sjukhus. Privat må det önskas att Karlshamns lasarett borde skyfflas bort i havet. Men utåt bedyras det ständigt att inga planer någonsin funnits på något liknande.

Som situationen utvecklats, borde det väl dock numera finnas ett tillräckligt starkt krismedvetande som gör det politiskt omöjliga möjligt. Förhandla fram en blocköverskridande överenskommelse och klipp till! Ibland är det inte fel att helt enkelt göra det som är rätt.

Sjukt valfläsk

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten om förslaget att bygga ett nytt lasarett i Finspång:

Finspångslasarettets lokaler döms ut som otjänliga. Ett givet tillfälle att även döma ut idén med ett lasarett i Finspång? Icke. Istället vill majoriteten både i kommunen och i landstinget bygga nytt. Och oppositionen applåderar. Det är ju valår.

Beklämmande. Väljarna rankar vårdfrågor högt. Om det är något de då borde kunna begära, så är det att deras förtroendevalda tar sjukvården på allvar. Landstingets ekonomi blöder. Rationellt sett är det ett oförsvarbart resursslöseri att ett län med vårt invånarantal, och våra avstånd, ska ha fyra lasarett. Det minsta, i Finspång, skulle lagts ner för länge sedan.   

Det är en sak med primärvård. Den ska vara nära människorna. Geografin har dock inte alls samma betydelse när det gäller den tunga vården, och den avgörande akutbehandlingen sker för övrigt i ambulanserna numera. Detta vet egentligen alla politiker. Men de orkar inte ta debatten av rädsla för protester.

Förlorare: demokratin, sjukvården och samtliga Östergötlands invånare.

Ett piller till kaffet?

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (5/8) angående pensionärsorganisationen SPF:s kampanj mot övermedicineringen i vården:

Att SPF reagerar mot övermedicineringen är förhoppningsvis en väckarklocka som får gehör. Den generösa utskrivningen av all slags mediciner är dock ett bekymmer som inte enbart berör våra äldre. Snarare tycks förtjusningen i piller vara uttryck för en generell samhällstrend.

Ty vad kan inte ”botas” med färggranna små kapslar idag? Ångest, potensproblem, snuva, onda leder, baksmälla. Tja, säg något och nog finns en tablett mot det också.

Vi börjar vänja oss vid kemiska lösningar som en snabb och enkel universaldoktor. Ibland fungerar det också utmärkt. Det är i vanlig ordning överdriften som ställer till det. Stressade läkare som slentrianmässigt tar fram receptblocket till närmaste apotek hellre än ordinerar en krävande behandling, som kanske är långsiktigt effektivare men kostar mer i tid och pengar. Sådana exempel är inte ovanliga inom psykvården.

Men även vi andra, normalt sett friska, har skäl att tänka till. Vägen till en bättre livskvalitet går inte alltid genom en pillercocktail.

Obama nära samma triumf som Kennedy nekade Nixon

Publicerad den av
1

Mycket snack och lite verkstad. Så kan man sammanfatta den främsta kritiken mot Barack Obamas första år i Vita Huset. Trots all sin vältalighet och sina glänsande kampanjlöften, har han inte lyckats åstadkomma några större resultat i praktiken.

Presidentens oförmåga att leverera blev föremål för en lika rolig som träffsäker satirisk sketch TV-programmet Saturday Night Live den 3/10. SNL:s ”Barack Obama” sa där bland annat:

”There are those on the right who are angry. They think that I’m turning this great country into something that resembles the Soviet Union or Nazi Germany, but that’s just not the case. Because when you look at my record it’s very clear what I’ve done so far and that is nothing. Nada. Almost one year and nothing to show for it.” (Se sketchen här.)

Men nu verkar Barack Obama kunna slå tillbaka med besked. På självaste julafton röstade senaten igenom ett lagförslag som kan betyda att Obamas viktigaste vallöfte är i hamn: en reformering av den amerikanska sjukvården. Till priset av 871 miljoner dollar under tio år ska – nästan – alla amerikaner garanteras vård framöver. 

Representanthuset har redan antagit sin version av Obamas sjukvårdsplan. Återstår således att sy ihop de bägge förslagen. Därefter ska kongressen rösta på nytt. Tanken är att Obama ska presentera den färdiga reformen i sitt State of the Union-tal någon gång under slutet av januari (datum ej fastställt ännu). Det vore i så fall en triumf av historiska dimensioner för presidenten. 

Inte sedan Lyndon B Johnson fick Medicare antaget på 60-talet har ett mer betydande genombrott skett inom amerikansk sjukvårdspolitik. En allmän, nationell sjukförsäkring har funnits på det demokratiska partiets agenda i åratal.

Men inte ens den store sociale reformatorn och sluge tricksaren Franklin D Roosevelt lyckades baxa igenom en sådan reform. Den siste demokratiske presidenten innan Obama som verkligen försökte var Bill Clinton – och han misslyckades som bekant nesligen. 

Faktum är dock att USA kunde fått en nationell sjukförsäkring redan 1971. Fast då var presidenten republikan och hette Richard Nixon. Hans förslag var i sina grunddrag slående likt allt vad demokraterna lagt fram sedan dess. 

Nixons plan utgick från att företagen skulle åläggas att teckna en sjukförsäkring för samtliga sina anställda, de fattigaste fick premien subventionerad av staten. Precis som nu innebar det inte att alla amerikaner omfattades. Men nära nog. Och även på den tiden hade kongressen en demokratisk majoritet – som dessutom var tämligen radikalt sinnad (med amerikanska mått mätt i alla fall). Framgången tycktes given, eller hur? 

”Det här är för min vän Ted Kennedy”, sade senatorn Robert C Byrd när han röstade ja till Obamas vårdreform under julaftonskvällen. Byrd, demokrat från West Virginia, fanns också med i senaten 1971 (han valdes in så tidigt som 1958!). Röstförklaringen var ett fint sätt att hedra den nyligen avlidne senatskollegan Kennedy, som under hela karriären outtröttligt kämpade för en allmän sjukvårdsförsäkring.

Men Byrds ord innehöll också en dos oavsiktlig ironi. Han lär knappast ha glömt att det var just Ted Kennedy som ledde motståndet mot Nixons sjukvårdsplan i kongressen för snart 40 år sedan.

Kennedy ansåg nämligen inte att Nixons reform var tillräckligt progressiv, utan ville ha ännu mer. Han fick med sig Byrd och övriga demokrater på noterna och sänkte hela rasket. Fast – tuff luck. Sitt eget grandiosare lagförslag fick han sedan inte antagen!

Den bästa chansen USA sannolikt haft att reformera sjukvårdssystemet gick därmed upp i rök. Ted Kennedy lär bittert ha ångrat sin oöverlagda iver under återstoden av sitt liv.

Låt oss hoppas att kongressen lyckas få ordning på torpet den här gången.

Mer att läsa:
Last Lion. The Fall and Rise of Ted Kennedy, red. Peter S Canellos (2009)

Vad Sverige kan lära USA om sjukvården

Publicerad den av
Svara

Ska Barack Obama gå samma nederlag till mötes som sin demokratiske föregångare Bill Clinton? Bägge hade i sina valprogram löften om att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet så att det skulle omfatta samtliga USA:s medborgare. 

Så fort Clinton satte sig bakom Ovala rummets skrivbord i januari 1993 försökte han förverkliga planerna. Och förlorade snart efter hårdnackat motstånd. 

Även Barack Obama har sedan han blev president lagt in högsta växeln i frågan. Motståndet är lika hätskt denna gång. Vilket för en stillsam betraktare på andra sidan Atlanten kan tyckas märkligt. 

Är det inte uppenbart att USA:s sätt att organisera sjukvården genom huvudsakligen privata lösningar nått vägs ände? 

Kostnaderna både för den enskilde, och för landet som helhet, är en allt tyngre börda. Vården slukar 17 procent av USA:s BNP, mest i världen. Men landet leder inte VM i folkhälsa för det. Därtill kommer att dryga 45 miljoner invånare står utanför systemen. De statliga komplementen Medicaid och Medicare från Lyndon Johnsons tid på 60-talet är dyra och ineffektiva. Och så vidare. 

Det finns också en stor medvetenhet om att något måste göras. Häromåret visade exempelvis en undersökning att 75 procent av alla vuxna amerikaner ansåg en grundläggande förändring nödvändig (Public Views on Shaping the Future of the U.S. Health Care System, The Commonwealth Fund, August 2006).

Barack Obamas föreslagna reformpaket är ett steg i rätt riktning. Men ett modest sådant. Även om Obama lyckas få kongressen med på noterna (tveksamt) innebär det inte någon direkt revolution, precis. Man lappar och lagar på ett slitet malätet täcke, istället för att sy ihop ett helt nytt och bättre.

Men antag att USA gav en kommission av skräddare ett sådant uppdrag. Då borde de ta en titt på Sverige.

Här finansieras vården genom en allmän, skattebaserad sjukförsäkring. Det är en principiellt klok och rationell konstruktion. Hela befolkningen delar de potentiellt mycket höga riskerna och därmed kan premierna hållas nere. Sveriges sjukvårdskostnader är ungefär nio procent av BNP, alltså åtta procentenheter lägre än i USA.

Vad får vi då för pengarna? Fakta är följande: bland Europas länder är Sverige ledande när det gäller behandlingsresultat, läkemedel och vårdens omfattning.

Sämre är det dock med tillgängligheten. Sverige är faktiskt bottenkasst på det. Bara i Lettland – som har sämst sjukvård i Europa överhuvudtaget – får människor vänta längre utanför lasaretten. Sverige uppvisar också risiga resultat inom kategorierna patienträttigheter och information. 

Allt detta enligt analysföretaget Health Consumer Powerhouse som årligen rankar vården i Europas länder. Senast hamnade Sverige på en sammanvägd femte plats (överst på prispallen var Holland, följt av Danmark och Österrike). 

Konklusion: svenska patienter erhåller en utmärkt, högt kvalificerad vård till ett hyfsat pris. Men den enskilde sjuklingen har en svag ställning gentemot vårdapparaten och tvingas stå i långa köer för att nå dit, med uppenbar risk för förvärrat lidande (till och med död, i värsta fall).

Den reform som vi borde riva tag i, är att skapa ökad mångfald av aktörer inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Tyvärr har en ogin, ja rent fientlig syn på privata vårdgivare från socialdemokraternas sida bromsat utvecklingen av enskilda alternativ. Istället har den offentliga vårdapparaten fått breda ut sig. Och monopoltendenser är sällan hälsosamt.

Mer konkurrens skulle inte bara göra att resurserna utnyttjades effektivare, vilket ytterligare kan pressa kostnaderna. Framför allt skulle patientens egenmakt stärkas och tiden i väntrummen hade kunnat kortas. 

Alltså: varken en dominerande stat (Sverige) eller en dominerande marknad (USA) är receptet. Tricket är att finna den balanserande mellanvägen.

Men trots att vi svenskar gärna klagar över långa vårdköer, ses ändå flerfaldigande av privata sjukhus med djup skepsis. Decennier av socialdemokratisk indoktrinering mot ”vinstintressen i välfärden” handikappar vår förmåga att reformera systemet här hemma. 

I den kollektiva amerikanska mentaliteten finns å andra sidan en ännu större skepsis mot staten och dess myndigheter. Ofta sund förvisso, och historiskt förklarlig. Nationen USA bildades ju en gång av flyktingar från det politiska och religiösa statsförtrycket i Europa. 

Men därav härrör också Obamas svårigheter att nu omvandla sina ord till handling. Det räcker med att han nämner begrepp som ”stat” och ”skatt” för att folk ska rygga tillbaka, larma om socialism och inskränkt frihet.

En åskådlig bild av problematikens kärna gavs i ett DN-reportage häromdagen (17/8) från ett ”town hall meeting” i den fattiga småstaden Wheeling, West Virginia. Invånarna hade samlats för att diskutera Obamas reformpaket med sin lokale kongressman Alan Mollohan:

En späd kvinna uppmanade Mollohan att se till att reformen genomförs snabbt:

– Jag har en tonårsdotter som är svårt sjuk i reumatism. Hennes behandling kostar tusentals dollar i månaden. Jag fasar för hur det blir när hon blir vuxen. Hon kommer aldrig att kunna teckna en egen sjukförsäkring, inget försäkringsbolag vill ha henne som kund.

Kvinnan fick svar på tal av en ung kortklippt man i välstruken blå skjorta:

– Varför ska jag betala skatt för din dotter?