Kategoriarkiv: Politik

Reformera arbetsrätten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/1:

Vågar vi hoppas på en ljusning i regeringsförhandlingarna innan tjugondag Knut? Dimman ligger i skrivande stund ännu tät som gammal Londonsmog över vad som händer bakom dörrarna i riksdagshusets korridorer.

Kan Ulf Kristersson övertyga kungamakaren Annie Lööf om att han löst cirkelns kvadratur genom att regera ”oberoende beroende” av Sverigedemokraternas stöd i varenda avgörande votering? Kan Stefan Löfven på motsvarande vis lova Lööf att Vänsterpartiet blir en ofarlig knähund i hans regeringsunderlag och att Socialdemokraterna är villiga till att börja driva liberal reformpolitik på centrala områden?

På dessa kniviga frågor hänger sannolikt svaret – eller om alltsammans kollapsar i extra val. Ett sådant säger sig LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson stridslystet föredra hellre än att Löfven går Centern till mötes och mjukar upp arbetsrätten, vilket S-ledaren faktiskt ställt i utsikt. Detta är onekligen intressant.

Är den tidigare Metallordföranden Löfven byxad att bryta med LO och skjuta kompisen Thorwaldsson åt sidan, som dessutom ruvar på en tung post i Socialdemokraternas partiledning? Man anar nästan något historiskt i görningen.

Lagen om anställningsskydd (Las) anno 1974 har fått karaktären av en kronjuvel för tvillingparet S och LO, men egentligen var bägge länge svurna motståndare till dess införande. ”Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa” (min skuld, min skuld, min mycket stora skuld), borde Liberalerna utropa.

Det var nämligen det forna Folkpartiet som i decennier högljutt ivrade för att lagstifta om arbetsrätten, vilket S och LO naturligtvis vägrade. Det var ju ett flagrant brott mot en grundpelare i den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter skötte ruljangsen utan statlig inblandning enligt riktlinjerna i 1938 års Saltsjöbadsavtal. Och det fungerade utmärkt.

Arbetsgivare och fack var överens om varsel och samråd vid uppsägningar, allvarligare tvister förekom sällan och löstes i den gemensamma Arbetsmarknadsnämnden. Det dög inte för Folkpartiet som ville profilera sig progressivt och locka arbetarväljare.

I början av det radikala 70-talet pressade både FP och VPK på och regeringen Palme föll till föga för tidsandans röda vindar. Facket fick statlig uppbackning på ett sätt som förgiftade relationerna mellan parterna och hämmande arbetsmarknadens dynamik. Arkitekten bakom Las var fackföreningsmannen och S-politikern Valter Åman (1905-98), lagstiftningen byggde på hans utredning från 1970 med förhållandena i 60-talets svenska industrisamhälle som premiss.

Milt uttryckt har åtskilligt förändrats sedan dessa svunna dagar.

På 2000-talets moderna arbetsmarknad försvårar de stelbenta turordningsreglerna företagens möjligheter till omställning och kompetensförsörjning. Felrekryteringar kan bli en dyr affär, vilket gör arbetsgivarna mindre benägna att chansa på särskilt ung och oerfaren personal, i värsta fall inte anställa någon alls och därmed avstå från att expandera.

Las skapar även inlåsningseffekter med anställda som varken trivs eller mår bra och helst önskar byta jobb, men inte förmår sig att ta riskerna det innebär. En politisk uppgörelse som kan förena kraven på ökad rörlighet och flexibilitet med ett rimligt mått av trygghet skulle vara högst välkommen.

Men som sagt, är Löfven då beredd att drabbas av LO:s vrede?

Quo vadis, Annie Lööf?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:

Ännu en dag, ännu ingen regering, ännu en presskonferens med talmannen. ”It’s like deja vu all over again”, som John Fogerty sjunger. Men nu ligger åtminstone en tidtabell med klara deadline-datum på bordet.

Andreas Norlén låter rivalerna Stefan Löfven och Ulf Kristersson fira jul- och nyårshelgen med att försöka finna den gäckande vägen ut ur regeringsbildningslabyrinten. Någon av dessa bägge herrar – om inte en joker i leken sensationellt plötsligt poppar upp – lär därefter bli föremål för den tredje statsministeromröstningen den 16 januari.

Blir även den ett platt fall på hälleberget, har vi det tveksamma nöjet att se fram mot en fjärde votering i frågan den 23 januari. Ett nytt misslyckande då och Sverige får sitt första extra val sedan 1958, vilket senast kan hållas mitt i påskhelgen den 21 april när Jesu korsfästelse och återuppståndelse högtidlighålls.

Det vore ju ett intressant symboliskt sammanträffande, öppet för diverse ödesmättade tolkningar. Ett nyval (av Norlén liknat vid ”avgrunden”) och hela processen kan starta om igen med ännu fler statsministeromröstningar, plus att vi dessutom har ett val till Europaparlamentet på schemat den 26 maj. Mycket att svälja för väljarna, onekligen.

Rimligtvis har partierna tillräckligt av självbevarelsedrift kvar för att undvika en sådan rekordutmattande händelseutveckling. Redan börjar situationen närma sig passeringen av den tålamodsprövande gräns då tennislegendaren Lennart Bergelins bevingade uttryck ”the bottom is nådd” kommer i åtanke.

Någon ideal lösning existerar inte. Moderaternas och Socialdemokraternas intresse av att ta gemensamt vuxenansvar för landet i en storkoalition tycks fortfarande minimalt.

Vad allt således kokar ned till är vilket dåligt alternativ nyckelspelaren Annie Lööf tror att Centerns medlemmar och sympatisörer blir minst besvikna av. Att krypa till korset och stödja Ulf Kristersson som statsminister med Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget? Eller att slutligen äta upp högerskon och ge grönt ljus åt Stefan Löfven?

Ska man döma efter DN/Ipsos färska opinionsundersökning har Centern tappat markant på Annie Lööfs nejsägande turer till såväl höger som vänster. Men sannolikt har hennes liberala storstadsväljare svårast att förlåta ett svek mot löftet att hålla SD isolerade. Det skulle betyda att vi får tugga i oss att Löfven har fördelen i dramat, aptitligt eller ej.

Vårt elkrisande Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/12:

Drygt 1,2 miljarder kronor. Så mycket kostar det offentliga partistödet skattebetalarna varje år (och då är inte utgifterna för politikernas arvoden inräknade). Den gamla folkrörelsedemokratin som engagerade breda skaror svenskar är för länge sedan ett minne blott.

Utan saftigt tilltagna subventioner som kompensation för medlemsflykten skulle dagens partisystem falla samman, det är den råa sanningen. Skattebidragen är för partierna vad elektriciteten är för samhället. Stäng av flödet och all verksamhet tvärstannar.

Den jämförelsen borde ge politikerna en allvarlig tankeställare om vikten av att de tar sig samman, ordnar en fungerande regering åt landet och gör skäl för pengarna som tas ur arbetande och företagande människors fickor.

Ett problem som behöver lösas handlar just om elektricitet. Vi står inför en uppseglande bristsituation vars konsekvenser riskerar bli ödesdigert kännbara – inte minst i kalla vintertider.

”Elkrisen slår redan nu mot investeringar i Sverige. Det har hänt att städer tvingats tacka nej till stora industriinvesteringar på grund av otillräcklig kapacitet i elnätet”, säger Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke på organisationens hemsida (3/12).

Utbyggnaden av nätet har skandalöst släpat efter, vilket betyder att oroväckande flaskhalsar uppstått i kraftöverföringen från norra till mellersta och södra Sverige. Kan inte säker leverenstrygghet garanteras hamnar förutsättningarna för jobb och tillväxt i gungning.

En rejäl köldknäpp i nuvarande läge skulle inte bara få det att svida hårt i alla elkonsumenters plånböcker. Delar av nätet riskerar även att kopplas bort vid intensiva efterfrågetoppar. Där du bor kan det alltså bli helt svart om kung Bore är på särskilt bistert humör.

Som vore inte det undermåliga elnätet bekymmer nog, är den minskade elproduktionen en annan huvudvärk. I en rapport till Miljö- och energidepartementet varnade Svenska Kraftnät i juni:

”Vintern 2017/2018 var den sista med Oskarshamn 1 i drift. Ringhals 2 stängs 2019 och Ringhals 1 stängs 2020 vilket leder till att ytterligare planerbar produktion om drygt 1700 MW försvinner… Analyser visar att nedläggning av kärnkraften leder till ett stort antal timmar med mycket höga elpriser, samt ett flertal timmar med svårigheter att överhuvudtaget få effektbalansen att gå ihop”.

Dags för lite seriös verkstad snart, politiker?

Träracketens politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/12:

Som väntat föll övergångsregeringens avskalade budget i onsdagens riksdagsvotering. Nästa år sätts de ekonomiska ramarna av Moderaternas och Kristdemokraternas vinnande budgetreservation. Sänkta skatter, ökade anslag till försvar och rättsväsende. Toppen!

Ändå känns det inte riktigt värdigt att jubla. Ty M/KD-segern skedde till priset av ett reformerat nazistpartis aktiva stöd och är ett utslag av den långrandiga parlamentariska cirkus som Sverige drabbats av sedan valet i september.

Nog är det aningen bisarrt och bakvänt med genomdrivandet av en budget som är herrelös, då det ännu inte existerar någon ny regering som kan ta ansvar för den. Snarare lär väl detta bara ytterligare stöka till en redan stökig och låst situation.

Politikparodin fortsätter på fredag, då riksdagen med största sannolikhet röstar ner Stefan Löfven som talmannens förslag till regeringsbildare. Själv bryr sig Löfven inte ens om att närvara i kammaren, han föredrar att konferera i Bryssel. Vem blir näste man att skickas ut på plankan efter att först Ulf Kristersson och sedan Löfven stupat? Kanske en kvinna, Annie Lööf? Eller Kristersson igen?

Matchen om regeringsmakten har blivit en tragikomisk historia som utmanar löjet. Trots att utvecklingen passerat den traditionella blockpolitiken, gilla det eller ej, vägrar partierna tjurskalligt att anpassa sig till vad förhållandena i det nya politiska landskapet kräver.

Det hela påminner om Björn Borgs comebackförsök på proffstourens grus i Monte Carlo 1991. Envis som synden höll han kvar vid sin gamla hårdsträngade Donnayracket i trä. Den hade givit honom fantastiska triumfer förr, men var nu ett uppenbart antikt instrument.

Motståndaren i första turneringsomgången, spanjoren Jordi Arrese, hade naturligtvis en modern grafitracket, lättare och med större slagkraft. Borg mötte bollar som visslade förbi honom likt kryssningsmissiler och den tidigare fruktade gruskungen pulveriserades i två raka set (2-6, 3-6).

”Det var galenskap”, erkände Borg senare om denna olycksaliga match där han framstod som ett dammigt spöke på banan.

Blocktänkandet är partiernas kära träracket som de investerat så mycket av sin identitet i. Men att krampaktigt spela vidare med föråldrat material ger resultat därefter. Regeringskaoset hösten 2018 bär syn för sägen. Precis som Borgs publik i Monte Carlo vill man helst gömma sig bakom skämskudden.

Stones-metoden nästa?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:

Här är ett tips till talman Andreas Norlén för att lösa regeringstrasslet. Gör som Andrew Loog Oldham. Han blev manager åt The Rolling Stones 1963 och var missnöjd med att bandet – då i början av karriären – kört fast i att bara förlita sig på att spela covers.

Skulle Stones komma någon vart och bli verkligt framgångsrika måste de göra som Paul McCartney och John Lennon i The Beatles: skriva egna låtar. Oldham vägrade acceptera Stoneskillarnas oförmåga att själva producera något material som dög.

Han låste in sångaren Mick Jagger och gitarristen Keith Richards i ett sunkigt kök över natten. De fick inte komma ut igen förrän en bra låt var skriven.

Det blev en låt; den fina balladen As Tears Go By (som Marianne Faithfull fick en hit med 1964). Jagger och Richards upptäckte att de kunde samarbeta alldeles utmärkt som ett kompositörspar och resten är gyllene rockhistoria.

Tänk på det nästa gång ni hör klassiker som Satisfaction, Jumpin’ Jack Flash eller Brown Sugar. Utan Andrew Loog Oldhams drastiska köksmetod hade sannolikt aldrig dessa låtar existerat och publiken skulle troligen övergett The Rolling Stones ganska snart efter starten.

I Sverige anno 2018 är väl risken att väljarna börjar tröttna ganska rejält på riksdagspartiernas oförmåga att ge vårt land ett fungerande styre. I den senaste rundan misslyckades Centern och Socialdemokraterna att nå varandra med en blocköverskridande uppgörelse i det liberala mittfältet.

Ännu ett försök har således kraschat, positionerna tycks lika hopplöst nedgrävda i backen som tidigare – även om Stefan Löfven föreföll överraskande mild och försonlig i kontrast till Annie Lööfs närmast militanta uppträdande under måndagens presskonferens. Poäng till Löfven där, vars coolhet med rätt eller orätt fick Lööf att framstå likt en halsstarrig nejsägare.

Men då bör samtidigt minnas att småpartier sällan haft några ljusare erfarenheter av att söka sig till Socialdemokraternas sfär (se bara på hur illa klämda Miljöpartiet blev förra mandatperioden). Lööf förtjänar trots allt ett erkännande för att hon vågat testa en utväg ur kaoset och synat Löfvens hand.

Rimligen driver Sverige nu närmare ett nyval, vilket vore en svår utmaning mot väljarnas förtroende för det parlamentariska systemet och ett föga hedrande bevis på riksdagspolitikernas impotens. Just därför borde Andreas Norlén skyndsamt överväga Andrew Loog Oldhams beprövade recept.

Lås in Stefan Löfven och Ulf Kristersson i ett riktigt trist sammanträdesrum på Helgeandsholmen. Ledarna för de två stora statsbärande partierna får inte ens sticka ut hackan igen förrän de bägge tvingats ta gemensamt ansvar för Sverige. Socialdemokraterna och Moderaterna är de enda som kan bilda en stryktålig, stabil regering och på samma gång hålla ytterkantspartierna borta från skadligt inflytande.

Vem vet? Ett politikens radarpar i klass med rockmusikens ”glimmer twins” Jagger och Richards kanske inte Löfven och Kristersson blir. Men en och annan tillfredställande ”hit” på reformpolitikens område borde de ha kapacitet att åstadkomma.

Ständigt denne Löfven!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:

Opinionsmätningarnas Rolls-Royce har SCB:s stora partisympatiundersökning kallats. Men den som presenterades i tisdags är nog inte ett alldeles tillförlitligt lyxåk.

Mätperioden för november slutade samma dag som den möjliga vändningen i regeringskaoset inleddes, då Centern öppnade för en uppgörelse med Socialdemokraterna och Liberalerna hakade på dygnet efter.

Hur detta påverkade partiernas aktier på väljarbörsen hann alltså SCB egentligen inte fånga upp, vilket gör att Rollsen rullade ut i offentligheten med ett punkterat däck denna gång. Tämligen klart är ändå att Socialdemokraterna framstår som vinnaren sedan valkatastrofen i september och förlusten av statsministerposten.

Partiet är som katten med nio liv, ökar mest av alla (plus 2,2 procentenheter) och kravlar sig över 30-procentsnivån igen. Man kan inte annat än ge Stefan Löfven ett generöst erkännande. Hans paradgren är att ha is i magen och utnyttja sina motståndares notoriska benägenhet till att dupontartat förgöra sig själva.

Inledningen på förra mandatperioden bar syn för sägen när Alliansen begick politisk harakri som trovärdigt alternativ genom Decemberöverenskommelsen. Bara en sån sak som att Moderaterna insisterade på att Vänsterpartiet måste ha regeringsinflytande! Löfven skrattade säkerligen gott hela vägen till Rosenbad, vars portar Fredrik Reinfeldt lämnat vidöppna likt en kapitulationens kommendant Cronstedt på Sveaborg.

Socialdemokraterna skulle aldrig frivilligt ge upp makten och härligheten på ett sånt demoraliserande sätt, vilket också med all önskvärd tydlighet visades efter höstens val. Alliansen och SD tvingades samman för att avsätta Löfven i en riksdagsomröstning.

Sedan var det enbart för S-ledaren att ta det lugnt medan Alliansen bjöd svenska folket på sin version av ”Kvartetten som sprängdes” och Ulf Kristersson fick gå på plankan i kammaren. Över de rykande spillrorna av borgerligheten kan nu Stefan Löfven åter kliva fram i rampljuset.

Enligt SCB piskar den rödgröna sidan allianspartierna med drygt 5 procentenheter. Det är en uppseendeväckande stark utökning av Löfvenlagets ledning relativt valresultatet – även om mätningen som sagt bör betraktas med viss reservation.

Får inte Centern och Liberalerna ut några riktigt rejäla liberala dundereftergifter av förhandlingarna med Socialdemokraterna kan vi troligen räkna med att borgerlighetens siffror snart ligger lägre än en sjunken båt.

Hattar och mössor igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/11:

”Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla: / en ek, som då och då en liten skakning har, / i jorden bättre fäste tar. / När Rom ej trätte mer, begynte det att falla, / och England når sin höjd mitt under split och kiv; / parti är fria staters liv. / Ja, gånge hur det vill, / hos mig är ingen bit, som ej hör Sverige till”.

Raderna är ur en av den svenska litteraturens stora klassiker, Min son på galejan, skriven av skeppsprästen Jacob Wallenberg under den långa resan från Göteborg till kinesiska Kanton med ostindiefararen Finland åren 1769-1771.

Då sjöng redan partiväldet i frihetstidens Sverige på sista versen. Men Wallenberg var fortfarande mycket uppskattande av det progressiva experiment i parlamentariskt styre, vilket lovande inletts efter den enväldige krigarkungen Karl XII:s död 1718.

Att debattens vågor går höga hör konkurrensen mellan olika partier till i ett fritt land. Vädrandet av skilda åsikter och intressen är inget att beklaga sig över, det är enbart hälsosamt för framåtskridandet. Det var poängen som den gode Jacob Wallenberg ville inskärpa och självklart hade han rätt.

Men med frihet följer även ansvar. Det visade sig tyvärr inte hattarna och mössorna, dåtidens bägge maktkonstellationer i riksdagen, vara särskilt bra på att axla. Istället för att mogna med uppgiften att regera i kungens ställe, föll de varandra i strupen och alltsammans urartade i oförsonligt partihat, massiv korruption och förlamande söndring.

Gustaf III, som ärvde den åsidosatta tronen 1771, försökte förgäves vädja om enighet och pekade på Polen som varnande exempel. Där hade det parlamentariska kaoset bokstavligen drivit landet till inbördeskrig. Lösningen hos oss, om man kan kalla det så, blev att Gustaf III gjorde statskupp i augusti 1772 och återupprättade kungamakten. Lättnaden torde varit utbredd i riket.

Hattarna och mössorna hade kört sitt anseende i botten och dunstade bort likt över en natt, saknade av ingen. Den historiska konsekvensen av deras misslyckande måste betecknas som tragisk. Frihetstiden bar inom sig ett tidigt frö av modern parlamentarism och konstitutionell monarki. Vi kunde blivit ett föregångsland i den demokratiska utvecklingen.

Motsatsen inträffade. Partiväsendet komprometterades svårt som något onaturligt och omoraliskt. Demokratins genombrott försenades och dröjde längre än vad det egentligen borde i Sverige.

Dessvärre börjar nu dagens partier påminna om sina grälsjukt ansvarslösa föregångare på 1700-talet. Omedgörligheten till kompromisser har fått regeringsbildningen att gå i sällan skådat baklås. Under torsdagen gav även centerledaren Annie Lööf upp sina sonderingar. Hon sökte en uppgörelse baserad på sakpolitiska överenskommelser. Det gick inte heller, symptomatiskt nog.

Polariseringens tvedräktsåskor knallar snarare allt starkare. Partierna har tjurskalligt drivit varandra djupare in i återvändsgränden. Dödläget är totalt. Hur de ska backa ur den självförvållade, hopplöst blockerade situationen står skrivit i stjärnorna. Extra val? Vilken dramatisk demonstration av den egna impotensen!

Demokratin överlever säkert denna kris. Frågan är dock om allmänhetens förtroende för riksdagens comebackartade versioner av hattarna och mössorna gör det.

Nära vatten vill vi bo

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/11:

Strandskyddet är ett elände, i synnerhet för landsortskommunerna. Regleringen hade ursprungligen ett rimligt syfte. Men som så ofta i politiken urartade det när de nyktert pragmatiska inte orkade hålla emot trycket från de enögda fantasterna.

Sedan tidernas begynnelse har människan dragits till att bosätta sig vid vatten. Där blir det friare att andas, trivas, njutas. ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, som poeten Werner Aspenström skrev.

Med de större städernas expansion under förra seklets inledande decennier uppstod dock bekymmer. Bebyggelsen vid strandnära lägen tilltog.

Frågan restes om det inte vore klokt att värna den oexploaterade naturen på en del platser och säkra allmänhetetens tillgänglighet till vattnet för bad och rekreation. Jo, det kunde väl vara skäligt, tyckte 40-talets makthavare i folkhemmet.

Länsstyrelserna fick därmed möjlighet att på behovsbasis skyddsklassa vissa särskilda områden. Det var en välavvägd, flexibelt menad lösning som vi kunde glömma när Sverige drabbades av gröna vågens vänstervridna 70-tal.

I princip förbjöds då nybyggnation intill varje strandkant riket runt. Ta det som varning. Ty så går det om övertända entusiaster lyckas trumfa igenom sin vilja på moderationens bekostnad.

Det som gör ont värre är att en gång införda nitiska trasselregleringar i systemet är väldigt svåra att få bukt med, trots att de negativa konsekvenserna är uppenbara för alla och envar. Det överdrivna strandskyddet är ett veritabelt skolexempel.

Glesbygdskommuner hindras effektivt från möjligheten att erbjuda sina stora outnyttjade ytor av naturskön och prisvärd tomtmark vid sjöar, kuster och vattendrag till fastighetsbyggare.

Försök till uppluckring gjordes av den tidigare Alliansregeringen. Men statliga myndigheter har fortsatt att vara obönhörligt strikt aktivistiska i tillämpningen. Så kan vi bara inte ha det längre.

”Kommuner behöver kunna skapa attraktiva boendemiljöer för att utvecklas och locka nya invånare”, säger Linköpings förra kommunalråd Lena Micko (S) som idag är Sveriges kommuner och landstings ordförande.

Hon och hennes organisation har nu tagit fram ett komplett, skarpt och balanserat lagförslag med en rad utmärkta lättnader i strandskyddsreglerna för landsortens räkning. Det borde riksdagen i förnuftets namn klubba.

Håll demokratin mild

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/11:

”Det har på alla områden gått så långt att nästan de enda tankar man tänker har att göra med om man är ’för’ eller ’emot’ en åsikt”, skrev den franska filosofen Simone Weil (1909-43) i desillusionerat raseri över demokratins sammanbrott under mellankrigstiden och den stora världsbranden som följde. Hon menade att partierna var roten till det onda.

De odlade i sin ideologiskt passionerade maktsträvan en sekteristisk oförsonlighet som gav upphov till en fördärvlig svartvit verklighetsbild och motverkade människans förmåga till självständigt intellektuellt tänkande. Konsekvensen var att hela samhällslivet förgiftades av kollektiva politiska lidelser, vilka dränkte möjligheterna till individens sökande efter godhet, frihet och rättvisa.

Den rumänske essäisten Emil Cioran (1911-95) tillhörde dem som på 30-talet rycktes med i upphetsningen. Han kom att omfamna den ultranationalistiska väckelsen och tjusades av fascismens lockrop. Men flydde sedan till exilens Paris när allt började gå över styr och insåg där grundligt sitt misstag. Cioran blev benhård motståndare till inkvisitoriska frälsningsidéer i vilka former de än gestaltade sig.

I boken Sammanfattning av sönderfallet (1949) förkunnade han med frätande syrlighet:

”Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…

Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare  – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier”.

I vår egen tid av ökande ideologisk polarisering, eldfängt nonstop-grälande på sociala medier och allt djupare skyttegrävskrigande mellan partierna är Weil och Cioran inte så dumma att återvända till.

De bär på dyrköpta, allmängiltiga erfarenheter från vad känslosamhetens urspårade klimat kan medföra, om vi inte har förstånd att hejda oss och svalka vårt engagemang en aning.

Demokratin bör hållas milt tempererad, med respekt för människans bräcklighet och tillvarons rika palett av nyanser. Segrar doktrinernas patos över måttfullheten är slutstationen avgrunden.

Hårda bud för Annie Lööf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/11:

”Det finns en kinesisk förbannelse som säger: ‘Må han leva i intressanta tider’. Gilla det eller inte, vi lever i intressanta tider”. Robert Kennedy fällde orden under ett tal i Kapstaden 1966, men de kunde lika gärna handla om det dagsaktuella tillståndet i svensk politik.

Intressanta tider är det onekligen, denna märkliga höst 2018. En socialdemokratisk statsminister har blivit bortröstad av riksdagen. En moderat statsministerkandidat har blivit avvisad av samma riksdag, trots att icke-socialistisk majoritet råder. Men den majoriteten är förgiftad av SD, ett förhållande som nu inför öppen ridå sliter sönder Alliansen i sina beståndsdelar.

M och KD tycker inte det är så farligt att luta sig mot ett reformerat nazistparti. C och L ryser ända i själen av en sådan tanke. Möjligen är borgerligheten på väg att sprängas i ett konservativt och ett liberalt block, vilket skulle markera en slags återgång till situationen kring förra sekelskiftet.

S är bara att gratulera till denna infekterade splittring i motståndarlägret. Visserligen har S gjort sitt sämsta val på över hundra år och förlorat regeringsmakten, men sitter ändå kvar i Rosenbad – lugna som filbunkar – och administrerar rikets affärer så länge ingen ny regering kan tillträda. Och det lär nog dröja.

Löfvens expeditionsministär har redan blivit historiskt unik genom att lägga en så kallad övergångsbudget. M avser dock att presentera ett konkurrerande budgetförslag, som både KD och SD ställt sig välkomnande till. Det gör att voteringsmatematiken pressar in C och L i en avgörande position. Kommer de likt Pontius Pilatus att två sina händer?

Saken blir inte mindre komplicerad av att Annie Lööf fått talman Andreas Norléns uppdrag att sondera terrängen för en regering som riksdagen kan tolerera.

Vill hon nå gehör över blockgränsen är kanske då inte det smartaste att medverka till en SD-stödd moderatbudgets seger. Men bidrar hon till att sänka samma M-budget i kammaren innebär det rimligen dödsstöten för Alliansen.

Precis som talmannen konstaterar är läget fortsatt låst och besvärligt. Och mer besvärligt tycks det alltså bara bli i den dysfunktionella riksdagen. Nog lever vi i intressanta tider. Så intressanta att partierna riskerar att spela bort allmänhetens förtroende för det parlamentariska systemet på kuppen.