Kategoriarkiv: Politik

Än är skallmätarnas tid inte förbi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/4:

Den 28 april 1920 biföll riksdagen en motion om inrättandet av ett rasbiologiskt institut. Beslutet klubbades utan debatt. Motionen var undertecknad av ledamöter från samtliga partier, bland namnen fanns tungviktare som socialdemokraten Hjalmar Branting och högerns Arvid Lindman.

De hade uppvaktats av bistra män i vita rockar, forskare med fina akademiska titlar, som lagt ut texten om vad vetenskapen krävde, om vad som var bäst för nationen och den svenska folkstammens framtid. Vad fanns att invända?

Därmed blev Sverige först i världen med ett statligt rasbiologiskt institut. Det öppnade sina portar 1922 i Uppsala under ledning av Herman Lundborg, docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning vid universitet i samma stad.

Institutet fanns kvar tills 1958. Men då var rasbiologin svårt komprometterad av nazisternas härjningar och verksamheten hade faktiskt redan efter Lundborgs pensionering på 1930-talet ändrat inriktning mot seriösare studier av genetik och folkhälsa.

Att dela in människor i raser likt hundar eller hästar är numera konstaterad humbug, av såväl naturvetenskapen som antropologin. Inom människosläktet finns inga skillnader som gör rasbegreppet motiverat och relevant. Bortsett från ideologiska föreställningar i huvudet på notoriska högerextremister, är klassificeringen utmönstrad som rappakalja och förklarad stendöd.

Trodde ni, kanske. Liket lever. Begreppet ras har gått en ny vår till mötes hos den identitetspolitiska vänstern, till och med blivit akademiskt rumsrent igen.

”Sveriges första högskolekurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstad universitet”, meddelade Tobias Hübinette – själv forskare vid samma lärosäte – stolt på Twitter onsdagen den 22 april 2020.

Minsann, nästan exakt på dagen 100 år sedan riksdagen fattade beslutet om det rasbiologiska institutet också. Är du sugen, börjar kursen till hösten.

Förvisso handlar det inte om ras ur det gamla förkastade biologiska perspektivet, utan fokuserar på människors uppdelning i socialt konstruerade raser och hudfärgernas samhällsstrukturella makthierarki. En slags inverterad rasism, vars teoretiska hårklyverier i praktiken leder tillbaka till samma otäcka ruta ett: förnekade av individen och befästad skiktning efter påstådda kollektiva rasegenskaper.

Men idag förstår väl politikerna bättre än att falla i farstun för dylikt mumbo jumbo? Säg inte det. På Vänsterpartiets kongress 2018 röstade ombuden för att staten, via SCB, skulle börja kartlägga rikets invånare efter hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Underskatta därför inte vad Herman Lundborgs efterträdare i skallmätarbranschen kan ställa till med.

Den rökta regeringen som kom igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/4:

Statsvetarprofessor Sören Holmberg, valoraklet på SOM-institutet i Göteborg, hade tittat djupt i statistiken och analyserat opinionsströmningarna. Domen var obeveklig: ”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt”.

Visst, då – 2007 – såg det onekligen mörkt ut för den styrande Alliansen. En upphämtning som kunde ge Reinfeldt & Co förnyat förtroende i valet 2010 var knappast möjlig, enligt Holmbergs erfarna blick på sifferserierna.

Under normala omständigheter skulle kanske inte statsvetarprofessorn sedan suttit med ägg i ansiktet och tvingats äta upp sin rökta prognos till middag varje dag i veckan. Men helt oväntat kom ju den internationella finanskrisen 2008/09 att skölja in över Sveriges gränser.

Finansminister Anders Borg höll huvudet kallt och navigerade rutinerat genom stormar och blindskär. Väljarna fann det oklokt att byta ut regeringsbesättningen. Det blev fyra år till för Alliansen i Rosenbad.

Tycker ni också att den politiska situationen av idag fått konturerna av ett déjà vu? S/MP-regeringen och dess knaggliga resonemangsäktenskap med C och L verkade tills helt nyligen hopplöst stekt i opinionen, medan SD hade problemformuleringsprivilegiet i fortsatt stadigt grepp.

Så sent som i februari visade Svensk väljaropinions sammanvägda siffror ett nytt bottenrekord för S: 23,7 procent. Plötsligt kom en internationell kris att slå ner som blixten från klara himlen igen, denna gång i form av ett elakt virus från Kina.

Den akuta hanteringen av coronapandemin överskuggande naturligen alla andra frågor. SD hamnade totalt offside med sin anti-etablissemangspopulism och väljarna började i allvarets stund istället sluta upp kring den tidigare så mörbultade Löfven.

På skärtorsdagen den 9 april rapporterade Sifo en rekordökning i stödet för S till 30,6 procent. Krisen fick också januaripartiernas omaka kvartett att, åtminstone tillfälligt, svetsas ihop till en nära nog lika samkörd konstellation som salig Alliansen.

Har vi här en valvinnare 2022? Förutsatt att Sveriges folkvettsstrategi i bemötandet av pandemin blir lyckosam är nog oddsen mycket goda. I annat fall är regeringen spiksäkert rökt – vågar jag mig påstå med pinsam risk att dela Sören Holmbergs öde.

För övrigt är det väl pikant att finansminister Magdalena Andersson fått rollen av Anders Borg. På hans tid klagade den rödgröna oppositionen över att den M-ledda regeringen inte vräkte på med ännu fler skattemiljarder för att rädda Sverige ur finanskrisen. Nu i coronakrisen är det samma klagovisa, fast från M på oppositionsbänken över att Andersson inte lättar generösare på lädret.

Tja, måhända är det sant som Mark Twain sa att historien aldrig upprepar sig – men den rimmar! (Och bara för att jag skrev det, torde jag förstås garanterat bli rökt som Sören…)

Hög tid att gräva upp geddesyxan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:

När hörde ni ”geddesyxan” svingas senast i debatten? Nej, precis. Konfrontera dagens generation av partiaktivister och byråkrater med ordet. De lär stå som levande frågetecken inför dess innebörd, liksom de flesta moderna svenskar.

Ingen använder uttrycket numera, det har helt försvunnit ur den allmänna vokabulären. Möjligen ett symptomatiskt tecken på hur de politiska värdeskalorna förskjutits sedan sir Eric Campbell Geddes var i farten.

Han hörde hemma i det brittiska konservativa partiet och ledde i början av 1920-talet en kommission som utan hänsyn till ovidkommande särintressen raskt skar ner på Storbritanniens svällande statsutgifter, vilka blåsts upp enormt av landets deltagande i första världskriget och hållits kvar på omotiverat höga nivåer även efter att kanonerna tystnat.

I samma veva hade Sverige en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Finansministern hette Fredrik Thorsson som blev mäkta folkligt populär genom att följa exemplet från Geddes. I en osentimental översyn av statens vildvuxna budgetkostnader lät Thorsson 1922 avskaffa 132 byråkratiska kommittéer och utredningar på ett bräde.

”Geddesyxan” blev ett begrepp för arbetarrörelsens sparsamhet och strävan efter en effektivare skött förvaltning än som tidigare varit fallet i den gamla överklassdominerade ämbetsmannastaten.

Men det var då det. När socialdemokratin etablerade sig som det stora maktägande partiet i spetsen för det ambitiösa folkhemsprojektet var det inte så noga längre. Fredrik Thorsson skulle blivit slagen med stum häpnad om han från sin 1920-talshorisont kunnat bevittna vår tids gränslösa statsapparat med ett veritabelt myller av myndigheter och ett löpande utgiftstryck till varjehanda ändamål som kräver astronomiska belopp i skatter.

Dock borde coronapandemin göra det aktuellt att gräva upp geddesyxan igen. Ekonomin och näringslivet vacklar vid stupet, det pumpas ut pengar som aldrig förr i kolossala räddningspaket. Skuldsättningen skenar. Vi torde ha en lång kärv period framför oss innan krisen och dess konsekvenser kan läggas till handlingarna.

Det betyder rimligen återhållsamhet, helst upphörande, med det hittills vidlyftiga spenderandet på sådant som ligger bortom kärnuppgifterna hos stat, kommun och regioner. Myndigheter och andra offentliga verksamheter som tickar pengar utan att ha något verkligt samhällsnödvändigt att tillföra bör i Geddes och Thorssons anda läggas ner.

Resurserna ska fokuseras på områden där det offentliga maskineriet måste vara starkare, bättre och effektivare än idag (som försvar, civil beredskap, sjukvård, polis, et cetera). Fram med yxan, prioritera!

Fredrik Thorsson (1865-1925), byst i hans hemstad Ystad av konstnären Sven Anderson. 

Sverige behöver ingen romersk diktator

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:

Begreppet ”diktator” låter i våra dagars öron inget vidare. Vi tänker på envåldshärskare, tyranni, förtryck, övergrepp, totalitär likriktning av samhället, Hitler, Stalin och andra tungt belastade kriminalfall.

Ursprungligen var ordet inte förknippat med sådana ruskiga associationer. Diktator var den gamla romerska republikens högst legitima titel på en ämbetsmän som utsågs vid extraordinära situationer – vanligen krig – då det var av tvunget med snabba ryck, raka rör och inget sinkande käbbel i senaten.

Diktatorns uppdrag var temporärt; att leda Rom med fullt laglig, oinskränkt makt så länge den farliga krissituationen varade, dock gällde befogenheterna i maximalt sex månader. Med tiden föll ämbetet ur bruk, sista gången det aktiverades lär enligt Nordisk Familjebok (denna folkbildningens forna klippa i svenska hem) varit år 202 före Kristus.

Men nu tänker sig tydligen Stefan Löfven att Sverige ska ta en variant till heders igen. Anledningen är förstås coronapandemin. Regeringen vill i ett hastigt framkastat lagförslag tillskansa sig vad som faktiskt påminner om antik romersk diktatorsmyndighet.

Löfven & Co ska utan vidare kunna drämma till med mycket långtgående frihetsinskränkande kommandobeslut. Som att hindra människors möjligheter att samlas, stänga näringsverksamheter, spärra flygplatser och hamnar. Förvisso kan sådana åtgärder bli nödvändiga för att bromsa smittspridningen, om den nuvarande liberala folkvettsstrategin går åt pipan.

I utomordentligt allvarliga lägen måste staten ha förmågan att spänna musklerna rejält och mobilisera vad som krävs för att skydda sina medborgare.

Men det uppseendeväckande med ”coronalagen” är att regeringen avser att tillfälligt kortsluta demokratin från 18 april till sista juni och ställa riksdagen åt sidan. Någon förankring hos folkets valda representanter för att driva igenom beslut behövs inte, bara i efterhand kan riksdagsledamöterna lägga in ett eventuellt veto och försöka backa bandet.

Det är en suspekt och rättsvidrig ordning som svär mot fundamentala demokratiska principer. Det vore mycket illa om denna undantagslag godkänns och riskerar att bli prejudicerande för framtiden. Att hämta inspiration från den ärevördiga romerska republiken är vanligen berömvärt, men detta är att dra helt fel lärdomar av våra västerländska civilisationsgrundare.

Det svenska folkstyret ska kunna fungera korrekt även i stunder av svåra samhällsprövningar, ja det är extra viktigt just då. Och hittills under coronapandemin har partierna agerat imponerande smidigt, samförstånd råder och väldiga krispaket klubbas igenom i flygande fläng. Vilka trängande motiv har regeringen egentligen för att kastrera riksdagen? ”Coronalagen” är orimlig.

Må Sverige visa världen vad folkvett går för

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/3:

”Medan resten av Europa stänger ner, tar Sverige det lugnt och går vidare”, löd lördagens rubrik i brittiska The Guardian. ”Sverige skiljer ut sig i kampen mot coronaviruset i Skandinavien”, meddelade samtidigt New York Times sina läsare på motsatt sidan Atlanten.

Man kan utan vidare konstatera att Sveriges särväg genom pandemikrisen väcker internationell uppmärksamhet, förundran och kritik. Många andra länder, likt våra grannar Danmark och Norge, tar i med statliga hårdhandskar och förlitar sig på auktoritära metoder för att få smittspridningen under kontroll. Frankrike har rent av förklarat krig mot viruset och mobiliserat som om marskalk Foch vore tillbaka vid fronten.

Här är det istället den försiktige generalen Anders Tegnells mjukare statsepidemiologiska linje som gäller. Det har gett Kina anledning till att låta sitt propagandamaskineri gå i spinn. Nyligen anklagade det regimkontrollerade organet Global Times svenska myndigheter för att ha kapitulerat inför pandemin och låtit Sverige bli ett svart hål där viruset kan frodas för att sedan attackera andra länder.

Så kan låta när tyranniets megafoner larmar och gör sig till i ansträngningarna för att blanda bort korten. Vem är skurken att peka finger? Snarare var ju det Pekingdiktaturens inledande mörkande av coronautbrottet i Kina som gav viruset möjlighet till uppladdning för sitt världsomfattande anfall.

Huruvida Sverige gjort rätt eller fel i att avstå från andra drabbade nationers tuffare försvarsinsatser lär framtiden snart utvisa. Frihetsinskränkningarna från officiellt håll har hittills varit milda och förmanande, vilket antingen med facit i hand kommer att ses som förödande naivt av fredsskadade svenskar, vana vid sorglöst leverne i sin trygga gamla folkhemsidyll. Eller som ett föredömligt, hyllat exempel på klokheten i att undvika drakoniska panikbeslut som kamikazestoppar hela landet och gör ett sönderbombat Syrien av ekonomin.

I vilket fall, måste jag ändå säga att det finns något vackert i den valda strategin. Hellre än statlig tvångskommendering och polisiära batonger, lutar sig våra styrande på en förtröstan om styrkan i det ansvarskännande civilsamhället – att varje enskild svensk är kapabel till att inse allvaret i situationen och följa de enkla, men grundläggande rekommendationerna för att minimera smittans spridning.

Bred frivillig medborgerlig uppslutning bakom förebyggande åtgärder är effektivare än att överheten föser in människor i fållan som en skock dumma får. ”Vi kan inte lagstifta om allt, det är en fråga om folkvett”, som Stefan Löfven sa häromdagen. Bör det egentligen vara på något annat vis i en liberal demokrati värd namnet? Avgörandet är ditt och mitt.

När faktor X förändrar allting

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:

Den 3 september 1939 bröt andra världskriget ut. Två dagar tidigare hade Hitlers trupper anfallit Polen, nu svarade Storbritannien och Frankrike med att förklara Nazityskland krig. Katastrofen var ett faktum, konsekvenserna oöverskådliga, hela tillvaron ställdes på ända.

Någon vecka senare sa Sveriges statsminister, folkhemsvisionären Per Albin Hansson, bedrövat till diplomaten Gunnar Hägglöf: ”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är inte det fan?”

Kriget blev den dramatiska ”faktor X” som abrupt förändrade politikens villkor. Den 30 november svedde världsbranden våra egna gränser. Hitlers allianspartner Stalin skickade Röda armén mot Finland. Skulle vi själva överleva som nation?

Den akut förvärrade situationen resulterade i att Per Albin Hansson den 13 december 1939 bildade en samlingsregering, där alla demokratiska riksdagspartier ingick: Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Högern och Folkpartiet.

Regeringen hade ett överordnat mål: att Sverige, kringränt och dödligt hotat av de totalitära monstren Tyskland och Sovjet, skulle slippa dras ner i krigets avgrund. Samlingsministärens politik har på flera punkter kritiserats hårt i efterhand. Och det med rätta. Sådant som att yttrandefriheten beskars av statlig censur och att tysk militär tilläts järnvägstransport genom landet var redan i samtiden starkt kontroversiellt och moraliskt upprörande.

Men regeringen, som navigerade under väldig press på stormiga vatten, lyckades med det väsentliga att klara Sverige från att slukas av den förödande malströmmen.

Glömt idag är att Per Albin Hansson tidigare i karriären varit en mycket omstridd politiker, även inom sitt eget parti. Det var statsmannaskapet han visade under krigsåren som gjorde honom till trygghetsikon och landsfader.

Inte sedan andra världskriget har Sverige ställts inför sådana prövningar och påfrestningar som nu med coronapandemin. Åter har ”faktor X” lika överrumplande som grundligt rubbat politikens, ekonomins och samhällslivets villkor, troligen för lång tid framöver. Åter är vi tvingade till vanskliga avvägningar, hårdkokta beslut, radikalt omkastade prioriteringar, borgfred mellan partierna.

Stefan Löfven är kanske ingen Per Albin. Men han är den statsminister vi har och i sitt tal till nationen häromkvällen gav han ett värdigt, kontrollerat och stabilt intryck. Om den fortsätta krisen så kräver, skulle det inte förvåna om Löfven snart står i spetsen för en ny samlingsregering. Ingen dålig vändning för en man som nyss varit i det närmaste politiskt uträknad.

En lektion i konsten att spendera skattemedel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

I augusti förra året anordnade Linköpings kommun en tre dagar lång nycirkusfestival med fri entré. Kostnaden för skattebetalarna: 1,5 miljoner kronor. Denna något udda utgiftsprioritering försvarades av kommunens kulturutvecklingschef Mårten Hafström med orden: ”Det sätter Linköping på kartan, samtidigt som det skapar positiva och utmanande mervärden för medborgarna”.

Linköpings plats på kartan torde annars vara garanterad genom bygget av Sveriges dyraste simhall. Snacka om utmanande mervärde, närmare 1 miljard kronor ligger notan hittills på. ”Jag hoppas nu att vi kan få Linköpingsbor, föreningsliv och alla andra aktörer att ställa sig bakom det här”, sa kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om badsatsningen de luxe.

Även vår kära granne Norrköping utmärker sig när det gäller utmanande mervärden. Kommunen köpte in fem små humanoida robotar till skolan för 375 000 kronor. Sedan upptäcktes att robotarna inte gick att använda i undervisningen, då de levererats med bara ett enda program – för en tai chi-övning. Andra program fick man inte tag på. Norrköpings digitaliseringsdirektör Johan Högne var nöjd ändå, ty: ”Målet är att ge invånarna en känsla av att de verkligen bor i en digital kommun”.

I Motala är man heller inte dålig på utmanande sätt att förvalta offentliga resurser. Kommunen lät sälja 280 000 kvadratmeter strandnära mark för 61 miljoner kronor till danska Lalandias planerade bygge av en stor bad- och semesteranläggning. Inte utan skäl försökte kommunen sekretessbelägga markvärderingen.

Som Corren kunde avslöja fick nämligen Lalandia en saftig rabatt på motsvarande 135 miljoner kronor jämfört med om marken istället sålts som villatomter. Motalas mark- och exploateringschef Hanna Hammarlund ursäktade den häftigt tilltagna rean på kommuninvånarnas gemensamma egendom med att priset måste ses ”utifrån den investering som Lalandia är beredda att göra. Vi har inte värderat marken per kvadratmeter utan som en helhet”.

Detta lilla axplock är hämtat ur den nyutkomna boken Slöseriet med dina skattepengar. 258 exempel som du inte vill betala för, skriven och sammanställd av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson. Det är nyttig läsning för varje samhällsengagerad svensk.

Hur många skattemiljarder som kommunernas, regionernas och statens makthavare totalt sprätter iväg i onödan varje år vågar man egentligen knappt tänka på. Men om den styrande klassen hushållade bättre med svenska folkets pengar hade säkert tillräckliga medel funnits för bekostandet av idag angelägnare ting som gett mervärde på riktigt. Exempelvis de där beredskapslagren med intensivsjukvårdsutrustning som vi varken ansetts haft råd med eller behov av längre…

Tur att Sveriges ekonomiska beredskap är god

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:

”Vi tror på bönens kraft”, förklarade Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande under måndagen och uppmanade oss att ”be om kraft och särskild vishet särskilt för dem som leder vårt land i denna utmanande tid”.

Tja, varför inte? När det är kritiskt värre här nere i jämmerdalen skulle nog även ett stödjande handtag från himmelska makter sitta fint, alla bidrag som kan lindra situationen är självklart välkomna.

Om det krispaket som landets politiska ledare presenterade på måndagsmorgonen indikerade att Sveriges kristna råd redan blivit bönhörda må vara osagt. Inspirerad av gudomlig kraft och vishet eller inte, så verkar ändå nu regeringen och dess samarbetspartier fått upp ångan ordentligt i beslutsmaskineriet sedan förra veckan.

Ställda inför hotet om coronavirusets nattsvarta ekonomiska konsekvenser, där dystopiska paralleller till 30-talets Kreugerkrasch blivit legio i debatten, har januariavtalets resonemangsäktenskapskvartett visat en tidigare oanad styrka och samarbetsförmåga. Det är ingen dålig livboj som kastats ut för att rädda näringslivet och arbetsmarknaden från att gå i kvav.

Det handlar om att staten övertar företagens sjuklöneansvar, ett subventionerat system för korttidspermitteringar införs och näringslivet ges välbehövligt andrum att betala in de tunga skatterna. Drygt 300 miljarder kan åtgärderna komma att kosta, en svindlande summa.

Tron på bönens kraft i all ära. Men i utmanande tider skadar det sannerligen heller inte att vara rustad för att parera rejäla smällar utan att nödvändigtvis tvingas lita på eventuella hjälpingripanden från ovan.

Lyckligtvis har lärdomen av 90-talets strukturkollaps och efterföljande stålbad gjort att Sverige idag har en mycket bättre skött offentlig ekonomi med rekordlåg statsskuld. Utrymme finns därför, tack och lov, att ta av för att hålla skutan pekuniärt flytande genom denna överraskande hemsökelse.

Man kunde bara önska att beredskapen på andra områden vore lika robust. Exempelvis vad det gällde intensivsjukvården, som riskerar att sättas på väldigt tuffa prov under pandemins härjningar.

Totalförsvaret lagrade fram till kalla krigets slut mängder av avancerad mobil vårdutrustning, bland annat hundratals respiratorer som vore guld värda att ha i reserv nu. Men efter att Sveriges makthavare beslutat att den eviga freden inträtt, gapar förråden tomma.

”Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades”, säger Sten Lennquist, professor emeritus i katastrofmedicin vid Linköpings universitet (DN 15/3).

Vi får väl istället hoppas på att Gud är barmhärtig.

Ett radarpar utan känsla för tajming

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

”Regeringen står helt handfallen”, dundrade partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD). ”Bagatelliserar i vissa fall, skyller ifrån sig i andra. ’Vi såg det inte komma’ är redan en modern klassiker. Det lilla som ändå görs, görs motvilligt och för sent”.

Radarparets utspel på DN Debatt i onsdags var menat som en mobiliserande krigsförklaring mot Socialdemokraterna och de övriga januaripartierna, vars tillkortakommanden inte bara hotade ”människors personliga trygghet och framtidstro, utan också den gemensamma tilliten i samhället, respekten för våra viktigaste institutioner och ytterst människors tillit till varandra”.

Nej, det handlade inte om bristerna i politiskt ledarskap som coronavirusets utbrott demonstrerat. Utan om misslyckandena med integrationen, brottsligheten, arbetslösheten och allt det andra ni vet som borde förtjäna ministären Löfvens skyndsamma avgång, helst redan igår.

Politik är till mycket en fråga om tajming. Det räcker sällan med att enbart ha rätt, som så ofta konstaterats av luttrade samhällsreformister av skilda kulörer. För att nå framgång gäller det också att få rätt – att fingertoppskänsligt kunna fånga det gyllene tillfället, slå till vid den avgörande tidpunkt då opinionen är redo att röra sig i önskvärd riktning, när möjligheterna öppnar sig till förändring och spelet kan vinnas.

Milt sagt verkar Kristerssons och Buschs talanger på denna, icke helt oväsentliga punkt, inte alldeles övertygande. Att blåsa i stridstrumpen för att sänka regeringen, samtidigt som coronasmittan grasserar med oförminskad styrka och sätter samhällslivet på hårda prov, var knappast det lämpligast valda tillfället.

Nu tvingades förstås moderater och kristdemokrater att i mötet med verklighetens upptrappande allvar snabbt som attan stämma ner tonen. Pandemin är ett faktum och börskurserna faller kraftigt världen över, nationell politisk samling är en nödvändighet.

Men intrycket av demoraliserande snöplighet och klickande omdöme är svårt att undkomma. Särskilt Ulf Kristersson som borgerlighetens aspirant på statsministerposten gjorde nog klokt i skaffa sig nya rådgivare av bättre virke.

Minns bara hur Kristersson häromveckan poserade på bild i jaktmundering med budskapet ”Stärk gränsen!” medan Grekland sköt tårgasgranater mot desperata människor på flykt undan den blodiga katastrofens Syrien. Det var inte heller hans mest förtroendeingivande dag på jobbet.

Besvärande senfärdigt om mötesrestriktioner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:

På fredag den 13 mars skulle portarna slås upp till den 13:e upplagan av Motala Expo, Östergötlands största företagsmässa på Vättenrundan arena dit omkring 5000 besökare väntades komma.

Den som lider av triskaidekafobi – ett onödigt krångligt ord som betyder vidskeplig skräck för siffran 13 – har förstås redan noterat de olycksbådande tecknen i sammanhanget. Motala Expo kom också att ställas in.

”Det känns som en stor risk som vi inte ville ta, det kändes inte värt det”, säger Magnus Lindberg som representerar arrangören Tillväxt Motala (Corren 10/3). Motivet bakom beslutet har dock ingenting med skrock att göra. Skälet är välgrundat: tisdagens besked från Folkhälsomyndigheten om den förhöjda smittfaran för coronaviruset.

Det är givetvis tråkigt att Motala Expo inte blir av. Jag hade själv sedan tidigare sett fram mot att bevista denna spännande mötesplats för det östgötska näringslivet i vackra Motala. Men med hänsyn till hur situationen utvecklat sig, måste arrangören sägas ha agerat med föredömlig klokskap som avblåst mässan.

Antalet bekräftade Coronafall i Sverige ökar nu snabbt. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att begränsa smittspridningen så länge epidemin pågår. Stora publikevent är exempelvis knappast att rekommendera.

Tyvärr tog det Folkhälsomyndigheten besvärande länge att peka med hela handen om detta. Först under onsdagseftermiddagen klev dess senfärdige generaldirektör ut och föreslog restriktioner kring folksamlingar som handlingskraftigare länder varit kvickare i vändningarna med.

Åtminstone från regeringens sida hade man kunnat begära resolutare takter. Den har ändå till uppgift att svara för den politiska ledningen av landet. Medan Folkhälsomyndighetens tjänstemän grubblade och hummade, hade det näppeligen varit orimligt om statsministern scannat av det dramatiska omvärldsläget, greppat tömmarna i ett stadigt tag och riktat en uppmaning till medborgarna att för säkerhets skull undvika allmänna sammankomster av det större formatet.

Lyckligtvis finns förnuftigt folk som kan tänka själva, vilket Motala illustrerar.

Men då jag sparkade på politikernas och byråkraternas haltande krishanteringsförmåga i min förra coronaepistel, kan det räcka med att idissla den visan vidare. Regeringen och dess samarbetspartier har denna gång gjort sig väl förtjänta av en positivare avrundning genom sitt annonserade krispaket.

Det innehåller bland annat slopad karensdag, anstånd till företag med skatteinbetalningar, kompensation till kommuner och regioner för extrakostnaderna som bekämpandet av coronaviruset innebär. Alltsammans mycket välkommet. Bra jobbat. Nu håller vi ihop och klarar det här.