Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Medan valrörelsen handlar om annat

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Ryssland skickar in tungt beväpnade soldater i östra Ukraina, enligt samma ”smygmodell” som vid annekteringen av Krim tidigare i år. Det tycks som Putin är beredd att slita loss ytterligare en bit av landet.

Förmodligen är ambitionen att upprätta en från Kiev skenbart ”oberoende” separatistisk republik, i realiteten under Kremls överhöghet. ”Något har gått sönder” lyder Socialdemokraternas mantra i valrörelsen. Så är det. Med buller och bång har den europeiska säkerhetsordningen slagits i kras.

Fast detta oerhörda är inte vad S menar. Utan istället en diffus anklagelse om konsekvensen av Alliansens välfärdspolitik! 100 år efter första världskrigets utbrott, och 75 år efter det andra, tvingas vi ånyo bevittna hur en aggressiv stormaktsgranne bedriver erövringskrig i Europa.

Ändå föredrar de svenska partierna helst att tala till väljarkåren om annat. Kanske är vi ”fredsskadade” efter 200 år av icke-krig och därför inte förmår att greppa vad som egentligen sker.

Kanske vill inte Alliansen prata så högt om saken, eftersom det blottar regeringsansvaret för en svensk försvarsmakt som knappt längre finns. Kanske anser även S att det är en pinsam fråga, då också försvarspolitiken åskådliggör hur kroniskt splittrat det egna rödgröna alternativet är.

Nato vore väl åtminstone rimligt att ta upp till diskussion? Alliansen och S är nu eniga om att ytterligare närma sig demokratiernas försvarsorganisation. Ett nytt avtal mellan Nato och Sverige har precis beslutats, som innebär att Natostyrkor ges rätt att öva och ingripa på svenskt territorium vid krissituationer. Finland går samma väg.

Ett ringa myrsteg återstår till fullvärdigt Natomedlemskap. Bra, tjänstefel annars. Men vilka partier basunerar ut detta på gator och torg? I praktiken ser det ut som våra politiker, bakom kulisserna, håller på att förbereda sig för en hotade, skarp konflikt som kan drabba Sverige.

De önskar bara inte förbereda sina egna väljare på dessa obehagliga eventualiteter. Trots att det är valrörelse. Eller just därför.

Tragediernas vecka

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

298 dödsoffer. Inga av dessa människor hade med Ukrainakrisen att göra. Men de hade oturen att flyga med ett passagerarplan som tog den ödesdigra risken att passera luftrummet i Europas hetaste konfliktområde.

Vem bär ansvaret för att Malaysia Airlines MH17 från Amsterdam aldrig nådde destinationen Kuala Lumpur, utan istället föll ner från skyn i brinnande vrakdelar över den självutnämnda Donetskrepubliken i östra Ukraina? Ännu finns inte otvetydiga bevis. Dock pekar mycket i sammanhanget på att proryska separatister står bakom dådet.

Sannolikt misstogs det civila passagerarplanet för ett militärtransportplan tillhörande den lagliga regeringen i Kiev. Vilket i så fall skulle betyda att Vladimir Putin hamnat i en ytterst besvärande situation.

Det är Putin som låtit vapen, instruktörer och hugad milis strömma över gränsen från Ryssland med intentionen att ytterligare destabilisera Ukraina efter stölden av Krim. Den avancerade missil som krävdes för att skjuta ner ett plan på tiotusen meters höjd har troligen den ryska militärmakten satt i händerna på Putins ukrainska legoknektar.

Därmed är den egentligt skyldige till tragedin att finna i Kreml. Kan rysk inblandning konstateras måste priset för Putinregimens kriminella politik höjas. Vi kan inte ha en buse som härjar mer eller mindre ostraffat i Europa. USA:s och EU:s sanktioner har hittills varit patetiskt lama. Det duger inte längre.

Samtidigt i Mellanöstern: dödstalen fortsätter stiga medan Israel inlett sin markoffensiv i Gaza. Utan tvekan har det redan svårt plågade palestinska folket ånyo påtvingats fruktansvärda umbäranden och offer. För vad?

I realiteten hålls Gaza kidnappat av en barbarisk islamistisk regim, som är förblindade av visionen om den judiska statens förintande. Det ligger lyckligtvis långt bortom Hamas förmåga, ändå försöker dessa jihadbesatta terrorister skada Israel så mycket som möjligt genom upprepade raketattacker och infiltration av mördarförband genom tunnlar. Resultatet?

Närmast ingenting, då Israels försvar är alldeles för effektivt. Istället har Hamas cyniskt dragit Gazas civila i blodig olycka genom att ställa dem i skottlinjen för Israels motåtgärder, vars fullt rimliga syfte är att göra slut på terrorn.

Israel försöker dock ständigt minimera civila offer, men för Hamas är varje död palestinier en pervers propagandaseger som åskådliggör den judiska statens förmenta ondska. Vilken part som bär huvudansvaret för Gazatragedin kan knappast råda något tvivel om.

Fred och försoning med Hamas är en utopi. Må palestinierna snart äntligen få ett ledarskap som älskar livet mer än döden.

Isande vindar från öst

Skrivit i Corren 17/7:Corren.

Att vara ett litet land bredvid Putins Ryssland är ingen avundsvärd situation. Skåda exemplet Litauen. En färsk rapport från tankesmedjan Frivärld belyser hur den ryska regimen bedriver ett omfattande informationskrig mot den före detta Sovjetrepubliken i Baltikum.

Det handlar om att misskreditera och störa Litauens relationer med EU och Nato, delegitimera landets nationella historia och dess frihetskamp, binda upp inflytelserika personer i ekonomiska nätverk genomsyrade av den ökänt korrupta ryska affärskulturen, göra Litauen än mer beroende av Rysslands redan starka ställning på energi- och infrastrukturområdet, etc.

Målet är inte svårt att räkna ut: att undergräva Litauens självständighet och förvandla landet till vad som i praktiken måste betecknas som en rysk vasallstat. Ungefär som i fallet Ukraina, men under något mindre spektakulära former. Aggressionspolitikens syften är likafullt densamma.

Även mot oss finns tydliga tecken av informationskrig från Kremls sida, vilket också påpekas i Frivärlds rapport. Svartmålningen av utrikesminister Carl Bildt, som varit en av Rysslands tuffaste kritiker i Ukrainakonflikten, bär syn för sägen.

Han har bland annat i den ryska propagandan påståtts vara CIA-agent och att drivas av revanschbegär för Karl XII:s nederlag i Poltava. Fientliga skildringar av Sverige som dekadent och i moralisk upplösning är heller inte ovanliga.

Rena hot har även förekommit. Nyligen varnade det ryska utrikesdepartementet för ”farliga, negativa förändringar” om Sverige skulle göra Finland sällskap som medlemmar i Nato. Avsikten här är knappast lika långtgående som gällande Litauen eller några andra tidigare delar av Sovjetimperiet. Kreml strävar snarare mot att passivisera oss, göra Sverige till en tyst och undfallande nation i Rysslands skugga.

Men aldrig att får vi låta Sveriges suveränitet sakta vittra bort och prisge vår framtid till en främmande stormakts intressen, eller låta några av Sveriges grannar gå ett liknande öde till mötes. Rysslands ambition att dominera Östersjön är uppenbar, vilket är en utmaning mot oss alla.

Därför är Litauens sak vår. Därför är det nödvändigt att vi tar gemensamt säkerhetspolitiskt ansvar i vårt närområde. Vilket inkluderar en stärkt försvarsmakt som väcker respekt, och som visar att vi både kan och vill hävda vår integritet i en orolig tid. Trots mycket politiskt snack lämnar dock Sveriges militära kapacitet åtskilligt övrigt att önska. Vem vinner på det?

Att stå det onda emot

Skrivit i Corren 27/5:Corren.

Hösten 1939 föll mörkret tungt över Europa. Bundsförvanterna Hitler och Stalin hade precis styckat Polen mellan sig. Nazityskland var på marsch för att göra kontinenten till ett etniskt rensat ariskt imperium. Kommunistryssland skulle snart kasta sig över Finland och Baltikum.

I denna stund då vårt gemensamma europeiska hem stod inför sin absolut farligaste utmaning, skrev författaren Vilhelm Moberg ett upprop i dagspressen (delvis inspirerat av Bergspredikan) som inskärpte vikten av att resa motstånd och inte falla undan för totalitarismens maktanspråk:

”Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts…

Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till… Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden. Jag måste stå det onda emot.”

75 år efter andra världskrigets utbrott klingar orden tyvärr aktuella igen. Resultat av söndagens EU-val blev en dånande framgång för extremnationalistiska krafter som avskyr den sköna drömmen om ett enat, öppet och tolerant Europa.

Vad är det som lockar miljoner européer att ge sitt förtroende till nazistiska, fascistiska, rasistiska och främlingsfientliga rörelser som Nationella fronten i Frankrike, FPÖ i Österrike, Gyllene gryning i Grekland, Jobbnik i Ungern, UKIP i Storbritannien, NDP i Tyskland, Dansk folkeparti eller Sverigedemokraterna?

Gängse förklaringar brukar sökas i arbetslöshet, ekonomisk lågkonjunktur, utanförskap, protest mot etablissemanget, etc. Men främst måste något fundamentalt ha spruckit i den humanistiska och demokratiska värdegrunden när sådana partier kan göra succé vid valurnorna. Får de råda skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt.

Talande är att den europeiska ultrahögern riktat beundrande blickar mot Moskva och omfamnat Vladimir Putin. Man har applåderat hans ockupation av Krim, ser honom som en ideologisk frände i kampen för att underminera EU-projektet, slita banden med USA och bekämpa det ”dekadenta” mångkulturella samhället.

Putin har naturligtvis förtjust slickat i sig av stödet. Fram tonar konturerna av en ny slags Molotov-Ribbentroppakt mellan Kreml och EU-ländernas ytterkantsnationalister som kan bli nog så besvärlig att hantera framöver.

Det har sagts att historien aldrig upprepar sig, men ibland tenderar den onekligen att rimma på ett illavarslande sätt.

Vilhelm Moberg var en glödande liberal som envist och rakryggat tog strid för individens, frihetens och demokratins värden. Som vi nu ser kan dessa värden inte tas för givna. Det är värden som vi aldrig heller kan kompromissa om.

Därför är det en civilisatorisk plikt för alla goda demokrater att axla Mobergs mantel och beslutsamt stå det onda emot.

Som ett eko från 1936

Skrivit i Corren 23/4:Corren.

De senaste hundra årens svenska försvarspolitik har följt ett märkligt, närmast tragikomiskt, kontracykliskt mönster.

Hösten 1911 fick Sverige en liberal regering som avsåg att skära ner på försvaret. Tre år senare bröt första världskriget ut. Där stod vi.

1918 var stormakterna Tyskland och Ryssland utslagna, Nationernas Förbund skulle lösa alla mellanstatliga konflikter framöver och 1925 beslöt Sveriges regering (nu S-märkt) att det var dags för en radikal nedrustning.

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas”, konstaterade man sorglöst.

När Hitler och Stalin började göra tillvaron i Europa osäker inleddes en omsvängning 1936 med ökade försvarsanslag, framför allt stärktes flygvapnet och även flottan fick visst resurstillskott. Tyvärr var det i senaste laget.

Innan försvarsmaktens upprustning var genomförd hade andra världskriget både hunnit börja och sluta. Vi stod nakna under den mest kritiska perioden då våra nordiska grannländer antingen anfölls av Ryssland (Finland 1939) eller ockuperades av Tyskland (Danmark och Norge 1940) – samt när Tyskland och Ryssland gick loss på varandra (1941).

Försvarsplaneringen under kalla krigets senare del är heller ingen upplyftande historia. På 80-talet satt vi fast i en föråldrad massarméstruktur av 40-talssnitt, patetiskt illa rustad för att möta den nya tidens högteknologiska vapensystem.

Vad hade hänt om Sovjetimperiet vägrat låtit sig upplösas så mirakulöst fredligt och i sina dödsryckningar istället valt att svara med massivt våld på folkresningarna i Östeuropa? Åter hade Sverige turen att tacka för att farorna i omvärlden skonade oss.

Vad lärde vi av det? Ingenting. I en naiv fredsoptimism som till och med överträffade mellankrigstidens illusioner skrotades själva idén om ett nationellt försvar. Den lilla militära förmåga som fanns kvar kom bäst till användning genom att trygga Sveriges säkerhet i fjärran länder som Afghanistan, hette det.

Att denna doktrin var lika väl underbyggd som en bärande pelare i kvicksand visade Georgienkriget 2008. Rysslands aggressivitet tog svenska försvarspolitiker med överraskning, men det dröjde till årets ryska Anschluss av Krim innan polletten trillade ner.

Tisdagens utspel från Alliansen om att stärka försvaret är naturligtvis mycket välkommet och det är helt rätt att fokus äntligen riktas på vårt strategiskt känsliga närområde i Östersjön. Precis som 1936 prioriteras satsningar på flyget och marinen.

Men den utlovade ökningen av försvarsanslagen på 5,5 miljarder kronor årligen ska ske stegvis och få full budgeteffekt först 2024. Kanske kommer vi sedan ha ett hyfsat återuppbyggt försvar runt 2030-35 eller så, i enlighet med gammal blågul kontracyklisk tradition. Putin lär bli måttligt imponerad.

Sanningen är att om ska Sverige få reell stadga och trovärdighet i försvarspolitiken krävs att de aviserade satsningarna kombineras med ett Natomedlemskap, helst i sällskap med Finland.

Det finns inget effektivare sätt att snabbt och varaktigt bidra till större säkerhet i Östersjöområdet, både för oss själva och för våra likasinnade grannar. Nato fanns inte 1936, men finns lyckligtvis nu. Alltså borde vi inte tveka.

Sverige behövs i Nato

Skrivit i CorreCorren.n 15/4:

Situationen i östra Ukraina blir allt värre. I stad efter stad har proryska grupper utmanat centralmakten i Kiev genom ockupation av myndighetsbyggnad efter myndighetsbyggnad.

Insatserna är helt uppenbart skickligt koordinerade och syftet är lika tydligt: att provocera fram ett glödhett krisläge som kan göras till förevändning för någon form av ingripande från Kreml.

Det är knappast en slump att Ryssland laddat upp med invasionsstyrkor som står hotfullt stridsberedda intill den östukrainska gränsen. Omvärldens fördömanden haglar över Vladimir Putins fortsatta gangsterpolitik och EU:s ledare talar om skärpta sanktioner.

Men Krim blev en enkel munsbit för Putin och tydligen är han redo att betala priset för ytterligare tuggor av sin granne, denna forna Sovjetrepublik vars status som självständig stat Putin aldrig betraktat som legitim.

I hans ögon är Ukraina en del av Ryssland, precis som en viss diktator i Berlin på 30-talet ansåg att Österrike tillhörde den tyska nationen och agerade därefter. Parallellen ska förstås inte dras för långt.

Någon Hitler är icke Putin. Men det är chockerande nog att Kreml repriserar en egen version av Anschluss år 2014 och att Ryssland inte har några skrupler mot att torpedera den efterkrigstida säkerhetsordningen i Europa.

Kan detta ske, är konsekvenserna otäckt oförutsägbara.

”Vi har påtalat det så många gånger: Ryssland är inget nytt Ryssland”. Det säger Marko Mihkelson, ordförande för utrikesutskottet i Estlands parlament, till tidskriften The Economist (29/3).

Numera kan inte de tre baltstaternas initierade varningar om rysk revanschism avfärdas av västpolitikerna som blott paranoia och russofobi. Samtliga baltländer är medlemmar i EU och Nato, vilket ger dem betydligt större trygghet än Ukraina som är ensamt utelämnat åt Kremls godtycke.

Dock hyser Baltikum en stor rysk minoritet (25 respektive 27 procent av befolkningen i Estland och Lettland) som faller under Putins famösa ”skyddsdoktrin”, ländernas relationer till Moskva har sedan Sovjetunionens fall sannerligen inte varit oproblematiska och de är genom sin geografi svåra att försvara mot angrepp österifrån.

Vem vågar idag slår fast att Putin inte framöver skulle våga sig på att en destabiliseringsoperation modell Ukraina även i denna del av det gamla ryska imperiet? Han kan exempelvis kalkylera med att västs tröskel till militär konfrontation förblir så hög att baltländernas suveränitet hellre offras än att Nato låter ett fullskaligt krig mot Ryssland utbryta.

Med Putin vet vi helt enkelt inte.

Just därför är det så viktigt att kraftigt förstärka säkerheten i Östersjöområdet. Det allianslösa Sverige har som allmänt bekant försummat sitt försvar på oansvarigast möjliga sätt.

Men ett skyndsamt Natomedlemskap tillsammans med Finland kunde bli en effektiv signal till Ryssland om det inte längre existerar några frågetecken om våra positioner och prioriteringar. Framför allt skulle det visa Putin att alla Östersjöstater står beslutsamt enade mot rysk expansion och han inte bör hysa några illusioner om att kunna splittra oss.

Alltså: visa statsmannaskap Reinfeldt och sluta ducka om Nato! Det är allvar nu.

Världen enligt Putin

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

”Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Detta skrev statsvetaren Alexander Dugin i boken Postmodernitetens geopolitik, utgiven 2007. Dugins idéer kan sammanfattas som tankesoppa av storrysk, ultrakonservativ nationalism och ortodox kristen metafysik. Han avskyr judar, homosexuella, globalisering och den ”dekadenta” västvärldens liberala värden.

Han anser att det är Rysslands heliga plikt att resa sig ur förnedringen av Sovjetunionens sönderfall och återskapa det förlorade imperiet i en slags nationalbolsjevistisk version (”från Lissabon till Vladivostok”), där Europa ska förmås bryta med USA och istället bli en underordnad del av den ryska sfären.

Ty det finns egentligen bara två aktörer, eller nationer: Ryssland och icke-Ryssland, dömda att stå i ständig konfrontation.

Kort sagt, Alexander Dugin är en tvättäkta megalomanisk virrpanna. Tyvärr måste vi ta honom på allvar, eftersom han i praktiken fungerar som Vladimir Putins chefsideolog.

Det säger något om vilken utmaning Europa och USA påtvingats. Ingen hotar Ryssland. Tvärtom har vi efter kalla krigets slut länge önskat att Ryssland integreras som partner i västvärldens politiska och ekonomiska system.

Numera torde det vara uppenbart att Kremls makthavare har en syn på tingens ordning som inte precis kan kallas vänskaplig. Den synen rimmar heller inte med vad vi själva normalt anser vara rationell och förnuftsstyrd.

Minns vad Angela Merkel nyligen sa efter sina långa förhandlingsförsök med Putin via telefon om Krimkrisen: han har tappat kontakten med verkligheten. Denna observation tycks indikera att Merkel och övriga västledare inte förstått – eller velat förstå – att Putin i grunden aldrig delat vår verklighet, men däremot är i full kontakt med sin egen Dugininspirerade variant.

Putins ageranden blir bara logiskt begripliga om vi utgår från den. Ingen modern, nyktert fungerande rättsstat skulle drömma om att åsidosätta själva hörnstenen i Europas efterkrigsordning: våld får aldrig användas för att flytta nationsgränser (fastslaget i Helsingforsavtalet 1975).

Men Ryssland drömmer inte endast om det, man gör det också.

I kriget mot Georgien 2008 bröts provinserna Sydossetien och Abchazien loss, sedan dess är de ”självständiga”, i realiteten annekterade av Kreml. ”Ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa”, menade Carl Bildt då.

Dock nöjde sig väst med att protestera i ord och valde snart att glömma saken.

Skurken tilläts komma undan, döm om vår förvåning när han slog till igen och stal Krim från Ukraina. Vem kunde tro det? Putin anser det legitimt att klampa in på andras länders territorier och ”skydda” etniska ryssar varhelst de bor. Vem kunde tro det?

Nu ruvar stora, tungt beväpnade ryska styrkor vid gränsen till Ukraina, samtidigt som proryska separatister ställer till kaos i landets östra delar. Är det upptakten till ytterligare, ”otänkbar”, styckning?

Vill vi inte överrumplas av Putins nästa schackdrag, är det sannerligen dags att vi börjar se världen genom hans ögon. Endast så kan förståelse skapas om vad som händer, vad som står på spel och vilket motstånd som måste organiseras.

Hör Michnik och Oksanen!

Skrivit i Corren 22/3:Corren.

En överrumplad omvärld kunde bara häpet gapande titta på medan Putin stal Krim från Ukraina. Sannolikt flinar han gott åt de famlande försök till motåtgärder som EU och USA yrvaket svarat med.

Av allt att döma står vi inför 1900-talets återkomst, ett nytt kallt krig har anmält sig i Europa. Ingen västledare har valts med den prövningen i åtanke, vi förutsatte att arbetsbeskrivningen inte längre krävde det. Svagheten och fumlandet i Washington och Bryssel är symptomatiskt.

Men kommer förhoppningsvis inte att bestå. Våra demokratier har mött liknande situationer förr och då frambringat namn som Harry Truman, Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Helmut Schmidt. Fast ska ett sådant förstklassigt ledarskap till frihetens försvar bli politiskt möjligt, behövs bred insikt om den rådande utmaningens natur.

Lyssna därför gärna till den polske författaren Adam Michnik, som i gårdagens DN skrev:

”Putin återuppväcker ett Ryssland som hela världen känner igen och har tagit avstånd från under de senaste tre århundradena… Om inte den demokratiska världen begriper att det inte är läge att förlita sig på traditionell diplomati och att vi istället måste komma med ett kraftfullt gensvar för att sätta stopp för Putins imperialistiska och gangsteraktiga politik – då kommer en logisk räcka händelser att sättas igång som man idag inte ens vågar tänka på. Det krävs styrka för att stoppa en gangster”.

Hör också Michniks finländske kollega, den briljante Sofi Oksanen som samma fredag i Expressen skrev:

”Grundläggande för den europeiska unionen är att vi åtminstone försöker lära oss något av historien. Den euroasiatiska unionen, som drivs av en klick inom Putins maktelit, utgör motsatsen. Den bygger på de bästa bitarna av stalinismen och nationalsocialismen, vars propagandaläror ständigt efterföljs… Nu är det dags för väst att säga nej till Rysslands intentioner att utvidga sitt rike utanför landets gränser och det görs inte genom diplomatisk dialog. En kontrahent som ständigt ljuger om sina målsättningar är omöjlig som samtalspartner”.

Den orimliga ståndpunkten

Skrivit i Corren 21/3:Corren.

Pragkuppen 1948. Sovjetkommunister tog makten i Tjeckoslovakien och gjorde landet till en rysk vasallstat. För många blev händelsen ett omskakande uppvaknande. Sovjetunionen, som nyss stått på västmakternas sida i nedkämpandet av Nazityskland, var det nya totalitära hotet mot friheten och demokratin i Europa.

Det stod nu klart bortom allt tvivel. Järnridån sänkte sig över vår kontinent, kalla kriget var här.

Men i svenska vänsterintellektuella kretsar fanns en djup olust mot att behöva överge tron på Kreml som vägvisare till framtidens progressiva lyckorike. Vissa som Lars Ahlin och Werner Aspenström hade när den ryska revolutionen firade sitt 30-årsjubileum 1947 i ett gemensamt upprop prisat ”det väldiga kulturella uppbyggnadsarbete” som Stalinregimen påstods ha utfört.

Andra sympatiserade lika varmt med vänsterradikala idéer, men tvingades samtidigt medge att Stalins förtryck var förskräckligt. Det innebar dock inte att USA och Västeuropa företrädde ett godtagbart system.

Kapitalismen och det borgerliga klassamhället var i grunden helt förkastligt och innebar reaktionär utsugning, ytlig materialism, brutal kolonialism och en minst lika aggressiv krigshets – ja, om inte mer.

I debatten representerades denna ”tredje ståndpunkt” av kulturpersonligheter som Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, Moa Martinson, Sivar Arnér och Folke Isaksson. Deras inlägg publicerades företrädesvis på socialdemokratiska tidningars kultursidor och deras argumentation fick inte sällan slagsida mot väst.

Ett moraliskt haveri, ansåg författaren och den frihetliga humanisten Eyvind Johnson. När halva Europa förvandlats till ett sovjetiskt fängelse fanns inga ursäkter för att vägra ta ställning i kampen mellan demokrati och diktatur.

I ett berömt vårtal till Uppsalas studenter 1951 fördömde han den tredje ståndpunkten som orimlig och farlig. Johnson menade att dessa ”neutrala medlöpare” aldrig tog något eget ansvar för sina ord och antydningar:

”De påverkar, de underminerar – och till slut är de själva bara instrument för krafter som de i själva verket inte känner, för ideologier och teorier som de kanske inte vill acceptera som personliga levnadsregler eller som samhällsregler.”

Han manade till uppslutning bakom USA och Västeuropa, dock utan att förlora sig i illusioner: ”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra… Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland”.

Talet väckte våldsam upprördhet inom kulturvänstern. ”En spark med SA-stövel”, utropade Karl Vennberg. Eyvind Johnson, som varit lidelsefull motståndsman mot nazismen under andra världskriget, skulle alltså plötsligt gått fascismens ärenden!

Andra namnkunniga liberaler som Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka också fördömde den tredje ståndpunkten, avfärdades i liknande karaktärsmördande ordalag.

Numera råder knappast någon tvekan om att den dåvarande kulturvänsterns hållning var intellektuellt bankrutt, i praktiken förespråkandes en skammens undfallenhetspolitik mot det röda tyranniet som hotade att strypa även Sveriges frihet.

I ett för vänstern sällsynt fall av självrannsakan insåg senare även Folke Isaksson detta. 1981 skrev han i Svenska Dagbladet:

”Det fanns den begränsning i kritiken av förtrycket som berodde på det pinsamma faktum att en del förtryck kom från ‘fel’ håll. Så existerade det nationer som berövats sin oavhängighet men ansågs ha för liten befolkning eller för kort historia (de baltiska republikerna) för att vara värda medkänsla eller indignation. De fanns övergrepp som betraktades som oväsentliga, därför att de t ex berörde en enda person, dessutom med fel efternamn (Wallenberg). Att engagera sig i sådana fall var inte progressivt eller ens humanitärt, det var högerpolitik. I den moraliska fällan var vi många som sprattlade genom åren.”

Sovjetunionen är borta, men i Kreml reagerar nu en tidigare KGB-man som drömmer om att återsamla det förlorade imperiet: Vladimir Putin. Denna revanschistiska, maktfullkomliga autokrat har på ett flagrant sätt brutit mot folkrätt och internationella avtal, försökt hindra den folkliga revolutionen i Ukraina och landets närmande till väst.

Han har slitit loss Krim från Ukraina genom ockupation av militära trupper och iscensatt en farsartad folkomröstning om att ansluta halvön till Ryssland, piskat upp en våg nationalistiskt hat och utmålat allt motstånd till sin förryskningspolitik som verk av fascister.

Hur ska denna Anschlusspolitik sluta? Det oerhörda har hänt att Europa åter tvingats in ett kallt krig av en aggressiv stormakt utan skrupler att våldföra sig mot andra nationer.

Tro dock inte att den svenska kulturvänstern har lärt av historien. Dess reflexmässiga aversion mot USA, EU och liberala värden driver ånyo fram samma slags undergrävande relativism som Eyvind Johnson gisslade i sitt vårtal 1951.

Åsa Linderborg, S-märkta Aftonbladets kulturchef, kritiserade nyligen den svenska medierapporteringen och debatten om Ukraina som ”monstruöst hyckleri” (AB 5/3). ”Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval”, hävdade Linderborg och lät närmast som ett eko av Putins propagandaapparat när hon utmålade folkresningens Ukraina som dominerat av fascister vilka nu ”delade taburett med den västlojala borgerligheten”.

Efter denna spottloska avrundade hon artikeln med en plädering som fått Karl Vennberg att jubla: ”EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någotdera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt”.

Inte långt därefter rapporterade hennes medarbetare Martin Aagard om ”jubelscener och fyrverkerier” på Krim, att folkomröstningen där ”såklart varit riggad”, men ändå är uttryck för ”en stark folkvilja” som omvärlden gör bäst i att acceptera, och att det inte är svårt att förstå om Krims invånare anser sig få ett bättre liv under ”den putinska auktoriteten” (AB 19/3).

Åsa Linderborg har även en trogen drabant i Göran Greider, chefredaktör på S-tidningen Dala-Demokraten. Det räcker att följa honom på Twitter.

Där han bland annat ondgjort sig över ”den månghundraåriga ryssofobi som styr rapporteringen så mycket” (27/2), berömt Linderborgs nämnda artikel ovan (6/3) och på klassiskt tredjeståndpunktsmanér deklarerat: ”Avskyr Putin. Men gillar inte heller att så många svenska debattörer nu samlas kring Karl XII-statyn”.

Den formuleringen får man väl utifrån Greiders ideologiska glasögon tolka som en variant på hur Vennberg anklagade Eyvind Johnson för att sparka med SA-stöveln. Kommunism eller putinism – så länge USA:s och Europas liberala samhällssystem finns kvar att hata tycks värsta kulturvänsterns dragning till Kreml bestå.

Anschluss på ryska

Corren.Skrivit i Corren 18/3:

Folkomröstningscharaden löpte enligt beprövat sovjetiskt manus, komplett med överentusiastiska siffror som kunde få gamla stalinromantiker att fälla nostalgiska glädjetårar över valresultatet.

Det fattades ju bara några klädsamt ynka procentenheter till 100-procentigt stöd för Krims ”återförening” med Moder Ryssland. Detta försök att täcka Kremls bortslitande av den ockuperade halvön från Ukraina med ett clownaktigt fikonlöv av demokratisk legitimitet, borde egentligen mest utmana löjet.

Men i Vladimir Putin har vi att göra med en livs levande anakronism från en ondare tid, då stormakterna ännu såg sig fria att ändra Europas gränser med våld, hot och aggression. Kanske är det därför som inte minst svenska politiker haft så förtvivlat svårt att se allvaret i den ryska utvecklingens natur under senare år.

Följden av kalla krigets slut blev som ett naivt fredsoptimistiskt déjà vu från stämningarna i Sverige efter första världskriget. Varför skulle någon stat i vårt grannskap vilja återbeträda samma sluttande väg ner mot avgrunden som lett till katastrofen 1914-1918? Orimligt!

Fredligt internationellt samarbete och konfliktlösning var framtiden, det måste vara framtiden. Alltså tycktes det onödigt att lägga skattepengar på kulor och krut. 1925 års famösa försvarsbeslut innebar att Sverige hårdbantade sin militära kapacitet i liknande anorektiska stil som senare på 2000-talet.

Vi vet vad som hände. Det gick inte att inteckna morgondagen åt den eviga freden. Varken då eller nu.

Med Putins Anschluss av Krim (i går förklarat som ”självständigt”) har han begått ett solklart brott både mot folkrätten och Ukrainas konstitution. Han respekterar inte ingångna diplomatiska avtal, han är en internationell gangster berusad av revanschistiska imperiedrömmar.

Så vad blir nästa steg på den kriminella banan? Ytterligare styckning av Ukraina ligger i tangentens riktning, under förevändning att fler etniska ryssar måste garanteras skydd från ”fascisterna” av det ryska ”moderlandet”. Redan har oroligheter orkestrerats i östra Ukraina som tyder på att dylika planer smids.

Omvärldens svar måste bli fast och beslutsamt, inga halvkvädna visor, snarare en variant på den strategi av ”containment” som USA och dess västeuropeiska allierade framgångsrikt praktiserade mot Sovjetunionen.

Nato bör i avskräckande syfte förstärka sina militära resurser i till Ryssland angränsade medlemsländer som Baltikum. EU bör satsa på sanktioner som har rejälare bett och minska sitt olyckliga beroende av rysk energi (särskilt Tyskland som gör klokt i att ompröva sin huvudlösa kärnkraftsavveckling).

Putin har byggt sitt Ryssland och sitt inhemska folkliga stöd på råvaruexport av olja, gas och mineraler. Övriga ekonomin är underutvecklad. Att så långt som möjligt straffa ut Ryssland från världsmarknaden skulle verkligen få det att svida och sannolikt undergräva Putins ställning på hemmaplan.

Dessa åtgärder kommer dock att kosta ekonomiskt även för EU. Men det priset måste vi vara villiga att betala. Alternativen för Europa kan annars bli mycket värre.