Kan det bli seriöst nu?

Skrivit i Corren 15/11:

Den minst överraskande historiska händelsen i riksdagen var så ett faktum. Helt väntat röstades Ulf Kristersson ner som ny statsminister av kammarens majoritet. Alla – inklusive Kristersson själv – visste redan att hans M/KD-regering var ett dödfött projekt. Men nu när det är formellt bekräftat vore det nog dags om partierna blev lite mer seriösa.

Att resultatet av svenska folkets val den 9 september 2018 skulle bli knepigt att hantera kan ju inte heller kommit särskilt överraskande. Varenda opinionsmätning i flera år pekade på en fortsatt – därtill förstärkt – existens för SD som ett tredje block. Eller trodde någon att SD likt genom ett barmhärtigt trollslag plötsligt skulle gå upp rök på valdagen och försvinna utan ett spår?

Tydligen måste partiledarna mot allt rimligt förnuft hoppats på något i den stilen, ty talande är deras uppvisade beredskap för den rådande parlamentariska situationen: ingen.

En sak är att Alliansen och de rödgröna håller masken i valrörelsen och försöker vinna största möjliga stöd för sina respektive regeringsalternativ. Det hör till spelet. Men av åtminstone stora statsbärande partier som M och S borde man kunna begära att de har en hyggligt realistisk plan B i bakfickan.

Bristen på förutseende framstår som häpnadsväckande, gränsande till det nonchalant ansvarslösa. Konsekvensen är en verklighetsfrånvänd, förgrämd handfallenhet som verkar väldigt svår att bryta.

Efter Kristerssons voteringskrasch ska talman Andreas Norlén kalla till nya samtal i regeringsbildningens utdragna haveriprocess. I onsdagens DN säger Centerns Annie Lööf att hon inte ser möjligheterna till en blocköverskridande lösning som uttömda: ”Anledningen till det är att vi inte ens påbörjat de sakpolitiska diskussionerna eller förhandlingarna. Vi har bara rört oss på ytan under de här två månaderna”.

Det är avslöjande ord. Trots att talmannen givit partierna generöst med tid och gjort heroiska försök att lirka upp knutarna, har de alltså hittills knappt ansträngt sig.

Däremot har riksdagsledamöterna passat på att ta bättre betalt. Från 1 november höjdes deras grundarvode med 1500 kronor till 66 900 kronor i månaden (med diverse tillägg för fina uppdrag blir beloppet ännu högre).

Hur vore det att göra skäl för pengarna? Exempelvis kan väl vi, som via skattsedeln står för fiolerna, få en regering som kan ta itu med samhällsproblemen i Sverige. Bara en tanke.

Det förgångnas fångar

Skrivit i Corren 13/11:

Man kan säga, som vissa av hans kritiker, att Patrick Modiano ständigt skriver samma bok. Hans återkommande tema kretsar kring det av tyskarna härtagna Frankrike under andra världskriget, ångesten och problemen som denna traumatiska erfarenhet efterlämnat.

Hösten 2014 fick Modiano Nobelpriset i litteratur för ”den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

Händelsevis var det samtidigt valår i Sverige, ett epokgörande sådant då resultatet sprängde spelplanen för den traditionella blockpolitiken. Detta förhållande kom ytterligare att accentueras med utgången av det val vi hade för två månader sedan.

Ändå har partierna fortsatt att tradera på den gamla berättelsen. Decemberöverenskommelsen förra mandatperioden var en variant på temat. Den aktuella följetongen om regeringsbildningen är uttryck för en annan.

Grundhistorien i manuset består och avtäcker, om än inte i Nobelprisklass som hos Modiano, en fascinerande livsvärld i riksdagen som värker av det oförlösta trauma SD representerar. Jimmie Åkessons parti har otvivelaktigt etablerat sig som det tredje blocket och utmanar med sin främlingsfientliga, auktoritära högerpopulism den liberala demokratins kärnvärden som de andra två blocken sluter upp bakom.

Varken det röda eller blåa laget har hittills förmått att hantera situationen. Krampaktigt håller de fast vid ett politiskt landskap som tillhör det förflutna och repeterar sömngångaraktigt sina invanda roller.

Det är ett drömlikt skådespel som inte saknar dramatiska kvaliteter i uppvisningen av låsningar, blockeringar, önsketänkande och förnekelser. Men medan Patrick Modiano är en briljant författare som skapar stor och lysande dikt, handlar det dock här om partier vars existensberättigande och skyldighet är att ta ansvar för nuets prosaiska verklighet.

Visst vore en stark moderatledd Alliansregering att föredra. Ingen sådan kan emellertid bildas. Mandaten saknas. Ska det beklagas att C och L vägrar ställa upp på Ulf Kristerssons försök att bilda en borgerlig regering trots allt? Tveksamt.

Den hade blivit svag och bräcklig, antingen snabbt nermald i riksdagen eller riskerat att hamna i beroende av ett opålitligt och makthungrigt SD (den som tror att SD snällt skulle bjuda på ovillkorat parlamentariskt stöd vistas i de såpbubbletunna illusionernas tillvaro).

Men med Alliansen kluven itu är Kristerssons chanser i onsdagens statministervotering sannolikt redan på förhand grusade. Låt oss åtminstone hoppas att det blir ett hälsosamt fall, ett slags uppvaknande påminnande om avslutningen i Patrick Modianos roman Ungdomsår:

”Någonting – senare skulle han fråga sig om det inte helt enkelt var hans ungdom – någonting som dittills hade tyngt honom, lösgjorde sig från honom, som när klippan långsamt faller mot havet och försvinner i en virvel av sprutande skum”.

Av det skarpa lägets ökande tryck kan måhända det blåa och röda laget tvingas till ömsesidigt vuxenblivande, frigöra sig från tyngden av de gamla prestigebojorna, vända blicken framåt och ge Sverige vad medborgarna har skäl att begära: ett fungerande, handlingskraftigt styre.

Saken på sin spets

Skrivit i Corren 6/11:

Det går inte annat än att känna varm beundran för riksdagens talman Andreas Norlén. Metodiskt har han lirkat med partierna. Gett dem chans efter chans att i resonerande pragmatisk anda komma över sina våndor. Skänkt dem generöst med tid till samtal och reflektion. Visat psykologisk förståelse. Bjudit på kaffe och kakor i avspända former. Haft gruppterapi ända in i kaklet.

Norlén har sannerligen tålmodigt försökt och få kan avundas hans tröstlösa uppgift. Vem kan dyrka upp låsningarna i regeringsfrågan när kompromissviljan bland de inblandade förblir obefintlig? ”De verktyg jag har i min verktygslåda är på väg att ta slut”, konstaterade Norlén under måndagens pressträff.

Som vanligt var han lika gentlemannamässigt korrekt, lugn, stabil och pedagogisk (är det inte i själva verket Andreas Norlén som vore den bäst lämpade att vara statsminister?).

Vad som nu återstår för honom är att övergå till skarpt läge och ställa saken på sin spets. Att låta riksdagen nästa vecka votera om Ulf Kristersson som regeringschef är därför helt rätt.

Antagligen lider moderatledaren nederlag. Något stöd från C och L är inte att räkna med om SD ska tillhöra röstunderlaget. Och Stefan Löfven skulle hellre äta upp en burk daggmask än sträcka ut en hjälpande hand till ärkerivalen i det blåa laget.

Men möjligen, möjligen kan sedan allvaret i situationen äntligen börja sjunka in och tvinga partierna att axla det ansvar för Sverige som de hittills vägrat. Alternativet extra val är ju ingen lösning, utan hade bara på ett förödande sätt urholkat riksdagspartiernas redan hårt prövande förtroende.

Vad är egentligen problemet? Undantaget V och SD råder knappast några avgrundsdjupa, sakpolitiska motsättningar som på Palmes och Bohmans tid.

Nyligen skrev liberalen Johan Norberg i Aftonbladet om sina amerikanska vänners förundrade syn på vårt blågula parlamentariska kaos: ”Svenskar med sina konsensustraditioner borde väl kunna sätta ihop hur många olika regeringskonstellationer som helst. Någon tyckte att svenska partier ändå verkade intill förväxling lika, som Ikea-plankor. Det är väl bara att skruva ihop nåt och hoppas att det håller?”.

Yrkespolitikerna är inte endast valda för att styra. De är betalda för det också, högavlönade på det arbetande folkets bekostnad. Deras partier är helt beroende av skattebidrag för att alls kunna existera.

Gör då skäl för medborgarnas pengar och ge landet en funktionsduglig regering!

Sluta stödja Fairtrade

Skrivit i Corren 5/11:

Tillhör det kommunens uppgift att med skattebetalarnas pengar propagera åt LO och Svenska kyrkan? Det tycker inte Lunds nya styre, bestående av de fyra Allianspartierna och det lokala partiet Förnyalund. Därför har kvintetten beslutat att lämna certifieringen Fairtrade City.

Enligt Fairtrades hemsida var 72 svenska kommuner anslutna till denna diplomering i september 2018.

Det innebär att dessa kommunernas makthavare förbundit sig att verka för ett ökat utbud av rättvist producerade varor och uppfostra medborgarna till en etisk riktig konsumtion. Som LO:s och Svenska kyrkans gemensamma bolag Fairtrade Sverige AB definierat det, nota bene.

Fackets och kyrkans progressiva idéer om handel kan aldrig vara fel att stödja, tyckte de borgerliga i Linköping förra gången Alliansen rattade vår kommun. Sålunda blev Linköping Fairtrade City-märkt i maj 2009. I fjol stod Linköping värd för Fair Trade Forum, där nätverkande rättviseaktivister och representanter från landets övriga fackligt-kyrkliga certifierade kommuner strålande samman för att konferera på temat ”Hållbar livsstil”.

Deltagarna hade säkert en trevlig och givande upplevelse. Men det är inte gratis. I juni släppte Skattebetalarnas förening en rapport som försiktigt kalkylerade den sammantagna notan för kommunernas Fairtrade-engagemang till minst 156,2 miljoner kronor under 2017.

Summan inkluderar certifieringsavgiften, hur mycket kommunerna spenderar på inköp av Fairtrade-varor som kaffe och bananer, samt vad opinionsbildningen kostar som bedrivs för Fairtrades räkning.

Nu finns dock inget mer att hämta från kommunkassan i Lund, meddelar politikerna i den skånska universitetsstaden: ”det är slöseri med skattepengar att betala för just denna certifiering samtidigt som många studier visar att det inte alls gynnar arbetare i utvecklingsländer”.

Det är precis vad den nytillträdda Alliansen i Linköping också borde meddela. Ty det var och är fel att stödja Fairtrades alternativa handelssystem med sina reglerade minimipriser. Det saboterar marknadsekonomins grundläggande mekanismer för utbud och efterfrågan. Det gör produktionen dyr och ineffektiv. Det konserverar redan utsatta ekonomiska och sociala förhållanden.

Vetenskapliga belägg för detta har – som Correns ledarsida flera gånger påpekat – kommit från University of London 2014, från Berkeleyuniversitetet 2012, från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009.

Rättvis handel i verkligheten är fri handel utan tullar och subventioner. LO och Svenska kyrkan må ha en annan uppfattning. Men varför ska Linköpings skattebetalare tvingas bidra till att sprida och legitimera Fairtrade Sverige AB:s förvillelser?

Ingenting har hänt

Skrivit i Corren 30/10:

I Olle Adolphsons briljant absurda visa Resan hem skildras i många strofer och med exakta tidsangivelser en kantstött mans tågfärd genom Sverige en luguber söndag. Han befinner sig på perrongen i Skövde ”med sex Albyl på fickan och sista fimpen tänd” och ska återvända till huvudstaden.

Men först åker han till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar suktande i mörkret Köpenhamn på andra sidan Öresund och då restaurang Kramers är stängd kastar han sig på nattåget till Stockholm. Klockan kvart i nio på måndagsmorgonen lunkar han in på sitt gråa kontor igen.

Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är tragiskt, barockt och komiskt på samma gång. Adolphson sjunger avskalat berättande, skelettartat komprimerat likt folkhemmets svar på Beckett och låter undertexten säga allt. Vi förstår att den stackars tågresenären i djärv desperation försökte trotsa oddsen och finna en bit blå himmel i tillvaron, men målet om lyckan förblir undflyende.

Resultatet av hans sökande är endast en cirkulär rörelse av tristess, grusade förhoppningar och lågintensiv förtvivlan över meningslösheten i sitt företag.

Är inte detta en träffande symbolisk bild av den svenska regeringsbildningsprocessen? En av valet stukad men tillkämpat optimistisk Ulf Kristersson ger sig inledningsvis ut på fåfäng jakt efter stöd till en Alliansregering som mandatfördelningen redan dömt till en hägring.

Hans sonderingsbesök hos övriga partier slutar i förutsägbar kyla. Någon nåd står icke att få. Det är bara att lomma åter till talman Andreas Norléns kansli och konstatera faktum. Expeditionen gav noll, utöver att tiden gick.

Sedan är det en luggsliten Stefan Löfvens tur att avlösa på perrongen för att göra samma fruktlösa resa, förutsättningarna är identiskt ledsamma och utgången likadan.

Ingen på andra sidan blockgränsens glittrande sund vill släppa in honom i värmen och Kramers i form av Centerpartiet håller dörren låst. Tomhänt tvingas han meddela talmannen på måndagsmorgonen att läget är oförändrat dystert.

Vad sker nu? Andreas Norlén byter spår till att själv inleda gruppsamtal med partiledarna om regeringsalternativen, men noterar med ett understatement att ”kompromissviljan har varit begränsad så här långt”.

Resan lär alltså fortsätta i händelselöshetens monotona rundgång, kanske till jul eller vad vet jag?

Bättre med kafferep?

Skrivit i Corren 18/10:

Över fem veckor utan regering är svenskt rekord, men internationellt är det inget att skryta med. I Tyskland tog det senast fem månader av manglande innan Angela Merkel kom på banan igen som förbundskansler. I Holland drog regeringsbildningen också rejält ut på tiden – 225 dagar – efter valet förra året.

Den hittills ohotade VM-mästaren i grenen är Belgien, där politikerna lyckades med bedriften att lämna landet utan nytt styre i hela 541 dagar 2010-2011. Av vad jag kunnat utröna verkade belgiska folket knappt märkt något. Ekonomin klarade sig fint ändå, statsförvaltningen fungerade som vanligt, vardagslivet lunkade på utan mankemang.

Varför skulle det bli annorlunda i vårt välordnade Sverige? Om vi ser positivt på det, kanske det bara är utmärkt att ha Stefan Löfven som en lam statsministeranka ett tag framöver. Låt partiledarna fortsätta med sitt kafferep hos talmannen tills snön faller, våren kommer och sommaren nalkas. Blir det sedan höst igen, så gör för all del ingen brådska.

En handlingsförlamad övergångsregering kan inte höja skatterna, kan inte stifta lagar som kväver välfärdsföretagare med vinstbegränsningar, kan inte hitta på fler slösaktiga meningslösheter som statliga subventioner av elcyklar, kan inte utsätta skolan för batterier av klåfingriga direktiv, et cetera.

Det civila Sverige hade kunnat koppla av och fått arbetsro. Att pausa politiken har alltså uppenbara fördelar.

Men då handlar det ju om dålig politik. Problemet är att vi sedan länge befinner oss i ett oroande dödläge när det gäller bra politik. Som Nordeas chefsekonom Annika Winsth säger: ”Vi har redan åtta år i ryggen utan några riktiga strukturreformer och risken är nu att det blir fyra år till” (Dagens Industri 17/10).

Det Sverige lever på idag är huvudsakligen frukten av gamla meriter, i kombination med en minusräntedopad högkonjunktur som maskerat de eftersatta behoven av att knacka bort rosten i maskineriet och smörja de reala tillväxthjulen.

Så tyvärr. Något lyxutrymme för ett politiskt stillestånd á la Belgien finns inte. Det kapitalet är spenderat.

Eftersom konjunkturen snart vänder neråt är det än angelägnare att reformträdan bryts. Skattesystemet kräver en genomgripande översyn, centrala samhällsområden som arbets- och bostadsmarknaden skriker efter liberaliseringar.

Därför borde partierna släppa blockeringsleken över kaffekopparna och formera en regering med muskler att leverera. Ju fortare desto bättre.

Stöd din lokalpolitiker

Skrivit i Corren 17/10:

Extremismen vinner mark, det är ett sorgligt faktum. Fråga partiernas förtroendevalda. De drabbas i tilltagande utsträckning av hat, hot och även av rena våldshandlingar.

Framför allt i sociala medier har de hatiska kommentarerna ökat kraftigt, visar en ny rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Den gångna mandatperioden har åtskilliga lokalpolitiker i landet slutat eftersom de inte orkar med hagelskurarna av spott och spe längre. Var tredje förtroendevald som utsatts för hatstormarna har börjat idka självcensur.

”Detta kan innebära att avstå från att delta i ett möte, att man inte skriver den där debattartikeln eller man på annat sätt inte står upp för sin åsikt”, säger Lena Langlet som är SKL:s samordningsansvarige på demokratiområdet (DN 16/10). Mänskligt är det förståeligt.

Men när medborgarnas valda representanter viker ner sig för mobben, då vittrar demokratin och friheten beskärs. Ingen som axlar politiskt ansvar i våra offentliga beslutande församlingar ska behöva acceptera pöbelaktiga attacker och förintande smutskastning.

Man kan avsky en uppfattning. Man får dock icke avsky människan bakom den. I annat fall öppnas porten till barbariet.

Det är lika märkligt som oroande: hur kan politik i en mogen demokrati som vår väcka sådana rasande, hatiska känslor att gränsen överskrids till det avhumaniserande? Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks har torgfört en tes som är värd att påminna om.

Han menar att många människor idag förlorat fotfästet när deras traditionella anknytningar inom den civila sfären – som religionen, gemenskapen i lokalsamhället, släkten och familjen – tunnats ut och bleknat.

I tomrummet blir den politiska tillhörigheten en allomfattande identitet som inte lämnar utrymme för hälsosam distans. Blicken grumlas och förmörkas. Åsiktskampen får en direkt existentiell betydelse där meningsmotståndare ter sig som fiender vilka inte kan tolereras – de måste krossas.

Det är både tragiskt och förfärligt, men jag tror tyvärr att det ligger mycket i vad Brooks hävdar. Vad kan göras för att bekämpa denna hatets sekterism? Förstärkt straffrättsligt skydd för förtroendevalda är på gång och det är bra. Den som begår övergrepp mot vår demokrati och folkets valda ombud måste få veta att det kostar.

Fast det räcker inte att enbart låta staten göra jobbet med polis och batong. Minst lika viktigt är vad vi själva som enskilda medborgare gör på gräsrotsplanet. Därför: stöd din lokalpolitiker. Och då inte bara favoriten som du röstat på.

Visa i synnerhet ditt stöd för politikerna vars åsikter du inte sympatiserar med. Vägra finna dig i att deras personer hånas, kölhalas och hatas i sociala medier, säg ifrån! Kräv civiliserad debatt i sak, den kan gärna vara hård. Men i övrigt gäller anständighet, hyfs och mellanmänsklig respekt.

Genom det goda exemplets makt kan vi komma långt. Och även om politik sannerligen inte är allt här i världen, så blir livet ruttet om demokratin förfaller och extremisterna tillåts förgifta tillvaron.

Huvudet i kaklet

Skrivit i Corren 15/10:

Pang, boom, krasch! Där gick Ulf Kristersson ända in i sitt omtalade kakel. De tappra försöken att sy ihop en regering sprack. Under söndagen gav moderatledaren upp. Oddsen var heller inte hans favör.

Att Stefan Löfven skulle ta ansvar för landet genom att stödja en Alliansregering fanns förstås aldrig på kartan. Även om det hade inneburit att SD tryggt hållits borta från inflytande och Löfven lovats självaste Shangri-La i utbyte, kan ingenting i världen kompensera Socialdemokraterna för det värsta som detta gamla maktparti kan tänka sig: att tvingas sitta på händerna i oppositionsbänken.

”Det kändes som en statskupp”, har S-veteranen Marita Ulvskog öppenhjärtigt sagt om den borgerliga valsegern 1976. Orden är avslöjande för den egenupplevda majestätiska identiteten. Sedan Per Albin grundade Sverige 1932 finns bara en riktigt legitim regeringsbildare medan övriga är mer eller mindre suspekta usurpatorer.

Klart att Löfven reptilsnabbt svarade ”glöm det!” på frågan om han kunde räcka Kristersson en hjälpande hand. Herregud, att göra en moderat till statsminister! Vi talar om ett parti som fortfarande mår illa av minnet från när Palme släppte fram folkpartisten Ola Ullsten som regeringschef 1979. Hellre att himlen föll ner.

Att den moderatledda Alliansen gav Löfven frikort att vara statsminister förra mandatperioden var däremot fullt naturligt och i nationens objektiva intresse…

När Centern och Liberalerna avvisade Kristerssons plan B att bilda en äventyrligt tuvhoppande M/KD-ministär, som ändå inte haft någon vidare livskraftig chans, var det bara att packa ihop.

Med denna första rond över i matchen är det väl dags för talmannen Andreas Norlén att låta Löfven pröva lyckan till comeback. I den riksdag som nyligen avsatt honom lär uppgiften inte vara avundsvärd. Sannolikt får även Löfven stånga huvudet blodigt i kaklet innan det kan börja bli intressant på allvar i rond tre.

Givet att partierna då inte kollektivt smiter ut bakvägen från dödläget och utlyser extra val, kommer den parlamentariska matematiken kräva en klassiskt hederlig grå kompromiss av ömsesidigt givande och tagande för att kunna lösas.

”Jag tycker det centrala är att Sverige får en så stabil regering som möjligt”, menar talman Norlén som det östgötska förnuftets röst i röran han är. Rimligen kan det endast innebära en stor koalition vars fundament är S och M.

Svårsmält? Vinsten av att extrempartierna V och SD, helst också MP-stollarna, försvinner ur ekvationen är dock inte dålig.

Riksdagen bör slimmas

Skrivit i Corren 28/9:

Linköping utmärker sig av en nära nog veritabel skog av kommunalråd. Men nu ska det röjas. Dagens 14 (!) kommunalråd – fler till antalet än vad ett fotbollslag får ha spelare på planen (inklusive målvakten) – kommer snart att bli färre.

Från och med nästa år reduceras skaran till 9 stycken. Det är bra steg mot en mer trimmad politisk apparat som Linköpings partier är värda en uppskattande applåd för. Kan det nya bantade styret också trimma de offentliga verksamheterna till att leverera kostnadseffektivare välfärdstjänster och sänka skatten gör vi vågen här på läktaren.

Den förebildliga åtgärden att minska kommunalrådens numerär ger vidare anledning till frågan om inte även samma sak borde ske med riksdagsledamöterna. Förra mandatperioden representerades vårt län av 15 partipolitiker i arkitekten Aron Johanssons vackert ritade riksdagshus på Helgeandsholmen i Stockholm (hör och häpna, men det fanns en tid när man gillade att bygga klassiskt snyggt).

Detta val resulterade i att östgötabänken blev ännu trängare. Nu är det 16 ledamöter som sitter där. Kan du – utan att googla – räkna upp samtligas namn? Då vinner du en burk torkade fikon. Inte ens jag skulle fixa det på rak arm, trots att dessa människor tillhör landets mäktigaste herrar och damer.

De kontrollerar våldsmonopolets maskineri, bestämmer över många hundratals miljarder kronor och har ett vittgående demokratiskt mandat att diktera våra vardagsvillkor in på skinnet. Men få av oss skulle känna igen deras ansikten om vi mötte dem runt hörnet i kvarteret.

Sveriges parlament med sina summa summarum 349 ledamöter är bland världens mest överbefolkade, relativt rikets invånarantal. Frånsett partiernas elitkrets är det ett tämligen anonymt kollektiv som har förtroendet att förvalta den högsta offentliga makten, vilken dock mestadels i praktiken är pappersformalitet. Ty den enskilde ledamotens utrymme att agera är hårt beskuret av partitoppens inpiskare.

Toleransnivån för självtänkande frifräsare är, som Linköpingsmoderaten Finn Bengtssons exempel visade, deprimerande ringa. Politiken hade tveklöst vunnit på om riksdagen blev en vitalare institution, som gav väljarna möjlighet till ett tydligare ansvarsutkrävande och de valda en starkare koppling till sina uppdragsgivare hemmavid.

Slimma därför den parlamentariska församlingen ordentligt och renodla personvalet. Hellre 4-5 östgötska riksdagsledamöter som märks och alla känner till, än 16 diffusa gestalter som smälter in i tapeten.

Obstinata tonåringar!

Skrivit i Corren 27/9:

Kommunalrådet Jakob Björneke (S) har rätt. Det är olyckligt och motbjudande att ge SD en vågmästarställning i Linköping. Men måste så nödvändigtvis bli fallet om Alliansen står fast vid att bilda ett minoritetsstyre i stadshuset? Tagga ner på alarmismen.

Sannolikheten för att S, V, MP och SD gör gemensam ohelig sak lokalt måste betraktas som ytterligt ringa. Det betyder att Alliansen kan få igenom sin politik utan att sälja bort respektabiliteten och låta det frihetsfientliga järnrörsgänget på den bruna sidan få något inflytande. Det svider naturligtvis för S att hamna offside. Man kan förstå bitterheten.

En robust majoritetskonstellation, med S och M som den stryktåliga basen, hade nyktert sett också varit att föredra i denna turbulenta tid när valörerna prövas. Men Linköping kan ändå berömma sig av en traditionellt god och konstruktiv politisk kultur, som samtliga anständiga partier – i opposition eller vid makten – säkert inser vikten av att vårda även i fortsättningen. Värre är på det nationella planet.

Den nye östgötske talmannen Andreas Norlén står inför en diger uppgift att försöka hitta några vuxna i riksdagsrummet som kan bilda en hållbar regering. Norlén är en allmänt erkänd styv politisk hantverkare. Kompetentare kille på talmansposten är svår att finna.

Men vad hjälper det om partierna han har att tampas med beter sig som vore de shanghajade av obstinata tonåringar på rymmen från högstadiets OBS-klass?

Situationen är fullständigt låst i ett förgrämt bråkande där alla blockerar varandras alternativ och ingen vill ge sig. Övriga världen, i den mån den intresserar sig för lilla Sverige, bör rimligen häpna över detta otippade dokusåpa-drama i mellanmjölkens svala sörgårdsidyll. Vart tog snacket vi tidigare hört om breda lösningar och samförstånd vägen?

Avgrundsdjupa skillnader existerar inte mellan S och Alliansen. Det är fem partier som allihop praktiskt taget befinner sig i det systembevarande mittfältet och i ett tryckt läge egentligen borde kunna enas över en kafferast, om vi ska vara ärliga. Snarare är det prestigen och gamla interna kollektiva lidelser på respektive håll som utgör hindret.

Sverige behöver en fungerande reformregering, inte en lamslagen expeditionsministär. I nationens och folkflertalets intresse: skärp er!