Pukor, men knappast trumpeter

Socialdemokraterna i Karlskrona har fått ett nytt batteri lagom till valet. Rocktrummisen Hempo Hildén, som bott i stan under ett antal år, siktar nu på en karriär inom arbetarrörelsen. 

Till SVT:s Blekingenytt säger han förhoppningsfullt: 

”Jag tror att jag kan göra en insats i Karlskrona kommun på kultursektorn. Kulturnämnden vore jättekul att vara med i och kanske vara med och påverka och så”.

Tveksamt dock om det är någon slagkraftig rekrytering. De borgerliga partierna är sannolikt gladare än Socialdemokraterna. Att få den lätt sjövilde Hempo att hålla takten i politiken lär inte bli en dans på rosor. 

Intressant toppmöte

”I chose Vladimir Putin, Robert Mugabe and Britney Spears…

The idea was that I would have an enlightening chat with Mr. Prime Minister of Russia (erstwhile and future president) whilst Britney and Robert could find a distant palm under which to sit and explain themselves to each other.”

Ian Gillan, sångare i Deep Purple, om vilka tre historiska figurer han skulle välja att tillbringa tiden med på en öde ö (Caramba!). 

KISS tvålar till dig

Allt går att sälja med mördande reklam, sjöng Ulf Peder Olrog på 40-talet.

Numera går allt att sälja med mördande rock and roll. Åtminstone om det rör den amerikanska monstergruppen KISS.

De nöjer sig inte med att fokusera på kärnverksamheten. Åh, nej. Att bara kränga skivor och konsertbiljetter är blott för visionslösa amatörer. KISS har blivit ett skolexempel på vilka lukrativa möjligheter rockmusiken erbjuder till framgångsrik marknadsdiversifiering. 

Cornflakes, kondomer, likkistor. You name it.

KISS är ett veritabelt varuhus av det mest skilda produkter. Senaste nytt i sortimentet: tvål.

Endast 5,95 dollar!

Passande KISS-låtar att sjunga i morgonduschen blir framöver Detroit Soap City, Rock’n’ Soap All Nite, Hotter Than Soap, Creatures of the Soap, Soap it Up, God of Soap och Soap Was Made For Lovin’ You

Köp gärna gruppens eget duschdraperi också (24,95 dollar):

Samt givetvis badhandduken (24,95 dollar):

Komplettera med en stilren badanka (11,99 dolllar):


Fräschare start på dagen kan du inte få. Hela tvål- och badrumskittet finns att beställa här och här.

För övrigt skulle det inte förvåna om KISS-butiken snart även säljer konserverad gröt. Garanterat hemlagad i Gene Simmons demonkastrull.

Vatikanen ”förlåter” Lennon – för tredje gången

John Lennons uttalande om Beatles’ förhållande till Jesus är en ständigt levande klassiker. Det kan vi inte minst tacka katolska kyrkan för, som fortfarande glatt håller grytan kokande. Av skilda skäl. 

Alltihop började med en längre intervju av Lennon i den brittiska tidningen London Evening Standard den 4/3 1966. Beatlesikonen, som nyss hade läst en del om religion hemmavid, gjorde då följande reflektion om kristendomen i det moderna samhället: 

”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue with that; I’m right and I will be proved right. We’re more popular than Jesus now; I don’t know which will go first – rock ‘n’ roll or Christianity. Jesus was all right but his disciplins were thich and ordinary. It’s them twisting it that ruins it for me.”

I Storbritannien brydde sig ingen. Men när ömfotade jänkare fick höra talas om att Lennon påstått att ”Beatles är större än Jesus”, då rann sinnena över. Ordentligt. I USA:s konservativa sydstater brände uppretade kristna anhängare säckvis med Beatlesplattor på bål.

Många av dessa fanatiker skulle säkerligen gärna bränt beatlarna själva också. Gruppen tog det dock ganska kallt. Hetskampanjens deltagare var ju trots allt tvungna att först köpa Beatles’ skivor innan de eldade upp dem.

Men stormen bedarrade inte. Till och med katolska kyrkan i Rom förklarade att man tagit mycket illa vid sig. Under Beatles’ följande USA-turné fann John Lennon det bäst att helt enkelt be om ursäkt. Vid en presskonferens i Chicago den 11/8 1966 sa han: 

”I suppose if I had said television was more popular than Jesus, I would have gotten away with it. I’m sorry I opened my mouth. I’m not anti-God, anti-Christ, or anti-religion. I wasn’t knocking it or putting it down.

I was just saying it as a fact and it’s true more for England than here. I’m not saying that we’re better or greater, or comparing us with Jesus Christ as a person or God as a thing or whatever it is. I just said what I said and it was wrong. Or it was taken wrong. And now it’s all this.”

Dessa ord var helt okej för Vatikanen, som kvickt godtog ursäkten.

Case closed? Icke.

I november 2008 spreds braskande rubriker över världen, som hävdade att Vatikanen ”äntligen” hade förlåtit John Lennon. Anledningen var att Vatikanens officiella tidning L’Osservatore Romano hyllat den då 40-årsjubilerande Beatlesplattan The White Album med en specialbilaga. 

I anslutning publicerade tidningen en ledarartikel som deklarerade:

”The remark by John Lennon, which triggered deep indignation mainly in the United States, after many years sounds only like a ‘boast’ by a young working-class Englishman faced with unexpected success, after growing up in the legend of Elvis and rock and roll.”

Visst kan det verka något märkligt att påvens språkrör i pressen plötsligt gav så stort utrymme åt just Beatles. Men bakgrunden är tämligen krass.

En ny chefredaktör hade precis tillträtt, som ville göra den tidigare strikta och knarriga tidningen lite mer fräsch och intressant. Även organet för Guds ställföreträdare på jorden måste ju att tänka på upplagan…

Bland annat började man publicera artiklar om populärkulturella fenomen som Oscarsgalan och Elvis. Även representanter för konkurrerande religioner som islam och judendom välkomnades i spalterna. 

Nu, 2010, har det gått 40 år sedan Beatles upplöstes. Det har tydligen L’Osservatore Romano funnit som ett utmärkt tillfälle att köra sitt kioskvältarknäck i repris. Det funkar lika bra igen. Ty åter sprids ”nyheten” som en löpeld runt klotet – Vatikanen har förlåtit John Lennon!

 ”Påven i fred med Beatles”, utropar exempelvis DN i Sverige. Och citerar därefter L’Osservatore Romanos senaste absolution av gruppen: 

”Det är sant att de tog droger, levde ett vilt liv på grund av deras framgångar, sa att de var större än Jesus och spred budskap som kan ha varit satanistiska… Men de var inte värst. Deras vackra melodier förändrade musiken och fortsätter att ge njutning”.

Snart lär väl Vatikanen utnämna Beatles till sitt officiella husband också.

Och det kanske skulle behövas för att bättra på katolska kyrkans allt taskigare image.

Pedofilhärvor, reaktionärt abortmotstånd och svårbegriplig kondomskräck har knappast gjort underverk för Vatikanens ställning bland vanligt folk. Beatles är måhända inte populärare än Jesus, men påven kan nog inom kort känna sig distanserad. 

Så vad göra? If you can’t beat them, join them!

Sannolikt skrattar John Lennon ganska gott åt det hela från sin himmelska utsiktspunkt.

Apropå den famösa kommentaren om Jesus, förklarade Lennon två år innan sin död 1980 att den faktiskt hade befriat honom. Tillvaron som beatlesmedlem var rena fängelset, skandalen blev en välkommen ursäkt att sluta turnera efter 1966 och söka andra vägar i livet:

”I always remember to thank Jesus for the end of my touring days; if I hadn’t said that the Beatles were ‘bigger than Jesus’ and upset the very Christian Ku Klux Klan, well, Lord, I might still be up there with all the other performing fleas!

God bless America. Thank you, Jesus.”

Attityder då och nu

Förakta aldrig gamla debattböcker. De kan stundtals ha riktigt högt underhållningsvärde. Liksom även bjuda på en hel del intressanta upplysningar. Ibland händer det dessutom att man tvingas fråga sig hur mycket som egentligen är nytt under solen. 

Själv sitter jag nu och bläddrar i en sliten Panpocket med gulnade sidor. Titeln är Kulturattityder, författad av duon Björn Häggqvist och Harry Schein. Boken redovisar och diskuterar en kulturpolitisk attitydundersökning, gjord av opinionsinstitutet Sifo på uppdrag av Svenska Filminstitutet 1967. 

Slutsatsen vad gäller kultursynen hos den kategori personer vilka röstar på Kristdemokraterna (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet hette då) är tämligen dräpande: 

”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp. Den har genomgående negativa kulturattityder om man bortser från den relativa välvilligheten till statliga kulturanslag… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp.

Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig.” 

Se där. Den inställningen har tydligen inte ändrats mycket sedan 60-talet. Kristdemokraternas nyligen proklamerade korståg mot den svenska kultureliten visar väl snarare hur ömt partiet vårdar sina traditioner.

Men hur pass ingrodd är Göran Hägglunds egen konservatism på området? Den som följer honom på twitter kunde under påskhelgen läsa: 

”Har joggat 8 km och färdats 31 år tillbaka i tiden. I lurarna fantastiska London Calling.”

Med en partiledare som diggar den radikala punkrockgruppen The Clash måste det finnas gott hopp om friskare attityder framöver.

Jazzrockens bästa någonsin

”The best ever album of it’s genre… Tommy Bolin’s underrated guitar work is sensational.”

Dave Davies, gitarrist i The Kinks, pratar ut i senaste numret av amerikanska musikmagasinet Goldmine om skivorna som förändrade hans liv. En av dessa är fusionstrummisen Billy Cobhams Spectrum (1973) med makalösa strängbändarfantomen Tommy Bolin, one of a kind indeed.

Lyssna nu! Har ni inte hört den här plattan, har ni helt enkelt inte levt. Det är som en tillvaro utan, tja, Miles Davies Kind of Blue eller David Bowies Ziggy Stardust. Och så kan man ju inte ha det. Lämna allt, spring iväg och köp. Inget blir längre som förut. Promise!

Ace Frehley dissar Sarah Palin

Rymdgitarristen från planeten Jendell landade i amerikanske radioprataren Eddie Trunks hårdrocksprogram under måndagen. Den tidigare KISS-medlemmen Ace Frehley skulle prata om solokarriären och sin nya platta Anomaly. Men blev inledningsvis distraherad av en affisch med uppenbart väsensskilt motiv som han råkade se på studioväggen. 

ACE FREHLEY: Who’s that on the… Is that Sarah Palin?!

EDDIE TRUNK: Yeah, do you like her?

ACE FREHLEY: She was good for about five minutes.

EDDIE TRUNK: Do you like her look, do you like her politics, or both?

ACE FREHLEY: I’m not crazy about her politics and she reminds me of a girl I used to know in the Bronx! 

Hela intervjun finns att höra här.

Dag Vag – de sista entusiasterna

”Idolskapandet har ställt till det och musik har en underordnad roll. Det finns en slit och släng-mentalitet som är obehaglig och ingen artist får en chans att utvecklas. Därför fyller Dag Vag en uppgift, kanske mer än någonsin.”

Stig Vig, frontfigur i Dag Vag, om temperaturläget inom dagens sönderkommersialiserade musikbransch (BLT 20/3).

Mikael Wiehe och Philemongåtan

Hur i helvete gick det här till?!

Musikern Gösta Linderholm i Sveriges Jazzband föreföll chockskadad. Han satt hela kvällen på krogen Gyldene Freden i Stockholm och ältade hur Grammisjuryn egentligen var funtad. Den frågan var han knappast ensam om i den kommersiella musikindustrin.

Vi skriver 1972. Vad hade hänt?

Jo, årets Grammis för ”bästa svenska LP” hade precis gått till Philemon Arthur & The Dungs självbetitlade debutplatta. Vilka personer som dolde sig bakom det märkliga gruppnamnet visste ingen. Mer än att det var två anarkistiska skåningar som bankade på kastruller och element medan de skrålade osannolika låtar som In kommer GöstaHenning i sin presenningIngenting i din hjärna och Dyngan rinner i takt.

Kul, genialiskt eller bara vansinnigt? Åsikterna om plattan som utmanade alla gängse konventioner var minst sagt delade. Följden blev i vilket fall att musiketablissemanget ansåg att Grammispriset blivit meningslöst och lade ner alltihop i 15 år.

Ännu idag är sanningen om Philemon Arthur & The Dung höljd i dunkel. En sådan gåta är ju onekligen fascinerande. Under den nu pågående dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm visas Philemon Arthur and The Dung – Jakten på orkestern utan ansikte. Det är filmarna Jonas Johannesson och Martin Snygg som haft ambitionen att sticka hål på Musik-Sveriges bäst bevarade hemlighet. Enligt dem själva var de ytterst nära att lyckas. Men valde frivilligt att avstå.

Jonas Johannesson förklarar i en intervju för TT Spektra: 

Vi har den största respekt för bandet, deras musik och deras val att vara anonyma. Visst, vi skulle få jätterubriker om vi avslöjade dem, men det skulle samtidigt kännas för jobbigt. Vi är hellre en del av myten än de som spräcker den. Det beslutet kändes oerhört bra.

Jag har faktiskt en gång själv försökt bringa klarhet i saken. Envisa rykten har ju i alla år sagt att Philemon Arthur & The Dung skapades som ett revolutionärt plojprojekt av bröderna Mikael och Thomas Wiehe. Hittills har de tigit som muren.

Men när jag häromåret intervjuade Mikael Wiehe i samband med att han gjorde en konsertturné med Åge Aleksandersen (finns att läsa här), kunde jag förstås inte låta bli att ställa den ärrade proggkungen mot väggen:

Handen på hjärtat nu! Var det du och Thomas?

Jag har inga kommentarer till den frågan.

Hur ska jag tolka det?

Du ska tolka det precis så.

Wiehe var omöjlig att rubba. Mysteriet kvarstår.  

Fast lät han ändå inte lite lurig på rösten?

KISS distanserar Reinfeldt

John Lennon sa att Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla när det gäller deras egen stjärnstatus. De nöjer sig med att vara större än… Fredrik Reinfeldt!

Följande är ett utdrag från en intervju som radioprataren Ian Camfield på brittiska XFM i London gjorde med Gene Simmons den 9/3:

GENE SIMMONS: What I miss is stars… A star is bigger than the songs you write or sing, or the band you’re in. You become a Persona. Marilyn Monroe was bigger than the movies she was in. Elvis is the definition of rockstar. It ain’t about the songs, it’s about the carisma and the Persona. And either you got it. Or you don’t.

IAN CAMFIELD: KISS have got it?

GENE SIMMONS: By some measures and some marketing companies they are the four most recognized faces on planet Earth. Even above and beyond leaders of countries, prime ministers and so on. Not everybody is sure what a leader of a country looks like. Do you know what the leader of Sweden looks like?

IAN CAMFIELD: Not at all!

GENE SIMMONS: That’s correct. 

IAN CAMFIELD: But everybody in Sweden know what KISS looks like!

Hela intervjun finns att höra här.