Kategoriarkiv: Östergötland

Tacka Gustav IV Adolf för Jas Gripen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

I ett torftigt rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare tre decennier hade den alltmer förtvivlade, ensamme mannen rastlöst irrat Europa runt.

”Jag har intet mål, ingen sysselsättning; mitt huvud förvirras stundom, mina tankar bliva oklara, då jag tänker på mig själv”, sa han som kallade sig överste Gustafsson. Men alla visste vem han var. Barn kastade snöboll på honom, hånfullt ropandes ”Schwedenkönig”.

Fram till avsättningen den 13 mars 1809 hade han varit Gustav IV Adolf, konung av Guds nåde. Efter detta datum blev han onämnbar i sitt forna rike. Namnchiffret utplånades systematiskt i offentligheten, dokument han undertecknat gömdes, inga tidningar tilläts rapportera om hans vidare öden.

Nationalistiska historieskrivare skulle villigt tjäna segrarnas intressen och utmåla honom som en galenpanna, ett sätt att rättfärdiga statskuppen och legitimera den nya kungaätten Bernadotte.

Gustav IV Adolf hade avskytt Stockholm. Ett förgiftat näste av politiskt besatta ränksmidare, makthungriga medelmåttor utan heder, svindlare med lömska avsikter. Kungens misstro var så stark att han inte ens lät kröna sig där. Den äran fick istället Norrköping, ceremonin skedde i St Olai kyrka. Under sin regenttid vistades han gärna och länge på behörigt avstånd från Stockholm i det mer idylliska Skåne.

Att Gustav IV Adolf arresterades av en upprorisk militärfalang just på Stockholms slott den där marsdagen, visade med svart ironi att hans mindre smickrande uppfattning om huvudstadens statstjänare inte var ogrundad.

Hans far, Gustav III, hade trots allt mördats på operan i Stockholm 1792, en livslång traumatisk händelse för den vid tillfället blott 13-årige kronprinsen. Mordet var resultatet av en konspiration inom dåtidens politiska klass, adeln.

De såg sin privilegierade ställning vid maktens köttgrytor som hotad av Gustav III, och det var samma sak med Gustav IV Adolf. Bland annat hade bägge monarker fått den kätterska idén att meriter före börd borde gälla inom aristokratins traditionellt skyddade karriärdomän: ämbetsmannakåren och militären.

Det institutionella motståndet briserade i samband med Rysslands erövring av Finland 1808-09. Kriget blev en katastrof, en tredjedel av svenskt territorium förlorades, Gustav IV Adolf kunde lastas som syndabock och skickas i exil.

Även om den politiska klassen önskat att denne kung skulle glömmas likt en tokig faster på vinden, har han ändå lämnat efter sig ett storslaget och fortfarande levande minnesmärke: Göta kanal.

Den monumentala infrastruktursatsningen var en slags Ostlänken innan järnvägarna, som djärvt tänkts ut av Baltzar von Platen. Men det var Gustav IV Adolf som visionärt beslöt att ”i hela dess vidd företaga och fullborda det riksgagneliga ärendet”.

Kanalen gav inte minst Östergötland en viktig ekonomisk injektion. Exempelvis betydde det starten för Motala verkstad, ursprungligen tillverkare av slussportarna vid bygget, senare var det lokomotiv som gällde, verksamheten fick en avläggare i Linköping som kompletterades med flygplan och blev dagens Saab.

På sätt och vis är det alltså Gustav IV Adolf vi kan tacka för denna industriella utveckling. Knappast fy skam, va?

Vår etta bland statsministrar

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren

Skrivit i Corren 24/11:

Världsläget är dystert och i Sverige är den politiska situationen heller knappast något som ger skäl till entusiasm. Den rödgröna regeringen är den svagaste och vilsnaste i mannaminne. Få kan väl säga att den borgerliga oppositionen sprakar av vitalitet. Därtill har vi fått ett växande främlingsfientligt, kostymfascistiskt parti på halsen.

Om trenden fortsätter, verkar det som Stefan Löfven får den tvivelaktiga äran att gå till evigheten som statsministern vilken satte punkt för de senaste decenniernas liberala reformagenda och istället förkroppsligade återkomsten av en ny stagnationsfas, närmast i stil med 70-talets trista unkenhet. I rättvisans namn såg vi konturerna av detta redan under Alliansens andra mandatperiod, då borgerligheten mest trampade vatten.

I USA är det populärt att ranka nationens presidenter. Regelmässigt brukar George Washington, Abraham Lincoln och Franklin D Roosevelt glänsa i toppen, medan stackare som Andrew Johnson, Herbert Hoover och George W Bush ständigt hamnar i botten. Vågar vi på oss en liknande övning gällande statsministrar i Sverige, är det ingen djärv gissning att Löfven väntas göra Ola Ullsten sällskap i sämsta statsministerklubben.

Däremot bör kvartetten Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt räknas väldigt högt på listan. Mellan 1986-2010 företrädde de samma sorts övergripande politiska linje, som innebar en remarkabel modernisering av det gamla folkhemmets rostangripna strukturer.

Fram till 1991 avreglerades bland annat kredit- och finansmarknaderna, det infördes ett nytt skattesystem, offentliga verksamheter bolagiserades och såldes. Bildt och Persson förde Carlssons stafettpinne vidare. Löntagarfonderna skrotades. Telekomsektorn liberaliserades och blomstrade. Friskolor infördes. Sverige gick med i EU. Vi fick ett robustare pensionsmaskineri, en sundare budgetprocess och välfärdssystemen stramades upp. Även skattetrycket började mildras något.

När Göran Perssons hand vid rodret visade tecken på trötthet, tog Reinfeldt inledningsvis piggt över och fortsatte kursen med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna, et cetra.

I framtidens historieböcker sätter jag en peng på att Carlsson, Bildt, Persson och Reinfeldt lär beskrivas som det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets fyra stora svenska reformliberaler (sorry ”Liberalerna”, the artist formerly known as Folkpartiet). Skulle Löfven plötsligt överraska oss med att rycka upp sig till dessa herrars nivå, blir det den största comebacken sedan Lazarus – fast vem vet, undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi…

Men vilken statsminister är allra bäst? En intressant fråga, vars svar även kan ingjuta välbehövlig lärdom och inspiration till dagens hängiga politikerkår. Tage Erlander, Per Albin Hansson, Karl Staaff, Arvid Lindman? Alls icke några tokiga gubbar (tyvärr har vi, skämmigt nog, ännu inte fått några gummor med i leken).

Louis de GeerFör mig är det dock föga snack om saken. Självfallet är det en östgöte som förtjänar guldmedaljen som Sveriges främste statsminister. Han var också den formellt förste på posten, föddes i Finspång 1818 och pluggade i Linköping innan han studerade vidare i Uppsala. Namnet? Louis de Geer.

Efter en kometartad ämbetsmannakarriär dras han in i de politiska kretsarna och erbjuds av kung Oscar I att bli justitiestatsminister, i praktiken regeringschef, 1856. Louis de Geer är motvillig och avböjer, men två år senare accepterar han och stannar till 1870. Han återvänder i sadeln 1876-1880, då som officiellt nummet ett på den nyinrättade statsministertaburetten – vilken modellerats efter den pionjärroll de Geer redan spelat under sina tidigare tolv år i spetsen för regeringen.

Sverige är vid Louis de Geers ankomst ett utfattigt, genomreglerat och kvävande ruckel till land, som mängder av människor inte står ut med att bo i längre (de flyr över Atlanten till USA istället). Deppar Louis de Geer? Nix. Han river skickligt tag i problemen och vid sin sida har han den energiske finansministern John August Gripenstedt. Tillsammans bildar dessa båda liberaler den vassaste politiska duo vi någonsin haft.

För det första slås det vakt om freden. Fler vådliga utrikespolitiska äventyr ska det inte bli! Det är grundförutsättningen för det välståndsbildande systemskifte som de Geer och Gripenstedt har i kikaren. Och rejäla, långsiktigt positiva förändringar ska komma.

Skråväsendet avskaffas, näringsfrihet införs, bankerna avregleras, beslut om fri in- och utvandring klubbas igenom (passtvånget försvinner), Sverige ansluter sig till den europeiska frihandelskretsen, man storsatsar på att investera i modern infrastruktur (järnvägar), lagstiftningen blir humanare, religionsfriheten stärks, kvinnorna ges ökade rättigheter och den antikverade ståndsriksdagen fimpas äntligen till förmån för ett representativare tvåkammarparlament.

Vad som sker är inget mindre än en liberal revolution. Marknaden tillåts fungera, civilsamhället tillåts spira, det klåfingriga politiska kontrollbehovet trycks tillbaka. Effekten? Sverige reser sig ur askan, ekonomin skjuter fart, och tack vare detta enastående reformverk som Louis de Geer bär ansvaret för, ska vi under 1900-talet utvecklas till ett av världens rikaste länder.

En förklaring till de Geers succé var måhända att han aldrig var någon trångsynt partipolitiker. Han kände motvilja mot organiserade politruker och deras kollektiva lidelser. Louis de Geer föredrog att tänka själv och lita på sitt omdöme. Det gav respekt, förtroende och betydande folklig uppskattning.

I sina memoarer Minnen (1892) skriver han:

”Man har ofta och icke utan skäl klandrat mig för att jag aldrig ens försökt att bilda något regeringsparti. Möjligen skulle jag därigenom haft större framgång, ehuru jag tviflar därpå. Men jag har alltid i min natur haft en oöfvervinnelig obenägenhet för allt partiväsende; och i den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse.”

På ett annat ställe i boken refererar han till en regeringsförhandling i ett visst ärende och slår karaktäristiskt giftigt fast:

”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla af förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr hufvudet.”

En statsman av hans nonkonformistiskt, frimodiga östgötska kaliber vore nog inte så dumt om Sverige kunde få på nytt.

Louis de GeerLouis de Geer (1818-1896) som St Göran mot draken, symboliserande den föråldrade ståndsriksdagens representanter av adel, präster, borgare och bönder. Samtida karikatyr av Emil Hildebrand.

Illa för Ostlänken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Som H L Mencken, legendarisk amerikansk journalist, uttryckte det: ”För varje komplext problem finns en lösning som är klar, enkel, och fel”.

Regeringen har lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och hur ska man fixa det? Ett knivigt spörsmål när samma regering, precis som den föregående, duckar för liberaliserande strukturreformer som skulle göra arbetsmarknaden mera marknadsmässig.

Den vägen – att försöka nå naturligt fungerande jämvikt mellan utbud och efterfrågan – har politikerna av flera skäl låtit vara stängd (det kostar för mycket att utmana mäktiga särintressen som LO, det är svettigt att ta debatten, det svär mot gamla ingrodda ideologiska positioner, etc).

Konsekvensen är problemkomplexet med många människor som har svårt att efter nuvarande förhållanden bli anställningsbara. Generellt är jobben i Sverige till icke ringa del specialiserade, kräver ofta omfattande utbildning, samt fordrar en produktivitet som matchar det genom löneskatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete.

Men Stefan Löfvens ministär har kommit på en klar och enkel lösning: tvång.

Det offentliga gör upphandlingar för hundratals miljarder skattekronor varje år. Varför då inte stipulera att privata företag som lägger anbud på dessa kontrakt måste vara ”sociala” och ta arbetsmarknadspolitisk hänsyn?

Ett fiffigt sätt att skjuta den bittra ansvarskalken ifrån sig, inte sant? Ett aktuellt exempel är Ostlänken.

Aktörerna som vill delta i budgivningen på Sveriges maffigaste infrastrukturprojekt ska tvingas anställa, eller ge praktik åt, en viss mängd långtidsarbetslösa. Det är regeringens DDR-doftande order till Trafikverket (som sköter upphandlingen). Så varför är det fel?

Det belastar budgivarna med ett synbarligen välvilligt, men i sak irrelevant krav som ligger utanför den egentliga uppgiften. Om inte renodlat fokus ligger på bästa leverantör till bästa pris får vi mindre valuta för skattepengarna, sämre effektivitet, sannolikt lidande kvalitet och konkurrensen snedvrids.

Det riskerar att särskilt missgynna lokala små- och medelstora företag i Östergötland med mindre kassor och marginaler än de nationella jättarna (som har helt andra möjligheter att svälja politiskt motiverade extrakostnader).

Och blir det en värdig situation för någon part, om professionella företag ska piskas att omhänderta för dem okänd och på den reguljära arbetsmarknaden icke-attraktiv personal med tveksam yrkesmässig kompetens?

Mycket tyder på att det här är ett både ekonomiskt och socialt olyckligt experiment.

Mjölbys störste son: Per-Olof Ahl

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5, andra delen i serien om östgötska entreprenörer:Corren.

”Jag minns hur imponerad jag var av alla handelsresande som kom in och klippte sig i Mjölby, där jag jobbade som elev. Det var världsvana herrar som visste att föra sig – speciellt en resande i filmrullar och kameror. Honom glömde jag aldrig: Flott klädd, snygg bil och säker på sig själv. Allt det där drömde man om att uppnå. Därför var man också beredd att slita ryggen av sig”.

Sagt och gjort. Mjölbysonen Per-Olof Ahl, född 1919 som nummer tolv i syskonskaran, hade fått sin förebild och sadlade om. Han blev kringflackande säljare i konfektion. En dag på 50-talet kom han över ett större parti kappor billigt. Snilleblixten slog honom, lika enkel som genial.

Varför göra som alla andra försäljare och lägga på en saftig marginal på varje kappa? Att vara välklädd skulle inte behöva kosta människor skjortan. Istället borde det gå att fixa en rejäl vinst genom så låga påslag som möjligt och desto större volymer.

Per-Olof Ahl testade idén våren 1953 i en källarlokal på Omvägen i Göteborg. Knallsuccé direkt. Köerna ringlade långa utanför den första butiken i det som sedermera växte till en av Nordens största modekedjor: Kapp-Ahl.

Den nisch som Mjölbysonen funnit gillades dock inte av övriga branschen, som ansåg att ”klädpiraten” dumpade marknaden. Köpmannaföreningar försökte på alla upptänkliga vis sätta krokben för Kapp-Ahl och många tidningar vägrade publicera företagets annonser.

Det hela var som en bekräftelse på vad Adam Smith, nationalekonomen som myntade begreppet ”den osynliga handen”, hävdade i Wealth of Nations (1776): ”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”.

Det är visserligen inte fria företagare som Smith angriper här, utan den tidens skråväsende. Men viljan att begränsa konkurrensen och skörta upp kunderna tycks ha varit ungefär lika stark i 50-talets förstelnade svenska konfektionsnäring.

Den PR-sinnade Per-Olof Ahl vände branschfientligheten till sin fördel. Han odlade skickligt mediebilden av sig själv som en driftig underdog i kamp mot ett osunt affärsklimat och vann ökad popularitet (och vinst!) på kuppen.

Att sälja vanliga människor snygga kläder till överkomliga priser var inte endast en väg att tjäna mycket pengar. För Kapp-Ahls skapare, som politiskt förblev socialdemokrat livet ut, tycks det också varit en slags jämlikhetsinsats i linje med den ursprungliga folkhemstanken.

Fast i takt med socialstatens expanderande makt över medborgarna och byråkratins allt snålare syn på landets entreprenörer, började Per-Olof Ahl få sina dubier. I boken Jag ser tillbaka. Kappor till varje pris (1984) skrev han:

”När myndigheterna på olika sätt berövar oss vår frihet sitter vi nöjda och muttrar på sin höjd litet grand i skägget. En i sanning märklig samhällsutveckling. Och när man till exempel i USA uppriktigt beundrar människor som lyckas och tjänar pengar så baktalar man och bespottar framgångsrikt folk i Sverige… Det har ju på något sätt blivit populärt att ‘äta’ den fria företagsamheten idag… Ett levande samhälle får inte förvandlas till en byråkratisk stat där allt initiativ förkvävs istället för att tas emot med öppna armar.”

Kappahl

Stolt entreprenör. Per-Olof Ahl (1919-1996) utanför den första Kapp-Ahlbutiken, en källarlokal på Omvägen i Göteborg.

Ett imperium i sport: Ulf och Bo Eklöf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5, första delen i serien om östgötska entreprenörer: Corren.

Det är ingen slump att tre av 1900-talets mest banbrytande ekonomer – Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter – kom från dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Huvudstaden Wien i det habsburgska imperiet var Europas kulturella och intellektuella metropol (lysande skildrat i Stefan Zweigs Världen av igår). Ur detta idéernas drivhusklimat klev Schumpeter fram med teorin om entreprenören som den centrala aktören i samhällsekonomin.

Det är entreprenörerna som vågar ta chanser, ser möjligheter, upptäcker innovativa lösningar som river ner gamla strukturer och tvingar fram nya effektivare metoder i en ständigt pågående dynamisk omvandlingsprocess.

Entreprenörens roll är den ”skapande förstörarens” och ses därför ofta med fientlighet av den rådande ordningens försvarare. Men utan entreprenören kan vi hälsa tillväxten, välståndet och rikedomen adjö.

I Östergötland ståtar vi med ett briljant skolexempel på entreprenörskap, eller snarare två: Ulf och Bo Eklöf, bröderna bakom affärskedjan Stadium. Den såg dagens första flämtande ljus 1974, när den 22-årige storebrodern och handelsstudenten Ulf fick frågan om han ville ta över en liten sportbutik på varuhuset Spiralen i Norrköping.

Han hade tidigare jobbat extra där och imponerat på varuhuschefen Ulf Calmfors. I 70-talets början var sportbranschen fortfarande knarrig, stel och outvecklad. Utbudet var torftigt och koncepttänkande hade aldrig någon hört talas om. Kunderna kunde inte ens själva gå runt och känna på grejerna. Varor såldes av expediter över disk som i gammeldags livsmedelsbutiker.

Ulf Eklöf ville förändra allt detta och dessutom satsa på kläder. Han lånade 200 000 kronor som startkapital, snart anslöt sig lillebrodern Bo och tillsammans drog de igång vad som skulle bli en smärre revolution med affären Spiralen Sport.

”En stor del av framgången var att vi korsbefruktade sportkläder och sportprodukter med mode. Det hade ingen gjort förut. Vi tog helt enkelt branschen på sängen. Sedan exponerade vi varorna ute i butiken och genom att vi höll nere priserna kunde vi på kort tid sälja enorma volymer”, säger Ulf Eklöf i Sussi Calås-Jonssons ytterst läsvärda bok Varje dag är en ny match. Berättelsen om Stadiumbröderna (Liber 2013).

Grabbarna Eklöf hade perfekt tajming. Svenska folkets intresse för sportartiklar exploderade i svallvågen av Björn Borgs och Ingemar Stenmarks internationella triumfer. Trender som jogging och aerobics skapade dessutom ett stort sug efter sportiga, snygga plagg.

Men de innovativa bröderna mötte, förstås, även motstånd. ”Det blev en hel del problem med leverantörer i början. Våra konkurrenter vägrade att köpa av dem som sålde till oss – vi var branschens svarta får för att vi satsade på låga priser och volymer. Men de fick ge sig så småningom”, minns Bo Eklöf i ovan nämnda bok.

Den överdådiga OS-festen i Los Angeles 1984 inspirerade bröderna att förädla sitt affärskoncept med löparbanor inne i butikerna och ett nytt namn: Stadium.

Idag omsätter företaget mångmiljardbelopp, har 3000 anställda, cirka 150 butiker i Norden, den första på kontinenten öppnades i Hamburg hösten 2014 och vem vet? Fortsätter succén som hittills kan Stadium bli vår nästa motsvarighet till IKEA och H&M som erövrar världen.

Stadium

USA formade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:Corren.

På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.

Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).

Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.

Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).

Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!

1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.

Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.

Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.

Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.

Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.

Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)

Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.

Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?

Kom inte här och stick ut med gult!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Konstnären Bernth Uhno i Skänninge målade sitt hus i flera nyanser av gult. Därmed blev han, vilket nu är allmänt riksbekant, ett samhällsproblem för Mjölby kommuns byråkrater och politiker.

”Färgsättningen är inte svensk”, säger byggnadsnämndens centerpartistiske ordförande. Byggnadsantikvarien menar att det gultonade huset är ”främmande för Skänninge”.

Med den argumentationen förstår man att Bernth Uhno upprör de lokala makthavarna. Det rimmar inte med deras värdegrund och självbild att kommuninvånare har mage att måla sina egna hus på ett osvenskt och främmande sätt. Det måste hållas hårt på färgskalan.

Vad ska annars folk tro? Att de plötsligt hamnat i ett annat land, bortom Mjölbys äktsvenska bevakande konformism, där människor tillåts vara fria, skapande och kreativa? Skrämmande ju.

Totalförbud mot rökning nästa?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Det är praktiskt omöjligt att leva i Sverige och samtidigt undgå information om faran med cigaretter. Ändå röker människor. Det är visserligen en krympande skara svenskar numera.

Men fortfarande existerar folk som vägrar sluta. Eller rent av börjar, trots riskerna. ”Alla vet ju om tobakens skadeverkningar och alla sjukdomar som följer”, skriver regionpolitikern Gun Jareblad (FP) i en djupt beklagande debattartikel i fredagens Corren.

De kvarvarande syndarna då, vad ska vi göra åt dem? Hennes enda rekommendation är att ”alla krafter måste sättas in för att uppnå en jämlik hälsa”. Inte mycket till konkretion. Det enda som idag återstår i den politiska verktygslådan är väl totalförbud.

Kanske är det vad FP innerst inne önskar? Batonger mot rökare, att straffa är att bry sig. I hälsojämlikhetens heliga namn.

Stolpes tid är nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

”I rummet bredvid slamrade det festligt och utan uppehåll. Där satt Sven Stolpe vid sin stora stridsmaskin, som var behängd med konservburkar, nycklar och annat metalliskt för att ljudet skulle dramatiseras till oljud. Han var, kan man anta, upptagen med två romaner, några större essäer, ett antal förintande polemiker och kanske också en kristen traktat om tystnad och stillhet – vad vet jag?”

En karaktäristik på kornet, signerad diktarkollegan Bertil Malmberg i memoarboken Ett författarliv (1952). Man riktigt ser den eldfängde rabulisten, notoriske outsidern och närmast osannolikt produktive kulturgiganten Stolpe framför sig, outtröttligt hamrande på skrivmaskinstangenterna.

Från Malmberg har också Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria, lånat den träffsäkra undertiteln till sin nya och synnerligen läsvärda biografi Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament (Atlantis). Jo, nog blåste det ofta och gärna kring Stolpe. Ibland högg han i sten så att det dånade och flisorna rök.

Ta bara det lidelsefulla hatet mot Eyvind Johnson, försvaret av bröderna Ivar och Torsten Kreugers svindlande affärer, engagemanget i den kristna Oxfordrörelsens genant blåögda försök att stoppa Hitler och kriget. Fast inte sällan, som Svante Nordin övertygande visar, berikade han den svenska kulturdebatten med friska, syresättande och inopportuna perspektiv.

I bästa mening var Sven Stolpe (1905-1996) en särling i folkhemmet. Medan det anglosaxiska inflytandet blev allt mer dominerande i Sverige, höll Stolpe envist fast vid den stolta kontinentaleuropeiska kulturtraditionen, i synnerhet den franska.

Han spelade en stor roll för att till en svensk publik introducera författare som Marcel Proust, Roger Martin du Gard, André Gide och François Mauriac (samtliga utom Proust sedermera nobelpristagare i litteratur). Stolpe hade även fräckheten att konvertera till katolicismen 1947, vilket bidrog till att stämpla honom som en hopplöst konservativ reaktionär.

Men hur hade vår förståelse varit för Sveriges båda internationellt mest kända kvinnor utan Stolpes djupa förtrogenhet med katolsk livsåskådning och filosofi? Hans böcker om drottning Kristina och den heliga Birgitta representerar bildningsinsatser av imponerande mått.

Tyvärr förvägrades Stolpe en professorstjänst efter sin banbrytande doktorsavhandling om Kristina. Det som blev den ogina universitetsvärldens förlust, blev istället Östergötlands vinst. 1964-72 var han läroverkslektor i Mjölby. Som sådan exploderade han i ilska över Socialdemokraternas radikala utbildningsreformer.

Om skolans hotande utveckling skrev han 1970: ”Där ska nya lärare av ytterst sekunda kvalitet och med ytterst ytliga, snabbinlästa kunskaper ta hand om en ström av arbetsovilliga, upproriska, skolkande elever som inte har en tanke på att i laga ordning vara närvarande på ‘tråkiga’ lektioner. Totalt inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker har på några få år lyckats underminera det dyrbaraste vi äger – den svenska bildningen och kulturen”.

Se på skolan 2015. Var det klokt att avfärda Stolpes svavelosande kritik som stolligt reaktionärt gubbgnäll? Det är nog inte dumt att lyssna på avvikande motvallsröster emellanåt. Stundtals kan de ju faktiskt ha rätt.

SVEN STOLPE

Bilen i våra hjärtan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

Det rullar inte åt rätt håll för de nya majoriteterna i Region Östergötland och i Linköpings kommun. Regionpolitikerna vill styra bort östgötarna från att sätta sig bakom ratten i egna bilar och istället få dem att åka kollektivt. Även i Linköping är det politiska käppar i bilismens hjul som gäller.

Stadsplaneringen ska gynna cykling före bilkörande, har kommunalrådet Nils Hillerbrand (MP) deklarerat. Koalitionskollegan Kristina Edlund (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, skrev i Corren den 5/2 att hon och hennes kamrater prioriterar ”en levande stadsmiljö där människor och samvaro bereds plats – ibland på biltrafikens bekostnad”.

Trots dessa ansträngningar bereder folket ändå plats i sina hjärtan för bilen. Branschorganisationen Bil Sweden kallar bilmarknaden ”urstark”. Under 2014 såldes 304 000 nya personbilar i landet, en ökning med 13 procent jämfört med 2013 (i Östergötland är uppgången till och med lite större än snittet). Procentuellt var 2014 det sjunde bästa året någonsin för nybilsförsäljningen sedan Bil Sweden började sina mätningar 1946.

Deppigt nog för våra regionala och lokala makthavare visar trenden inga tecken på att vika. Inledningen på 2015 blev den sjunde bästa januarimånaden i den svenska bilförsäljningens historia. Förutom att detta klirr i affärskassorna ger positiva effekter på jobb och tillväxt, är det goda nyheter för alla som gillar att gamla dassiga bilar ersätts av bränslesnålare, miljövänligare och trafiksäkrare moderna fordon på våra vägar.

Oklart dock om den fina bilkonjunkturen innebär någon ljusning för svensk industris ständiga sorgebarn: Saabfabriken i Trollhättan. Länge finansfamiljen Wallenbergs älskling, fast man lyckades egentligen aldrig göra produktionen lönsam.

Amerikanska GM fixade inte heller utmaningen och dumpade tillverkningen i den holländske rufflaren Victor Mullers händer 2010. Efter en rad lika turbulenta som osannolika turer slutade Mulleräventyret i diket december 2011.

Konkursboet togs över av Nevs, vars kinesiska huvudägare avsåg att satsa på elbilar. Noll succé. Trollhättefabriken tvingades genomlida ytterligare ett segdraget kriskapitel med stora ekonomiska problem och försök till rekonstruktion. Sedan maj förra året står produktionen still.

Men nu ska 100 bilar byggas färdigt för att få in lite överlevnadskapital tills en ny huvudägare (indiska Mahindra uppges hugad) kan gå in och rädda vad som räddas kan. Är det tydligen tänkt. Förhandlingarna kompliceras emellertid av att Nevs stoppats från att använda varumärket Saab på bilarna.

Det har försvarskoncernen Saab nyligen bestämt, vilket vi i Linköping nog bör vara tacksamma över. Soppan i Trollhättan bedöms nämligen inverka menligt på försvars-Saabs namn och rykte internationellt. När det rapporteras i världspressen om att ruin och konkurs åter hotar Saab är det ju inte alla som automatiskt förstår att det handlar om helt olika bolag.

Vid Peter Wallenbergs begravning förra veckan fördes han, enligt familjens önskan, till den sista vilan i en Saab. Måhända symboliskt för det öde som rimligen snart är oundvikligt för Nevs-Saab, trots den starka bilkonjunkturen i övrigt. Men en tillverkare av bilar mindre är väl alltid något att glädjas åt för politiker som anser att folket bör köpa cyklar och bussbiljetter istället.