Kategoriarkiv: Ryssland

Nikolaj II – Putins mardröm

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/3:

I Ryssland kokade missnöjet. Kriget gick uselt, skriande matbrist och social nöd rådde, avskyn mot den korrumperade och autokratiska makteliten tilltog. En demonstration av hungriga kvinnliga arbetare i huvudstaden Petrograd februari 1917 – mars enligt västerländsk tideräkning – tände gnistan till fullskaligt uppror.

Tsar Nikolaj II tvingades abdikera. En provisorisk regering övertog styret och utvecklingen till en liberal demokrati skymtade. Hoppet grusades tyvärr bara några månader senare. Lenin gjorde slut på den nyvunna friheten i en statskupp, slog det ryska folket i bojor långt värre än tsarens och skapade världens första totalitära terrorvälde: Sovjetunionen.

100-årsminnet av februarirevolutionen har i våra dagars Ryssland mötts med påfallande dämpade reaktioner från officiellt håll. Det är inte konstigt om Kreml finner denna omvälvande historiska händelse problematisk att hantera.

Vladimir Putin, själv en produkt av Sovjetsystemet, vill återknyta till supermaktsepoken under kalla kriget då det kärnvapenbestyckade röda imperiet utmanade USA om världsdominansen. Samtidigt bedriver hans regim en reaktionär nationalkonservativ politik med starka drag av nostalgi över det gamla tsardömet.

Det ryska hus som Putin byggt tornar fram som en märklig oxymoron, ett slags skendemokratiskt tsaristiskt Sovjet. I den ekvationen passar februarirevolutionen definitivt inte in. Folkiga resningar mot makten är regimens största skräck.

Vi såg exempel på detta 2012 när omfattande ryska gatudemonstrationer mot Putins valfusk-comeback till presidentposten kvästes med våld och massarresteringar. Samma sak när folket i Ukraina 2013-14 fick nog av sin regerings ryssvänliga politik. Protesterna på Majdantorget i Kiev som blev presidenten Viktor Janukovytjs fall såg Putin som ett hotfullt förebud om sitt eget.

Svaret är allom bekant: ockupation av Krim och lågintensivt krig i östra Ukraina. Det utrikesäventyret, liksom Rysslands intervention i Syrien, fick Putins popularitetssiffror att stiga på hemmaplan.

Men omvärldens sanktioner i kombination med oljeprisraset på världsmarknaden har kvaddat den ryska ekonomin. Vanliga ryssar har fått det kämpigt och med det allt svårare att tåla elitens iögonfallande korrupta lyxliv. Över hela Ryssland har det nu varit massdemonstrationer mot regimen och rop på frihet.

Är det februarirevolutionen 2.0 vi ser början på? Realistiskt sett inte. Än sitter Putin säker i sadeln. Men gissa om Nikolaj II:s öde lär spöka för honom! Och genom detta utslag av poetisk rättvisa får man väl säga att hundraårsminnet högtidlighålls på ett passande sätt.

Putin tar hem spelet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Det går inte att blunda för att den ryska energijätten Gazprom är ett maktinstrument i Putinregimens händer. Gasledningsprojekten Nord Stream 1 och 2 i Östersjön tjänar Kremls postsovjetiskt imperialistiska ambitioner. Västeuropa görs mer beroende av ryska energileveranser. EU blir därmed än sårbarare för Putins splittrings- och utpressarpolitik.

Samtidigt bidrar gasledningarna till att Ryssland kopplar ett starkare grepp om den strategiskt viktiga Östersjöregionen. Dessa pipelines är revirmarkörer i havet, ledningarna och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. En förträfflig ursäkt för Ryssland att trappa upp sin redan mycket påtagliga, aggressiva militära närvaro.

Det var illa att Alliansregeringen 2009, i skuggan av Georgienkriget dessutom, lade sig platt för Kreml och motståndslöst accepterade bygget av Nord Stream 1. Det innebar bland annat att Gazprom tilläts utnyttja blekingehamnen i örlogsbasen Karlskrona för att bunkra upp 14 300 rörledningsdelar (varje rör var 12 meter långt och vägde 23 ton, det säger något om projektets omfång).

Marint känsligt område för svensk del? Herregud! Minns bara var den beryktade sovjetiska ubåten U137 gick på grund någonstans under kalla krigets åttiotal…

När skuggan nu fallit än tyngre och mörkare från Rysslands ockupation av Krim och krigande i östra Ukraina, har det blivit dags för Nord Stream 2. Ingen har undgått att säkerhetsläget drastiskt försämrats. Därför har heller inte Löfvenregeringen kunnat agera lika viljesvagt mot Putin som Alliansen gjorde förra gången.

Man lyckades nyligen övertala lokalpolitikerna på Gotland att inte sälja ut Slite hamn till ryssarna på samma sätt som blev fallet med Karlskrona några år tidigare. Eller övertala, förresten. Krasst handlade det snarare om att regeringen fick muta gotlänningarna med skattebidragspengar (”statlig kompensation”) för att de skulle förmås att backa.

Men regeringen har inte kunnat rubba makthavarna i den lilla landsorten Karlshamn från att för lockande rubelmiljoner låta Gazprom använda svenskt territorium för bygget av Nord Stream 2. Under tisdagen röstade kommunens majoritetskoalition – Socialdemokraterna, Liberalerna och Centern – precis som ryssarna önskat.

Inga försök till ansiktsräddande politikersnack kring detta kan dölja den faktiska konsekvensen: Kreml är enbart att gratulera som får ett potentiellt brohuvud mitt i Blekinge, nästgårds flottans Karlskrona.

Hur är det möjligt att en sådan situation kunnat uppstå?

Något måste vara allvarligt sjukt när vitala nationella säkerhetsintressen i orostider kan åsidosättas så här av en ansvarslös kommunstyrelse, medan regeringen fåraktigt tvingas skylta inför världen med neddragna brallor.

Vad sänder det för signal om Sverige? Inte lär respekten för statens förmåga att sköta sina kärnuppgifter och värna vårt konungarikes integritet öka direkt.

Sent vaknar syndarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Karlis Neretnieks? Det är inte vem som helst. Han är en av Sveriges främsta militära experter, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare rektor på Försvarshögskolan.

Han har återkommande varnat för den ryska strategin att flytta fram positionerna i Östersjöområdet och vilket hot det innebär för Sveriges säkerhet. Och nu var måttet rågat.

”De tänker inte längre än vad näsan räcker”, röt han i Aftonbladet den 6 december. Måltavlan för upprördheten var lokalpolitikerna på Gotland och i Blekinge, som frestas att sälja sig för ryska rubel genom att hyra ut hamnarna i Slite och Karlshamn till bygget av Nord Stream 2 – det jättelika gasledningsprojektet i Östersjön med Kremlkontrollerade Gazprom som huvudägare.

”Vi ska inte underlätta rysk verksamhet i områden som är militärstrategiskt viktiga. Det gäller så väl Gotland som Karlshamn”, sa Karlis Neretnieks och fördömde naiviteten. Överbefälhavare Micael Bydén var heller inte glad.

Tidigare under hösten hade han, oroad av den ryska upptrappningen i regionen, gett en rak order till ett skyttekompani som övade på Gotland att stanna permanent. Den reella tröskeleffekten av detta är kanske begränsat imponerande. Men det visade ändå att Försvarsmakten, givet sina snålt tilldelade resurser, gjorde vad den kunde i syfte att höja beredskapen på ön.

Att lokala politiker i det läget villigt skulle bjuda in Ryssland till potentiellt värdefulla militära brohuvuden på svenskt territorium var rena galenskaperna. Det utmanade inte bara egna vitala nationella intressen. Utan skulle även vara en provokation mot våra utsatta grannländer i östra Europa, främst baltstaterna, som protesterat mot gasledningen och de äventyrligheter projektet medför: energipolitiskt, militärt, säkerhetsmässigt.

Bara en sådan sak att göra EU ännu mer beroende av gas från en ivrigt upprustande stormakt, som nyligen ockuperat Krim och som de facto bedriver krig i Ukraina, är bortom allt förnuft.

Att den svenska Löfvenregeringen länge hukade undfallande i Nord Stream-frågan är knappast smickrande, och inte vad man borde kunna begära av människor som begärt förtroendet att ansvara för rikets styre. Men till sist klev regeringen ut ur dimman och levererade beskedet: hamnarna i Slite och Karlshamn bör inte upplåtas åt Putins ombud. De lokala makthavarna backade.

Beslutet är förstås det enda rimliga och en viktig signal om att den politiska sfären kommit i fas med försvaret – i alla fall på den här punkten.

Dock är det lätt att instämma i kritiken från Hans Wallmark (M), ledamot i försvarsutskottet: ”Jag menar att man långt tidigare borde ha påbörjat processer både i Sverige och i Europa för att driva opinion mot Nord Stream 2. Därför att det är inte i Sveriges, Europas eller Östersjöområdets intressen”.

Fast det uttalandet ackompanjeras samtidigt av klirret från stenar i glashuset. Vad var borgerligheten när Nord Stream 1 skulle byggas? Jo, i regeringen som 2009 lade sig helt platt för Rysslands begäran, trots att varningarna för denna första gasledning – icke minst i ljuset av Putins Georgienkrig 2008 – var nära nog identiska med den andra som idag är aktuell.

Sent vaknar svenska syndare oavsett politisk kulör, tydligen.

Det nakna Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

En tydlig sänd signal. Obama och Löfven var sammansvetsade. Hade Putin tankar på farliga äventyr i Östersjöregionen skulle han få veta att USA helhjärtat backade upp Sverige och övriga utsatta länder i området.

”Vi är enade i vår oro över Rysslands alltmer växande aggressiva militära närvaro”, deklarerade Obama med Löfven vid sin sida i Vita huset. Ingen idé för Moskva att hoppas på framgång genom hot, skrämsel och splittring här inte!

Detta var i maj och Löfven kunde vara nöjd, väldigt nöjd, med sitt besök hos världens mäktigaste man. I honom hade Sverige en kassaskåpssäker vän nu när det mörknade betänkligt vid horisonten hemma. Inför pressen kostade till och med Obama sig på ett skämt. ”Vi var egentligen överens om för mycket för att mötet skulle bli intressant”, skrattade presidenten.

Vem skrattar i dessa dagar? Knappast Löfven, antagligen Putin. Obama är strax historia. Donald Trump tar över Vita huset i januari. Den fasta bastion som Löfven lutat sig mot och satsat på tycks därmed blivit till grus och sand.

Löfvens säkerhetspolitiska linje är inte ny. Snarare har han trampat vidare i Tage Erlanders gamla fotspår. Sverige ska vara alliansfritt, inte underteckna några garantier om gemensamt försvar med andra. Däremot lägga sig nära Nato och i ömsesidigt strategiskt intresse odla intima relationer med USA.

Under kalla kriget skedde det i illa dold hemlighet, sedan allt öppnare och Löfvens regering har tagit Sverige ungefär så långt man kan komma på det spåret.

Med Trumps oberäknelighet, isolationistiska reflexer, Putinvänliga inställning och Natoskeptiska hållning är spårets vansklighet synat och kraschen in i återvändsgränden överhängande.

Natomedlemmarna har åtminstone glasklara avtalsenliga förpliktelser att peka på, som i decennier utgjort grundbulten i den europeiska säkerhetsordningen. Brottet vore rena München 1938 om Washington ensidigt drog sig ur. Vi har ingenting, mer än en uppenbarligen naiv klockartro på att USA ständigt ska vara vår store starke, skyddande kompis när Ryssland bråkar på skolgården.

Att USA istället skulle vilja bli polare med den där allt mer utmanande flåbusen? Det har inte ingått i vår föreställningsvärld.

Ingen krets av garanterade Natovänner i Europa har vi heller. Och de egna knytnävarna räcker inte långt, då vi i tidigare bred politisk lättsinnighet beslutat att Sveriges nationella försvar är en i stort sett onödig utgiftspost.

Nakna står vi medan det börjar blåsa kallt. Rysligt kallt.

Om kriget kommer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

Att Ryssland länge uppträtt hotfullt mot de baltiska Natoländerna och betraktat dessa tidigare sovjetrepublikers suveränitet med ungefär samma illa dolda respektlöshet som Ukrainas – ja, det visste vi ju.

Och att den militaristiska Putinregimen ivrigt upprustat, ändrat Europas gränser med våld och odlat en konspiratorisk bild av väst som Rysslands nemesis – ja, det visste ju vi också. Men att detta skulle hända! Det kunde väl ingen på allvar tro!

Här sitter vi i godan ro och så går det knappt att komma ut på internet, datorerna är som knäppa. Plötsligt har en massiv attack mot Sveriges IT-system lamslagit grundläggande samhällsfunktioner och nyhetsförmedlingen är för ett tag mycket knackig. Många rykten och obekräftade uppgifter är i svang. Sedan börjar situationen bli förfärande tydlig.

Delar av Stockholm står bokstavligen i lågor efter ett ryskt militärt angrepp. Men det var bara en avledande operation i syfte att locka Försvarsmakten att skyndsamt omgruppera alla sina (tyvärr bristfälliga) resurser dit.

Från vad som först såg ut som harmlösa civila transportfartyg har ryssarna blixtlandsatt militär trupp på Gotland. Hemvärnsmännen gjorde en heroisk insats och sköt skarpt med vad som fanns till hands, men blev snabbt oskadliggjorda av ryssarna som monterade upp batterier med luftvärnsrobotar på ön.

Samtidigt överrumplas Blekinge av ryska förband som där installerar robotpjäser för sjömål. Genom att flytta fram positionerna på detta vis har Ryssland säkrat sitt egentliga byte: Baltikum. Östersjön är nu mer eller mindre låst för Natos undsättande marin- och flygstridskrafter.

Innan Nato förmått kämpa ner den effektiva eldspärren baserat på ”lånat” svenskt territorium, har Ryssland redan hunnit ta ett fast grepp om de tre baltstaterna. I praktiken är Baltikum lika förlorat som Krim. Och Sverige befinner sig i krigstillstånd för första gången sedan 1814…

Nej, detta har naturligtvis inte hänt, tack och lov. Scenariot bygger på en föredragning av Karlis Neretnieks, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare chef för Försvarshögskolan, om vad vi rimligen kan räkna med skulle kunna hända – i värsta fall.

Sannolikheten att det verkligen händer? Liten, kanske försumbar. Men som Horace Engdahl illusionslöst uttrycket det: av allt att döma är krig mänsklighetens framtid. Tecknen idag tycks dessvärre inte motsäga honom.

Vore det då inte bra med ett välrustat svensk försvar? Samt att vara med i Nato så vi gemensamt kan krigsplanera förebyggande åtgärder mot scenarion som ovan?

Vi vet ju att omvärldsläget knappast är så rosigt som vi helst skulle önska. En hygglig brandförsäkring vet vi också är dumt att stå utan.

Slutsats? Skicka in svaret till din riksdagsman som beslutar i frågan.

Hur kan vi säga nej?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?

Pressfrihet under tryck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Ben Bradlee var den legendariskt tuffe chefredaktören på Washington Post, tidningen som (länge ensam och i hård motvind) bidrog till att rulla upp Watergateskandalen vilken fick president Nixon på fall.

En mer mjukryggad kollega kritiserade Bradlee en gång för att framstå som alltför arrogant. Bradlee blev inte svaret skyldigt: ”Du låter som en av de redaktörer som syftar till att smöra för dina kompisar i samhället och ge dem vad de vill ha. Ingen kommer att kalla dig arrogant på det sättet. Ingen kommer att kalla dig tidningsman heller”.

Om än osminkat och en smula rått uttryckt, fångade Bradlee i ett nötskal pressens credo och uppgift. Att inte gå i några maktintressens ledband. Att värna konsekvensneutraliteten som publicistisk princip. Att stå för en självständig, oberoende, grävande och trovärdig nyhetsrapportering i inga andras tjänst än läsarnas.

Om någon potentat uppfattar sånt som ”arrogant” må det vara hänt.

Nixon exempelvis hatade Washington Post i starkare termer än så. Det är begripligt. Tidningens envishet spräckte ju Vita husets mörkläggningsförsök av Watergateinbrottet och drog fram Nixonadministrationens skumraskaffärer i ljuset.

Gissningsvis är Dagens Nyheter inte heller direkt älskad av Riksrevisionens höga chefer, efter DN:s nyligen avslöjade korruptionshärva inom den myndighet som ska vara hederlighetens bastion i det officiella Sverige.

Utan det fria, granskande, obekväma ordet vissnar demokratin och det öppna samhället sluts.

Dessvärre lever vi i en oroande tidens trend av ansatt pressfrihet. I USA har presidentkandidaten Donald Trump och hans värsta supportrar gjort till en sport att hetsa, hota och uppvigla mot journalister som följer hans kampanj.

I Turkiet har Erdogans klappjakt på reportrar tilltagit dramatiskt och redaktioner har stängts på löpande band. I Putins Ryssland är det fria ordet mer eller mindre dött.

Även i EU finns allvarliga varningstecken. P1-programmet Medierna rapporterade den 30/7 hur regeringarna i Ungern, Kroatien och Polen systematiskt stryper utrymmet för den oberoende journalistiken i sin strävan efter regimvänligare ”nyheter”.

I Sveriges riksdag har vi ett stort parti – SD – som odlar konsekvent avsky mot den självständiga pressen och ser yrkesverksamma journalister som fiender.

Gemensamt för krafter som dessa är att inga Ben Bradlees ska finnas i deras samhällen. De vill bara ha lojala kompisar i media. Pressen ska vara kontrollerad, styrd och vinklad efter deras önskemål för att göra människor fogligare, underdånigare, och mottagligare för politiserad propaganda. De vet att demokratins hörnsten är informerade medborgare som tillåts att tänka själva.

Därför är den fria nyhetsförmedlingen, det oavhängiga ordet, idag viktigare att försvara än på väldigt länge.

Benjamin C Bradlee

Ben Bradlee. Chefredaktör för Washington Post 1968-1991.

De nya axelmakterna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

”Min käre vän Vladimir”, löd omkvädet från sultanen vid besöket hos tsaren i tisdags. Tills helt nyligen var relationerna mellan Turkiet och Ryssland ordentligt frostiga, efter att regimernas intressen hamnat på kollisionskurs i Syrienkonflikten.

Rent fientligt blev läget i november förra året, när turkarna sköt ner ett av de ryska stridsflygplan som Putin skickat till sin blodsbesudlade kollega Bashar al-Assads stöd i inbördeskriget. Men handelsförbindelserna som då bröts ska återupptas igen.

Omsvängningen kom fort. Tidigare i somras grep Recep Tayyip Erdogan tillfället att be Vladimir Putin om ursäkt för det nedskjutna planet, och Putin var fingerfärdigt tajmad att snabbt bedyra Erdogan sina sympatier efter det misslyckade kuppförsöket mot honom den 15 juli.

Veckans toppmöte i St Petersburg bekräftar tövädret. ”Jag tror att våra relationer blivit ännu starkare”, meddelade Erdogan nöjt. Kanske ser vi här en olycksbådande slags axelmaktsallians i vardande.

Putin och Erdogan är till mycket av samma skrot och korn. Presidenter är de bägge till namnet, moderna varianter av sultan respektive tsar är i praktiken en mer rättvisande titulatur. Ursprungligen har de haft ett folkligt mandat som tagits till intäkt för att utveckla en allt auktoritärare, maktfullkomlig ledarstil.

De sätter likhetstecken mellan sig själva och staten, mänskliga rättigheter nonchaleras, oppositionella tystas, journalister och författare ska veta hut, en belägringsstämning av lömskt intrigerande fiender såväl inom som utom riket piskas upp.

I Erdogans fall har statskuppförsöket blivit ett lägligt carte blanche att kasta masken och dra åt tumskruvarna. Inte konstigt att dessa tvillingsjälar återfunnit varandra och säger att deras mellanhavanden i Syrien nog kan redas upp.

Men det är naturligtvis större saker som spelar in. Erdogans beteende gör Turkiets gamla ambitioner att kvala in i EU omöjliga och skapar spänningar i Natoklubben där landet är en viktig strategisk medlem.

Att luta sig mot Putin kan vara ett skrämskott i syfte att hålla väst medgörligt och inte starta något obekvämt bråk om Erdogan tyranniska sätt att sköta sina affärer på hemmaplan.

Det kan också vara början på en tyngre omorientering österut, trots att Turkiet inte minst ekonomiskt borde ha långt större skäl att stå på hygglig god fot med EU och USA. Men vem vet hur en man som Erdogan kalkylerar?

Putin å sin sida gläds förstås åt att ytterligare kunna splittra ett redan försvagat Europa och ställa till oreda i Natofronten, vilket tjänar hans revanschistiska mål för Ryssland. Vad än fortsättningen blir, är sultanens och tsarens omfamning knappast lovande för dem som önskar en mindre osäker värld att leva i.

De mörka molnen hopas

Publicerad den av
Svara

Moln

Skrivit i Corren 21/6:Corren.

I flera år hade de militära spänningarna ökat i Europa. En tyrannisk stormakt upprustade intensivt och började ockupera sina grannars territorium. Valhänta försök att avvärja hotet misslyckades.

Slutligen signalerade kontinentens tongivande, men militärt försvagade demokratier motvilligt att vidare aggression inte kunde tolereras. För sent. Storkrig utbröt.

En vårdag skedde ett överraskande blixtanfall mot Norden. Sverige, som i praktiken lagt ner försvaret efter att tursamt undkommit den senaste världsomspännande konflikten, fick brådstörtat samla ihop vad som fanns kvar av militära resurser.

Publicisten Gustav von Platen ger i sina memoarer en talande bild av situationen, när han som värnpliktig soldat var inkallad i Skåne medan Nazityskland invaderade Danmark och Norge 1940:

”Vår beredskap var god, hade Per Albin sagt, men sanningen är att den var usel. Arméns vapen var antikverade, vi infanterister lunkade tungt lastade fram längs vägarna, trossen var hästanspänd, i den mån inte kokvagnar och ammunitionskärror kunde transporteras på inhyrda lastbilar. Av pansarvärnskanoner fanns bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistolen var ett kuriosum och ytterst få hade någon ammunition till den – svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till en veckas krigföring. I gryningen den 9 april var våra gränser lika oförsvarade som Danmarks. I hela Skåne fanns det förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några kanonavdelningar med bara ett fåtal pjäser”.

Spola fram historien till 2016. Nog finns väsentliga skillnader mellan nu och då, Putinryssland är inte Hitlertyskland. Men likheterna i omvärldsläget är ändå tillräckliga för att bli besvärande. I denna stund har den redan höga europeiska spänningsnivån efter det ryska överfallet på Ukraina skruvats upp ytterligare.

Utan förvarning har Ryssland precis satt sina förband inom samtliga militärdistrikt (inkluderat beredskapsreserven) på krigsfot i den sannolikt väldigaste mobiliseringsövning som vi sett sen Gud vet när.

Siffror är hemliga, men det kan handla om över två miljoner man som satts i rörelse. Kreml anklagar sin vana trogen USA och Nato (som nyligen samövat i Östersjöregionen) för att ha provocerat fram detta dramatiska steg.

”Ryssland tvingas ta till svarsåtgärder både politiskt, ekonomiskt och militärt. Dessa åtgärder bland annat i Baltikum, bygger på Rysslands nationella säkerhetsstrategi som godkändes av den ryske presidenten i slutet av 2015”, heter det från ryska säkerhetsrådet (Tass 20/6).

Man ska förvisso inte vara alarmistiskt. Dock kan väl ingen direkt känna sig lugnare av detta fortsatt upptrappade vapenskrammel. Johan Norberg på Försvarets forskningsinstitut säger: ”Ryssland bygger förmågan att bedriva storskaliga krig… Hur kan då Sverige hantera den här typen av stora saker som Ryssland förbereder sig för?” (DN 20/6). Bra fråga.

Ett ryskt anfall mot baltstaterna, med blixtbesättning av Gotland för att skära av Nato i Östersjön, är ett välbekant skräckscenario som tyvärr inte kan uteslutas framöver. Det är bara att beklaga att vår egen försvarsförmåga relativt sett inte är mycket bättre än på Gustav von Platens tid.

Allierade har vi inte heller. Och de flesta europeiska Natoländer har länge, liksom vi, nonchalerat behovet av ordentliga försvarsanslag. Be en bön för att USA är ståndaktigt.

Extremister mot Nato

Publicerad den av
Svara

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.