I måndags hade jag nöjet att bevista säsongens sommaropera på Vadstena slott i ett mycket charmant sällskap som inkluderade en äkta kunglighet: Walburga Habsburg Douglas, dotterdotter till Österrike-Ungerns siste kejsare. Det är annat än Bernadotte det.
Bakom väggen på bilden döljer sig en vacker specialutställning med verk av prins Eugen. Här finns stämningsfulla höjdpunkter i hans konstnärskap som Jagande skyar (1930-35), Solglitter på Vättern (1931) och Det regnar på Omberg (1925), samt flera målningar som fångar jordbruksarbetet i ett Östergötland för inte så länge sedan.
Prins Eugens kärlek till vårt fina landskap, dess natur och invånare, går inte att ta miste på. Se utställningen på Vadstena slott innan sommaren blir höst. Det är ett hett tips som föda för själen.
Skrivit i Corren 27/7:
Tänk ett Östergötland som förknippades med goda viner.
Tänk ett Östergötland där man som i kulturländer likt Italien och Frankrike kunde åka runt bland lokala vingårdar, bekanta sig med spännande smaker och utan mankemang köpa med sig några flaskor östgötavin hem direkt från producenten.
Tänk ett Östergötland, känt som norra Europas nya vindistrikt.
Ett orimligt framtidsscenario är det väl inte. Se möjligheterna! Utvecklingen av såväl jordbruks- som besöksnäringen hade stärkts, landsbygden hade fått bättre ekonomiska överlevnadsvillkor, det östgötska varumärket som helhet hade ökat i attraktionskraft.
Tyvärr finns ett mycket svårt hinder i vägen för driftiga människor som skulle kunna göra en sådan dröm till verklighet. Politiken.
Så länge riksdags- och regeringspartierna innanför Stockholms tullar vägrar ge upp statens butiksmonopol på alkoholvaror, något som gör Sverige till ett europeiskt särfall, handikappas de entreprenöriella förutsättningarna drastiskt. Den politiska klassen har i gammal halsstarrig förbudsmoralistisk anda från förra seklet bannlyst gårdsförsäljning.
Ska det saluföras lokalt vin måste det ske genom Systembolagets krångelmaskineri, en egenartad bestämmelse som tydligen är heligare än påven i de offentliga makthavarnas värld (Systembolagets väloljat penningstinna lobbyverksamhet för att skydda sin ställning spelar naturligtvis en icke obetydlig roll i sammanhanget – vilket i praktiken betyder att staten lobbar mot staten, fundera en stund på det demokratiskt hälsosamma i detta).
En person som ändå försökt sätta Östergötland på vinkartan, men nu tvingats kapitulera är Åke Wester utanför Vreta kloster.
”Det blev aldrig riktigt flyt i verksamheten. Små kvantiteter, små serier, och så all den här byråkratin… Det här är fel bransch för mig som är allergisk mot byråkrater”, säger han och kallar myndigheternas paragrafrytteri kring alkoholen ”helt otrolig” (Corren Affärsliv 25/7).
Som vinodlare hade Åke Wester hoppats att förnuftet skulle segra och det partipolitiska motståndet mot gårdsförsäljning upphöra. När så inte blivit fallet är det hans företag Westervin som får upphöra istället. Kanske hade företaget inte lönat sig oavsett. Det får vi aldrig veta.
Men helt klart är att statens hårda marknadsrestriktioner inte precis gör det lätt, smidigt och uppmuntrande för hugade vinproducenter varken i Östergötland eller i övriga Sverige.
Det är så trist, onödigt och förgrämt 70-talsmässigt alltsammans.
Tramp, tramp. Statens monopolelefant i aktion.
Skrivit i Corren 20/7:
Astrologi är en förvillelse, det är sedan länge belagt. Man kan förstås tycka att det är lite sorgligt om enskilda människor ändå bortser från vetenskapen och väljer att handla efter vad de tror står skrivet i stjärnorna. Men var och en får i det privata bli salig på egen fason, bara det inte inverkar menligt på andra.
En helt annan sak vore dock om politiker skulle titta i horoskop som vägledning för offentliga beslut. Av lätt insedda skäl hade nog väldigt få accepterat tolkningar av himlakroppars rörelsemönster i rymden som grund för vilka lagar allmänheten ska lyda och hur deras skattepengar ska spenderas.
Något liknande skulle faktiskt kunna sägas om vurmen för ekologiska matvaror. Vill enskilda människor på den fria marknaden köpa ekomat i den personliga övertygelsen om att dessa produkter är nyttigare, hälsosammare och miljövänligare, så varför inte? Ingen mår dåligt eller dör av det, tvärtom tycker många att ekomaten smakar godare och ökar deras livskvalitet.
Det är emellertid starkt omstritt huruvida det existerar några klara, objektivt vetenskapliga belägg för ekomatens saliggörande verkan.
Livsmedelsverket har exempelvis inte funnit det ekologiska jordbruket vara bättre än det gängse, vare sig det gäller hälsa eller miljö. Tvärtom menar man i en färsk rapport att det inte går att säga om ”det ena produktionssystemet är överlägset det är andra från miljösynpunkt för någon livsmedelsgrupp”.
Rapportens slutsats togs upp på söndagens DN Debatt av två experter; Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och Jens Sundström, docent i växtfysiologi.
Båda är mycket kritiska till att svenska politiker fallit i farstun för ekolobbyns frälsningsbudskap och lockats till att positivt särbehandla denna jordbruksnisch, bland annat genom att låta hundratals miljoner statliga skattekronor regna över ekoproduktionen varje år.
Dessa bidrag ligger bortom det rationellt försvarbara och bör avvecklas, menar Fagerström och Sundström. De framhåller istället betydelsen av det konventionellt vetenskapsbaserade jordbruket – ”en dynamisk, högteknologisk och kunskapsintensiv bransch som har framtiden för sig”.
Bland Östergötlands kommuner är det populärt att satsa invånarnas skattepengar på upphandling av dyrare ekoprodukter. Från makthavarhåll i Linköping har käckt förkunnats en stegrad ambitionsgrad till och med.
Målet för 2106 är att 28-30 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiskt mot förra årets 24,48 procent (Corren 4/6). Vän av förnuft, upplysning och hushållning av offentliga medel skulle nog snarare hävda att noll procent är rimligare.
Det är mer än en båtmotor. Det är magi. Det är en Sterling Coast Guard Special; 6 cylindrar, 4 separata tändsystem, 300 hästkrafter. Lägg handen på denna högteknologiska raritet från 1929 och du har kommit i kontakt med den mytiske finansfursten Ivar Kreuger.
Just detta exemplar ägde han, den satt i Kreugers salongsjakt Loris, och finns nu på privatdrivna Museihuset i Ljung mellan Linköping och Motala. En unik skattkammare av veteranbåtar, modelltåg och leksaksbilar. Tvivlar du på att Östergötland är fantastiskt? Åk hit.
Skrivit i Corren 14/7:
Passa på och höj rösten, medborgare! Till den 30 september har Linköpings kommun samråd om sin översiktsplan gällande det offentliga rummets arkitektur och mötesplatser.
Det är viktiga inslag i – som kommunen uttrycker det – arbetet för att ”skapa mer och bättre innerstad” och för hur Linköping ska ”växa hållbart”. Dessa mål är kloka och goda.
Just därför är det av kritisk betydelse att bilperspektivet vägs in när vi diskuterar olika aspekter på Linköpings utveckling. Vi har ju glädjen att bo i en dynamisk, expansiv kommun som tar sikte mot att bli en verklig, urban storstad som sjuder av liv och rörelse. Då måste förstås centrumkärnans fortsatta och ökande vitalitet värnas.
Skapandet av en bättre innerstad som kan växa hållbart förutsätter en stark cityhandel. Utan denna ekonomiska bas riskerar Linköpings centrum att utarmas, bli en plats för allt förre möten och oattraktivt för folk i farten.
Ett myller av butiker och annan näringsverksamhet är helt enkelt nödvändigt om innerstaden ska överleva som ett pulserande hjärta. Och en stark cityhandel kräver ett stort kundflöde.
Och människor som handlar föredrar att åka bil. Ja, oavsett vilka aktiviteter det gäller till vardag eller helg är ofta bilåkande inblandat på något sätt. Sådan är den breda allmänhetens vana, sådant är den breda allmänhetens val.
Tyvärr är Linköpings tillgänglighet för privatbilism inte vad den borde vara ur den synpunkten. Stadskärnans vägnät är påfallande krångelkört. Gatorna är inte sällan fulla av hinder, till och med ibland rakt av spärrade. Möjligheterna att parkera smidigt, lätt och billigt är inte heller optimala, milt sagt.
Denna problematik får inte längre nonchaleras, såvida vi inte föredrar en ödsligare och fattigare innerstad – och det gör väl ingen? Faktiskt skulle en särskild översiktsplan behövas för hur Linköping kan bli bilvänligare och därmed mer inbjudande och konkurrenskraftigt.
En bra början vore att slopa parkeringsavgifterna, som i sig missgynnar centrumhandeln och näringslivet. Vackra Vadstena, detta Vätterns svar på Marstrand, är ett utmärkt exempel att följa. Där har man gratisparkering under ett visst antal timmar med p-skiva istället.
Bara en sådan åtgärd skulle sannolikt gynna Linköpings kommersiella potential väsentligt. Avskräckningseffekten att köra in till centrum för att handla minskar, butikerna får fler kunder, turister och andra besökare känner sig mer välkomna. Innerstaden får en stabilare ekonomisk grund för framtiden, vilket också gör att kommunpolitikerna kan räkna hem fint klirr i skattekassan.
Så vad väntar vi på?
Såsom i Vadstena, så ock i Linköping!
Skrivit i Corren 13/7:
Få minns Jean Anthelme Brillat-Savarins insatser som jurist och politiker, ändå satt han i franska nationalförsamlingen det stökiga revolutionsåret 1789. Främst ihågkommen är han som ädel livsnjutare och folkbildande gastronom (kanske ett memento för vilka prioriteringar som är värdefullast).
Hans bok Smakens fysiologi (1825) om matkulturens fröjd är en lika odödlig som älskad klassiker, där han förkunnade: ”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”.
Jean Anthelme Brillat-Savarin lever även vidare i ostdisken. Gräddigt syrliga Brillat Savarin är uppkallad efter honom. Den finns förstås att inhandla på lokala Norins ost, vars frestande sortiment säkerligen hade glatt den gamle fransmannen.
”En dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”, menade han. Det tycker uppenbarligen östgötarna också. Familjeföretaget Norins ost – grundat 1931 – med två butiker i Linköping och en affär i Norrköping, är väldigt framgångsrikt med både kunder och fina utmärkelser i mängd.
Suget efter Norins läckerheter är även påtagligt från övriga landet. Utsikterna att expandera till en större affärskedja borde ligga inom möjligheternas ram. Dock föredrar vd:n Lena Norin att möta det ökande marknadsintresset med beställningar på webben och genom att kontraktera externa återförsäljare.
Intervjuad i lördagens Corren säger hon: ”Hade det varit lättare att vara småföretagare i Sverige idag så hade vi säkert öppnat fler butiker, men det är för svårt”. Som exempel pekar hon på regeringens kraftiga fördyring av arbetsgivaravgifterna för unga, liksom på det hårt kritiserade förslaget att tvinga företagen att medfinansiera kostnaderna för långtidssjukskrivna anställda.
Politikernas blankettdjungel av näringslivsfrämjande skattebidrag ger Lena Norin heller inte mycket för: ”Hur ska jag hinna leta upp och söka bidrag? Vore bättre om de istället skapade bra grundförutsättningar för företagande”.
Det är ett avslöjande vittnesmål. Här har vi en lokal, välrenommerad firma med stor potential som i Jean Anthelme Brillat-Savarins anda sprider bordets nöjen till alla. Vari ligger rättvisan, klokskapen, framsyntheten från den politisk/byråkratiska sektorns sida att hämma en sådan verksamhet?
Sverige har massor av goda entreprenörer och företagare, vilka likt Lena Norin gör våra liv trevligare, bekvämare och njutningsfullare. Förmår inte politikerna visa mer förståelse och hänsyn till dessa skapande människor, kan de väl försöka fixa sin egen ost i fortsättningen. Lycka till.
Vad kan en upptäcksresande inte hitta i byggnader längs Göta kanal? Som denna modelljärnväg de luxe med anrikt Märklin. Här finns bland annat ett komplett lasarettåg för sårade tyska soldater, tillverkat under första världskriget (det står med sitt lok och tre vagnar parkerat strax bortom det stora, bruna stationshuset). Och kolla oljecisternen som bär Koppartrans logotyp! Konnässörer av gamla bensinbolag förstår vilka känslor sånt väcker.
Det svarta lokomotivet nere till vänster i bild är från 1930-talet. När jag lyfte det – och det vägde – höll jag i handen vad som på den tiden motsvarade en hel årslön för vanliga knegare. Inga billiga leksaker, precis. Lägg förresten märke till miniatyren av Edvin Öhrströms skulptur Kristallvertikalaccent, vars fullvuxna original står på Sergels torg i Stockholm. Att slita sig från denna Aladdins grotta krävde sin man!
Skrivit i Corren 29/6:
Sverige ska administreras effektivare, är tanken från ovan. Regeringen har därför låtit Indelningskommittén utarbeta ett förslag som presenterades i våras. Det innebär att landet styckas upp i sex storregioner som ska ersätta den gamla läns- och landstingsorganisationen.
För vår del skulle resultatet bli att Östergötland bakas ihop med Småland och Öland. Detta tycker Kalmars kommunalråd Johan Persson (S) är toppen. Han har redan utropat sin kommun till residensstad i den framtida regionen. Det främsta motivet för honom är tydligen att Kalmar då skulle få fler statliga jobb.
Ser man till den nya kartindelningen är nämligen sådana arbetstillfällen nu orättvist fördelade och till Kalmars nackdel, menar han. Alltså är det inte mer än rätt att Perssons hemort ges en större bit av den skattefinansierade kakan.
”Det kan komma hit många statliga verk och myndigheter som inte finns i vår region idag”, säger kommunalrådet från sin horisont vid Kalmarsund (Corren 28/6). Så kan man ju resonera.
Men ur Östergötlands perspektiv är frågan vad vi skulle vinna på att stängslas in med smålänningar och ölänningar, där det administrativa beslutscentrat förskjuts långt ner i sydostlig riktning. Vem som ska ha si eller så många statliga myndighetsjobb är knappast heller någon fruktbar utgångspunkt i det här sammanhanget.
Istället för att lyssna på Johan Perssons önskemål, är det nog vettigare att hörsamma Östsvenska handelskammarens påpekande att de regionala kartritarna borde ta mer hänsyn till näringslivets utvecklingsmöjligheter. Det är trots allt i företagen som resurserna skapas till välfärd, sysselsättning och fortsatt ekonomisk blomstring.
Indelningskommittén verkar i sin politiskbyråkratiska värld missat det funktionella tillväxtstråk som strålar ut från Stockholm genom östra Sörmland och Östergötland. Potentialen det ger att knyta denna vitala del av Sverige tätare samman är enorm, vilket bland annat mångmiljardinvesteringen i Ostlänken är uttryck för.
Varför då lägga hinder i vägen med storregionala gränsdragningar som inte tar denna verklighet i beaktande? Det är bara snurrigt.
För övrigt kan man undra varför vi alls måste ha en beslutsfattande nivå mellan stat och kommun. Oavsett om etiketten är landsting eller region, har medborgarnas intresse aldrig varit direkt påfallande. Det är en demokratisk instans som har ungefär lika stark folklig förankring som valfritt EU-organ.
Smidigare och lättöverskådligare offentlig administration? Absolut. Rationalisera bort landstingen, slopa regionidén.
Kalmar slott. Ska inte trona i något storregionalt centrum.
Skrivit i Corren 9/6:
Ni kanske minns repliken? ”2,15 för en liter mjölk! Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om.” Det var Hasse Alfredson som i revyn Under dubbelgöken 1979/80 gisslade Olof Palmes och andra politikers bristande verklighetskontakt.
2,15 kr var det dåvarande mjölkpriset i butikerna, vilket ansågs oskäligt högt för många vanliga konsumenter och att inte våra folkvalda hade koll på det visade – enligt Hasse och Tage – att de fjärmat sig från väljarnas vardag.
Numera pockar åter frågan om mjölkpriset på uppmärksamhet. Faktiskt skulle man kunna köra Hasse Alfredsons replik i repris för att illustrera problemet, fast med omvända förtecken.
Mejerijätten Arla har senaste tiden gång på gång sänkt ersättningen till mjölkbönderna, nyligen skedde det igen med 12,2 öre till 2,30 kronor per liter. Som trenden pekar är priset snart nere i Under dubbelgökens nivå. Men i producentledet och i 2016 års penningvärde!
Det är historiskt uselt och om det svärs över situationen ute på svenska mjölkbönders gårdar är det fullt begripligt. Det blir allt hopplösare att få ekonomi i verksamheten när man inte kan få rimligt betalt. Vi är på väg att förlora en hel sektor i lantbruket om det fortsätter som hittills.
Antalet mjölkbönder som tvingats ge upp har ökat dramatiskt. Ta bara Östergötland. Vid millennieskiftet fanns här nästan precis 700 mjölkbönder. Förra året var det endast dryga 200 kvar.
Det kan ytligt synas paradoxalt att böndernas egen korporation verkar så snål med ersättningen till sina utsatta ägare. Men det vore fel att lasta Arla som någon slags skurk i sammanhanget. Mjölkföretagen har att tampas med en global marknad där överskott råder.
Det är huvudsakligen följden av att Kina importerar mindre, Rysslands handelsembargo mot europeiska mejeriprodukter i Ukrainakonfliktens spår, och att EU avskaffat sina mjölkkvoter (som tidigare begränsade hur mycket varje medlemsland fick producera).
Den fallande ersättningsnivån till våra blågula mjölkbönder återspeglar detta, så vad göra? Världsmarknadsläget är ju som det är. Det man dock kan begära är att våra mjölkbönder får möjlighet att konkurrera på rättvisare villkor. Det är säkert få i politikerkåren som inte har en ”a-a-aning om” att svenska mjölkföretagare tar mycket stryk i dessa dagar.
Men har samma partipolitiker tillräcklig verklighetskontakt för att konkret förstå hur deras olika regleringar och skatter inverkar på böndernas överlevnadschanser?
Magnus Oscarsson, östgötsk riksdagsman (KD), har dock koll. Han har profilerat sig på att rädda den svenska mjölkproduktionen, som närmast saboteras av en rad inhemskt skapade kostnadskrävande faktorer. Exempelvis kringgärdas bönderna av en i internationell jämförelse snart sagt unikt omfattande och fördyrande byråkrati, väldigt stränga djurskyddslagar, och att dieselskatten höjts gör heller inte saken bättre.
Detta bidrar till att äta upp böndernas marginaler och handikappar dem i konkurrensen med utländska mjölkproducenter, vars börda är betydligt lättare.
Ska det bli ändring behövs fler politiker som likt Magnus Oscarsson aktivt strävar efter en reformering av dessa förhållanden. Och det brådskar. Annars riskerar vi inom en inte alltför avlägsen framtid att inte kunna köpa svensk mjölk i affären längre.
Christian Dahlgrens Blogg 