Kategoriarkiv: Ryssland

Allvarets tid är nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

I november 2009 godkände Alliansregeringen Nord Streams begäran om att anlägga en 120 mil lång gasledning i Östersjön, från ryska Viborg till tyska Greifswald. Den enorma ledningen, som slutfördes tre år senare, löper delvis genom svensk ekonomisk zon och passerar strax utanför Gotland.

Huvudägare är den statliga ryska energijätten Gazprom, som genom Nord Streams 200 000 ihopsvetsade rördelar har kapacitet att förse Tyskland och övriga kontinenten med 55 miljarder kubikmeter naturgas årligen.

Projektet var omdiskuterat och kontroversiellt. Men med så mäktiga intressen på spel hade Sverige i realiteten inget annat att göra än att falla undan. Notabelt är dock att regeringen lät dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) meddela  beslutet.

Han försökte låta som en hårding och förklarade att Nord Stream utsatts för många månader av tuff miljöprövning från Sveriges sida. En ansiktsräddande charad. Miljöaspekterna var förstås en bisak i sammanhanget, men fick tjäna syftet att vrida bort ljuset från huvudsaken: Sveriges impotens inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Ty Nord Stream handlar först och främst om rysk stormaktstrategi. Det illustrerades redan samma höst då Ryssland iscensatte sin väldiga militärmanöver Zapad (”väst”) 2009 i Östersjön.

Förutom landstigning var ett av målen med denna kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar… (betänk: i en uppflammande krissituation skulle ryssarna exempelvis kunna besätta vårt värnlösa gotländska territorium med ursäkten att Nord Stream måste skyddas).

Kreml både betraktar, och använder, uttryckligen sin energiexport som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vapen. Nord Stream blev därvidlag rena jackpotten för Putin. Med gasledningen fick han dels en positionsstärkande revirmarkör i Östersjön, dels kunde han binda upp ett av EU:s kärnländer, tillika främsta ekonomi, i en beroendeställning till Kreml.

Varför har Tyskland reagerat tämligen återhållsamt på Rysslands aggression mot Ukraina? Gissa.

Nord Stream-projektet visade på ett symptomatiskt vis Sveriges kombination av svaghet, nonchalans och strutsbeteende i säkerhetspolitiken. Under kalla kriget bidrog vi verksamt till att möta Rysslands ambition att skaffa sig dominans över Europas norra flank.

Vi var en producent av säkerhet. Så icke längre med dagens nedbantade försvar. Problemet nu är inte bara att vi saknar förmåga att hävda den egna integriteten. Vi äventyrar även våra grannars säkerhet (främst Finlands och Baltstaternas) eftersom det hyfsat starka försvar som krävs för att Sverige ska kunna axla en stabiliserande roll i Östersjöregionen upphört att existera.

Endast Lettland och Litauen satsar i relativa tal mindre resurser på försvaret än vi. Men dessa länder är åtminstone Natomedlemmar. Vi har inte ens några allierade om det bränner till. Vilket det som bekant har gjort genom Putins intervention i Ukraina.

Med detta är naivitetens och ignoransens tid i Sverige rimligen över. Vi behöver återbygga ett fungerande försvar, vi behöver gå med i Nato. Andra alternativ vore ansvarslösa.

Krigsmoln över Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Med Vladimir Putins aggression mot Ukraina kan inga illusioner råda längre. Som Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen konstaterade i går: ”Ryssland hotar Europas fred och säkerhet”.

Historiens bittert drypande ironi. Just detta år, då precis ett sekel passerat sedan första världskrigets utbrott, har de mörka krigsmolnen åter tornat upp sig över vår kontinent. 1914 slogs det gamla stabila Europa i bitar. 2014 ser tyvärr ut som fredsordningen som följde efter kalla krigets slut är definitivt krossad.

Inte för att det borde komma som en överraskning. Tecknen på att Vladimir Putins Ryssland en farlig orosstiftare har funnits länge. Hemmavid har Putin strypt demokratin, spottat på mänskliga rättigheter och upprättat en auktoritär regim som påminner om det traditionella tsarväldets.

Han har förklarat Sovjetunionens upplösning som 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”, vilket säger åtskilligt om den världsbild som är förhärskade i Kreml. Om ambitionen att återskapa det forna ryska imperiet i någon slags gestalt finns ingen tvekan.

En omfattande militär upprustning har inletts, som trots att den sker från en relativt låg stormaktsnivå, ändå är tillräckligt muskulös för att skapa ett mycket respektingivande hot mot grannländerna. Fråga Georgien som 2008 hamnade i väpnad konflikt med Ryssland. Fråga Ukraina som i denna stund står på randen till fullskaligt krig.

Det var en genuin folklig revolt som störtade den massivt korrumperade Viktor Janukovytij från presidentposten. Ryssland, som därmed förlorade sin vasall, har systematiskt utmålat omvälvningen som en renodlad fascistkupp.

Med alla till buds stående medel vill Putin uppenbarligen förhindra att Ukraina sliter sig ur Kremls grepp för att istället söka närmare relationer till EU, Nato och USA. Det var Putins hand som ytterst fanns bakom krypskyttarna som mejade ner demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev.

Det är Putins hand som nu vilar på de ryska militärernas avtryckare på Krim, denna halvö i östra Ukraina vilken idag praktiskt taget är ockuperat territorium. Ett solklart brott mot folkrätten och allt civiliserat mellanstatligt uppförande.

Inte för att Putin verkar bryr sig. Han har redan getts formellt tillstånd från sitt marionettparlament i Moskva att sätta in väpnade styrkor varhelst han vill i Ukraina. Det kan stanna vid de östra delarna under förvändning att ”skydda” befolkningens grupper av etniska ryssar.

I värsta fall slukas hela landet, som Ryssland ändå aldrig betraktat som någon legitim självständig nation. Vad har EU och USA att sätta emot? Ord, fördömanden, varningar, diverse eventuella sanktioner.

Men knappast hårt mot hårt i form av kulor och krut. Det är denna vår berättigade motvilja till naket våld som Putin cyniskt utnyttjar för flytta fram Rysslands positioner. Själv betraktar han västvärlden med öppet förakt, som dekadent och svagt.

Ukraina är den allvarligaste konflikten mellan öst och väst sedan Sovjetunionens dagar. Putin har kastat handsken. Om vi inte med realistiska åtgärder kan rädda ukrainarnas frihet denna gång, måste Europa (inklusive Sverige) och USA åtminstone inse att kalla kriget gjort comeback och beslutsamt rusta sig därefter.

Det illvarslande tomrummet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:Corren.

Naturen skyr vakuum, menade Aristoteles. Det är också ett elementa inom säkerhetspolitiken. Den räds tomrum, allt ska fyllas. Eller som Mao Zedong formulerade det med sin klassiskt träffsäkra cynism: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”.

Konsekvensen av omvälvningen i Ukraina är att vi ser ett sådant illavarslande säkerhetspolitiskt tomrum öppna sig i Europa. Vilka krafter ska fylla det?

Med Viktor Janukovytjs fall förlorade Putin sitt verktyg för att lägga Ukraina under rysk dominans i enlighet med Kremls imperialistiska vision om ett återskapat Sovjetunionen i lightversion. Från Moskva hörs nu en kaskad av aggressiva tongångar.

Ukraina är inte bara en före detta Sovjetrepublik. Historiskt räknas landet, mer specifikt den forna Kievstaten, också som skötet varur den ryska nationen föddes. På Krim ligger även Rysslands Svarta havsflotta stationerad, halvön var för övrigt ryskt territorium till mitten av 50-talet då Chursjtjov med en symbolisk gest skänkte Krim till Ukraina.

Putin kommer garanterat inte att ge upp utan en fight för att hålla västligt inflytande borta. I värsta fall kan en militär intervention inte uteslutas, exempelvis med syftet att ”skydda” ryska intressen i östra Ukraina.

Hundra år efter första världskriget framstår åter det europeiska säkerhetsläget som mycket instabilt och oroande. 1914 snubblade kontinentens länder in i katastrofen genom en rad ödesdigra missgrepp och dumdristiga diplomatiska felkalkyleringar. Sannolikt händer inget av samma omfattning igen.

Men med ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland som arga jokern i leken bör vi åtminstone brandförsäkra vårt eget hus ordentligt. Sveriges försvarsförmåga är patetiskt usel, vi har heller inga allierade att räkna med vid ett skarpt läge.

Att stå ensam och naken under himlen när mörka moln hopar sig kan knappast vara ett acceptabelt alternativ. Ty vem vet om blixten slår ner?

Ukraina i ödets vågskål

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

”Jag blir mycket upprörd. Här bodde en tjuv som stal allt det här från oss”, sa Sveta Poljakova i gårdagens DN. Hon är en av många vanliga ukrainare som tagit chansen att inspektera Viktor Janukovytijs överdådiga residens utanför Kiev.

Den ökänt korrupta och maktfullkomliga presidenten frossade i lyx medan Ukraina sjönk djupare ned i ekonomiskt armod. Nu står palatset tindrande herrelöst efter att Janukovytij flytt.

Blodet, våldet, dödandet – den värsta uppvisning i brutalitet som Europa sett sedan 90-talets jugoslaviska inbördeskrig – kunde inte rädda honom. Självständighetstorget (Majdan) i Kiev blev ett brinnande slagfält. Men försöken att med naken polisstatsterror kväsa den regimkritiska proteströrelsen slog tillbaka mot despoten själv.

En president som låter skjuta skarpt mot sitt eget folk? Demonstranternas vrede bara ökade, statsapparatens tjänare vägrade lyda order, stödet i parlamentet vittrade bort. I lördags förklarades Janukovytij avsatt. Game over, friheten vunnen?

Långt därifrån. Ukrainas framtid är fortfarande nervdallrande oviss. Som självständig nation är landet ungt, splittrat och identitetssökande. Proteströrelsen må ha bred förankring bland invånarna. Dock spökar extremnationalistiska grupperingar som vill förgifta Ukraina med fascism och antisemitism, tyvärr är jordmånen ingalunda oemottaglig.

De demokratiska och västvänligt sinnade krafterna saknar mogna ledare som är den komplicerade situationen vuxna. Den nyss från fängelset frisläppta Julia Tymosjenko är exempelvis knappast någon samlande och allmänt förtroendeingivande gestalt av Mandelas eller Havels kaliber.

Och hur är det med Janukovytij egentligen? Hans vistelseort är i skrivande stund okänd. Sannolikt befinner sig den blodsbesudlade presidentflyktingen i Ukrainas ryskvänliga östra del, måhända laddar han för en ny rond i detta drama. Men Kreml har nyckeln.

Janukovytij är i praktiken tsar Putins vasall. Bakom Janukovytijs repressiva batteri av åtgärder mot oppositionen, fanns hela tiden Kremls stödjande och uppmuntrande hand (eller järnnäve, snarare). Ukraina är juvelen i kronan bland de tidigare Sovjetrepubliker som Putin ivrigt strävar efter att underkasta rysk dominans och kontroll.

Det är ett stormaktspel med höga insatser där EU och USA sitter på andra sidan bordet, dessvärre tenderar Putin att vara både skickligare och viljestarkare. 2013 utsågs Putin symptomatiskt nog till världens mäktigaste man av den amerikanska tidskriften Forbes.

Han hade under året inkasserat en rad diplomatiska triumfer, flera på grund av Washingtons och Bryssels orutinerade, naiva schabbel. Spelet kring Syrienkrisen och Irans kärnvapenprogram är illustrativt. Men även dragkampen mellan öst och väst om Ukraina, där Putin enkelt tacklade bort EU:s erbjudande om samarbetsavtal genom hot, utpressning och ett sockrat ekonomiskt anbud.

Det utlöste emellertid den folkliga resning i Kiev som nu jagat i väg Janukovytij. Kommer Putin att stillatigande acceptera detta bakslag? Det är väldigt svårt att tro. Utan en resolut ansträngning från EU:s och USA:s sida riskerar Ukrainas frihet att bli en kortvarig chimär.

Inget Eiffeltorn för Putin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/2:Corren.

I morgon är det slut. OS i Sotji. Visst är det skojigt med de svenska framgångarna. Glädjen grumlas ändå av att årets OS handlar mindre om sport och väsentligt mer om politik. Riktigt usel politik.

Sotji är först och främst människorättsbusen Vladimir Putins propagandashow, ett sätt för honom att på den globala scenen manifestera sig själv och sitt hårdfört auktoritära Ryssland.

I grunden är det samma skamlösa shanghaiande av den internationella idrottsrörelsen som tidigare kommit till uttryck i Peking 2008, Moskva 1980 och mest ökänt: Berlin 1936. Fast ärligt talat finns ju liknade mekanismer i funktion även när demokratiska länder stoltserar med värdskapet.

Man påfågelfjädrar sin nation, försöker imponera med påkostade arrangemang och krama så mycket prestige som möjligt ur spelen. OS har blivit ungefär som världsutställningarna var förr. Finns de ens längre?

Men en gång var världsutställningarna rejäla kioskvältare – ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Storbritannien var först på plan 1851. Besökarna fick begapa det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och försvann i en brand 1936).

När det var Frankrikes tur 1889 ville fransoserna bräcka allt och alla.

På Champ de Mars i Paris satte de ihop 12 000 järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Resultatet blev att utställningens besökare inbjöds att promenera 300 meter upp i luften via 1665 trappsteg. Vi snackar förstås om Eiffeltornet.

Ursprungligen skulle det monteras ner efter världsutställningens slut, många parisare klagade på att järntornet förfulade stadsbilden. Dock lär en dam vid invigningen ställt den otippade frågan till konstruktören Gustave Eiffel om vad hans torn egentligen föreställde. Effiel fann sig snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”.

Därför står Eiffeltornet kvar än i dag. Ty inte hade fransmännen hjärta att riva en så magnifik symbol för kärleken. Där har du en manifestation att lära av, Putin!

Vårt kluvna europeiska hem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:Corren.

Kalla krigets järnridå som i decennier klöv kontinenten må vara borta. Det bittra arvet gör sig ändå plågsamt påmint och den (egentligen månghundraåriga) öst-västliga konflikten består till mycket än.

Det blir tydligt om vi försöker definiera vad Europa är. Geografiskt är gränserna oklara. Vi bor på en utväxt från Asien som allmänt brukar avdelas vid Uralbergen. Sedan blir linjerna skissartade och löper ungefärligen ner längs Svarta havets stränder till Dardanellerna vid Medelhavet.

I detta europeiska rum finns olika folk med historiska, politiska, kulturella, religiösa och nationella erfarenheter som både skiljer dem åt och knyter dem samman. Mångfalden är vår rikedom, men kan också föda antagonism och allsköns hemskheter.

Därför har vi, under lång och stor vånda, utvecklat en uppsättning fundamentala värden för att kunna leva och frodas tillsammans: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat och marknadsekonomi. Dessa värden kan anses universella.

Men kan också sägas vara europeiska, och är vad EU i grunden står för och ska säkra åt oss. I öster drar emellertid post-kommunismens Ryssland i annan riktning.

Där har de europeiska värdena aldrig fått möjlighet att slå rot. Första världskrigets utgång med kommunistisk statskupp och rött imperiebyggande (Sovjetunionen) förhindrade det. Hoppet om att knyta Ryssland närmare väst efter kommunismens fall blev också ytterst kortvarigt.

Detta jätteland har förblivit en västlig motpol med auktoritärt styre, nepotism, en mycket selektiv rättvisa och korrumperad oligarkkapitalism. Samt med geopolitiska ambitioner att återsamla sitt tidigare imperium, eller åtminstone kunna dominera sina grannar.

Därav kampen om Ukraina, bildad som självständig stat ur Sovjetunionens spillror 1991, som också inom sig slits mellan öst och väst. Den alltmer Putinliknande presidenten Janukovytjs vägran att ingå samarbetsavtal med EU och istället sluta sig till Ryssland, har utlöst omfattande protester bland västligt sinnade invånare som såg framtiden släckt.

De våldsamma kravallerna med dödsoffer på Kievs gator vittnar om hur allvarlig situationen är. EU har ett ansvar att stödja frihetens krafter, i värsta fall kan Ukraina förfalla till ett nytt Vitryssland. Dock är Putin fast besluten att hindra fortsatt EU-expansion inom Rysslands förmenta intressesfär.

Men även inom EU finns järnridåns skugga. Medlemmar från det forna östblocket som Bulgarien, Rumänien och Ungern uppvisar starkt oroande tecken: omfattande korruption, urholkat rättsväsende, bristande respekt för mänskliga rättigheter.

Konsekvenserna riskerar att bli ödesdigra. Det enda som kan överbrygga och hela öst-västsprickan i Europa är våra civilisatoriska värden. Förmår inte EU-länderna att ens själva upprätthålla och försvara dem väntar bara olycka.

Ingen julfrid för Syriens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 16/12:

Medan vi tände det tredje adventsljuset i söndags och umgicks med våra familjer i hemmets lugna vrå, rasade helvetets eldar vidare i Syrien. Bostadshus totalförstördes och minst 125 människor dog när regimens militärhelikoptrar fällde tunnor med sprängämnen över staden Aleppo. Detta enligt uppgifter från TV-kanalen al-Jazira som TT återrapporterade om i går.

Så har det hållit på, vecka efter vecka, sedan sensommarens giftgasattack vid Ghouta utanför Damaskus som krävde tusen människoliv. Många offer var barn. En hel värld chockades. USA var då nära en intervention för att stoppa, eller åtminstone begränsa, slaktandet.

Amerikanska örlogsfartyg satte kurs mot östra Medelhavet, samtidigt som en tvehågsen president Obama våndades över tidigare löften att ingripa om giftgas användes i inbördeskriget. Bruk av kemvapen var liktydigt med överskridandet av en oacceptabel ”en röd linje”, hade presidenten sagt.

Han lyckades slippa stå vid sitt ord efter diverse märkliga diplomatiska manövrar. Syriendiktatorn Bashar al-Assads supportrar i Kreml utverkade en försäkran av honom att låta FN förstöra regimens lager med giftgasbomber. FN-organisationen OPCW, som arbetar för internationellt kemvapenförbud, skulle göra jobbet och fick Nobels fredspris på kuppen.

Konflikten förlorade i prioritet på nyhetsbyråernas radarskärmar, de svarta rubrikerna blev mindre och mindre, som om någon slags lösning hade skett. Snarare tvärtom.

Bashar Al-Assad som räddats kvar vid makten av sin ryske kompis Putin, och av Obamas ovilja att sätt hårt mot hårt, kunde fortsätta sprida död och terror bland sina invånare. Konventionella vapen räcker ju också ganska långt i den vägen, som bekant.

Den moderata oppositionen fragmentiserades än mer och överflyglades av radikala jihadistgrupper, vilka ser inbördeskriget som ett gyllene tillfälle att försöka pådyvla Syrien ett islamistiskt medeltidsvälde. Läget har blivit så allvarligt och instabilt att förre NSA- och CIA-chefen Michael Hayden menar att det bästa alternativet förmodligen nu är att Bashar al-Assads regim segrar!

Skänk gärna en tanke till alla dessa arma människor som sitter fast i den grymma rävsaxen, samtidigt som tillvaron dagligen bombas sönder omkring dem. Uppåt 6 miljoner syrier är flyktingar i sitt eget land. 2,3 miljoner har tagit sig ur ondskans omedelbara käftar och över gränsen till grannstaterna Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Men situationen i flyktinglägren är svåra, ofta olidliga.

Kallsinnet från EU:s sida gör inte saken bättre. Under 2014 vill unionen bara erbjuda asyl åt 12 000 syrier. Totalt. Tio EU-länder ville inte hjälpa en ringaste själ. Som julbudskap till Syriens folk måste det vara en synnerligen svårslagen uppvisning i cynisk egoism och nationell inskränkthet.

”Europas ledare borde böja sina huvuden i skam över det ömkliga antal syriska flyktingar de är beredda att ta emot”, dundrade Amnesty International förra veckan. Det finns inget att tillägga.

Poesins kraft

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 10/12:

Kring skolan vilar den politiska krutröken tung efter Pisa-rapportens larmbesked förra veckan. Svenska 15-åringars kunskapsnivåer fortsätter att försämras. Från höger, mitten och vänstern mullrar försök till förklaringar och krav på åtgärder.

Men ytterst få på skolans slagfält förstår vad Pisa-rapporten egentligen säger. Det menar Daniel Sandström, kulturchef på Svenska Dagbladet. I söndags anklagade han horden av skoldebattörer för att ha missat den stora bilden. De talar kors och tvärs om utbildningspolitik, men utan särskilt intresse för humaniora och klassiska bildningsideal.

Sådant är överhuvudtaget inget som premieras i dagens Sverige, hävdar Sandström: ”De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella. Humaniora och bildning har blivit museiföremål, de dammas av då och då, men ses inte som en samhällelig resurs”.

Därav lärarkårens fallande status och yrkesskicklighet, därav elevernas underprestationer. Så är det kanske. I sammanhanget kom jag att tänka på vad författaren Birgitta Trotzig en gång skrev om vikten av poesi och diktning:

”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i ‘Doktor Zjivago’.”

Eller som Bengt Jangfeldt, expert på rysk poesi, sagt: ”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”

En av anledningarna till att vår skola går åt helvete är måhända att vårt eget samhälle knappast bryr sig om poesin alls.

Ukraina som läxa för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Minns vad Vladimir Putin sade 2005: ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Deklarationen borde varit en väckarklocka för alla som fortfarande trodde på ett normaliserat Ryssland, harmoniskt integrerat med övriga Europa. Inte minst svenska försvarspolitiker skulle spetsat öronen. Trodde de möjligen att Putin skojade? Tydligen.

Men hans ord sammanfattar i blixtbelysning den världsbild och mentalitet som dikterar Kremls strategiska ageranden. Det handlar inte om nostalgi över Sovjetsystemets kommunistiska planekonomi och leninistiska testuggande.

Det handlar om känslan av förödmjukelse över att Ryssland förlorat sitt forna imperium och sin dominanta maktställning. Något som Putin är fast besluten att återskapa. Det är en auktoritärt och militaristiskt driven revanschism på kollisionskurs med europeiska värden som demokrati, rättsstat och fredligt, respektfullt samarbete mellan suveräna stater.

Därav dragkampen om Ukraina vi nu bevittnar. Landets djupt korrumperade och maktfullkomliga regering under president Viktor Janukovitj avslog nyligen ett fördelaktigt associationsavtal med EU efter kraftfulla ryska påtryckningar, i realiteten rena utpressningen.

EU:s strävan om östligt partnerskap med en rad tidigare Sovjetrepubliker i syfte att vidga marknader och ge incitament till byggande av demokratiska rättsordningar, uppfattas i Kreml som en direkt utmaning mot ambitionen att återsamla så mycket som möjligt av det gamla Sovjetimperiet inom ramen för vad Putin kallar en ”euroasiatisk union”.

Massdemonstrationerna i Kiev visar dock att många ukrainare inte lockas av utsikten att åter hamna under den ryska stövelklacken. När tiotusentals människor samlas kring parollen ”Vi vill leva i Europa!” finns onekligen hopp.

Frågan är bara om deras röster är starka nog för att slita Ukraina ur det ryska greppet. Det är ett drama med höga insatser och bör ses i sitt rätta sammanhang: en omgång i det nya kalla kriget som de facto pågår här och nu.

Vilka återverkningar har det för Sveriges del? Utan ett försvar att tala om längre, har vi i praktiken lämnat säkerhetspolitisk walkover i Östersjön, även detta ett område som Ryssland på ett flagrant sätt försöker muta in som del av sin intressesfär.

De omfattande ryska militärmanövrarna Zapad 2009 och 2013 i närheten av våra och övriga Östersjönationers gränser signalerar ett tydligt maktspråk. Inte konstigt att Finland och de baltiska staterna allvarligt oroas över utvecklingen. Men vi? Och vad innebär förskingringen av vår försvarsförmåga?

Forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors är inte nådig i sin dom över Sverige: ”Ett land som i århundraden har bidragit till regional säkerhet har på mindre än ett halvt årtionde blivit en konsument av säkerhet” (SvD 29/11).

Ska vi vara snyltgäster på andra eller inse att verkligheten kräver eget ansvar, både för oss själva och för länderna vi delar värdegemenskap med?

Kontrollera Östersjön? Ta Gotland!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 15/10:

Förra veckan kom färjan till Visby lastad med åtta stridsvagnar. Denna vecka anländer ytterligare sex. Summa 14 stycken. Som långtidsparkeras i ett garage. Det är första gången på ett decennium som stridsvagnar finns på Gotland.

Dock stationeras ingen personal till dem. Bortsett från hundratalet hemvärnsgubbar är Sveriges största ö rensat på försvarskapacitet. I den glada optimismen som följde på kalla krigets slut strippades Gotland på kustartilleri, luftvärn och pansar.

Att det nu skeppas över stridsvagnar skulle kunna tolkas som en förvisso lam, men ändå kvick, reaktion på Zapad 13, Rysslands militärmanöver i Östersjön under slutet av september. Om det vore så väl.

Det är svaret på Rysslands krig i Georgien 2008, något som tog det svenska politiska etablissemanget fullständigt på sängen. Trots att man kring sina sammanträdesbord bestämt att det inte skulle existera något militärt hot mot Sverige inom överskådlig framtid, kunde tydligen motsatsen bli fallet eftersom den ryska björnen helt uppenbart varken sov eller förlorat klorna.

Tänk om björnen röt till i Östersjöområdet? Kanske var det dumt att ha lämnat Gotland naket? Något tungt militärt material borde väl åtminstone kunna förvaras där för säkerhets skull…?

Men det tog alltså hela fem år innan beslutet blev verklighet. Det säger en del. Att riva ner en nations försvarsförmåga går snabbt. Att bygga upp den igen är inte gjort i en handvändning. Och då talar vi fortfarande bara om att skicka 14 stridsvagnar från fastlandet till ett gotländskt förråd. Bättre än inget, men som upprustning betraktat är det mer en gest av symbolisk karaktär.

Ryssland däremot öser in svindlande resurser i ett synnerligen ambitiöst upprustningsprogram, detta samtidigt som Kremls politik blir allt auktoritärare och aggressivare, inåt som utåt. Man måste nog vara mycket naiv för att finna något löftesrikt i en sådan kombination.

Nyligen avslutade Zapad 13 bar syn för sägen. Där samverkade Ryssland med diktaturen Vitryssland i det officiella syftet öva försvar mot religiösa och etniska oroligheter, samt terrorism. Manövern aviserades omfatta styrkor på drygt 20 000 man.

I själva verket deltog 70 000 man i avancerade offensiva operationer, som i realiteten inte var något annat än träning för anfallskrig. Om Kreml avsåg att med detta skrämma sina tidigare vasaller i Baltikum lyckades övningen över förväntan.

De baltiska staterna är Nato-medlemmar och som sådana garanterade skydd. Men det är föga värt i ett skarpt läge om Ryssland besätter den strategiska nyckelpunkten Gotland, vilket ger möjlighet att skära av allierad undsättning västerifrån och ta militär kontroll över Östersjön.

Ett Gotland som inte kan försvaras är således inte endast ett problem för oss, det undergräver även säkerheten för våra grannländer. Därför är ett starkt försvar är nödvändigt, både för att hävda vår egen integritet och för Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör i regionen.