Kategoriarkiv: Rock

Ett rockande varumärke

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/4:

John Lennon sa att The Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla. De nöjer sig med att vara större än… Stefan Löfven!

Intervjuad i amerikansk radio för några år sedan hävdade Gene Simmons att KISS-medlemmarnas pregnanta sminkningar gör dem till de fyra mest igenkända ansiktena på jorden: ”Till och med utöver statsledare, premiärministrar och så vidare. Inte alla är säkra på hur en ledare för ett land ser ut. Vet du hur Sveriges ledare ser ut?”.

Löfven lär nog i alla fall inte bomma på vilka KISS är, liksom de flesta svenskar (inklusive S-partiets förre ordförande Mona Sahlin som sagt sig vara inbiten KISS-diggare sedan 70-talet). Sverige har alltid tillhört gruppens bästa marknader och nästa vecka är det KISS-dags igen när bandet landar i Stockholm för en konsert på Tele2 Arena (6 maj, 10 maj är det Göteborgs tur).

KISS är mycket mer än rock, bandet är en upplevelse, ett varumärke, ett unikt fenomen i musikvärlden. Inga andra artister har heller så skamlöst utnyttjat, eller kunnat utnyttja, sin kommersiella potential som dessa New York-killar.

Bland ordinära prylar i KISS-butiken som skivor, T-shirts och klistermärken frestas med allt från bowlingklot till kondomer. Vill du begravas stilenligt? Inga problem. Hosta upp några tusen spänn på en kista prydd med den berömda KISS-loggan.

KISS skapades också 1973 i ett försök att bli den ultimata gruppen. Alice Cooper, The Rolling Stones och New York Dolls bidrog med inspiration när det gällde musik och attityd. Men KISS tog steget längre genom en våldsam show med eld, blod och fyrverkerier, avsedd att bräcka samtliga konkurrenter på plan.

Genidraget var förstås sminkningen, som gav varje medlem en distinkt personlighet. Basisten Gene Simmons blev demonen, sologitarristen Ace Frehley rymdvarelsen, trummisen Peter Criss kattmannen och så publikdomptören Paul Stanley på sång och kompgitarr, givetvis med en stjärna målad över högra ögat. De var som tecknade superhjältar – fast på riktigt.

Att medlemmarna aldrig visade sig osminkade förstärkte fascinationen och mystiken. Musikaliskt var KISS inga virtuoser. Men som Gene Simmons konstaterat: bra rock är inte menad att tilltala hjärnan, utan underlivet.

Bandets första skivor KISS, Hotter Than Hell och Dressed To Kill är goda exempel på den tesen. Enkel, slagkraftig och svängig hårdrock som går rakt in i skrevet utan att passera skallen.

Genombrottet kom 1975 med Alive!, en av de bästa liveplattor som getts ut i sin genre. Succén befästes året efter när Alice Cooper-producenten Bob Ezrin hjälpte KISS att göra deras mest kompletta studioalbum, Destroyer. En polerad produkt som väckte motstånd bland många anhängare, vilka föredrog det råare soundet från de tidigare skivorna. Å andra sidan kopplade KISS greppet om den breda publiken, främst genom balladen Beth som blev en oväntad jättehit.

Under några år skördades sagolika framgångar. KISS förvandlades till amerikanska populärkulturella ikoner i klass med Stålmannen, Elvis och Coca-Cola. Hur klarar man att plötsligt upphöjas till en sådan position?

KISS klarade det i vilket fall inte. Albumen blev sämre och ofokuserade, drogmissbruk knäckte Peter Criss och Ace Frehley som bägge försvann ut i dimmorna. Ledarduon Simmons och Stanley anställde nya medlemmar, tvättade av sminket och överlevde 80-talet med enstaka hitlåtar som Lick It Up och Heavens On Fire.

KISS från gamla tider var historia. Men i tomrummet efter originalupplagan växte myten. Det var ungefär som med nedlagda ABBA, vars legendariska status bara ökat under decenniernas lopp.

Till skillnad från de svenska popstjärnorna hade dock inte KISS några skrupler mot att återförenas. 1996 slog firman Simmons & Stanley mynt av nostalgin, plockade fram sminklådan igen, hyrde tillbaka Criss och Frehley i bandet och gjorde storstilad comeback. Hysterin gick i repris och världsturnéerna avlöste varandra.

Trots att intresset dalat något sedan dess, besitter KISS fortfarande en imponerande dragningskraft. Att problembarnen Criss och Frehley åter är borta ur bilden spelar ingen roll. Musiker med identiska sminkningar ersätter deras karaktärer på scenen. Stanley och Simmons har flaggat för att KISS kan fortsätta att turnera enligt detta recept även när de själva gått i pension. Det må låta magstarkt för hardcorefansen, men sådana spökband är inget ovanligt i jazzkretsar.

Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington har turnerat flitigt över världen, trots att frontfigurerna lämnat jordelivet och inga andra musikanter från förr är kvar.

När KISS startade var deras mål att bli hårdrockens motsvarighet till The Beatles. Idag skulle man syrligt kunna säga att KISS mer påminner om The Rutles, Monty Python-medlemmen Eric Idles filmade Beatlesparodi med dess talande undertitel ”All you need is cash”.

Men är det något fel med det? Så länge KISS är garanten för en högoktanig rockteatershow som sprider glädje i jämmerdalen, kan endast hopplösa surpuppor klaga.

Pomperipossa igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Björn Skifs, du är bäst!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/4:

Somrarna 1986-1992 var Borgholms slottsruin på Öland lika obligatoriskt för oss musikdiggare som Almedalen på Gotland är för politikernördarna. Se den bioakuella dokumentären Filmen om Badrock så förstår ni.

Dessa bredaxlade, pastellfärgade år drog Björn Skifs ut på turné i semester-Sverige med väl valda artistkompisar och levererade en sprudlande, helt oemotståndlig show av svängiga jukeboxhits. Men det var alltid Badrocksgängets Borgholmsspelningar som smällde högst, dit skulle man!

Stämningen kan närmast beskrivas som ett familjärt, opretentiöst folkhems-Woodstock med sol och Östersjöbris, fest, vin och cigaretter (på den tiden rökte varenda kotte), och en kolsyrebubblande frihetskänsla, triggad av draget från den smittande musikaliska glädjen på scenen.

Som tonåring liftade jag till Badrock i Borgholm första gången 1987 och insåg direkt att The Rolling Stones på Goats Head Soup-plattan inte skojat om musikens livsbejakande, emancipatoriska kraft: ”Don’t you fear, don’t you fear / When you hear the music trouble disappear / When you hear the music ringin’ in your ears / Can you feel the magic floatin’ in the air?”.

Höjdpunkten? Naturligtvis när Mr Badrock himself rev av sin dunderklassiker Hooked on a Feeling. Sanna mina ord, Björn Skifs på alla cylindrar är den bästa rocksångaren som detta land har haft. ”En naturbegåvning. Han kunde ha sjungit i Led Zeppelin eller Black Sabbath”, har Tore Johansson – producent bakom bland andra The Cardigans och Titiyo – sagt. Ja, kanske hade Björn Skifs numera kunnat vara ett internationellt namn i Robert Plants division.

I april 1974 gjorde Björn Skifs det som dittills ansetts skrattretande omöjligt. Med bandet Blåblus (Blue Swede) och den definitiva tolkningen av nämnda Hooked on a Feeling seglade han upp som etta på amerikanska Billboard, världens viktigaste topplista. En kulturell pionjärbragd som visade att Sverige var populärmusikaliskt konkurrensmässigt på de stora grabbarnas hemmaplan.

Strax därefter breakade ABBA och grundstenen var lagd till den senare så omtalade blågula musikexportvågen, vilken betytt enormt mycket positivt för Sverigebilden utomlands – sannolikt mer än vad politiken förmått när det gäller påverkan på vanliga människor, särskilt de yngre. Vem vet vem Stefan Löfven är bortom Knäckebrödshult? Max Martin däremot…

USA-hiten hade potentialen att ge den formidabla vokaltalangen Skifs en trampolin till stjärnornas jetset-liga (tänk bara om han i ett alternativt universum istället för Ronnie James Dio ersatt Ozzy Osbourne i Sabbath!). Men i motsats till ABBA fanns ingen Stikkan Anderson vid Björn Skifs sida med slipat affärssinne, durkdriven branschkännedom och rätt slags kontaktnät.

Fast det hade nog kvittat ändå, personligen tycks Skifs inte grämt sig över den missande superchansen eftersom viljan, lusten och hjärtat fanns på annat håll: i Sverige.

Och hans långa karriär här är inte precis fy skam heller. Mera myspop än rock blev det förvisso, men jäkligt bra myspop. Som sångare och flitig underhållare på skiftande estrader har Björn Skifs med sin sympatiska utstrålning vunnit vår kärlek i en utsträckning som få andra artister. Att det skulle finnas någon som på allvar säger sig tycka illa om eller hata Björn Skifs är en absurd tanke.

Tro’t eller ej, idag fyller han 70 år! Varmt grattis, Björn och tack för allt du gett oss. Sluta aldrig.

Linköping Rock City

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/11:Corren.

I september valde Kent att förlägga premiärspelningen på sin avskedsturné till Saab Arena. Det blev fullspikat, givetvis. Nyligen var 70-talets superstjärna Elton John här. På fredag kommer Laleh hit, i december gästar Håkan Hellström oss. Och redan kan vi se fram mot sommaren, när det nu står klart att Stångebrofältet är bokat den 12 augusti för ingen mindre än Per Gessle.

Nog svänger det ganska bra om Linköping som kan locka till sig en sådan artistparad? Ett attraktivt nöjesutbud är en viktig framgångsfaktor, det betyder mycket för en kommuns självkänsla och varumärke. Den officiella strategin att göra Linköping till landets tredje största eventstad är djärv och lätt att kritisera som övermaga.

Men som det artar sig hittills, varför klaga? En helt omöjlig hägring behöver det inte vara, även om konkurrensen i branschen är stenhård.

Ta bara exemplet Per Gessle, Halmstadsgrabben som från sina yngsta år fokuserade likt en laserstråle på målet att bli popstjärna och vägrade acceptera oddsen för att drömmen inte skulle kunna bli verklighet. Vi vet hur den dumdristiga satsningen gick och vad tvivlarna fick säga sedan.

Med Gyllene Tider erövrade han Sverige, med Roxette hela världen – inkluderat fyra listettor på USA-listan. Hans solokarriär har också den varit en imponerande uppvisning i lysande popalbum. Det är inget snack om att han är en av de största artisterna och kompositörerna som Sverige haft.

Det går liksom inte att argumentera emot en låtkatalog som innehåller Sommartider, The Look, När vi två blir en, Gå & fiska, Joyride och Listen to your heart. Många av Gessles skenbart enkla, genialiskt smittande popkarameller är i fullt klass med vad mästarna Burt Bacharach, Brian Wilson och Paul McCartney knåpat ihop.

Succén har Gessle förvaltat väl. Till skillnad från oräkneliga andra artistkollegor förr och nu har han hållit järnkoll på bokföringen och varit medveten om sitt eget värde, vilket gjort att han sluppit svindlas av de skrupelfria pirayor som inte sällan förekommer i den kommersiella musikindustrin.

Att han gärna investerar pengarna i fräcka sportbilar är heller inget minus i sammanhanget (även om man kan förmoda att våra mindre bilentusiastiska lokalpolitiker hyser en avvikande mening…).

Kärlek till pop- och rockmusik går ju ofta hand i hand med passion för vrålande motorer och Gessle är inget undantag. Han är en stor Formel 1-fantast och hemma i Halmstad ståtar läckra italienska muskelåk parkerade. I Sven Lindströms läsvärda biografi Att vara Per Gessle (2008) säger han:

”Jag älskar Ferraribilar – och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag Ferrari Daytona-affischer på väggen och vem gillade inte Tony Curtis och hans Ferrari Dino i ‘Snobbar som jobbar’? Det är fantastiskt att ha sådana konstverk i sin närhet. Jag kan gå ut i garaget och bara titta på dem eller…. hm… prata med dem”.

Medge att man måste ha respekt för en sån kille! Varmt välkommen till Linköping Rock City i sommar Per Gessle – oavsett om du kommer i en röd Ferrari eller ej.

Underbart, Akademien!

Publicerad den av
Svara

Bob Dylan

Skrivit i Corren 14/10:Corren.

”Vem i hela världen man lita på?”, sjöng proggarna Hoola Bandoola Band 1972 och räknade upp ett antal fallna ikoner. Bland andra Robert Zimmerman, som från att givit röst åt 60-talets kulturradikala ungdom nu anklagades för sveket att ha ”flytt till landet med miljonerna”.

Men Zimmerman själv, Bob Dylan alltså, kände sig aldrig bekväm med etiketter som andra människor förhoppningsfullt och fyrkantigt klistrade på honom. Konsekvent värjde han sig mot att tvingas spela rollen som generationsspråkrör eller samlade gestalt för någon rörelse.

Individualisten Dylan har alltid gått sina egna vägar, bytt skepnader, sökt ständigt nya uttryck som inte sällan utmanat och förbryllat följarna (exempelvis då han mitt i den psykedeliskt formexperimenterade eran följde upp det epokgörande mästerverket Blonde on Blonde med de countrydoftande, nyenkla albumen John Wesley Harding och Nashville Skyline).

Åt dem vilset frågande efter vem eller vad som finns att lita på, gav Dylan 1985 sitt typiska, tidlösa svar: ”Well, you’re on your own, you always were / In a land of wolves and thieves / Don’t put your hope in ungodly man / Or be a slave to what somebody else believes / Trust yourself!”.

Eller som han i Subterranean Homesick Blues förkunnade redan på 60-talet: ”Don’t follow leaders, watch the parking meters”. Avvisa frälsarfigurer, håll den politiska klassen kort, var misstänksam mot ideologier, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass.

Dock, som han också påpekar: ”But to live outside the law, you must be honest” (Absolutely Sweet Marie, 1966).

Bob Dylan är i vid mening den mänskliga frihetens musikaliska diktare. Men håller han verkligen konstnärlig klass i litterär mening?

Bildningsnestorn och förlagslegendaren Åke Runnqvist väckte visst uppseende när han i 1971 års reviderade upplaga av sin antologi Moderna utländska författare tog med Dylan i skaran. Va, en popartist?!

Men som Runnquist förklarade: ”Det fanns poesi och saga långt innan det fanns skrivkonst. Den som inte vill erkänna annat än vad som står i böcker som litteratur kan tänka på den myckna dikt som levde i muntlig tradition, eller som sjöngs eller lästes, men aldrig skrevs ner förrän kanske långt efter den diktats, eller kanske inte alls.”

Runnquist berömde Dylans djärva och associationsmättade bildspråk, klart att detta var en stjärna som förtjänade en plats bland 1900-talets stora på parnassen.

När jag 2008 intervjuade litteraturvetaren och poeten Anders Olsson, som då nyligen efterträtt Lars Forssell i Svenska Akademien, talade han mycket uppskattande om Bob Dylan. ”Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan”.

Att den moderne barden Dylan fått årets nobelpris i litteratur kanske inte borde vara så överraskande ändå. Hans kvalitativa höjd i kombinationen ton och lyrik är odiskutabel, och återknyter till den klassiska traditionen av – som Sara Danius pregnant uttryckte det – ”örats poesi”.

Fast Dylan vore förstås inte Dylan om han inte även värjt sig mot poetbegreppet: “You don’t necessarily have to write to be a poet. Some people work in gas stations and they’re poets. I don’t call myself a poet, because I don’t like the word. I’m a trapeze artist.”

Ayn Rand i rocktappning

Publicerad den av
Svara

Rush 2112

Skrivit i Corren 6/8:Corren.

1976 skimrar av populärmusikaliskt guld. För 40 år sedan släpptes många suveräna rockalbum med band som The Eagles (Hotel California), KISS (Destroyer) , Thin Lizzy (Jailbreak), Rainbow (Rising), ELO (A New World Record) – och Bob Dylan slog till med mästerverket Desire (bara det, ni!).

Men kanadensiska powertrion Rush, med sitt dundervax 2112, var de enda i skaran som uttryckligen inspirerandes av den liberala filosofen Ayn Rand. Man måste tillåtas musicera utan restriktioner och få spela gitarr i världen, annars blir livet fattigt.

Så löd Rushs tolkning av Rand ungefär, och ståndpunkten är klart rimlig. Musik gör onekligen vår tillvaro rikare.

Det gör även pengar, förstås – om man har några. Vilket var ABBA:s budskap samma år. ”Money, money, money / Must be funny / In the rich’s mans world”, sjöng vår egen supergrupp på hitsingeln från skivan Arrival.

Låten har ett socialt underifrånperspektiv; om en arbetarkvinna som jobbar hårt, knappt får några slantar över, och drömmer om att fånga en välbärgad herre, alternativt vinna på kasino.

”All the things I could do / If I had a little money”, förklarar Ann-Frid Lyngstad i en vers. Men hennes lösningar på situationen ter sig fåfänga. Vill vi ha en rikare värld för alla, och inte bara för några få, är Rush en konstruktivare väg på spåren.

Vrid lite på temat i 2112 – om att få musicera fritt utan restriktioner – till att få handla fritt utan restriktioner. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att lyfta människor ur armod, höja standarden för breda grupper och allmänt reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Ayn RandEtt verkligt mänsklighetens Jailbreak som Ayn Rand skrivit: ”Grundförutsättningen i kapitalistisk utrikespolitik är frihandel – det vill säga att avskaffa handelshinder, skyddstullar och särskilda privilegier – att öppna världens handelsvägar för fritt internationellt handelsutbyte och konkurrens mellan alla enskilda medborgare i alla länder som handlar direkt med varandra. Under 1800-talet var det frihandeln som befriade världen genom att sälja billigare och undergräva alla kvarvarande spår av feodalism och det etatistiska tyranni som utövades av enväldiga monarker.”

1976 var det presidentval i USA. Så även i år. Tyvärr ser det ut att bli en Destroyer – både Hillary Clinton och Donald Trump har av populistiskt protektionistiska skäl motsatt sig USA:s stora frihandelsavtal med Europa och Asien.

Men murar, hinder, restriktioner på människors fria skapande och utbyte med varandra, har aldrig lett till någon guldålder vid regnbågens kant. Färre money, mindre funny, snarare.

Vill Rush vara vänliga att stämma instrumenten igen?

KISS – föräldrarnas fasa!

Publicerad den av
Svara

KISS

Skrivit i Corren 25/5:Corren.

Subkulturer är skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Se på succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Fast ack, det fanns en epok när hårdrocken var jättehemsk – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Det kanske är svårt att tro, men på 70-talet var moralpaniken över ungdomens entusiasm för skränig populärmusik i nivå med tidigare decenniers hets mot den då senaste orkesterflugan från USA:

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, dundrade lektor Erik Walles i stridsskriften Jazzen anfaller (1946).

När den amerikanska hårdrockgruppen KISS kom till Sverige för första gången, det är precis 40 år sedan, var tongångarna inte mindre indignerade. Gissa om det blev liv i luckan! De sminkade medlemmarna och deras eldfängda scenshow drabbade vårt fosterland med besked. En hög pressklipp från turnévändan den 25-30 maj 1976 säger det mesta.

Expressen: ”KISS har inget som helst med musik att göra… KISS, och allt vad gruppen står för i fråga om undertryckta aggressioner och lekar med våld och fascism, stinker”.

Dagens Nyheter: ”KISS spekulerar i den kvävda ilska som finns hos publiken och den eventuella lusten att slåss… KISS framträdande fungerar som våldspornografi”.

Sydsvenskan: ”KISS är en uppreklamerad grupp, en kvartett som via tvivelaktiga PR-människor lockar folk i de lägre tonåren till våld, perversiteter”.

Svenska Dagbladet: ”Föräldrarnas fasa… Deras hämningslösa utnyttjande av våldsromantiken är motbjudande”.

Under rubriken ”En orgie i nazism, blod, våld och skräck” lät Aftonbladet intervjua en bekymrad psykolog som förklarade: ”För osäkra, labila ungdomar är det definitivt inte bra… De flesta växer ifrån monstertidningar och grupper som KISS. Men sådana saker fördröjer mognaden”.

Demoniseringen av KISS (att två medlemmar var judar hindrade inte de frekventa nazianklagelserna) var typiskt för rådande klimat. Från officiellt håll var attityden mot elgitarrer, Marshallstackar och den kommersiella nöjesindustrin tämligen vissen.

”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det exempelvis varnande i Folkpartiets program En liberal kultursyn (1970).

Hårdrockens förkastlighet blev till och med belagt vetenskapligt. Det var en lömsk uttrycksform som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i boken Musik på löpande band som Statens ungdomsråd gav ut för skattepengar 1979.

Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Lyckligtvis har vi alla – trots KISS ihållande publikframgångar på våra breddgrader – blivit mycket mognare, lugnare och förståndigare nu. Inte sant?

Ingmar Maiden

Publicerad den av
Svara

Dance of Death

Vad sägs om lite otippad Bergmanspotting i hårdrocksvärlden? I husorganet Classic Rock Magazine finner jag en ball kommentar av Maidengitarristen Janick Gers om gruppens skiva Dance of Death från 2003:

I loved the feel of this album. Everything about it felt big. And the song Dance Of Death is one that I’m really proud of. It was based on the Ingmar Bergman movie, The Seventh Seal.

I saw it when I was a kid and just loved it. It’s about someone looking for hope in a world that’s devastated. And at the end of the movie there is this dance of death. The funny thing is, I was on the tube not long after we’d written it, and I saw this huge poster of The Seventh Seal. Such a weird coincidence.

Up the Ingmars!

Up the Ingmars!