Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Ryssland

Snowden, go home!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

Det är förståeligt att Annika Lillemets svävade på målet i gårdagens P1 Morgon. MP:s representant på Östgötabänken i riksdagen hade svårt att ge ett rakt, begripligt svar på frågan om Sverige ska skicka regeringsplanet till Ryssland för att hämta den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden och ge honom fristad här.

Det kontroversiella förslaget kom från MP:s utrikespolitiske talesperson Valter Mutt. ”Det är en skam för både Sverige och EU att Putin, en demokratiskt tvivelaktig ledare, är den enda som erbjuder en hjälte som Edward Snowden asyl”, menade han. Ytligt sett kan man sympatisera med Mutt.

Snowden är en av årets mottagare av The Right Livelihood Award, men kunde förklarligt nog inte personligen närvara vid måndagens prisceremoni i Stockholm. Utan tvekan förtjänar Snowden utmärkelsen.

Tack vare hans avslöjanden har hela världen fått inblick i den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Trålandet av elektronisk information går långt utanför rimlighetens gränser. Det som skulle handla om kriget mot terrorismen har utvecklats till något som liknar en orwellsk storebrorsapparat, där miljontals enskilda människors integritet rutinmässigt offras på statsmaktens altare.

Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i denna motbjudande hantering. Överallt i det fördolda: öron som lyssnar, ögon som ser. I det moderna datoriserade samhället hotar medborgarnas privatliv att bli en chimär och värnet av friheten riskerar att vändas till sin motsats.

Så kan vi bara inte ha det. Edward Snowdens modiga insats har satt fokus på en av de mest brännande frågorna i vår tid. Moraliskt gjorde han rätt som läckte topphemlig information för ett högre syfte. Ibland uppstår lägen då sådant kan anses försvarbart.

Juridiskt var det dock ett solklart och mycket allvarligt lagbrott. Att också Annika Lillemets ryggar för sin partikamrat Valter Mutts drastiska hugskott hedrar henne, ty svensk regeringspolitik kan inte styras av magkänslan.

Asyl till Snowden skulle garanterat medföra en djup diplomatisk kris mellan Sverige och USA. Relationerna hade kvaddats för åratal framöver, något som vi knappast har råd med i den oroliga säkerhetspolitiska situation som nu råder i Europa – orsakad av den aggressiva stormakt som med illa dold förtjusning idag härbärgerar Snowden.

Det är ovärdigt att han fläckar sitt renommé genom att göra sig själv till en pjäs i Putins propagandaspel. Om Snowden varit ryss, avslöjat Kremls övervakningshemligheter och stannat i landet hade hans liv sannolikt varit släckt på stubben, precis som vore fallet i vilken annan diktatur som helst.

Men USA är en demokratisk rättsstat. Snowden borde ta ansvar för sina handlingar, åka hem och lägga fram sin sak inför en amerikansk domstol. Påföljden blir säkert kännbar, fast USA vågar näppeligen utdöma dödsstraff.

Rättegången har goda chanser att ge Snowden en moralisk resning i Mandelaklass, väcka enormt folkligt gensvar världen över och förhoppningsvis pressa alla demokratiska staters regeringar (inklusive Sveriges!) att tygla massövervakningen av sina egna medborgare.

Stalins sanning gäller

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:Corren.

När Vladimir Putin tog över rodret i Kreml efter Boris Jeltsin år 2000, inleddes vad som författaren och journalisten Arkadij Waxberg kallade en ”KGB-isering” av det ryska samhället. Det demokratiska experimentet var slut.

Bakom kulisserna hade tjänstemännen från sovjetsystemets säkerhetsapparat (dit Putin som bekant hörde) kammat hem spelet. Styret blev alltmer auktoritärt, militariseringen tilltog, det statliga propaganda- och desinformationsmaskineriet oljades effektivt upp och den bisarra personkulten kring Putin började påminna om Stalintidens.

Regimens syn på det förflutna gav en mycket oroande signal om vilken mentalitet som var förhärskande i Kreml. I officiellt sanktionerade skolböcker som Modernare rysk historia 1945-2006 ursäktades exempelvis Stalins terror med att den var ”ett redskap för att lösa extrema uppgifter under extrema förhållanden”.

2005 deklarerade Putin att Sovjetunionens sammanbrott var ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. Vad hade vi att vänta av en rysk ledare med en sådan uppfattning om en av historiens värsta totalitära monsterstater som ockuperade halva Europa i fyra decennier?

Den aggressiva ryska militära aktiviteten i Östersjön, kriget mot Georgien, invasionen av östra Ukraina och annekteringen av Krim borde knappast kommit som en överraskning. Ändå denna märkliga yrvakenhet i Sverige och övriga Västeuropa, där politikerna i det längsta satsat på vänskapliga relationer med Moskva och låtit försumma sitt eget militära försvar.

De senaste fem åren har Natoländerna skurit ner sina försvarsanslag med 20 procent. Endast tre europeiska Natomedlemmar – Storbritannien, Grekland, Estland – följer idag rekommendationen att anslå 2 procent av BNP till försvarsbudgeten (Fokus 21/11).

I allianslösa Sverige är anslagen till det beryktade ”en-veckas-försvaret” (som i bästa fall inte är operativt förrän 2024) bara 1,1 procent av BNP.

Vad som rör sig i Putins huvud angående Rysslands agerande framöver är naturligtvis svårt att veta. Men ytterligare ett uttalande av honom gällande gårdagen ger en skrämmande fingervisning om att det inte direkt är fred och harmoni som Kreml siktar på.

Nyligen rättfärdigade Putin förra århundradets skändligaste diplomatiska avtal: Molotov-Rippentrop-pakten mellan Stalin och Hitler 1939. ”Vad är det som är så förfärligt med det?”, frågade Putin retoriskt inför en grupp ryska historieforskare den 5/11.

Det var alltså denna djävulspakt som betydde starten på andra världskriget. De bägge tyrannerna slöt förbund om att erövra sina grannländer och broderligt stycka bytet med Polen som inledande offer.

Sovjetimperiets utbredning efter 1945 motsvarade i stort sett den ryska intressesfär som Stalin gjort upp med Hitler om. Med ett undantag: Finland, som bitit ifrån så rejält mot ryssarna att nationen slapp dela Östeuropas bistra öde.

Finland tvingades avträda betydande territorium, men undgick att bli en kommunistisk slavstat under Kremls stövelklack. Vid en mottagning för finska officerare 1948 förklarade Stalin: ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé”.

Sorry, det är en sanning som gäller än i hanteringen av den Stalinnostalgiska, revanschistiska ryska regimen. Vilken respekt tror ni Putin har för EU, Nato och Sverige då?

Historien går igen

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 18/11:Corren.

På hösten upptäcks främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Bland annat observeras ett ubåtstorn. Den svenska marinen har usla resurser, men samlar ihop vad man har och gör en större insats. I dagar pågår en avancerad katt och råttalek, innan inkräktaren försvinner österut.

Föregående år har flera andra misstänkta kränkningar skett. Nu går det inte att blunda längre. Bevisen är otvetydiga och allt talar för att ryssarna är i farten. Ubåtskrisen är ett faktum.

Det kunde varit oktober 2014. Men händelsen ägde rum 1980, vid Utö. Åtta år tidigare hade svenska politiker, under intryck av den lovande avspänningen mellan USA och Sovjet, optimistiskt inlett en långtgående nedrustning som drabbade marinen hårt.

Kapaciteten för ubåtsjakt raderades nästan ut. Att 70-talets svenska regeringar handlat lika oklokt som förhastat stod solklart för hela världen året efter Utödramat, när den kärnvapenbestyckade U137 körde på grund i militärt skyddsområde vid örlogsbasen Karlskrona.

Politikerna, som med det olyckliga försvarsbeslutet 1972 börjat inteckna en fredlig avveckling av kalla kriget, tvingades se verkligheten i vitögat och anslagen till marinen ökade. Stormaktsrelationerna var vid det här laget frusna till is.

Med Sovjets invasion av Afghanistan 1979, jämte utplaceringen av nukleära medeldistansrobotar (SS-20) i Europa, hade säkerhetsläget förvärrats påtagligt. I Östersjön uppträdde ryssarna synnerligen aggressivt, vilket Sverige fick känna på under hela 80-talet.

I rekordfart blev det nödvändigt för marinen att försöka återta sin förlorade utbåtsjaktsförmåga.

Det var priset för en svensk försvarspolitisk naivitet, som inte minst illustreras av Arkadij N Sjevtjenkos memoarer. Han var rådgivare åt utrikesminister Andrei Gromyko under 70-talets inledande år och skriver följande om vad som då utspelades i Kreml:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena strax efter det statsminister Olof Palme besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Sovjet utvecklade en mycket slagkraftig kapacitet gällande undervattensoperationer och att ryssarna i högsta grad var aktiva i svenska vatten fram till åtminstone 1993 bör det inte råda några tvivel om. Graverande information finns i mängd (läs exempelvis gärna förre ÖB Bengt Gustafsson bok Sanningen i ubåtsfrågan, 2010, eller Joakim von Brauns och Lars Gyllenhaals avslöjande studie Ryska elitförband, 2013).

Det är denna kapacitet som Putins Ryssland i dessa dagar bygger vidare på och finslipar.

Intresset för Sverige och vår långa kuststräcka kvarstår, vilket är fullkomligt naturligt för en revanschistisk stormakt med ambitionen att skaffa sig strategisk kontroll över Östersjön. Särskilt som ryssarna både nu och under Sovjettiden betraktar oss som en informell Natomedlem.

Och själva står vi där igen, nära nog nakna i försvarshänseende efter att politikerna ännu en gång fredsoptimistiskt intecknat framtiden. Bara för att ånyo överraskas av ett förvärrat säkerhetspolitiskt läge med ett diktatoriskt Ryssland som upprustar, invaderar andra länder och beter sig folkrättsligt sjövilt.

Lenins värld eller Wilsons?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

Vid förra sekelskiftet härskade Europas stormakter på den globala scenen. Deras försök till gemensamt självmord i världskriget 1914–18 gjorde slut på den europeiska hegemonin.

Ur slagfältens krutrök klev två män fram som på gott och ont kom att forma den nya världen. Båda var utopister, vars politiska handlande radikalt skiljde sig från vad som tidigare varit brukligt, eller ens tänkbart.

Den ene var Lenin. Hans bolsjeviker kuppade till sig makten i Ryssland efter att krigsmotgångarna fått tsaren att abdikera 1917. Lenin lovade att frälsa världen med kommunism. Han skapade också den första totalitära staten – Sovjetunionen – med allt vad det innebar av förtryck, terror, slavarbetsläger och massmördande.

Lenins stat blev modell för den moderna diktaturen. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot, Saddam Hussein, Kim Il Sung, Hafez al-Assad, Muammar Gaddafi: samtliga byggde de sina gangstervälden på det arv som Lenin efterlämnade.

Den andre var USA:s president Woodrow Wilson, under vars ledning Amerika på allvar steg in i världspolitiken. Wilson hävdade i kontrast till Lenin att demokratin var mänsklighetens frälsning, vilket var anledningen till att USA intervenerade i första världskriget för att hindra Europa från att hamna under det tyska kejsardömets dominans.

I början av 1918 höll Wilson ett tal i den amerikanska kongressen där han lanserade ett program i 14 punkter syftande till en varaktig, global fred. Det var ett revolutionerande manifest för en ny världsordning, som slog fast principerna om frihet, demokrati, nationellt självbestämmande och internationellt samarbete.

Inflytandet från Wilson kan inte överskattas. Hans ideal blev vägledande för president Franklin D Roosevelts beslut att befria världen från nazismen under andra världskriget. Även Ronald Reagan var en varm beundrare av Wilson.

Det var från honom som Reagan hämtade moralisk inspiration när det gällde att knäcka Sovjetkommunismen på 1980-talet. Wilson, Roosevelt och Reagan ansåg alla att USA hade ett särskilt ansvar för att värna universella frihetliga värden, något som de menade var kärnan i den amerikanska utrikespolitiken.

Putinregimens Ryssland agerar skickligt aggressivt, och hittills ödesmättat framgångsrikt, för att successivt återta det gamla Sovjetimperiets förlorade maktpositioner. Som inte minst angreppen mot Ukraina visar är Putin helt främmande för Wilsons idéer.

Att Ryssland tar sig rätten att samvetslöst kränka sina grannars nationella suveränitet och ta kontroll över deras territorium är något oerhört – ett grundskott mot den civiliserade europeiska säkerhetsstrukturen. Vad blir nästa konflikthärd efter Ukraina? Måhända Baltikum och då ligger vårt nedrustade, allianslösa Sverige farligt nära att dras in.

Den militära spänningsnivån har redan ökat dramatiskt i Östersjöområdet. Och det är inte bara mot Sverige som den ryska stridsmakten uppträder flagrant provokativt i syfte att testa vår beredskap och injaga fruktan. Även övriga Östersjöländer utsätts för samma fientliga tryck.

Med Berlinmurens fall i november 1989 såg det ut som att världen tillhörde Wilson. I november 2014 är det långt ifrån självklart. USA är fortfarande den starkaste nationen med överlägsna försvarsmuskler.

Men ledarskapsförmågan lämnar mycket övrigt att önska. Det svidande nederlaget för Demokraterna i förra veckans kongressval, då Republikerna vann majoritet i både senaten och representanthuset, berodde till icke ringa del på missnöjet med president Barack Obamas svaga och tvehågsna utrikespolitik.

Symptomatiskt är att den amerikanska tidskriften Forbes nyligen för andra året i rad rankade Vladimir Putin som världens mäktigaste man, inte Obama.

Ett resolut amerikanskt engagemang på ett tidigt stadium hade möjligen kunnat hålla Putin i schack och avskräckt honom från värre äventyrligheter. Sorgligt nog saknades förutsättningarna.

Obamas svala intresse för Europa bäddade snarare för en utveckling i motsatt riktning. Vita husets oförståelse för Putinregimens natur, ambitioner och motiv gjorde inte saken bättre. Belysande är ett replikskifte under presidentvalskampanjen 2012, då republikanen Mitt Romney förklarade att Ryssland utgjorde USA:s största geopolitiska hot. Obama avfärdade Romney med en spydig hånfullhet: ”Åttiotalet ringde och ville ha sin utrikespolitik tillbaka”.

Den ignoranta nonchalansen har kostat Europa och USA dyrt.

I Mellanöstern har Obama saknat både vilja och strategi för att hantera det regionala sönderfallet efter den arabiska vårens krossade förhoppningar. Libyen är i totalt kaos. Militanta islamister har firat betydande triumfer i de praktiskt taget upplösta staterna Syrien och Irak.

De kärnvapenbesatta mullorna i Iran (ledande sponsor av Israelhatande terrororganisationer som Hizbollah) hotar att utnyttja situationen till att stärka sitt inflytande. USA kanske rent av tvingas tillåta Iran att spela en avgörande roll för uppnå någon slags regional stabilitet igen, trots den mardrömsaktiga draksådd det riskerar att innebära långsiktigt.

Andra svåra utmaningar är kommunisttyrannierna Kina och Nordkorea i Asien. Liksom moraset Afghanistan och kärnvapenstaten Pakistan, bägge plågade av fanatiska islamister.

I denna globala kraftmätning mellan frihet och förtryck är ett vacklande USA det sista vi behöver. Ska morgondagen vara Wilsons, eller ska världen dväljas i Lenins långa skugga av tyranni och terror? Frågan är lika giltig nu som för hundra år sedan.

Allians för missväxt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Dyrköpt försvarsläxa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/10:Corren.

Det allvarligaste hotet mot Sveriges säkerhet är klimatförändringarna och annan miljöpåverkan. Så löd partipolitikernas högsta visdom i den parlamentariska Försvarsberedningen år 2007.

Därmed kunde regering och riksdag fortsätta att intala svenska folket att det var helt i sin ordning att fortsätta försumma Försvarsmakten, vilket man sorglöst gjort ända sedan kalla krigets slut då den eviga freden (inom ”överskådlig tid” i alla fall) ansågs ha inträtt i vårt närområde. Scenariot passade politiker av alla kulörer som hand i handske.

Det kostar ju mycket skattepengar att hålla igång ett modernt militärt försvar som kan skydda landets territoriella integritet, hävda vår politiska suveränitet och bidra till stabilitet i Östersjöregionen.

Tänker man sig att detta ansvar som genom ett lyckligt trollslag blivit onödigt att axla framöver, finns istället massor av resurser att frigöra till välfärdsgodis åt väljarna. Symptomatiskt är hur både S- och M-ledda regeringar låtit urgröpa försvarsanslagen från cirka 2,4 procent av BNP 1992 till dagens 1,13 procent.

Dock tillfogade Göran Lennmarker (M), ordförande i ovan nämnda Försvarsberedning, en viktig brasklapp. Han menade att den auktoritära utvecklingen i öster var oroande och sa: ”Ett lackmustest är hur Ryssland agerar i förhållande till sina grannländer” (SvD 4/12 2007). Nog gav ”lackmustestet” utslag. Gång på gång.

Några exempel: 2008 anföll Ryssland Georgien. 2009 genomförde Ryssland manövern Zapad-09 i Östersjön där man övade en landstigningsoperation mot de baltiska staterna. 2011 lät Putin omvärlden förstå att Ryssland satsade på ett enormt upprustningsprogram. 2013 var det dags för Zapad-13, en jättelik offensiv maktdemonstration som vida överträffade Östersjömanövern fyra år tidigare.

2013 var också året för den famösa ”ryska påsken” då Putinregimen övade kärnvapenanfall mot Sverige med strategiska bombflygplan. En extremt fientlig handling.

Men det skulle dröja till våren 2014 och Rysslands annektering av Krim innan politikerna på allvar började reagera. Plötsligt föreföll det inte som någon vidare bra idé att Sverige saknade försvarsförmåga.

Nu kommer uppgifterna slag i slag om ryssarnas aggressiva beteende. Spioner som ägnar sig åt krigsförberedande aktiviteter inne i landet. Stridsflyg som kränker svenskt luftrum. Och sedan detta déjà vu från 1980-talet med ubåtsjakt inne i Stockholms skärgård.

Belysande är utrikesminister Margot Wallströms yrvakna kommentar i går: ”Jag tror att det här betyder att det finns ett väldigt stort hot. Det finns i Sverige, det finns runt Östersjön, i Östersjöländerna…”

Rimligen borde försvarsanslagen höjts tidigare, tyvärr bortsågs från vad lackmustestet indikerade. Å andra sidan har aldrig vård, skola och omsorg haft mer resurser. Så har politikerna valt att prioritera. Har några större väljarskaror protesterat? Icke.

Men gjort är gjort. Att bygga upp ett försvar värt namnet igen kommer att ta lång tid. Det bästa vi kan göra snabbt i denna situation är söka medlemskap i Nato. Dels för att visa vår beslutsamhet att värna Sveriges frihet och oberoende. Dels i syfte att stärka säkerheten i Östersjön och underlätta Natos möjligheter att försvara de utsatta baltstaterna.

Att smita från verkligheten är inte längre ett alternativ.

En kantstött stjärna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Ett revanschistiskt Ryssland som slagit sönder den europeiska säkerhetsordningen, bekrigar Ukraina, ockuperar delar av dess territorium, gör aggressiva markeringar mot Sverige och andra Östersjöstater.

Samtidigt i Mellanöstern: ett Irak som i praktiken upphört att fungera som land, ett Syrien där inbördeskrigets slaktande bara fortsätter utan slut och flyktingkatastrofen nått episka proportioner, en fanatisk religiös terrororganisation (Islamiska staten) som är på väg att destabilisera hela regionen.

Inte sedan kalla krigets dagar har sådana akuta utmaningar funnits att hantera i världspolitiken. Det är i denna situation som Sveriges nya utrikesminister gör entré med sitt första budskap: löftet att erkänna staten Palestina.

Som signal om vilka prioriteringar Sverige sätter främst när det brinner på den internationella scenen måste Margot Wallström onekligen ha förbluffat världen. Som inte detta vore nog för att väcka förvåning och förundran deklarerade hon i samma andetag att Sverige nu kommer att föra en ”feministisk utrikespolitik”.

Vad betyder det? Jämställdhetsplaner för fred? Kamp mot den geopolitiska könsmaktsordningen? Inte konstigt om andra länder får intrycket att den blågula nationen i Norden är på väg att förlora greppet om verkligheten.

Nej, Margot Wallströms återkomst till makten och härligheten kan knappast kallas en lysande triumf för varken Sverige eller Socialdemokraterna. Ringrosten, bristen på politisk takt och känsla, märktes redan under valrörelsen. På ett torgmöte i Sundbyberg skapade hon kontrovers genom att spontant påstå att Alliansen ”begått ett väpnat rån mot samhället”.

Omdömet klickade uppenbarligen, men att likna Reinfeldtregeringens skattesänkningar vid våldskriminalitet var så grovt att Stefan Löfven tvingades rycka ut och inför pressen bortförklara fadäsen som ett ”skämt”. Det må vara hänt. Fast ser Socialdemokraterna lika humoristiskt på diskrepansen mellan Wallströms förordande av höga skatter och hennes egen betalningsmoral?

Wallström är nämligen stenrik och inget fel i det. Som EU-kommissionär drog hon in närmare 27 miljoner kronor i lön. Efter avgången fick hon därtill en årlig pension på drygt 1 miljon kronor. Brysselfrälsets inkomstskatt är dock marginell, varför Sveriges EU-parlamentariker frivilligt har begärt att bli beskattade efter svenska förhållanden i syfte att undgå besvärande kritik på hemmaplan.

Men som debattören Klas Hjort avslöjade i Svensk Tidskrift 3/10 har Wallström valt stoppa in rubbet på sitt eget bankkonto istället – trots att hon retoriskt bekänner sig till Socialdemokraternas uppfattning att ”skatt är häftigt”.

Att hon senare lät värva sig till Svenska Postkodlotteriet, som hamnade i blåsväder när det framkom att bara en tredjedel av lotteriets intäkter delades ut till välgörenhet, reser ytterligare frågetecken kring Wallströms omdöme.

Kanske borde S låtit drömmen om hennes politiska comeback stannat vid en dröm.

Med ryssen runt knuten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/10:Corren.

”Regeringen tillträder i en mycket orolig tid”, sa Stefan Löfven i sin regeringsförklaring. Ja, det kan man utan vidare konstatera. Rysslands militära aktivitet i Östersjöområdet blir allt provokativare, hotfullare och aggressivare.

Bara sedan ”ryska påsken” förra året, då stormakten i öster överraskade Sverige med simulerande anfall med tunga bombplan mot vårt territorium, har ett flertal allvarliga incidenter inträffat.

Ryskt stridsflyg har bland annat kränkt svenskt luftrum vid Öland, demonstrativt övat söder om Skåne och upprepade gånger markerat hårt mot svenska signalspaningsplan som rutinmässigt spejar över internationellt vatten i Östersjön. Där har också Ryssland genomfört avancerade offensiva manövrar med kombinerade sjö- och flygstridskrafter.

Samtidigt har den ryska spionageverksamheten på svensk mark intensifierats. Säpo varnade i våras: ”En del av det här tolkar vi som förberedelser för krig, eller för hot om väpnat våld, mot Sverige” (SvD 7/4). Det var första gången sedan kalla krigets slut som vår underrättelsetjänst pekade ut Rysslands militärmakt som en direkt fara för nationen.

Detta handlar knappast om att Putin laddar för en fullskalig ockupation i Sovjetstil, något sådant tror ingen på för Sveriges del. Men det ökande trycket indikerar att ryssarna vill skaffa sig herravälde över det strategiskt viktiga Östersjöområdet och skrämma Sverige till anpassning och underkastelse.

Vi ska helt enkelt hålla oss på vår kant och inte ens fundera på att sticka upp. Att utveckla ett fullfjädrat försvarssamarbete med Nato ska vi definitivt inte tänka på.

Tyvärr spelade Löfven ryssarna i händerna när han i regeringsförklaringen uttryckligen avvisade ett svenskt Natomedlemskap. Istället pratade statsministern i de gamla vanliga fluffiga termerna om en närmare samverkan med EU, FN och inom Norden.

Han upprepade den ensidigt deklarerade solidaritetsramsan att Sverige inte kommer att vara passivt om ett land i EU eller Norden angrips, och att ”vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”.

Men så länge vi förblir militärt allianslösa finns, i motsats till förhållandet inom Natokretsen, självfallet inga garantier om någonting. Och vad ska vi komma till undsättning med om Putin exempelvis iscensätter en Krimliknande operation mot de redan idag pressade baltiska staterna? Och vad gör vi om ryssarna i samma veva tar Gotland, nyckeln till Östersjön, i syfte att hindra övriga Nato från motåtgärder?

Sveriges militära förmåga är deprimerande otillräcklig. Vilket i kombination med oviljan att öppna för inträde i västalliansen undergräver säkerheten för samtliga våra grannländer. Men Putin skrockar nog nöjt och glatt.

Något av en tröst är dock att Peter Hultqvist blivit ny försvarsminister. Denne stabile gråsosse har i sin tidigare roll som ordförande i försvarsutskottet visat en klarsyn och realism som inte sällan stått i kontrast till Alliansregeringens mera sorglösa hållning.

Låt oss hoppas att han i denna mycket oroliga tid kan få lite bättre ordning på det försummade försvaret igen.

Kan Löfven hålla gränsen som Fälldin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

Hösten 1981. Kalla kriget är frostigare än på länge. Ryssarna har nyligen invaderat Afghanistan. Stormaktsrelationerna mellan USA och Sovjetunionen är urusla.

Det tuffare världsläget återspeglas i Östersjön, där den ryska aktiviteten blivit mer omfattande och konfrontatorisk. Sverige är neutralt. Men hamnar ändå i brännpunkten när en kärnvapenbestyckad sovjetisk ubåt, U-137, grundstöter inne på militärt skyddsområde i Karlskrona.

Plötsligt befinner sig Sverige i en politisk och militär kraftmätning med Moskva som varar i tio omskakande dygn. Sovjet vill gå in och hämta ubåten. Blankt nej. Statsminister Thorbjörn Fälldin faller inte undan, utan tar kylig och lugn kommando. Oppositionsledarna Palme (S) och Adelsohn (M) hålls hela tiden noggrant informerade, vilket skapar enighet kring regeringens linje.

Samtidigt pågår ett diplomatiskt och militärt nervkrig under förhandlingarna med Sovjet. Sverige fruktar ett fritagningsförsök, ryssarna har en hotande armada beredd till sjöss. När fartygen närmar sig får Fälldin frågan från ÖB vad försvaret ska göra. Fälldin ger blixtsnabbt ordern: Håll gränsen!

Dramat får till sist en fredlig upplösning. Idag vet vi dock att Sverige var mycket närmare en skarp konflikt än vad allmänheten då förstod. Fälldin räddade spelet genom att dels samla nationen bakom sig inrikespolitiskt, dels sätta sig i respekt hos Sovjet genom att vägra kröka rygg och äventyra den svenska integriteten.

Med Putin och Ukrainakrisen är det som kalla kriget gjort comeback runt Sveriges knutar. Under kommande år kan en situation uppstå där vår statsminister sätts under lika hårt tryck som en gång Fälldin. Vad händer om regeringschefen heter Stefan Löfven? Personligen en sympatisk man.

Men påtagligt orutinerad som politiker i högsta divisionen. Ingen kan säga att han klarat valrörelsens stresstest särskilt väl. Knuffen mot Annie Lööf i TV4:s partiledardebatt är symptomatisk.

När Löfven blir pressad avslöjas ett tydligt beteendemönster. Han famlar, snubblar på orden, ilsknar till, agerar irrationellt. I grunden tecken på osäkerhet och bristande karaktärsstyrka i rollen som statsministerkandidat. Vad gör han om telefonen ringer i Rosenbad och ÖB kräver ett akut besked?

Sätt kraft bakom orden

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 4/9:

Inledningsvis den goda nyheten. Alliansen försökte under gårdagen sätta försvarsfrågan i valrörelsens centrum. De fyra borgerliga partiledarna gjorde ett gemensamt utspel på DN Debatt, förklarade i ordalag som ingen kunde missförstå att Rysslands aggressiva uppträdande är djupt oroande och lovade ökade anslag till det svenska försvaret.

Utmärkt. Det mest fundamentala uppdrag en regering har är att värna nationens säkerhet. Äventyras den, äventyras allt annat. Med den mörknande hotbilden i vårt närområde kan det inte nog understrykas hur viktigt det är att väljarkåren medvetandegörs om vad som står på spel.

Sedan den mindre goda nyheten. Alliansen har inte mycket att sätta bakom orden: 300 miljoner kronor ytterligare om året fram till 2018. Det motsvarar ungefär sju promille mer i försvarsbudgeten. Bättre än noll förstås, om det kan vara någon tröst. Sanningen är dock att vår beredskap aldrig varit så deprimerande usel som just nu.

1989, kalla krigets sista år, satsade Sverige 2,4 procent av BNP på försvaret. Därefter beslutade regering och riksdag, i bred enighet, att fred kring våra gränser gällde för överskådlig framtid. Konsekvensen blev att försvarsbudgeten idag halverats till 1,2 procent av BNP, minst i Norden.

Vi har också Nordens minsta försvarsmakt, dessutom främst organiserad för insatser i Långtbortistan. Som ÖB påpekat, skulle militären endast klara att försvara Sverige under högst en vecka mot ett angrepp, riktat mot ett begränsat mål (läs Stockholm, resten av landet lämnas i praktiken åt hemvärnet).

Men! Detta under opitimistisk förutsättning att försvaret först får ordning på personalrekryteringen och tillförs 3-4 extra miljarder kronor mellan 2015-2019. Blir det skarpt läge imorgon, gud förbjude, är den aktuella försvarsförmågan alltså obefintlig.

Vi skulle tvingas kapitulera i stort sett direkt, motståndet kan i realiteten bara bli symboliskt. Vilken respekt för svensk suveränitet och oberoende väcker det hos ett Ryssland som har ökat sina militärutgifter dramatiskt sedan 2008 och har kapacitet att mobilisera soldater i miljoner?

Ukrainakrisen är illa nog, men glöm heller inte att Ryssland militärt sett dominerar i Östersjön och är mycket aktiva. I studien Ryska elitförband (2013) skriver Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal:

”Ryssland arrangerar numera lika många militärövningar som under sovjetisk tid, inklusive oanmälda storövningar för elitförband. Många av de soldater som övar i dag är, till skillnad mot gårdagens, välbetalda och stolta yrkessoldater medan officerarna ofta har stridserfarenhet från Afghanistan, Tjetjenien och Georgien”.

Inte konstigt att Sverige tyr sig till Nato så långt det överhuvudtaget går. Eller som Alliansregeringens partiledare uttrycker det i sin DN Debattartikel: ”Med ett alltmer hotfullt Ryssland ökar behovet av ett starkt och enat Europa. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra”.

Men utan Natomedlemskap saknar Sverige det som verkligen räknas: försvarsgarantier. Och ingen säkerhet värd namnet kan byggas på dagens lösa sand. Den regering vi väljer den 14 september ska ta nästa försvarsbeslut 2015. Kommer den regeringen vara beredd att göra vad situationen kräver?