Kategoriarkiv: Politisk kultur

Sälj det med en sång

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 3/5:Corren.

Valet ska vinnas med musik, tycker Feministiskt initiativ. Förra lördagen hade partiet releasefest i Stockholm för en maffig samlingsskiva där över 60 artister bidrar med låtar i Gudrun Schymans anda.

Om bland andra Marit Bergmans Adios Amigos och Linnea Henrikssons Dum i huvet kan få patriarkatet att hälsa hem återstår förstås att se. Men själva idén att tonsätta valrörelsen är inte dum.

”Det här kan nog betyda en hel del för partiet eftersom musik är bra på att väcka känslor”, säger Cecilia K Hultberg som är professor i musikpedagogik. Får väljarna positiva upplevelser av en viss musik kan det lätt färga av sig på det politiska sammanhang där den används, menar hon (SR 25/4). Vilket man bäst förstått i USA.

Få amerikanska politiker skulle gå till val utan en sång som kan ge budskapet och den egna personligheten ett fördelaktigare intryck. Det började redan när George Washington valdes till USA:s första president i slutet av 1780-talet. Hans slagdänga bar titeln God Save George Washington, en variant av Englands nationalsång God Save the King.

Varför Washington överhuvudtaget ansåg sig behöva en kampanjlåt är oklart. Som hyllad hjälte i frihetskampen mot den brittiska kolonialmakten var George Washingtons popularitet så grundmurad i folkdjupet att han inte ens hade någon opponent. Hugade presidentkandidater har i alla fall sedan dess känt sig manade att följa i Washingtons musikaliska fotspår.

För det mest lyckade exemplet hoppar vi raskt till 1932. Sittande president var republikanen Herbert Hoover, han såg lika dyster ut som landets svåra ekonomiska depression efter börskraschen tre år tidigare. Snacka om kontrast till den soligt leende demokraten Franklin D Roosevelt.

Han sammanfattade genialt sin kandidatur i sången Happy Days Are Here Again. Väljarna övergav stackars Hoover i drivor och Roosevelt kunde tryggt parkera sig bakom Vita husets skrivbord ända till 1945.

Värre gick det för Roosevelts partikamrat George McGovern när denne under brinnande Vietnamkrig 1972 utmanade president Richard Nixon. McGovern valde fyndigt Simon & Garfunkels Bridge Over Trouble Water som kampanjlåt. Tråkigt för McGovern var att Demokraterna samtidigt höll på att slitas sönder av bråkande falanger, varvid amerikanerna snarare såg Nixon som ledaren att överbrygga nationens trubbel (och fick Watergateskandalen på köpet…).

Ett notabelt magplask gjorde även Ronald Reagan när han 1984 använde Bruce Springsteens Born In The USA i sin återvalskampanj. Reagan diggade väl refrängen, men lyssnade han någonsin på texten som skildrar en desillusionerad Vietnamveterans bittra erfarenheter av Amerika?

Reagan vann visserligen ändå. Dock till priset av en mycket ilsken Springsteen. Republikanerna hade tydligen ingen koll alls på denne rockartist – en uttalad vänsterdemokrat! Betydligare nöjdare var han i senaste presidentvalet 2012 då Barack Obama framgångsrikt – och med upphovsmannens entusiastiska välsignelse – kampanjade till tonerna av Springsteenlåten We Take Care of Our Own.

Demokraternas bästa musikaliska stund efter 1932 måste annars varit i början av 90-talet. Reagans vicepresident George Bush (den äldre, alltså) satt nu i Vita huset och USA:s ekonomi var åter vissen. Entré: en tämligen okänd guvernör från Arkansas, Bill Clinton.

Han följde Roosevelts recept och slog an ett smittande optimistiskt tonläge med Fleetwood Macs Don’t Stop (Thinking About Tomorrow). Följden blev att Clinton vann väljarnas gunst både 1992 och 1996. Det sistnämnda valåret gjorde emellertid utmanaren Bob Dole ett musikaliskt konkurrenskraftigt försök att besegra Clinton.

Senatorn från Kansas modifierade Sam & Daves svängiga 60-talshit Soul Man till Dole Man. Utan tvekan det styvaste inslag som Republikanerna hade att bjuda på i denna kampanj, som mestadels plågades av förvirring och uppgivenhet.

Slutsats: musik kan vara ett effektivt hjälpmedel, förutsatt att låten är bra och rimmar med budskapet i övrigt. Hittills har det emellertid gått trögt att omplantera denna amerikanska politiska tradition på svensk mark.

Enda gången det verkligen funkat är nog – tyvärr – inför valet 1991, då Ian Wachtmeister och Bert Karlsson bildat sitt populistiska missnöjesparti Ny Demokrati. I lanseringen användes en specialskriven kampanjlåt, Drag under galoscherna (Häng med, häng med), av Ny Demokratis officiella ”husband” Bert-Ians.

Bakom namnet dolde sig låtsnickraren och dansbandssångaren Paul Sahlin, på 70-talet känd som mjukispoppande flickidolen Paul Paljett. Hans musikaliska galoscher ackompanjerade Ny demokratis väg genom valrörelsen till en vågmästarställning i riksdagen. Där utmärkte sig partiet med allt hämningslösare främlingsfientliga utfall innan projektet föll i bitar.

De etablerade partierna har å sin sida aldrig fått till det musikaliskt. De fåtaliga försöken har snabbt blivit barmhärtigt bortglömda. Fredrik Reinfeldt vill nog lika lite bli påmind om Wille Crafoords moderata kampanjlåt Flyter från 2010, som Jan Björklund brinner av längtan att stämma upp i Folkpartimarschen anno sent 50-tal.

Fast Lokalsamhällesvisan som Centern trallade på i valet 1976 lär vara en levande kultklassiker, som ibland sjungs under sena kvällar på interna partimöten.

Frågan är om Stefan Löfven & Co gör detsamma med opuset Hej, socialdemokrat (även kallad Nygammalt val). Ett helt fantastiskt uselt pekoral från valrörelsen 1968.

Smaka bara på följande rader: Det är länge sen vi ropade upp till kamp för mat / länge sen vi slokade över tomma fat / den pust som då fyllde vår klass / och gav kraft åt vårt rättvisekrav / den finns i dag i den luftmadrass / som bär oss på välfärdens hav.

Ja, skratta ni. Faktum är att Socialdemokraterna gjorde ett kanonval och fick egen majoritet! Löfven borde kanske testa att damma av sången om luftmadrassen igen?

Se upp för politiken

Publicerad den av
Svara

Lars GyllenstenPolitiska system och ideologier tror jag inte på. Där finns plats för så mycket besvikelse och misströstan, som suger kraften ur människan. Och det låser henne, och hennes fantasi, det stänger henne för det oväntade. Vidare gör det henne dömande, inskränkt, misstänksam, sårbar, intolerant.

– Lars Gyllensten, intervjuad av Beppe Wolgers i Stockholmstidningen 11/2 1960.

Snacka går ju

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/3:Corren.

Hört talas om Förenklingsdagen? Det är ett årligt event som Näringsdepartementet arrangerat sedan 2009 och syftar till ”dialog, kunskapsutbyte och inspiration för aktörer som arbetar med att förenkla för företagen”.

Den senaste Förenklingsdagen ägde rum i december. Blir det fler gånger hänger sannolikt på om Alliansen överlever valet eller inte.

Men oavsett vilken regering folket väljer i höst, kan vi tryggt räkna med att den politiska söndagsskoleretoriken om betydelsen av att minska företagarkrånglet består. Alla partier, till och med Vänsterpartiet, vill numera vara företagarnas bästisar.

Minns bara Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare är vår tids ”hjältar”. Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande på Näringsdepartementet snackades det så mycket blomsterspråk kring företagandet att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Den S-drivna ordverkstan gick på högvarv, trögare var det med konkreta resultat.

När Maud Olofsson tog över 2006 utlovades storstilad ändring, och hennes efterträdare Annie Lööf har fortsatt hålla Centerfanan högt. Ändå konstaterar Världsbanken i en färsk rapport att klimatet för nyföretagare är sämst i Norden.

Av 189 länder har Sverige fallit till 61:a plats gällande hur lång tid entreprenörer behöver slåss mot byråkratin innan de kan börja göra affärer med sina bolag (2011 befann vi oss på plats 39).

Det beror inte på att Alliansen trasslat till det mera. Utan därför att andra länders regeringar är duktigare på att underlätta för sin närande sektor än vad våra politiker har varit.

Världsbanken menar att pappersexercisen och kostnaderna för att starta företag i Sverige förblivit onödigt betungande, likaså att den rigida regleringen av arbetsmarknaden och det höga skattetrycket är problematiska faktorer.

Inget jättesmickrande facit efter åtta års borgerligt maktinnehav. Dialog- och inspirationsmöten på Näringsdepartementet i all ära. Men vill inte Annie Lööf prata sig in i historien som en ny Mona Sahlin är det nog dags att lägga in en högre växel i förenklingsmaskineriet.

Tala är silver, handling är – bokstavligen – guld.

Satir ur verkligheten

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 2Corren.1/2:

Veckans mest bisarra politiska utspel svarar FP-ministern Maria Arnholm för. Hon distanserar all konkurrens, faktiskt. På Expressens debattsida i onsdags förkunnade Arnholm att Ungdomsstyrelsen har gjort sitt som statligt ämbetsverk.

Men avskaffas inte. Det borde väl annars ligga i linje med Alliansens numera bortglömda vallöfte från 2006 att rensa upp den i svenska byråkratdjungeln. Nej, istället har förvaltningsapparaten svällt, fått en del nya skyltar på dörrarna och kostar i dag skattebetalarna större miljardbelopp än under S-epoken.

Bör vi förvånas? Tyvärr inte. Trots goda föresatser tenderar partipolitiker, oavsett kulör, att i regeringsställning glida över till identifikation med staten och börja omhulda myndigheterna som omistliga instrument för den egna maktutövningen.

Fast vad ska man då säga om Maria Arnholm? I kategorin ideologisk snurrighet tar hon definitivt priset. Ungdomsstyrelsen, förklarade hon i nämnda debattartikel, byter inriktning och namn till ”Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”.

Uppdraget beskrivs i följande ordalag: ”Det civila samhället behöver ingen myndighet, men civilsamhällespolitiken behöver en. En myndighet som inte ska styra, men däremot stötta. En självständig myndighet till hjälp för ett självständigt civilsamhälle”.

Skåda därmed födelsen av ett mirakel: Oxymoronmyndigheten. Det torde vara ett lämpligare namn, ty formuleringarna i uppdragsbeskrivningen upphäver sig själva, är logiskt omöjliga. I alla fall sett utifrån en normalt funtad liberal, borgerlig värdegrund. Men den har uppenbarligen vittrat i Alliansregeringens värld.

Civilsamhället ska inte ha någon ”stöttande” och ”hjälpande” myndighet. Bara idén är korrumperande för den civila sfärens ställning. Tvärtom ska staten så långt som möjligt hålla tentaklerna borta från inblandning, och politikerna sätta tydliga gränser för sin maktutövning och sitt kontrollbehov.

Annars beträder vi vägen mot ett genompolitiserat samhälle som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsmaktens klienter. Demokrati är inte bara styre genom majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde styra över sig själv i ett rum skilt från den offentliga apparatens. Detta den enskildes rum är dessvärre redan krympt till en skrubb i dagens Sverige.

Det tunga skattetrycket berövar vanliga inkomsttagare chansen att bygga upp ett eget självständighetskapital. För sin trygghet har svenskarna gjorts beroende av den politiska sektorns välvillighet.

Ideella föreningar och organisationer finns det massor av. Men även dessa har inlemmats i den politiska sektorn genom att verksamheterna till icke ringa grad finansieras av statens, kommunernas och landstingens bidragskranar.

Konsekvensen är att staten trängt undan utrymmet för ett starkt, självständigt och vitalt civilsamhälle i genuin mening. Hur möter vår borgerliga regering detta oroande frihetsunderskott? Genom en statlig civilsamhällesmyndighet. Det låter som ett satiriskt skämt.

Driver Maria Arnholm måhända med oss?

Krossa gangsterväldet!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Ingen trygghet. Inget samhälle värdigt att leva i. Vi tänker oss gärna Sverige som en skyddad oas; lugn, fredlig och säker. Det stämmer till stor del.

I jämförelse med många andra, mindre lyckligt lottade länder kan vår nation framstå som ett mirakel av civiliserat välmående. Den politiska debatten är tämligen sansad, rent av småtrist lunkande, och kretsar överlag kring hur en redan omfattande välfärdsstat ska kunna maximeras ännu mer, organiseras ännu bättre och effektivare.

Primärt fokus är inriktat på att leverera vård, skola, omsorg, sysselsättning. Dessa områden är den svenska politikens hårdvaluta. Ett parti utan trovärdighet i frågor som dessa är chanslöst på väljarmarknaden. Historiskt sett har vi aldrig haft så välvilliga och generösa makthavare vid politikens roder.

De tävlar i att ösa in skatteresurser till välfärdssektorn och är ivriga att försöka parera uppkomna brister med lösningar, mer eller mindre goda förvisso. Samtidigt finns risken att vi invaggas i en slags trygghetsbubbla, där medvetenheten minskar och beredskapen sänks kring rörelser som hotar att urholka de samhällsfundament varpå allt övrigt vilar.

Den organiserade och växande främlingsfientligheten är ett exempel. Människor ställs människor, minoritetsgrupper utmålas som suspekta, misstänkliggörs, blir kollektiva syndabockar och lastas i svepande, illvilliga ordalag för allsköns synder.

Låter vi sådan retorik få fäste och normaliseras, fräts den mellanmänskliga tilliten sönder och förgiftas. Fördomar, rädsla och intolerans träder in; ett annat kyligare, mörkare och hårdare Sverige väntar om vi inte är på vår vakt.

Ett annat exempel är den organiserade brottsligheten, som man också kan spåra en viss allmän naivitet inför. De kriminella nätverken är inte bara ett storstadsfenomen, tydliga tecken finns på att dess tentakler nu sprider sig till andra delar av landet.

Som Linköping och Norrköping, där gängen ser fina expansionsmöjligheter att berika sig och nå maktpositioner genom hot, trakasserier och utpressning. De parasiterar på det lokala näringslivet, tvingar företagare till tyst underkastelse och bygger upp ett ljusskyggt parallellsamhälle med egna regler baserat på våld och fruktan.

Dessa yrkeskriminella ligor är också fenomenala på att utnyttja välfärdsstatens transfereringssystem och förmåner i bedrägliga syften. De uppträder inte sällan arrogant och hånfullt mot rättsvårdande myndigheter, skrämmer vittnen, sätter sig i otillbörlig respekt i domstolssalarna, etc.

Naturligtvis vill de även gärna sätta munkavle på granskade journalister för att inte störas i sin destruktiva verksamhet. Glöm det! Corren och Norrköpings Tidningar har beslutat att gemensamt i en rad reportage exponera ligorna som härjar i Östergötland. Förhoppningsvis kan det bidra till en bred samling mot gangstergängens infiltration.

De representerar en form av kriminalitet som äventyrar och utmanar våra medborgerliga friheter. Utan lag, ordning och tillit kan samhället inte fungera. Därför måste denna fråga prioriteras högre, inte minst på den politiska dagordningen.

Arvet efter Mona

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren Corren.16/1:

Mona Sahlin fick oförtjänt mycket dum kritik under sin politiska karriär. Inte minst från borgerligt håll. Egentligen har S och Sverige aldrig kommit så nära en egen Tony Blair.

Men en sak ska hon ha en berättigad skopa ovett för: etablerandet av den politiska ”time-outen”.

Det var i samband med tobleroneaffären 1995 som hon med ett lån från idrottsvärlden etablerade avarten hos ledande politiker att ”pausa” när av det av olika anledningar bränner till. En dimmigt feg och oklar zon mellan att ta ansvar och ändå inte.

Ett aktuellt exempel är riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani (C). Hon blev i november misstänkt för ekonomiskt bedrägeri och har tagit time-out sedan dess. Riksdagsarvodet har hon behållit.

Så här kan det inte fortsätta. Lika lite som att bara vara en smula gravid, kan man både axla förtroendeuppdrag och undvika att göra det. Särskilt om man fortsätter att plocka pengar från skattebetalarna för arbete i väljarnas tjänst som aldrig utförs.

Kan inte partierna själva sätta stopp för ofoget, bör väljarna se till att kicka ut dessa time-out-politiker. För gott.

Det pinsamma Folkpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

När Stefan Löfven förra veckan öppnade för en blocköverskridande regering efter valet, slog Folkpartiets Jan Björklund blixtsnabbt igen dörren. ”Pinsamt!”, utropade han hånfullt om Löfvens invit.

Med ekot av denna avspisning ännu ringande i den försmådde S-friarens öron, var sedan Björklund lika kvick att sakpolitiskt närma sig honom. Riskkapitalbolagen inom sjukvård och äldreomsorg måste bort, slog FP-ledaren fast under helgen som gick.

Enligt Björklund är dessa investerare alltför kortsiktiga i sitt ägande, vilket äventyrar kvaliteten. Därför vill FP plötsligt ha liknande stoppregler för riskkapital som redan föreslagits på friskolans område.

Allt till Socialdemokraternas oförställda förtjusning. ”Det är ett intressant utspel de gör och det stämmer väl överens med den hållning vi har”, konstaterade Lena Hallengren glatt som är vice ordförande (S) i riksdagens socialutskott.

Hur ska detta tolkas? Förbereds marken ändå för ett samarbete om Alliansen förlorar och majoritetsförhållandena blir oklara? Snarare handlar det om ännu ett avsnitt i trianguleringsföljetongens tragedispel.

I väljarkåren finns en oro över riskkapitalbolagens roll i välfärdssektorn, kraftigt underblåst av medierapporteringen kring Carmeaskandalen och JB-koncernens konkurs. En skurkbild av rovgiriga Gordon Gekko-kapitalister har satt sig.

Tydligen bedömer FP att priset för att ta debatten blivit i kostsammaste laget. Alltså lägger man sig intill motståndarens positioner i syfte att desarmera frågan. Moderaterna har tidigare gjort likadant gällande ägardirektiven för friskolorna och på mängder av andra politiska fält. På samma sätt har Socialdemokraterna anpassat sig högerut i frågor där de själva hotas av röstförluster (jobbskatteavdragen är ett slående exempel).

Följden är att politiken låser sig i ängsligt taktiserande, idéerna urvattnas och för Sverige nödvändiga reformer uteblir (innevarande mandatperiods torftiga prestationer bär syn för sägen).

Sanningen är vi behöver riskkapitalbolagen som vitaliserande förnyare i välfärden. Överlag är de starka och tydliga ägare, har ofta solida nätverk när det gäller både finansiering och kunskapsmässig utveckling. Ty vad är dessa bolags affärsidé?

Det är att tillföra kapital och kompetens i intressanta företag, öka dessa verksamheters produktivitet och professionalitet, med målet att höja värdet på investeringarna och attrahera framtida köpare. Hur ska man kunna sälja ett nerkört företag med uselt rykte?

Att riskkapitalbolagen agerar kortsiktigt är en myt. De har i allmänhet betydligt längre horisonter än många vanliga börsbolag, som är fixerade vid siffrorna i den senaste kvartalsrapporten. Handelshögskolan har forskning i ämnet, som FP kunnat studera om man föredragit att agera seriöst.

Nu riskerar en hel näringslivsbransch att bannlysas på basis av fördomar och politisk populism. Pinsamt? Jan Björklund är en personifikation av ordet.

Barack Obama – en Nixon i kubik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

Richard Nixon hade kunnat räknas som en av USA:s bästa presidenter under 1900-talet. Både på den utrikes- och inrikespolitiska meritlistan finns imponerade insatser, som öppningen mot Kina eller integreringen av skolsystemet i den amerikanska södern. Inget av detta har förmått ärerädda Nixon, hans rykte är och förblir den politiska fifflarens.

I början av 70-talet rullade Watergateskandalens avslöjanden upp en lång härva av maktmissbruk från Vita husets sida. Politiska motståndare, misshagliga journalister och medieföretag utsattes för systematisk förföljelse. Inbrott, illegal avlyssning och stenhårda påtryckningar; få metoder tycktes Nixons hantlangare främmande.

Med ilska, chock och avsmak kunde det amerikanska folket blicka bakom Vita husets vördade kulisser. De mötte en stinkande sörja av skumrask och paranoia. Presidenten hade till och med buggat sig själv. Förtroendet blåste bort, Nixon tvingades avgå i skam och vanära.

Men vad säger det om vår tid när Nixonåren närmast framstår som en oskuldens epok jämfört med dagens Vita hus? Barack Obama har tagit hemlighetsmakeriet och kontrollmanin till tidigare aldrig skådade höjder.

Hans avsky mot kritik är i klass med Nixons, hans vrede mot läckor likaså. Fast maktapparaten Obama har till förfogande är oändligt mer omfattande än vad Nixon kunnat drömma om.

Det är en gigantisk struktur för övervakning och massavlyssning som byggts upp i den nationella säkerhetens namn. Nixon bandade sitt eget kontor, Obama buggar en hel värld – inklusive ledare i allierade länder som Tysklands Angela Merkel.

I Washington vittnar journalister om hur en tystnadens och rädslans kultur brett ut sig. Myndighetsanställda vågar inte prata med media, de kan förlora karriären på kuppen.

Tack vare NSA-avhopparen Edward Snowden har vi fått inblick i hur säkerhetsorganen trålar elektronisk information som går långt bortom rimlighetens gränser och hämningslöst kränker miljontals enskilda medborgares integritet.

Det som skulle handla om krig mot terrorismen, påminner istället en global variant av Stasi – där Sverige villigt medverkar genom FRA-lagens försorg. En statsmakt som börjar löpa amok, inåt och utåt, hotar friheten snarare än värnar den.

Ändå är upprördheten över Obamas synder enbart en västanfläkt mot vad som drabbade Nixon. Att USA avlyssnar regeringschefer i Europa avfärdas lojt som ett uttryck för hur alla stater alltid gjort, protester från Merkel och de övriga ses mest som spel för galleriet.

Värst är att det uppenbarligen skett en tillvänjningsprocess bland allmänheten där vi gradvis accepterat överhetens intrång i våra privata förhållanden, rycker på axlarna åt spionerandet enligt principen ”har man bara rent mjöl i påsen så…”.

Den attityden är den största faran. Finns inget tryck mot att tygla staten och straffa makthavare som likt Nixon går för långt i sina kontrollbehov, riskerar demokratin att bli en chimär.

Moderat kris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Det snurras om samarbetsproblem, missnöje och amatörism i organisationen. Rader av politiska tjänstemän vill sluta eller har redan gjort det.

Ett femtontal riksdagsledamöter har förklarat att de inte söker omval. Kritik vädras mot partisekreteraren Kent Persson, det läcks flitigt om dennes påstådda tillkortakommanden. Vad ska man tro?

En sak är i vilket fall klar. Internt verkar inte Moderaterna må direkt jättebra just nu. Och detta när man borde vara supertaggade och rejält sammansvetsade inför valrörelsen. I potten ligger ju den blytungt vägande historiska chansen att vinna en tredje mandatperiod i rad åt en borgerlig regering. För Sverige något helt exceptionellt.

Mellan skål och vägg hörs dock röster som på förhand mer eller mindre gett slaget förlorat. Om en sådan mentalitet sätter sig är det förstås förödande. Lika lite som Rafael Nadal kan gå in i en Grand Slam-final och misstro sig själv, kan ett parti gå till val med en kampanjorganisation präglad av splittring och hängande huvuden.

”Gladast vinner” sa Allianskollegan Maud Olofsson inte utan skäl 2006. Det tål att påminnas om, men stämningsläget har väl inte blivit muntrare av affären Gunnar Axén.

Mot bakgrund av anklagelserna om sexuellt ofredande beslöt han att dra tillbaka sin riksdagskandidatur. Efter att Gunilla Carlsson meddelat att hon lämnar både regering och riksdag, har Moderaternas nomineringskommitté i Östergötland därmed tvingats stryka ännu ett tungt namn på 2014 års valsedel.

Så varför inte lyfta upp Finn Bengtsson istället? En smula annorlunda M-riksdagsman än de gängse i apparaten, har som läkare en civil karriär att falla tillbaka på, är inte beroende av politiken som födkrok och har råd att vara mera självständig i ett annars hårt toppstyrt parti.

Han kunde nog bidra till den vitalisering och mentala uppryckning som M uppenbart behöver.