Det opinionskrisande Centerpartiet har samlats i Göteborg för sina kommundagar. Maud Olofssons invigningstal innehöll en plädering för sänkt skatt. Dels för pensionärerna, dels för vissa delar av tjänstesektorn. 

I det förra fallet vill partiet utjämna skillnaderna något i förhållande till den arbetande befolkningen, som fått njuta frukterna av firma Reinfeldt & Borgs jobbskatteavdrag.

I det senare fallet kräver Olofsson att momsen differentieras från 25 till 12 procent för branscher som frisörer och restauranger. Syftet är att stimulera framväxten av nya jobb, särskilt för unga människor. 

Även om vi bör välkomna ett sänkt skattetryck i Sverige, så kan jag inte låta bli att känna en viss trötthet inför Olofssons förslag. Åter en av alla dessa politiker som ska dribbla med olika skattesatser. Motiven kan vara aldrig så behjärtansvärda, man avser att fixa det ena, än det andra. Procenttal justeras hit och dit, alltefter dagsform och infall. Det enda som består är skattepolitikens principlöshet.

Dock har det inte alltid varit så. Under 80-talet kom det gamla svenska skattesystemet till vägs ände. Ständiga politiska ingrepp hade skapat ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade med eländet längre. Plötsligt kunde man höra hur ledande representanter för arbetsrörelsen fällde förintande omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa. 

Tillsammans med Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons regering den stora skattereformen 1990-91, vars grunddrag var mycket kloka. Skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Äntligen började det bli ordning på torpet.

Steget till en fullt ut filosofiskt och demokratiskt hållbar skattepolitik var därmed inte långt borta. Med detta menar jag naturligtvis en generell platt skatt. Principen är: en man, en röst – en man, en skattesats. Utan undantag och över hela fältet. Procentsatsen kunde ligga på, låt säga, 20 eller 25 procent. 

Men knappt hade skattereformen sjösatts förrän politikerna fick kli i fingrarna. Socialdemokraterna slog exempelvis till med en särskild ”värnskatt” på höginkomsttagare efter 1994 års val. Av rätteviseskäl, hette det. Trots att den bara ger peanuts till statskassan, samtidigt som den skadar dynamiken i ekonomin genom att bland annat krympa utbildningspremien. Saken blir inte mindre absurd av att Fredrik Reinfeldts nya Moderater numera skjutit värnskattens avskaffande långt in i en diffus framtid.

Men innan Reinfeldt hade Moderaterna en partiledare som bottnade i fasta övertygelser, värderingar och idéer. Han hette Bo Lundgren och gillade platt skatt skarpt. Även Folkpartiets Lars Leijonborg attraherades av tanken, Göran Hägglund uttryckte viss sympati – liksom Maud Olofsson. 

Så här sa hon om platt skatt i SvD den 2/2 2006:

”Det som är bra är att den är enkel och stimulerar människor till att arbeta.”

Precis. Och att stimulera till fler människor i arbete har förstås varit Alliansens ledstjärna, paradfråga och enskilt viktigaste sakområde. Platt skatt skulle varit ett utmärkt recept i sammanhanget. Men framför allt hade den platta skatten varit rätt.

Varför kroknade borgerligheten då på upploppet och släppte alltsammans? Av samma anledning som Socialdemokraterna komprometterade sin egen skattereform från 90-talets början.

Väl i regeringsställning vill politikerna styra och ställa, ratta och tricksa, så mycket som möjligt. Om skattesystemet låses av principer beskärs deras makt och manöverutrymme. Det blir en väldigt jobbig mental tröskel för ministrar och riksdagsledamöter att komma över i en kultur som den svenska, där myten om politikens omnipotens har ett sådant stadigt grepp över sinnena. 

Därför lär vi få leva med kortsiktiga skattedribblartyper av Maud Olofssons snitt länge till. För att travestera Strindberg: det är synd om medborgarna.