Kategoriarkiv: Politik

The bottom is nådd – kanske!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:

Det ekonomiska raset må vara kraftigare i andra OECD-länder som USA, Tyskland, Frankrike och Spanien. Men det är en tröst för tigerhjärtan. Det lilla exportberoende Sveriges BNP-siffror för årets andra kvartal kan knappast kallas annat än brutala. Minus 8,6 procent!

Inte ens sedan farfar var ung har vi upplevt ett brantare fall. Coronapandemin har slagit hårdare än finanskrisen 2008/2009, hårdare än strukturkrisen på 90-talet, hårdare än… ja, vad?

Å andra sidan är läget möjligen nu som den legendariske tennistränaren och svengelska språkekvilibristen Lennart ”Labbe” Bergelin sade om en sällsynt usel match Björn Borg gjorde i Monte Carlo: ”The bottom is nådd”.

Har vi slagit i botten kan det inte bli värre och en flämtande vändning uppåt visar sig i nästkommande BNP-mätning. Det är åtminstone vad en del optimistiska ekonomiska teckentydare hoppas på, däribland finansminister Magdalena Andersson.

Kanske med rätta. Antalet företagskonkurser har inte varit så många som befarats. Permitteringarna är omfattande, men samma sak där: inte i den storleksordning som tidigare kalkyler varnat för. Staten har vräkt ut miljarder i överbryggande räddningspaket till näringslivet. Men företagens intresse att ansöka om stödpengarna hittills varit måttligt (DN 5/8).

Likafullt är situationen skakig. Ses fladdrande ljus i tunneln, kan de vara utblåsta runt hörnet. Ska man spå någonting någorlunda säkert, är att krisen bär med sig rejäla förändringar. Coronan är en internationell mänsklig tragedi av episka dimensioner. Men påskyndar samtidigt ett schumpeterskt språng av ”skapande förstörelse” i ekonomin, vilket i långa loppet kommer samhället till godo.

Processen är redan i denna stund tydlig. Digitaliserings- och innovationstrycket har ökat kolossalt på svindlade kort tid. Obönhörligen kastas gamla lösningar åt sidan och framtvingar effektivare, mer rationella metoder av marknadens aktörer.

För att åter använda ett betvingat uttryck av käre Labbe: ”That is that, that that is doing!” (om lättsamheten ursäktas, jag kunde bara inte motstå det). Ty kontentan blir ett smartare resursutnyttjande och generellt förbättrat välstånd – när vi väl är igenom och har överlevt den smärtsamma ekluten, that is!

Mycket välkommet vore om svenska politiker skyndsamt tog tillfället i akt att underlätta och stärka tillväxtförutsättningarna genom minskad regelbyråkrati och sänkta skatter. Tyvärr har snarare Magdalena Andersson glunkat om motsatsen, liksom nervösa makthavare i kommuner och regioner: de offentliga extrautgifterna i coronans spår ska betalas med stora skattehöjningar.

Sådana stoppbollar för den ekonomiska återhämtningen har vi alla skäl att betacka oss för.

Reducera inte Olof Palme till blott en olöst mordgåta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:

Det står nu bittert klart att sanningen om mordet på Olof Palme troligtvis aldrig kommer att uppdagas. Den över tre decennier långa polisutredningen slutade som den började: i fiasko.

Risken är att tyvärr att detta haveri för evigt reducerar människan och politikern Palme till en gäckande deckargåta, ett mordoffer i en blodpöl, nedskjuten av en mystisk gärningsman försvunnen i en labyrint av skuggor.

Jag tycker Palme förtjänar ett värdigare öde, att vi hellre minns och diskuterar honom som den han var i livet. Stridbar och kontroversiell, älskad och avskydd, ständigt i elden. Mina egna sympatier för Palme på det sakpolitiska planet var och är begränsade, hans demokratiska socialism förblir mig främmande.

När Palme övertog statsministerposten 1969 från Erlander hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur fick dock den ekonomiska tillväxtmaskinen att hacka. Men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp bortom all rim och reson 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte konkurrera internationellt, botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagarnas villkor hade han aldrig. Löntagarfondseländet som Palme expedierade åt LO är det tydligaste exemplet.

Samtidigt sköt skattetrycket i höjden, det utbröt ett infekterat gräl om kärnkraften, den konformistiska välfärdsstatens fogar knakade och missnöjet började gro med det byråkratiska pampväldet. Vid tröskeln till 80-talet blåste det in nya politiska vindar över Sverige.

Marknadsliberalism och individualistiska ideal fick en renässans, ett epokskifte i Reagans och Thatchers ideologiska favör. Palme klarade dåligt att navigera i det klimatet.

Förvisso lyste hans stjärna starkast på den utrikespolitiska scenen. Han spelade en viktig, beundransvärd roll i kampen mot det vidriga apartheidförtrycket i Sydafrika. Men jag ger inte mycket för hans konfrontativa hållning mot USA och Israel, ointresset för det europeiska samarbetet, det revolutionsromantiska gullandet med PLO, Kuba och Vietnam.

Ändå saknar jag Olof Palme kolossalt. Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som manade till engagemang och tvingade människor att ta ställning. Politiken fick en annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de hade snudd på existentiell betydelse.

Jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vem av dagens svenska politiker kommer ens i närheten av att kunna tända känslor som honom? Palme var unik. Han förargade mig på ett festligt sätt som ingen annan. Så tomt det blev när han försvann!

Hur länge håller stödet för Löfven?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

SCB:s väljarsympatiundersökning bekräftar den gamla sanningen: i nationellt utsatta situationer tenderar medborgarna att sluta upp bakom de styrande. Medan coronapandemin sänkt Sverige i djup kris har stödet för det socialdemokratiska regeringspartiet rusat. Sedan SCB:s förra mätning i november noterar S en ökning med 8,7 procentenheter till 33,7 procent.

Ingen dålig uppryckning – så länge den varar. Faktiskt kan siffrorna redan vara i dalande. SCB:s opinionsbarometer må anses som den mest tillförlitliga. Men mätperioden (29 april – 27 maj) kan ha gett ett resultat som inte är helt aktuellt.

Strax innan månadsskiftet maj/juni redovisade Sifo ett ras i förtroendet för regeringen med drygt 10 procentenheter och även Folkhälsomyndighetens förtroende var naggat.

Av allt att döma finns ett växande tvivel kring den svenska krishanteringsförmågan. Det är knappast märkligt mot bakgrund av vårt lands förskräckligt många avlidna i covid-19 (idag snart närmare 5000 människor totalt), och alla dessa flagranta brister som kommit i ljuset gällande beredskap, skyddsutrustning, samordning, et cetera.

Ansvaret faller blytungt på regeringen. Framöver kan coronakrisen, som under våren lyft Stefan Löfven till oanade höjder i opinionen, bli hans stora Akilleshäl och siffrorna för S sjunka lika snabbt som de har stigit. Söndagens partiledardebatt i SVT indikerade att tuffare tag väntar. Den politiska borgfreden är bruten.

Oppositionen har uppenbart känt att vinden börjar vända och sniffar slagläge, tydligast hos KD och SD. Ebba Busch riktade hårda smällar mot den statsminister hon tidigare förklarat sig gå i armkrok med.

Jimmie Åkesson var också på den obarmhärtiga krigsstigen efter att länge stått offside när pandemin knuffat bort hans paradfrågor invandring och brottslighet från debattens centrum (symptomatiskt backar SD rejält i SCB med 5,7 procentenheter till 17,1 procent samtidigt som M återtagit prestigepositionen som andra största parti).

Att Åkesson desperat vill komma in i matchen igen är förståeligt. Men hans krav på statepidemiolog Anders Tegnells avgång är inte bara patetiskt, det är typiskt för SD:s motbjudande rallarsvingspopulism där personliga attacker på politiskt underställda tjänstemän i förvaltningen dessvärre inte är ovanliga. Ska någon ställas i skottgluggen för Sveriges missgrepp under pandemin är det statsministern.

Men vilka är oppositionens företrädare att larma och göra sig till? Nyss var ju samtliga partiledare rörande eniga om hur förträfflig den svenska coronastrategin var och att regeringen skötte sig så bra som man kunde begära. Att kritik visat sig berättigad är en sak. Den bör dock helst vara seriös, konstruktiv och utan beskäftig efterklokhet för att vara till nytta. Annars lär det enbart bli svårare att rida ut den omfattande nationella kris som ännu pågår.

En statsminister kan aldrig gömma sig bakom andra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Igår rapporterade Folkhälsomyndigheten att ytterligare 20 personer avlidit som följd av coronapandemin. ”Det är färre än vi brukar ha på torsdagar”, sa statsepidemiologen Anders Tegnell som ställde i utsikt att den nedåtgående trenden skulle fortsätta för Sveriges del.

Låt oss innerligt hoppas att han har rätt och att detta makabra dagliga räknade av förlorade liv i covid-19 snart får ett slut. Med nu över 4500 döda människor totalt har vårt land betalat ett tillräckligt högt pris. Har det varit nödvändigt?

Det är en obehagligt gnagande fråga. Sannolikt hade dödstalen varit lägre om den nationella krissamordningen mellan myndigheter, kommuner och regioner fungerat smidigt. Om det inte varit brist på skyddsutrustning och viktiga mediciner. Om de äldre värnats bättre mot smittan. Om masstestning, spårning och isolering av virusdrabbade kommit igång beslutsamt och snabbt. Om, om, om…

På det hela taget är det inte omöjligt att Sverige, när det framtida sista kapitlet äntligen skrivs, i internationell jämförelse visat sig klara pandemin tämligen hyfsat ändå. Vem vet hur balansräkningen ser ut i världen efter en befarad andra våg av coronan, exempelvis?

Men för tillfället måste vi nog konstatera att Sveriges beredskap inför krisen, och hanteringen av den, inte varit helt optimal (försiktigt uttryckt). Det är självfallet inte regeringens fel mol allena. Ska anklagande fingrar pekas och skuld fördelas kan säkert åtskilliga syndare hittas både här och där i systemet. Det är dock ofrånkomligt att regeringen bär det tyngsta och yttersta ansvaret vid en nationell prövning av detta slag.

Kommer Sverige till korta är det inte Anders Tegnell som ska bindas vid skampålen, androm till varnagel. När Harry Truman var USA:s president (1945-53) hade han en berömd skylt på sitt skrivbord med texten: ”The buck stops here!”.

Truman gjort därmed klart att den politiska ansvarskedjan slutade hos honom, det fanns ingen kvarvarande länk som kunde skickas vidare bortom hans kontor i Vita huset.

Det är samma sak med coronakrisen och Stefan Löfven, även om statsministern tycks föredra att hålla en något blygsam profil och hänvisa till expertmyndigheternas bedömningar om hur Sverige ska agera. Att lyssna till kvalificerade tjänstemäns rekommendationer bör naturligtvis en statsminister göra.

Men en regeringschef kan aldrig gömma sig bakom dem, eller automatiskt utesluta alla andra handlingsvägar än vad den förmenta rådgivarkretsen av ”the best and the brightest” förordat. Annars är det ingen politisk ledare värd namnet och ingen statsminister som Sverige ska ha – särskilt i utsatta lägen.

Ingen sommar utan Marc Bolan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

”Summer’s not a bummer / This is summer / And it’s now”, sjunger salig Marc Bolan på Celebrate summer anno 1977 som kom att bli den sista singeln från hans glamrockande T-Rex. Vinylen med sitt nostalgiknaster har jag tyvärr inte kvar. Låten funkar dock tillräckligt bra i digitalt format. Vanligtvis.

Jag brukar spela den varje år på detta datum, den 1 juni, för att fira att sommaren nu – just nu! – äntligen är här. Men till skillnad från Bolans sprudlande löfte när det begav sig – ”Summer is heaven in ´77” – är förutsättningarna för en lika himmelsrik sommar 2020 ganska stekta.

Inte för att det nödvändigtvis var bättre förr. Men 1977 fanns åtminstone inget djävulskt covid-19 som förmörkande tillvaron.

Kanske börjar viruset sakta släppa sitt grepp och kurvorna vända åt rätt håll. Folkhälsomyndigheten uppgav igår att inga nya svenska dödsfall hade inrapporterats sedan i lördags, vilket ger visst hopp. Liemannens svenska pandemiskörd har dock hittills varit förskräckande, närmare 4400 människor har avlidit som följd av smittspridningen.

De svenska dödstalen är brutalt högre än våra grannländers, något som statsepidemiologen Anders Tegnell i Expressen (31/5) säger delvis beror på Sveriges misslyckande att skydda den utsatta riskgruppen på äldreboendena. Försök ta in vad Tegnells medgivande betyder.

I judendomens Talmud heter det att den som räddar ett människoliv, räddar en hel värld. Misslyckandet i den svenska krisberedskapen innebär således att massor av världar förlorats, då varje mänsklig individ är ett unikt, oersättligt universum. Hur många hade vi kunnat rädda om det varit annorlunda?

Den frågan borde vara skäl nog för regeringen att hörsamma de borgerliga partiernas krav på att omedelbart tillsätta en granskningskommission som i realtid, inte långt efteråt, granskar hanteringen av coronavirusets hemsökelse. All värdefull information måste tas tillvara så att vi kan stå bättre rustade mot kriser nästa gång.

Glöm heller inte att det personliga ansvaret för att hålla smittspridningen nere fortfarande gäller. Efter flera månader med påbjudna restriktioner om social distans, noggrant tvättade händer och begränsat resande är det frestande att slå sig lös och ledig med sommarens antågande.

Jag erkänner villigt min egen instinktiva lust att slita karantänens bojor och hälsa sommaren välkommen som det vore 1977. Men förnuftet vinner. Faran är inte över och uthållighet krävs. Jag tänker på Talmud. Jag stannar på balkongen. Men traditionen att spela T-Rex denna dag ger jag aldrig upp. Vem kan väl leva utan glamrock och Marc Bolan? Hoppas grannarna inte misstycker.

Jemenkriget avslöjar Sveriges dubbelmoral

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5:

”Det är helt förfärligt, det är helt sönderbombat. Människor sitter på gatorna, det är stenhögar överallt och stora hotell som man bara ser skeletten av”, sa utrikesminister Ann Linde till nyhetsbyrån TT om sina intryck av Aden.

Det här var i februari. Linde hade besökt den förr stolta hamnstaden i Jemen, sedan antiken en känd knytpunkt för handeln i Mellanöstern, som ett led i Sveriges ansträngningar för att bidra till fred i det krigshärjade landet.

Den blodiga inbördeskonflikten i Jemen har nu rasat i dryga fem år, egentligen ett krig via ombud där de rivaliserande regionala stormakterna Saudiarabien och Iran slåss om makt och inflytande på Arabiska halvön.

Priset är ohyggligt. Omkring 100 000 människor har dödats. Miljoner har drivits på flykt under hemska umbäranden. Landets infrastruktur är till stora delar utplånad. FN har klassat Jemenkriget som den värsta humanitära katastrofen i världen. Skamligt nog har vi själva en skuld i sammanhanget.

I Kjell Espmarks mörka satir över samtidens Sverige, Resan till Thule (2017) gycklas det giftigt med vårt lands skyhöga moraliska anspråk och iver att frälsa andra nationer med godhet. Thules – det vill säga Sveriges – främsta exportvaror är dels ”soltorkat samvete”, dels synnerligen effektiva kanoner. Den infernaliske Espmark låter Thules styrande förklara paradoxen som ”ett fredsarbete i militära termer”.

Dessa rader i boken är inte utan viss sanning med tanke på Sveriges motsägelsefulla roll i Jemen. Bara ett halvår innan Ann Linde på ort och ställe kunde bevittna det förfärligt sönderbombade Aden, hade Förenade Arabemiraten öppet erkänt luftanfall mot den anrika kuststaden som krävde såväl militära som civila offer.

Förenade Arabemiraten är en diktatur, lierat med tyranniet Saudiarabien i det pågående kriget. Och till Förenade Arabemiraten har Saab, med regeringens godkännande, sålt krigsmaterial. Som SVT avslöjade den 23/5 fortsätter den cyniska kommersen.

Saab har flera plan av modellen Global Eye beställda, luftburna plattformar för spaning och stridsledning. Det första planet kompletterade Förenade Arabemiratens styrkor under slutet av april. Kontrakten beräknas vara värda närmare 10 miljarder kronor.

Det tillåter alltså regeringen trots sitt engagemang för att skapa fred i Jemen, trots att reglerna för svensk vapenexport skärptes 2018, trots att januariavtalets punkt 70 stipulerar att vapenaffärer med icke-demokratier som deltar i Jemenkriget inte ska förekomma.

Det är kryphålet gällande så kallade ”följdleveranser” som gör dubbelmoralen legalistiskt möjlig. Har Saab en gång tecknat kontrakt med en skurkstat som Förenade Arabemiraten kan exporten bara rulla på och pengarna forsa in, oavsett.

Ett Aden i grus och aska har uppenbarligen mindre betydelse, eller vad säger vår fredsmissionerande utrikesminister?

Som ett avsnitt ur Lödder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/5:

Nu hotar Vänsterpartiet med att störta regeringen igen. Anledningen är januariavtalets överenskommelse om att modernisera arbetsrätten.

Den 1 juni ska ett utredningsförslag som behandlar förändringar i Lagen om anställningsskydd (LAS) ligga på arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks bord.

I SVT:s Agenda den 24/5 slog Jonas Sjöstedt fast vad som händer om detta utredningsalster går vidare för beslut i riksdagen: ”Då kan inte Stefan Löfven vara statsminister”. Det är naturligtvis under förutsättning att SD, KD och M backar upp ett misstroendevotum mot regeringschefen från Sjöstedts sida. SD gör det säkert utan skrupler.

Men att M och KD skulle fälla Löfven på en borgerlig drömreform av LAS vore väl tidernas ironi. Politik är sannerligen en egenartad bransch.

Bara det att Socialdemokraterna gjort liberala eftergifter på arbetsrättens område är uppseendeväckande och tillhör nog det mest sensationella i januariavtalet.

Inte undra på de närstående LO-fackens bestörtning. Kommunals ordförande Tobias Baudin talar symptomatiskt i termer av katastrof. För arbetarrörelsen är ju LAS närmast en helig graal – trots att varken S eller LO tidigare inte ens ville ta i den med tång.

Ty LAS är egentligen en produkt från Folkpartiet, som idag heter Liberalerna, som numera tillsammans med Centern pressat Socialdemokraterna att svälja en borgerlig drömreform av en gammal liberal drömreform som Socialdemokraterna avskytt och som Liberalerna inte längre vill kännas vid, men som Socialdemokraterna kommit att älska.

Låter det snurrigt som ett avsnitt i den parodiska TV-såpan Lödder? Politik är, som sagt, en egenartad bransch. Men att S och LO varit motståndare till LAS, som Folkpartiet populistiskt lanserade 1957 och fick riksdagen att anta 1973, är historiskt ingalunda konstigt.

LAS är nämligen ett solklart brott mot den klassiska svenska modellen i Saltsjöbadsandans tappning anno 1938. Där avtalade fack och näringsliv om spelreglerna för arbetsmarknaden på det att staten skulle hålla fingrarna borta.

Tvister, exempelvis kring uppsägningar, löstes genom samråd och förhandlingar på arbetsplatserna. Knivigare fall hänsköts till en särskild nämnd av erfarna partsrepresentanter som benade ut problemen. Modellen fungerade väldigt bra och Sverige skröt gärna om den internationellt.

När staten i form av den radikaliserade regeringen Palme på 70-talet ändå köpte FP:s idé om att ingripa med lagstiftning, rubbades maktbalansen till fackets förmån och situationen på arbetsmarknaden blev genast grötigare. Det har tjänat Sverige illa.

Låt oss hoppas att M och KD har bättre förstånd än att slå följe med Vänsterpartiet i värnandet om Folkpartiets och Olof Palmes olycksaliga LAS-sabotage mot den ursprungliga svenska modellen.

Höghastighetstågen har aldrig varit så fel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Tidigare i år utkom den folkbildande boken Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, skriven av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening. Föga otippat ingår höghastighetstågen i denna, inte sällan dråpliga, genomgång av hur offentliga medel missbrukas i stort som smått.

Notan för att bygga ett nytt, futuristiskt stambanenät mellan Stockholm, Göteborg och Malmö hör till det saftigare slaget. I boken skriver Gustafsson att Trafikverket beräknat projekt till 230 miljarder kronor. Men denna redan svettiga kalkyl förbiser en rad kringkostnader, som bygget av en ny station i Jönköping för 28 miljarder. När Stockholms handelskammare kritiskt synade räkningen för hela kalaset blev summan 400 miljarder kronor.

Johan Gustafsson konstaterar syrligt: ”Snabbtågen kan alltså bli nästan dubbelt så dyra som tänkt, men skulle inte vara samhällsekonomiskt lönsamma ens till halva priset. Men när någon annan betalar kan de nog bli verklighet ändå”.

Nu borde dock den risken minskat betydligt med coronapandemin som ställt allt på ända. I januaripartiernas avtal från förra året står det visserligen att höghastighetsbanorna ska färdigställas. Men vem kan ens till nöds försvara ett sådant pengaslukande lyxprojekt i megaklassen längre, när den bråddjupa krisen kräver fokus på angelägnare prioriteringar?

Miljöpartiet kan. Enligt Expressen (6/5) är det av bottenlåga opinionssiffror pressade regeringspartiet ivrigare än någonsin att komma igång med sin hjärtesatsning. Medan miljarderna ändå sprutar ur statskassan för att hålla Sverige flytande genom pandemieländet, propsar MP på akutfinanisering av höghastighetstågen som ett led i krispolitiken. Det har tydligen gett upphov till en schism i januarikvartetten, eftersom Liberalerna på goda grunder vägrar höra talas om saken.

Men gissningsvis finns det delar av näringslivet som hett åstundar att MP triumferar. Undantaget Stockholms handelskammare, har de andra regionala handelskamrarna som berörs av det planerade höghastighetsnätet lobbat hårt för projektet. Här vankas ju möjlighet till smällfeta statliga kontrakt – vilket företagen sannerligen behöver dessa dagar, kan man tycka.

Men det är skillnad på en krispolitik som ger tillfälligt överlevandsstöd till verksamheter som sedan kan börja skapa värden igen, och en krispolitik som permanent plöjer ner astronomiska summor i en infrastruktursatsning som bara skinnar skattebetalarna utan att ha skuggan av en chans att ge samhället några pengar tillbaka.

Johan Gustafsson ska för övrigt vara varmt välkommen åter till sin hemort Linköping. Han har precis bytt jobb från Slöseriombudsman till regionchef för Svenskt Näringsliv i Östergötland. Det innebär förhoppningsvis ett kännbart avbräck i lobbykampanjen för höghastighetsslöseriet härifrån, i alla fall.

Mörk och dyster är denna vår

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:

Vilken katastrofal Valborg det blivit detta år! Coronapandemin fortsätter att hålla världen i ett stryptag och konsekvenserna är fasansfulla. Internationellt har över 3 miljoner smittfall konstaterats och 217 000 människor är avlidna. ”Det är så stora tal att det är svårt att förstå omfattningen”, medgav statsepidemiologen Anders Tegnell under onsdagens pressträff.

Utvecklingen ser inte särskilt ljus ut för Sveriges del heller. Mer än 20 000 smittade och stigande dödstal. Bara i vårt eget län har pandemin skördat 100 människors liv sedan utbrottet började, uppger Region Östergötland.

Folkhälsomyndighetens senaste (29/4) summering för hela nationen: hittills har 2462 människor ryckts bort av covid-19. Skrämmande siffror. Och långt högre än Danmark, Norge och Finland tillsammans. Hos våra nordiska grannländer har antalet avlidna, såväl i absoluta tal som i förhållande till folkmängden, varit mycket lägre (se Expressen 28/4).

Men där valde man också att ha hårdare restriktioner för att skydda sina invånare. Man får verkligen hoppas att Sveriges regering gjort rätt som litat på att Folkhälsomyndighetens liberala strategi blir den framgångsrikaste i långa loppet. Annars kommer nog huvuden att rulla i sällan skådad omfattning från maktens tinnar och torn när denna hemsökelse är förbi.

Redan kan med all deprimerande tydlighet konstateras den svenska beredskapsförmågan mot svåra samhällskriser rustats ned bortom det acceptabla. I slående kontrast till exempelvis Finland har vi inte ansetts behöva något civilförsvar att tala om. Förråden som byggdes upp under kalla kriget, med livsviktig utrustning för bland annat intensivsjukvård, är sedan länge tömda och skingrade.

Hur klokt framstår det idag, tycker ni? Fråga de tidigare S- och M-ledda regeringar som fattade besluten. Ett räfst- och rättarting för detta lättsinniga hasarderande med vår säkerhet vore befogad, om det fanns någon rättvisa.

Men just nu måste vi obönhörligen ta vårt personliga ansvar för att inte spela roulette med varandras liv och hälsa. Sjukvården är tungt belastad som den är och personalen gör ett heroiskt arbete. Bidra inte till en förvärrad smittspridning. Respektera rekommendationerna.

Tyvärr kan varken Valborg eller kung Carl XVI Gustafs födelsedag firas på sedvanligt traditionellt vis. Men det kommer ju fler vårar. Låt oss ta sikte på nästa Valborg, då vi fritt kan samlas kring brasan igen, symboliskt bränna det gamla och tråkiga. Ur askan stiger återfödelsen.

En lovande islossning på hyresmarknaden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:

Vänsterpartiet hotar upprört med hammaren och skäran. Regeringen ska fällas, lovas det dyrt och heligt på riksdagens röda ytterflanksbänk. Samtidigt stiger vredens larm och muller från Hyresgästföreningens bastioner. Är det inte härligt, säg? Sverige är fantastiskt, och jag menar det helt oironiskt.

Mitt i den förfärliga coronapandemin ges ändå avlastande utrymme för lite normalt politiskt gruffande, liksom för att visa slitstyrkan i vår demokrati och att samhällsdebatten står rycken trots den bråddjupaste kris vi drabbats av sedan farfar var ung. Keep calm and carry on, som engelsmännen stoiskt sa under andra världskrigets prövningar.

I krishanteringens sidoljus tuffar regeringen och dess borgerliga samarbetspartier trots allt sammanbitet vidare med januariavtalets reformprogram. Det är hedervärt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har som bekant motvilligt svalt kravet på en liberalisering av hyresmarknaden, låt vara en försiktig sådan.

Nu har Centern och Liberalerna skördat frukten av starten på en utredning om marknadshyror i nyproducerade lägenheter. Senast 31 maj nästa år ska det vara färdigutrett och en skarp proposition är planerad att ligga på riksdagens bord i början av 2022, enligt vad januarikvartetten annonserade på DN Debatt i lördags.

Genast blev det liv i luckan igen. Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen snörade boxningshandskarna och vevade protesterande rallarsvingar på sina gamla välbekanta manér. Tappert!

Hyresgästföreningen är en särintresseorganisation som stenhårt bevakar sina medlemmars privilegier och vill förstås inte ha någon ändring i ransoneringsbyråkratin anno 1942 (!). Den gynnar solklart dem som redan har en bostad, särskilt burget folk som dragit vinstlotten av att kommer över en regleringsskyddad lägenhet i innerstädernas attraktiva områden. Där hålls hyrorna nere mest.

Mindre förmånligt är det för dem med blygsammare inkomster i förorterna, där den reglerade hyresnivån bisarrt nog tenderar att bli högre. Och sämst fungerar systemet för dem som saknar tak över huvudet, kontakter och pengar att köpa svartkontrakt för.

Att Vänsterpartiet motsätter sig marknadslösningar även inom hyressektorn må vara ideologiskt konsekvent. Men då måste man också vara blind för att regleringen i vardagspraktiken bär planekonomins ökända signum med brist, köer, ojämlik fördelning och misshushållning av resurser.

Marknadsmässiga hyror enbart i nyproduktion får inte problemen ur världen. Men markerar möjligen en lovande islossning. Förhoppningsvis får Vänsterpartiet rätt i att reformen kommer att leda till fri hyressättning i alla fastigheter, eftersom det på sikt blir svårt att upprätthålla två parallella, väsensskilda system.