Dags att lämna DDR-Sverige

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

Passa dig! I dag kan du drabbas av en frågvis kontrollant från Radiotjänst i Kiruna. Har du dator med internetuppkoppling hemma? Går du omkring med en ”smart” mobiltelefon i fickan? Äger du en surfplatta kanske?

Tvingas du svara jakande och ännu inte betalat TV-avgiften finns ingen pardon. Fram med pengarna! Att man saknar traditionell TV-apparat spelar ingen roll. Alla som har teknisk utrustning vilken kan ta emot streamade TV-sändningar är licensskyldiga.

Det är egentligen en logisk konsekvens av gällande lagstiftning och frågan har varit aktuell sedan SVT började lägga ut sina program på nätet. SVT-chefen Eva Hamilton lovade visserligen då att inte kartlägga svenska folkets datorer och mobiler. Istället skulle det hållas ”en låg profil” tills lagen setts över och licensproblematiken i det moderna medielandskapet fått en rimligare lösning.

Men trots att Hamilton även sitter som högsta ansvarig i Radiotjänsts styrelse, har hon tydligen inte kunnat hålla tillbaka VD:n Carl-Gustav Johansson från att släppa kontrollanterna lösa. Från första mars har han proklamerat att det är fri jaktsäsong som gäller. Vissa av Johanssons ivriga handläggare på Radiotjänst har faktiskt redan tjuvstartat tidigare.

Att datorjakten är logisk utifrån lagens paragrafer behöver dock inte betyda att den även är vettig. Licensen var en sak när monopolet härskade. Kopplingen mellan public service-utbudet, TV-mottagaren och avgiften var tydlig.

Men dagens samband med SVT när det gäller telefonen eller laptopen är ingalunda lika självklar. Tvärtom. Snarare framstår licensbyråkratins appartsnokande i detta sammanhang som farsartat nitisk och antikverad, en föga relevant och önskvärd kvarleva från ett förgånget ”DDR-Sverige”.

Public service är viktig att värna som del av samhällets intellektuella infrastruktur. Men den uppenbart föråldrade finansieringsmodellen hotar nu att undergräva legitimiteten för den allmänna radion och TV:n.

I september förra året lade Public service-kommittén fram ett förslag, vilket innebar att licensen skrotades och att en obligatorisk avgift istället togs ut via skattsedeln. Pengarna skulle sättas in på ett separat konto hos Riksgälden i syfte att minska risken för politisk klåfingrighet. Idén var god. Dock förmådde aldrig Kulturdepartementet ta i frågan.

Det är inte mycket som händer överhuvudtaget inom Lena Adelsohn Liljeroths fögderi. Men här hade ministern i alla fall chansen att visa handlingskraft. Hon tog den inte. Denna del av Public service-kommitténs betänkande undantogs till och med från sedvanlig remissbehandling.

Departementets motiv var att licensavgiften måste bli föremål för egen ”fördjupad analys”. Måhända under påverkan av Radiotjänst och lokalpolitikerna i Kiruna, som ängsligt ropade att över 200 jobb skulle försvinna från stan om licensen avskaffades.

Så tacka Kulturdepartementets oförmåga att sätta ner foten när kontrollanterna kräver betalt för ditt datorinnehav…

Teater i natten

Måsen

Ofrivilligt vaken och klockan visar att det är förskräckligt sent (eller tidigt). Men fördelen med att inte kunna sova är att man kan tillbringa natten med Anton Tjechovs Måsen, i Radioteaterns uppsättning från 1954 (Radioteaterns pjäser är alltid som bäst när de är ordentligt vällagrade). Briljante Tiovo Pawlo är med. Och Georg Årlin! Det är han som spelar Tengil så oförglömligt coolt i filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta. Den här versionen av Måsen är regisserad av Lars-Levi Laestadius i samarbete med Malmö stadsteater. Kan höras på SR:s hemsida.

Slut med appartjakten

Skrivit i Corren 12/9:

Äntligen, frestas man som Gert Fylking utropa. Trots att det i praktiken är fråga om en ny skatt. Men Public servicekommitténs utredningsförslag om att ersätta licensfinansieringen av SVT, SR och UR med en obligatorisk, individuell avgift är ändå välkommet.

Den gamla rådande betalningsmodellen är inte bara hopplöst distanserad av teknikutvecklingen och konsumtionsvanorna i det moderna medielandskapet. Det finns också något djupt förnedrande i att ett mediebolag ska tvingas hålla sig med ett DDR-liknande kontrollorgan för att jaga människor i hus och hem efter eventuella olicensierade TV-apparater. Bisarrt nog tycks det läggas det mera krut på detta, än vad myndigheterna gör för att få bukt med floden av olicensierade skjutvapen.

Dock var SR:s avgående och tillträdande VD, Mats Svegfors och Cecilia Benkö, snabba med att döma ut Public servicekommitténs skatteidé. ”Budgetfinansiering vore ett hårt slag mot vårt oberoende”, skrev de bägge i ett pressmeddelande. Talet om att TV-licensen är nödvändig för att garantera oberoende från politiker och statsmakt är ett ofta upprepat argument. Men inte särskilt starkt.

För det första är det inte public servicebolagen som får bestämma TV-licensens avgiftsnivå, den makten ruvar politikerna i riksdagen över. För det andra är det också politikerna som tyvärr förbehållit sig själva den högsta makten i bolagens styrelser.

Socialdemokraterna och borgerligheten har en välkänt dålig tradition av att dela upp TV och radio mellan sig. SVT:s styrelseordförande brukar således vara röd (idag tidigare Metallbasen Göran Johnsson) och SR:s dito vara blå (för närvarande Agneta Dreber, tidigare aktiv i Folkpartiet). Utbildningsradions styrelseordförande är till och med en före detta partiledare, Lars Leijonborg.

För det tredje föreslås inte att den nya TV-skatten ska ingå i den årliga statsbudgeten, vilket Svegfors och Benkö låter påskina. Istället ska den klokt nog läggas utanför Finansdepartementets domäner och hanteras via ett särskilt konto hos Riksgälden.

Allmän radio och TV tillhör samhällets intellektuella infrastruktur och är viktiga att värna. Men detta under förutsättning att medborgarna verkligen får ett kvalificerat programutbud för pengarna. Annars faller hela existensberättigandet.

Man kan ju fråga sig varför SVT satsar resurser på tramsserier som Ung & bortskämd eller Doobidoo, vilka lika gärna kunde sänts i någon av de många reklamkanalerna. Även ett utstuderat hyperkommersiellt evenemang som Melodifestivalen måste nog betecknas som tveksamt.

Därför är det glädjande att Public servicekommittén också påpekar att SVT och SR bör hålla sig till sina uppdrag, och inte lockas in i spelet om marknadsandelar med reklamfinansierade aktörer. Låt marknaden leverera det marknaden är bäst på. Public service-bolagen har däremot ett särskilt ansvar för samhällsjournalistik, kultur och folkbildning som inte får försnillas.

Med ledan som ledstjärna

”Jag har försökt förneka det men inte lyckats. Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar. En leda så stor att jag inte ens gitter tävla med den. Det intresserar mig inte ens om min leda är större än någon annans. Den är stor nog åt mig.

Det finns ingenting spännande hos den. Den är inget sjölejon som kan dresseras att göra konster. Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart.”

Pär Rådström i radioprogrammet Författare tar ståndpunkt, den 7 december 1959.

Hasch, maktens bästa vän?

Natt, kan inte sova och lyssnar då självklart på Neonmagasinet om hasch. Gamla vällagrade grejer av Sveriges Radios ungdomsredaktion anno december 1977, bevarad på nätet till allmänhetens fromma.

Thomas Nordegren, vid denna tidpunkt ännu inte journalist i P1 utan byråsekreterare på Socialstyrelsen, varnar mycket bestämt och allvarligt för haschrökning – med argumentet att sånt är ”samhällsbevarande” (!).

Alltså att hasch skapar individuell inåtvändhet och passiviserar ilskan mot orättvisor, vilket skulle spela den rådande maktstrukturen i händerna. Det där kunde väl någon tipsa Statens folkhälsoinstitut att starta en upplysningskampanj om? Var samhällsomstörtande, vägra braja! Typ. Lite mer innovativt än ”knark är bajs” i alla fall…

Slas – vi minns dig nog!

Detta är ett porträtt av Pär Rådström. Ni känner säkert igen stilen. Jodå, visst är det Slas som hållit i ritstiftet. I sommar bör man inte ta vägarna förbi Stockholm. Man bör istället ta raka vägen dit, och då särskilt Kulturhuset vid Sergels torg.

Där pågår nämligen en förträffligt utställning om Slas. Porträttet av Rådström finns att beskåda. Liksom av många andra som Slas förevigat. Och en hel del övrigt godis ur hans samlade konstnärskap. Texter, illustrationer, TV-filmer. Bara att åter få höra hans släpiga röst är en vederkvickande njutning.

Apropå det, så har SR Minnen laddat upp flera gnistrande radioprogram med Slas på sin  hemsida. Jag rekommenderar särskilt programmet Gentlemen reser söderut. Gentlemännen i fråga är naturligtvis Slas och Pär Rådström, tillsammans på tämligen obetalbara reportageäventyr i 50-talets Europa.

Rådströms son, Niklas, har förresten nyss kommit ut med en bok om Slas. Den har jag ännu inte läst. Man har väl annat att göra. Som att gå på Slas-utställningen exempelvis.

Röd stjärna över ABBA

Björn Ulvaeus har skrivit en saga. The little white piano är titeln. Finns exklusivt att köpa som bok på utställningen ABBAWORLD i London. Berättelsen uppges gå i H.C. Andersen-stil och ska handla om pianot som Ulvaeus klinkade fram flera av ABBA:s låtar på i sin skärgårdsstuga under 70-talet. 

”The little white piano was just standing there gathering dust in our old cabin, and after all these years it was now about to go on this amazing journey together with ABBAWORLD. The story just begged to be written,” säger Ulvaeus i ett pressmeddelande.

Det verkar ju riktigt skojigt och underhållande. Nja. Kanske inte, va?

Personligen rekommenderar jag hellre sagan om hur Björn Ulvaeus blev marxistisk gerillakämpe i Latinamerika och tillfångatogs av högerdiktatorn Anastasio Somoza. För ni visste väl att ABBA egentligen var stenhårt engagerande vänsterproggare när det begav sig? Släng er i väggen, Hoola Bandoola Band! 

Lyssna på ABBA och den sandinistiska revolutionen i Nicaragua (länk här) – en helt obetalbar fejkdokumentär signerad Natanael Karlsson, som sändes i P3 första gången 2002. Den storyn vore något för ABBAWORLD

Rädda radion!

2007 avgick Lars Leijonborg som ordförande i Folkpartiet. Förra året lämnade han regeringen. Men han bleknar inte ut i marginalen för det. Nu ämnar Leijonborg göra comeback som ordförande för Sveriges Radio. I alla fall om ägarstiftelsen får som den vill. 

Kritiken mot lanseringen har dock varit hård. Tanken att den journalistiska ringräven Olof Joansson skulle ersättas av den politiska ringräven Leijonborg anses milt sagt olycklig.

Tidningen Journalisten menar exempelvis i ett ledarstick att ”en råbarkad politiker” är det ”sista som Sveriges Radio behöver”. Leijonborg påstås vara i ”total avsaknad” av kunskaper i mediabranschen. ”Hans enda merit i sammanhanget är väl att han blivit utsatt för medier”, avrundar Journalisten giftigt.

Där hugger emellertid Journalisten i sten. Leijonborg må vara ett utpräglat zoon politikon. Men det betyder inte att han är fullständigt rudis inom publicistiken. Lars Leijonborg startade det liberala nyhetsmagasinet NU 1983 och var dess förste chefredaktör till året därpå. Rätt ska vara rätt.

Däremot känns han idag näppeligen helt klockren för SR. Inte för att tidigare politiker per automatik skulle vara usla publicister. Se bara på Hans Bergström och Mats Svegfors! Men att ett nyss avgånget partipolitiskt högdjur som Leijonborg skulle överta SR, ger obehagliga signaler om en återpolitisering av de statliga etermedierna. Var inte detta något vi var på väg bort ifrån? 

Som DN skrev i gårdagens huvudledare under rubriken ”Avstå, Leijonborg”: ”Om planerna sätts i verket skadas oberoendet hos public service och trovärdigheten i regeringens utnämningspolitik”. 

Apropå DN, så har Aftonbladets Helle Klein föreslagit att avgående kulturchefen Maria Schottenius istället borde få chansen. Ett spännande namn, även om jag gärna hade sett Göran Rosenberg på SR-posten. Men jag kan ändå villigt instämma med Journalistens kommentar till Kleins kandidat: varför inte?