Kategoriarkiv: Politisk kultur

Vad Silent Cal kan lära oss

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren Corren

Skrivit i Corren 30/3:

Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?

Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.

Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:

”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.

Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.

Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.

En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.

Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.

Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.

Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:

”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”

Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!

I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.

Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.

Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.

För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).

Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.

Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.

Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:

”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.

När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?

En bondeförbundare på Kilimanjaro

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/2:Corren.

Erik von Heland upphör inte att fascinera mig. Han var ett tungt namn i det agrarkonservativa, rasbiologiskt entusiastiska Bondeförbundet och satt i riksdagen 1932-53. Under kriget pläderade han för att bidrag till flyktingar istället skulle gå till arbetslösa småbrukare.

Han fördömde den liberale publicisten Torgny Segerstedts flammande kritik av samlingsregeringens ryggradslösa hållning mot Nazityskland. Erik von Heland ville bli partiledare, förlorade striden till Gunnar Hedlund och fick avrunda karriären som landshövding i det lilla blindtarmslänet Blekinge.

Varför stannande han inte i Afrika?

Han hade varit lyckligare. Jag har känslan av att von Heland var en stor romantiker, som förskingrade något väsentligt av sin substans när han sålde sig åt partipolitiken. Ty innan dess – håll i er nu! – arbetade han på Karen Blixens legendomsusade afrikanska farm i Kenya.

Har ni inte läst den danska baronessans ljuvliga bok, har ni säkert sett den underbara filmen Out of Africa. Har man upplevt en sådan pastoral tillvaro med sådana fantastiska människor på en av jordens vackraste platser, och därefter hamnar i den svenska riksdagskvarnen… ja, är det då konstigt om själen mals ner och omdömet grumlas?

Det finns en fängslande koppling mellan von Heland och Ernest Hemingway. Ni känner ju till Hemingways klassiska novell Snön på Kilimanjaro (1936) och dess kittlande inledning:

Kilimanjaro är ett snötäckt, 6010 meter högt berg och påstås vara Afrikas högsta. Den västra toppen kallas av massajerna N gàje N gài, ’Guds hus’. Nära västra toppen ligger en leopardkropp, torkad och infrusen. Ingen har kunnat förklara vad leoparden ville finna uppe på denna höjd.

Hemingways leopard, en metafor för novellens döende karaktär Harry, är givetvis en skönlitterär skapelse. Trodde jag. Döm om min förvåning när jag i von Helands memoarer Mina Afrikaår (1966) läste följande stycke, där han i sällskap med Karen Blixens make Bror – beryktad lebeman och storviltjagande kompis till Hemingway – bestiger Kilimanjaro 1921:

Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig.

Erik von Heland levde i den föreställningen tills han flera decennier senare bevistade en träff med gamla Afrikaveteraner i Stockholm. Nix, kadavret på toppen var inget practical joke av Bror Blixen. Utan alldeles äkta, påstod man i det grånande sällskapet. Erik von Heland blev närmast besatt av att söka sanningen, grävde i arkiven och fann att det stackars djuret upptäckts redan 1889 av en tysk bergsbestigare.

Men jag undrar om inte von Heland, nu på ålderns höst, såg något mer i historien. Möjligen gnagde frågan om det varit värt att byta Kenya, Kilimanjaro och savannens fria vidder mot ett i det inrutade Sverige politiskt karriärklättrande. Vem var den frusna leoparden om inte han själv?

Sluta trakassera min politiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

”Jag betraktar alla politiska partier med samma välbalanserade blandning av misstro och avmätt tolerans”, deklarerade en gång Johan Hakelius, den svenska debattens saltaste skribent.

Min uppfattning är ungefär likadan – med undantag för de främlingsfientliga kostymfascisterna i SD, som jag både totalt misstror och inte hyser den ringaste tolerans mot. SD är det huvudsakliga skälet till att jag ännu går till valurnan.

Jag är medveten om att det är en apart och provokativ åsikt i lättkränkthetens förlovade land, men grovt sett upplever jag partierna som en slags systembevarande kartell för rådande interventionistiska högskattestat.

Demokrati i min säregna ideologiska värld betyder verkligen folkstyre; att hederligt folk så långt som möjligt lämnas i fred att styra över sig själva, inte att bli styrda av en politisk klass i ett påfallande sekteristiskt partiväsende.

I avsaknad av en svensk Calvin Coolidge eller Barry Goldwater att stödja, kan min röst i varje fall bidra till att blockera en sverigedemokrat från att driva bort medmänsklighet, hyfs och anständighet ur politiken. Gott så!

Samtidigt vill jag inte rösta på vem som helst. Jag är tämligen ointresserad av partisedeln, mer av personen och kryssar därför alltid. Min kandidat ska vara någon åtminstone i vid mening frihetligt liberalt sinnad politiker (generellt eller i en sakfråga jag finner särskilt angelägen) med omdöme, kunnighet och integritet.

Tro mig, jag har lärt känna flera genom åren. Sverige har många duktiga och hårt arbetande partiaktivister på lokal, regional och nationell nivå.

En av dem som imponerat mest på mig är Finn Bengtsson. Alltså röstade jag på honom i det senaste riksdagsvalet. Han är ingen politruk, fostrad sedan ungdomen i den insulära partiombudsmanna-andan. Utan läkare och professor med en egen framstående karriär, gediget insatt i den sorgligt förbisedda psykvården.

Att Finn Bengtsson har modet att stå för sina övertygelser visar inte minst hans hårda kritik mot Decemberöverenskommelsen (DÖ).

Själv har haft jag en lite mer avslappnad uppfattning. Kan inte M och S axla gemensamt vuxenansvar för landet i dagens exceptionella parlamentariska situation och blåsa nytt liv i den avsomnade liberala reformagenda som bägge varit bärare av, är väl DÖ ett mindre ont än nyval som knappast lär leda nånstans.

Fast varför kan inte M vara generösa och smarta att låta Finn Bengtsson fungera som en säkerhetsventil för det pysande borgerliga DÖ-missnöjet?

Mognadsgraden för att tillåta lojal opposition inom de egna leden är tydligen obefintlig, vilket i och för sig inte överraskar. Moderaternas otidsenligt snåla, toppstyrda partikultur är ökänt identisk med Socialdemokraternas och omvittnad i bland andra förra M-riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet (2011).

Symptomatiskt är att Finn Bengtsson blivit utfryst och drabbad av mobbing i riksdagen. Det gör mig heligt vred. Det är inte bara en partikamrat och medmänniska som M ger sig på, vilket är illa nog.

Det är ju min kandidat, min representant, mitt valda ombud i Sveriges högsta organ för offentlig makt som M jävlas med och försöker fula ut. Att bete sig så, är som att även trampa på mig och alla andra i Östergötland som givit Finn Bengtsson sitt förtroende.

Och det, för att tala klarspråk, ska ni ge fan i!

Politiker utan respekt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Företagarna är vår tids hjältar. Det förkunnade dåvarande näringsminister Mona Sahlin i slutet av 90-talet. Epitetet ”hjälte” låter kanske överspänt. Men det ligger ändå en del i det.

Företagare är kreativa och hårt arbetande människor som tar risker, prövar sina vingars bärkraft, omsätter idéer till inkomstbringande verksamheter, finner olika slags innovativa lösningar som driver utvecklingen och ekonomin framåt.

Det är företagarna som effektiviserar och förbättrar vår tillvaro genom ett ständigt ökat utbud av produkter och tjänster. Det är samhällets företagande sektor som ger oss välstånd, försörjning, sysselsättning och bekvämlighet.

Vad är politikens roll i sammanhanget? Det enklaste svaret: att värna förutsättningarna för ett bra företagsklimat, där det avgörande är att upprätthålla goda lagar till skydd för näringsfriheten och äganderätten.

Vikten av detta skydd kan inte nog understrykas, ty annars rubbas grundvalarna för fria människors produktiva handlingskraft och garanten att förtjäna, behålla och bestämma över vad de själva skapat. Det är först och främst därför som S/MP-regeringens agerande är lika allvarligt som förkastligt.

Just nu kokar den politiska makten ihop ett lagförslag som innebär ett direkt, ogenerat övergrepp på näringsfriheten och äganderätten. Regeringen vill diktera hur börsbolagen ska skötas genom att tvångskvotera in minst 40 procent kvinnor i deras styrelser.

Justitieminister Morgan Johansson sa förra veckan att straffet för de bolag som inte böjer sig för kravet kan bli likvidering! Han tog visserligen snabbt tillbaka uttalandet, men att vi har en justitieminister som bara tänkt tanken är chockerande.

Hela idén med statlig kvotering av privata företagsstyrelser (som även Alliansregeringen hotade med) måste anses principiellt oacceptabelt. Hur enskilda bolag väljer att driva sina verksamheter, och vilka människor som utses att axla detta ansvar, är ägarnas sak och ingen annans.

Men uppenbarligen saknas denna respekt från den politiska sfärens sida, vilket illustrerar att några klart fastställda gränser för ideologiskt motiverad intervention i samhällslivet egentligen inte finns. Det innebär att företagarna (och medborgarna i allmänhet) aldrig kan vara fullt säkra på vilka spelregler som gäller, vad skyddet för deras verksamheter är värt och att inga politiskt fredade zoner existerar.

Att ta risker, investera och skapa värden till eget och andras gagn under sådana förhållanden är knappast optimalt. Tvångskvoteringen är bara ett exempel. Regeringsutredningen om vinstförbud mot företagare i välfärdsbranschen är ett annat, liksom de politikerstyrda och marknadshämmande kommunala bolagen som snedvrider konkurrensen i bland annat Linköping.

Politiker och företagare förefaller vara som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två. Ibland kan man undra om inte Joseph Schumpeter hade rätt. Den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, samt den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i längden det största hotet mot kapitalismens välståndsbildande krafter.

I pedagogiskt syfte kommer vi därför på Correns ledarsida att inom kort att starta en liten serie om östgötska entreprenörer och deras betydelse. Häng med!

Nu måste vi ha ransonering!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:Corren.

Män pratar väldigt mycket. Särskilt män som är politiker. Har de väl öppnat munnen tar det aldrig slut. Det är undersökt och belagt.

I Dagens Samhälle läser jag om kommunfullmäktige i Umeå, där två kvinnliga politiker fick nog av det manliga malandet och mätte alla ledamöters inlägg med ett schackur. Männen bredde ut sig helt skamlöst och tog 87 procent av talartiden!

Uppenbarligen hjälpte det inte, antar jag, att kvinnorna lite finkänsligt försökte föregå med gott exempel genom att hålla sig kort och till sak.

Det hämningslösa manliga pladdret är ett allvarligt samhällsproblem som gör att hederligt folk blir trötta, ledsna, får ont i huvudet och bara vill gå hem. Vi måste ha skick och fason i skapelsen. Jag kan endast se en långsiktigt hållbar lösning. Det är hög tid att Gud tar sitt ansvar och griper in!

Han har gjort det förr, i Tage Danielssons förträffliga Sagor för barn över 18 år (1964). Där avslöjas för övrigt att Gud i det civila heter Karl-Ragnar.

För honom är det naturligtvis extra plågsamt med babblet, då han som yrkesverksam allsmäktig gudom ständigt ser och hör allt. Därför beslutar han sig för att sonika ransonera männens prat: ”Tja, om jag drämmer till med att ge dom hundra miljoner ord var, räknat från födelsen, så har dom i alla fall god marginal till en del dösnack också”.

Alla män informerades om vad som gällde och vid varje jämt miljontal ord ringde det en liten klocka i deras öron. Skulle någon till äventyrs vara på väg att uttömma ransonen och endast tio ord återstod, larmade klockan med korta signaler i en minut. Det fungerade perfekt.

”Själva vetskapen om att ordförrådet var ransonerat gjorde att många av de talföraste herrarna på jorden satte sig ner och tänkte efter en stund varje gång det ringde i öronen… Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Varför Karl-Ragnar nu låtit ordransoneringen upphöra begriper jag inte, men tydligen är det en form av liberalisering som manliga politiker saknar förmågan att hantera. Snälla, rädda Umeå åtminstone!

Andersson gör en Nixon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/3:Corren.

I valrörelsen tävlade finansminister Anders Borg (M) och hans utmanare Magdalena Andersson (S) i att sjunga överskottsmålets lov. En av dem skorrade falskt. Blåste väljarna. Erövrade sitt mandat på ohederliga premisser, om man ska vara sträng och oförsonlig.

Att Andersson inte trodde på sina egna ord är nu klarlagt. Igår bet hon huvudet av skam och förklarade att överskottsmålet (1 procents överskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel) var obsolet och borde ersättas av ett balansmål (0 procent).

En intressant kappvändning, som säger något väsentligt om politiken. I denna speciella bransch handlar det inte om att ha rätt. Utan att om kunna få rätt. Och för att kunna få rätt, måste politikern ibland tvingas ljuga.

Det gjorde alltså Magdalena Andersson, ty hon är ingen dum person.

Sakligt hade hon före valet förstås insett vad tunga nationalekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors redan påpekat, liksom Svenskt Näringsliv för övrigt: överskottsmålet har spelat ut sin roll. Det behövdes i det finansiella ramverk som Göran Persson satte på plats för att få ordning på Sveriges räkenskaper efter 90-talskrisens genomklappning.

Statsskulden var omkring 70 procent av BNP och ursprungligen sattes överskottsmålet till 2 procent. Åratal av politiskt lättsinne måste upphöra. Fick vi ner statens skuldberg och lyckades återställa förtroendet för svensk ekonomi, kunde räntorna pressas ner.

Situationen är idag totalt annorlunda. Finanserna är välskötta, statsskulden motsvarar 40 procent av BNP och räntan har, som bekant, hamnat på minusnivå. Är det då sunt att ha ett överskottsmål (vilket faktiskt är liktydigt med att överbeskatta väljarna)?

Inte ens Göran Persson tycker det längre. Problemet var att överskottsmålet blivit en partipolitisk helig dogm, som passade Anders Borgs image av barsk, framgångsrik rikshushållare i kölvattnet av den globala finansstormen. Inte utan skäl hade M högre förtroende i ekonomiska frågor än S inför 2014 års val.

Hade Magdalena Andersson sagt sanningen då, skulle Borg kölhalat henne med triumferande anklagelser om ekonomisk ansvarslöshet. Alltså dolde Andersson sin egentliga uppfattning och lurade oss. Annars skulle hon förmodligen missat möjligheten att inta finansdepartementens skansar och sedan göra motsatsen till vad hon nyligen bedyrat, men på goda grunder ansett riktigt.

Kalkylen är vansklig eftersom Andersson lägger sin framtida trovärdighet i potten, kan vi lita på hennes ord nästa gång? Å andra sidan finns chansen att väljarna förlåter henne och visar uppskattning för modet att bryta mot en föråldrad doktrin.

Ta exemplet Nixon. Han sålde in sig hos det amerikanska folket som en stentuff antikommunist och vann deras förtroende. Bara för att använda makten till kappvändningen att avsluta USA:s kontraproduktiva diplomatiska isolering av världens största kommunistland, Kina. Nixon blåste i det fallet väljarna av kalkylerad nödvändighet för att kunna få rätt, vilket han vann både deras och historiens gillande för.

Vi kan moralisera över Magdalena Anderssons bedrägliga taktik, den är inte vacker. Men illustrerar vad som tyvärr ofta krävs i den politiska verkligheten: förmågan att kompromissa med det egna samvetet. Låt oss bara hoppas att den inre kompassen i längden pekar rätt.

Anders Borg sjunger ut

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

Som moderat finansminister i åtta långa år vägrade Anders Borg att göra något åt Folkpartiets olyckligaste bidrag till samhället: Las, lagen om anställningsskydd. Idag är det annat ljud i skällan.

Arbetsrätten måste bli flexiblare så att unga och invandrare kan få jobb, menar han. Ombytet från Las-kramare till Las-kritiker förklarar Borg med repliken: ”Jag är inte i politikbranschen längre”. Maken till cynisk opportunist!

Eller ska orden hellre tolkas som en luttrad dom över partipolitikens begränsningar och bakvända rationalitet? Arbetsmarknadens strukturella problem är uppenbara. Lösningar kräver dock att nuvarande revirbevakare utmanas, främst LO som ur ett partiegoistiskt perspektiv fortfarande bedöms för dyrt att ta strid med.

Nödvändiga reformer som ger långsiktiga vinster för landet, men riskerar kortsiktigt kännbara opinionsförluster för partiet, är inte värt att spendera politiskt kapital på. Först den som övergett spelet kan tala fritt om vad de tidigare kollegerna i politikbranschen egentligen borde göra.

Fast vilken reformvän blir mycket gladare av någon som kunde lagt sin tyngd i vågskålen mot Las, men väntade tills det ingenting betydde?

Suck i december

Publicerad den av
Svara

Löfven och regeringskris

Fler än jag som upplever nyheterna om den politiska cirkusen som på bilden ovan? Minns samtidigt att M och S aldrig har stått närmare varandra än nu. De skulle sakpolitiskt lätt kunnat ta vuxenansvar för Sverige, dunka igenom tillväxtfrämjande strukturreformer och ratta landet på ett helt okej sätt.

Ändå låter de SD iscensätta detta taskspeleri med regeringskris och extra val – och jag i den närande, produktiva sektorn förutsätts finansiera politikerklassens barnsligheter! Sicket pinsamt medborgarförakt.

En dödande nollvision

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 17/11:Corren.

Nollvisioner är populära i politiken. Ta ett valfritt samhällsproblem och alltid är det någon makthavare som fått idén att förespråka total eliminering av vad det nu kan vara.

I de senaste årens offentliga debatt har det bland annat ropats på nollvision mot mobbing, nollvision mot rökning, nollvision mot aborter, nollvision mot dödsolyckor på jobbet, nollvision mot prostitution, nollvision mot självmord, nollvision mot vräkningar av barn.

Några av dessa nollvisioner har vunnit gehör. Exempelvis beslutade riksdagen 2008 att självmorden ska upphöra.

Nollvisionstrenden började i mitten av 90-talet, då alla nollvisioners moder lanserades av trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvall på Vägverket. 1995 föreslog han djärvt att Sverige borde ha som officiellt mål att ingen ska dö eller allvarligt skadas i trafiken – en ”nollvision”!

Politikerna nappade snabbt på formuleringen, ty det lät väldigt ambitiöst och beundransvärt. Nästan hopplöst att säga emot också. Cynisk och råbarkad framstår ju den som verkar vilja godta ett enda tragiskt fall med blodiga människor i diket. Tingvalls visionära tanke antogs av riksdagen 1997 och på den vägen är det.

Men få kan rimligen tro på utopin om noll trafikolyckor. Vad som skulle krävas vore i så fall drakoniska åtgärder som att skrota samtliga fordon och införa allmänt utegångsförbud. Eftersom sådant uppenbart ligger bortom förnuftets gränser, finns ett tyst accepterande av att nollvisionen egentligen är retoriskt fluff som hör hemma i den politiska söndagsskolevärlden.

Det praktiska trafiksäkerhetsarbetet är istället inriktat på ”harm reduction”. Alltså att man efter vetenskaplig metodik och beprövad erfarenhet försöker minimera trafikens skaderisker genom krockkuddar, alkolås, vägar med mitträcken, et cetera.

Sverige har även en nollvision mot knarkare, givetvis också en utopi. Men något som både den förra och den nuvarande regeringen helt allvarligt tycks tro på. Statsrådet Åsa Regnér (S) förklarade nyligen att målet om ett narkotikafritt samhälle ligger fast (SVT Opinion 6/11).

Problemet är att denna nollvision gjort att ”harm reduction” inom narkotikapolitikens område anses ytterst kontroversiellt. Missbrukare klassas mer som kriminella vilka i första hand bör straffas, än som sjukdomsdrabbade och socialt utsatta människor i behov av vård.

Bevisat effektiva skadebegränsande åtgärder som sprutbyten, injektionsrum eller rådgivning för säkrare droganvändning betraktas med största misstänksamhet. Moralism, repression och kategoriska krav på absolut drogfrihet i behandlingsprogrammen är istället vad som möter missbrukarna.

Resultatet? I jämförelse med övriga Europa utmärker sig Sverige som ett land där narkotikadödligheten stiger i oroande omfattning. Socialstyrelsens statistik visar på ett deprimerande svenskt rekord: förra året avled minst 589 personer med narkotika i kroppen, ökning med 78 procent sedan 2006 (Drugnews 27/8).

Det är konsekvenserna av en politik som inte bara är djupt antihumanistisk, utan även bygger på en märklig sorts förakt mot kunskap och etablerad forskning.

Drogmissbrukare kan lika lite som trafikolyckor förbjudas bort. Frågan är hur många fler människor som måste dö på den narkotikapolisiära nollvisionens altare, innan dogmatiken ersättas av förnuft och realism.