Kategoriarkiv: Östergötland

Trump leker med elden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

Medelmåttan Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Small is beautiful! Det bevisar Ydre, som i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i rikets 290 kommuner parkerar sig på rykande färska plats 24. Det är bäst i Östergötland och en förbättring med 11 placeringar sedan i fjol.

”Det är extremt fördelaktigt att driva företag i en liten kommun som Ydre. Samverkan mellan politiker och näringsliv fungerar utmärkt. Mycket kan lösas över en kopp kaffe”, säger Kenneth Dietz, vd på Ydre Skåp.

”Att skapa ett gott företagsklimat är egentligen inte alls något konstigt. Det handlar om att prata med varandra och att hålla kontakten”, menar kommunstyrelsens centerpartistiske ordförande Sven-Inge Karlsson (Svenskt Näringslivs hemsida 2/10).

Ja, varför krångliga till det? Med Ydres lyhörda, chosefria inställning kan man uppenbarligen komma långt.

Grattis även till Boxholm, den vassaste östgötaklättraren på rankinglistan som gjort ett imponerande ryck med hela 64 pinnar till plats 102. Lovande, men fortfarande en bit kvar till Mjölby som avancerat starkt med 48 placeringar och når plats 51.

Tyvärr är det sämre ställt med stora Linköping där företagarna inte särskilt nöjda, om ska tro deras enkätsvar som undersökningen huvudsakligen bygger på. Bland annat kan utläsas ett rejält missnöje med både kommunpolitikernas och tjänstemännens attityder till företagandet. Även medias hållning lämnar en del övrigt att önska (hmm… det får vi och andra medieaktörer ta till oss).

Konkret ges servicen till företagen, liksom kommunens tillämpning av lagar och regler, frapperande dåligt betyg. Annat var det förr, när den borgerliga Alliansen hade makten senast i stadshuset.

Valåret 2014 rankades Linköping på 34:e plats. Det var resultatet av en nästintill kontinuerlig upphämtning sedan 2008, då Linköping återfanns på mediokra plats 86.

2015, när Koalition för Linköpings S/MP/L- styre tagit över, backade kommunen ett marginellt hack till 35:e plats. Sedan bar det raskt utför. 2016: plats 97. 2017: plats 106.

Och 2018: plats 129!

Det är i kalla siffror ett facit som gör att förra mandatperiodens Koalition för Linköping framstår som Koalition mot näringslivet, om man vill vara demagogisk. Nu ska dock inte fan målas på väggen och tas onyanserat billiga poänger.

Linköping är väsentligen ett robust prima ställe att leva, bo och verka i. Att många människor dras hit är ingalunda ett slumpartat naturfenomen. Nyligen passerade invånarantalet 160 000 personer, en glädjande utveckling som klart indikerar att Linköping håller färgen som en attraktiv tillväxtkommun med hög framtidspotential.

Men med expansion följer ofta växtvärk. Trycket ökar exempelvis på bostadsförsörjningen, att skolan och omsorgen levererar, etc. Det gäller också den allmänna handläggningen av företagsrelaterade ärenden.

Den negativa trenden för Linköping i Svenskt Näringslivs ranking tyder på att en smidigare och flexiblare byråkrati behöver prioriteras, att stadshusets makthavare måste bli mer förstående och kommunikativa gentemot den lokala närande sektorn.

Ska fler idéer bli verklighet, företagsamheten och entreprenörskapet frodas, duger inte en medelmåttig 129-plats. Linköping kan naturligtvis bättre. Åk på studiebesök till Ydre. Hämta inspiration över en kopp kaffe med Sven-Inge Karlsson och Kenneth Dietz.

Riksdagen bör slimmas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:

Linköping utmärker sig av en nära nog veritabel skog av kommunalråd. Men nu ska det röjas. Dagens 14 (!) kommunalråd – fler till antalet än vad ett fotbollslag får ha spelare på planen (inklusive målvakten) – kommer snart att bli färre.

Från och med nästa år reduceras skaran till 9 stycken. Det är bra steg mot en mer trimmad politisk apparat som Linköpings partier är värda en uppskattande applåd för. Kan det nya bantade styret också trimma de offentliga verksamheterna till att leverera kostnadseffektivare välfärdstjänster och sänka skatten gör vi vågen här på läktaren.

Den förebildliga åtgärden att minska kommunalrådens numerär ger vidare anledning till frågan om inte även samma sak borde ske med riksdagsledamöterna. Förra mandatperioden representerades vårt län av 15 partipolitiker i arkitekten Aron Johanssons vackert ritade riksdagshus på Helgeandsholmen i Stockholm (hör och häpna, men det fanns en tid när man gillade att bygga klassiskt snyggt).

Detta val resulterade i att östgötabänken blev ännu trängare. Nu är det 16 ledamöter som sitter där. Kan du – utan att googla – räkna upp samtligas namn? Då vinner du en burk torkade fikon. Inte ens jag skulle fixa det på rak arm, trots att dessa människor tillhör landets mäktigaste herrar och damer.

De kontrollerar våldsmonopolets maskineri, bestämmer över många hundratals miljarder kronor och har ett vittgående demokratiskt mandat att diktera våra vardagsvillkor in på skinnet. Men få av oss skulle känna igen deras ansikten om vi mötte dem runt hörnet i kvarteret.

Sveriges parlament med sina summa summarum 349 ledamöter är bland världens mest överbefolkade, relativt rikets invånarantal. Frånsett partiernas elitkrets är det ett tämligen anonymt kollektiv som har förtroendet att förvalta den högsta offentliga makten, vilken dock mestadels i praktiken är pappersformalitet. Ty den enskilde ledamotens utrymme att agera är hårt beskuret av partitoppens inpiskare.

Toleransnivån för självtänkande frifräsare är, som Linköpingsmoderaten Finn Bengtssons exempel visade, deprimerande ringa. Politiken hade tveklöst vunnit på om riksdagen blev en vitalare institution, som gav väljarna möjlighet till ett tydligare ansvarsutkrävande och de valda en starkare koppling till sina uppdragsgivare hemmavid.

Slimma därför den parlamentariska församlingen ordentligt och renodla personvalet. Hellre 4-5 östgötska riksdagsledamöter som märks och alla känner till, än 16 diffusa gestalter som smälter in i tapeten.

Sluta straffa landsorten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:

Den som i fredags stannade för att tanka vid OKQ8 eller Preem i Ödeshög fick uppleva en historisk smäll mot plånboken. En liter 95-oktanig bensin kostade 16,16 kronor. Aldrig tidigare har det svenska riktpriset varit så högt.

För tunnelbanefolket i Stockholms innerstad hade det kanske inte särskilt stor betydelse. Men för alla människor utanför tätorterna, där bilen är en vardaglig nödvändighet, spelade rekordnoteringen definitivt roll.

Förklaringen till sprängningen av 16-kronorsvallen är dels att råvarupriset på olja stigit, dels att kronan tappat så skandalöst mycket i värde, dels att Socialdemokraterna svikit vallöftet från 2014 att inte förvärra drivmedelsskatterna ytterligare.

Istället fick koalitionspartnern Miljöpartiet sin bilfientliga vilja fram och kunde glädjas åt att riksdagen, trots icke-socialistisk majoritet, släppte igenom den rödgröna regeringens idé om en självgående ökning av skattepålagorna vid pumpen.

Denna modell betyder i praktiken, ganska häpnadsväckande egentligen, att riksdagen frivilligt satt sig ur funktion. Nya beslut av våra valda ombud i det högsta organet för offentlig makt i Sverige har gjorts överflödiga.

Drivmedelsskatterna räknas årligen upp helt automatiskt enligt konsumentprisindex plus två procent, i princip för evigt. På detta vis fördyrades bensinen förra året med 24 öre, detta år med 30 öre till och så kommer det bara att fortsätta.

Konsekvensen blir en ränta-på-räntaeffekt som med tiden bokstavligen gör det till rena rånet att fylla tanken. Redan motsvarar skatten totalt nästan 10 kronor, eller 60 procent, av literpriset.

I Ödeshög bor Betty Malmberg, moderat riksdagsledamot. Hon är inte förtjust över situationen. Indexuppräkningen har hon kallat för ett ”slag mot demokratin” och vill nu ställa finansminister Magdalena Andersson mot väggen för hur drivmedelsskatten drabbar i synnerhet bilberoende människor på landsbygden (Expressen 18/5).

Det är en utmärkt och viktig markering. Ska hela Sverige leva kan inte bilåkandet straffbeskattas in i absurdum. På landsbygden finns ett jäsande missnöje med, som många uppfattar det, etablissemangets ensidiga urbana fokus vilket bidrar till en accelererande utveckling av växande regionala klyftor.

Känslan av styvmoderlig behandling lär inte minska med drakoniska drivmedelsskatter som ännu ett uttryck av oförståelse för landsortens livsvillkor. Även i Ödeshög måste man ju kunna transportera sig.

Peak butik i Mjölby

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/4:

Allt förändras utom den mänskliga naturen. Vi vill ha det så komfortabelt som möjligt. Hur våra konsumtionsvanor utvecklas är ett illustrativt exempel. Trendanalytikerna talar om ”peak butik”.

Med det menas att den traditionella handeln i fysiska affärer för sällanköpsvaror som möbler, böcker, kläder, elektronik, etc, har nått sin topp och börjat plana ut. Vändpunkten i Sverige skedde förra året, enligt Svensk Handels utredningsinstitut HUI Research.

Istället är det e-handeln som tar över och processen går svindlade fort. All tillväxt för sällanköpsvaror sker idag på nätet – mot 20 procent av tillväxten för blott två år sedan!

När livsmedelskedjorna finner en lönsam affärsmodell för att sälja dagligvaror online – vilket inte torde dröja länge – kommer den riktigt tunga stöten i strukturomvandlingen att sätta in. Varken stormarknader eller vanliga butiker lär fullständigt försvinna från våra stadsmiljöer. Men de går obevekligen en tynande framtid till mötes.

Det kan man beklaga, men knappast moralisera över. Det är enklare och bekvämare att shoppa digitalt, alltså gör vi det. En smidigare lösning för att tillfredsställa våra behov vinner alltid över en osmidigare.

Om e-handeln tidigare var ett komplement till den fysiska affären, är motsatsen snart normen. Nätet står för den huvudsakliga försäljningen, medan den traditionella butikens roll – i den mån den behövs – reduceras till en utställningsyta, ett ”showroom”.

Att Mjölbys politiker nu i brett samförstånd beslutat att kommunens fastighetsbolag Fami ska köpa Galleria Kvarnen synes därför inte särskilt välbetänkt. Motivet är att försöka rädda gallerian, där många affärslokaler bommat igen och övergivits, locka kommersen åter och ge nytt liv åt Kvarnen som en blomstrande mötesplats.

”Vi ska vara modiga i politiken. Vi kan inte bara sitta och se på när gallerian blir tommare”, förklarade Moderaternas Monika Gideskog i fullmäktigedebatten (Corren 25/4). Men det är snarare mer dumdristigt än modigt att äventyra 72,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar för att överta en vissnande galleria i strukturomvandlingens ”peak butik”-tider.

Denna konstgjorda andning riskerar med största sannolikhet bli ett dyrt förlustprojekt för Mjölbys invånare. Att det sedan svårligen kan betecknas som en kommunal uppgift att driva ett köpcentrum gör inte saken bättre.

Stig på Sydostexpressen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

Förra veckan hölls ett samregionalt seminarium i Linköping om Stångådals- och Tjustbanans framtid. Ljus eller mörk? Det beror givetvis på. 2016 tog mer än 665 000 personer tåget på sträckorna, en ökning med 10 procent på ett år. Den positiva resandeutvecklingen, om den står sig, är ett prima argument för dem som vill rusta upp banorna. Här finns potential.

Enligt en ny rapport, framtagen av järnvägskonsulten Per Corshammar på uppdrag av de sju kommunerna längs Stångådalsbanan, skulle en helrenovering kosta 4 miljarder kronor. Inte billigt, men sannolikt en vettig investering. Modern banstandard ger snabbare tåg och restiderna kan kortas substantiellt.

I jämförelse med idag skulle vi kunna börja tala om en ”Sydostexpress” mellan Linköping och Kalmar. Regionerna knyts fastare ihop och förstoras. Pendlingsmöjligheterna blir väsentligt bättre, smidigare transporter gynnar näringslivet och de mindre kommunerna får attraktivare villkor.

Politiker och företag från Kalmarsidan är angelägna om en upprustning. Det var förstås ingen slump att seminariet om Stångådals- och Tjustbanan därför förlades till Linköping, eftersom Östergötlands makthavare behöver väckas. De har hittills visat klent intresse och satsar hellre sitt krut på Ostlänken.

Men två tankar, eller spår, borde rimligen gå att hålla i huvudet samtidigt. Den hägrande vinsten med vassare kommunikationer till Stockholmsregionen bör inte fördunkla tillväxtchanserna som även uppgraderingen av Stångådals- och Tjustbanan ruvar på.

Det existerar ingen motsättning, tvärtom. Som Per Corshammar säger: ”Då har man ett större upptagningsområde och det betyder att ju fler järnvägar man kan få till sin stad, desto mer betyder det för arbetsmarknaden och lönsamheten i Linköping” (SVT 1/11).

En mörkare framtid för järnvägsförbindelserna till Västervik och Kalmar lär det dock bli om våra bägge regioner inte kan samarbeta. Som bekant kammar Stångådals- och Tjustbanan noll i Trafikverkets förslag till nationell transportsystemplan perioden 2018-2029.

Utan enad Kalmar-Östergötlandsfront är utsikten nog minimal att ändring i statens anslagsprioriteringar kommer till stånd. Det vore tråkigt. Förfaller banorna och ”Sydostexpressen” blev en dröm blott, gjorde vi oss själva en otjänst.

Håll järnvägen igång

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:

Han har fått nog. Måttet är rågat. På DN Kultur häromdagen uttryckte journalisten och författaren Johan Hilton sin frustration över hur omöjligt det blivit att åka tåg i Sverige: ”Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna. Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: Nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!”.

Någon som inte känner igen sig? Till saken hör att Johan Hilton verkligen gillar att åka tåg, eller snarare, vill gilla. Han är knappast ensam om det. Tåg är ett populärt kommunikationsmedel bland svenska folket. Men tålamodet prövas onekligen av den bristande pålitligheten.

Hör min enkla bön, kära politiker som begär vårt förtroende att styra och ställa i samhället. Kan ni inte bara fokusera på ett enda mål för ett tag? Att grundläggande verksamheter ska funka. Som polisen. Som sjukvården. Som tågen. Ni måste inte nödvändigtvis bygga futuristiska höghastighetsbanor för en astronomisk summa skattemiljarder. Det finns redan befintligt dragna järnvägar som era väljare gärna använder, men som lider av svåra kapacitets- och underhållsproblem.

Är det inte kapitalförstöring att låta det existerande nätet falla i bitar? Tänk om det rustades upp, och vanliga tåg faktiskt gick som tåget, prickfritt och i tid. Det hade varit attraktivt nog. Ni talar gärna om att människor borde köra mindre bil, för miljöns skull. Ni talar gärna om att hela landet ska leva, för landsbygdens skull. Vill ni göra konkretion av orden? Ge Stångådalsbanan en chans!

Modernisera, helsvetsa spåren, elektrifiera. Med snabbare och tätare turer för person- och godstrafik mellan Linköping och Kalmar hade villkoren i den sydöstra delen av Sverige kunnat bli betydligt bättre. En öppning för regionförstoring med potential.

Må regeringen därför ompröva Trafikverkets beslut att vända ryggen åt Stångådalsbanan. Varken den, eller anslutande Tjustbanan till Västervik, är förklarad som aktuell för renovering i myndighetens senaste investeringsplan. Sotdöden nästa?

Vill man underblåsa avfolkningen av mindre orter är ett säkert sätt att lämna infrastrukturen till förfall. Skulle det bli Stångådalsbanans framtid drabbas även – nota bene – Linköping och Kalmar, riskerar att bli likt öar i allt ödsligare omkringliggande trakter. Hur skulle det gynna utvecklingen av våra respektive län? Urbanisering är positivt ur många aspekter, men utan ett syresättande samspel mellan stad och landsbygd går något väsentligt förlorat, vi blir fattigare.

Goda skäl finns alltså att värna Stångådalsbanan. Fast ska regeringen väckas till en satsning bör åtminstone berörda kommuner längs sträckan hålla ihop. Olyckligtvis har Linköping nu valt att överge samarbetsorganisationen Infrastrukturkansliet som lobbar för Stångådals- och Tjustbanan. Majoriteten i Linköpings kommunstyrelse vill hellre koncentrera sig på Ostlänken. Som om det fanns en motsättning!

Det tycker i vilket fall inte kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) som är kritisk till avhoppet: ”Jag tror att man har lite av ett storstadskomplex och inte förstår att vi måste också se till att stärka landsbygden för att se till att både regionen ska fungera – men också att Linköping ska stärkas som stad” (P4 Östergötland 20/9).

Precis.

En pulsåder i sydost

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Att åka tåg är mer än prosaisk kommunikation. Det är, i sina bästa stunder, en kulturupplevelse. Den som färdats längs Stångådalsbanan förstår vad jag menar. Tveklöst är det en av Sveriges vackraste järnvägssträckor, så skönt inbäddad i det sydöstra naturlandskapet att resandet får en närmast poetisk dimension.

Bara känslan att en tidig, frostbiten morgon stiga på Kustpilen i östgötaslättens Linköping och kliva av vid slutstationen Kalmar, mötas av Östersjöns friska havsvindar och solen över det väldiga medeltida slottet – ja, vederkvickande är nog ordet.

Jag hoppas att Jan Björklund får samma härliga intryck när han gör just den tågresan nu på fredag. Det är Liberalerna i Östergötland som med att bjuda in sin partiledare till kupén vill få upp Stångådalsbanans framtid – och dess inte mindre intagande systerspår Tjustbanan mot Åtvidaberg och Västervik – högre på den politiska agendan.

Även Kristdemokraterna i länet är aktiva i frågan. Det är bra, det behövs verkligen.

Region Östergötland har nämligen brytt sig föga om denna järnväg, idag sliten och eftersatt. Trafikverket är direkt kallsinnigt. Enligt myndighetens nyligen presenterade förslag till nationell transportplan för perioden 2018-2029 får varken Stångådals- eller Tjustbanan en ringaste investeringskrona. Det förefaller som en dumhet, ett sorgesamt misstag.

De senaste åren har det talats mycket om nya höghastighetsbanor mellan storstäderna, men den astronomiska mångmiljardsatsningen tror egentligen inget riksdagsparti mer än MP längre på. Gott så, förnuftsmässigt är det betydligt vettigare resursanvändning att modernisera den befintliga järnvägsrälsen och få vanliga hederliga tåg att komma och gå i tid. Men glöm då icke Stångådalsbanan!

Att rusta upp och hålla liv i den, är att hålla liv i sydöstra Sveriges landsbygd och värna dess mindre orters villkor – som Rimforsa, Kisa, Vimmerby, Hultsfred, Berga, Högsby, Blomstermåla. Kalla det gärna kulturpolitik i vid bemärkelse. Eller närings- och tillväxtpolitik.

Med Stångådals- och Tjustbanorna i renoverat skick kan tågen köras snabbare och oftare, regionerna Kalmar och Östergötland knyts närmare varandra, pendlingsmöjligheterna ökar, arbetsmarknanden gynnas, den kommande Ostlänken till Stockholm får större utväxling genom högre volymer i matartrafiken, etc.

I Kalmar är man klart på spåret. Här, bakom vår sida länsgränsen, är intresset klenare. Måtte Liberalerna och Kristdemokraterna kunna ändra på det. Annars lär knappast statsmakterna ge Stångådalsbanan en rimligare chans på prioriteringslistan.

Viktig satsning på Göta kanal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:

”Det var valkiga, seniga, beniga labbar / på valkiga, seniga, beniga grabbar. / Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal. / Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna. / Sommarn kom med sin hetta. De fick inte somna. / De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal, de händer som grävde på Göta kanal.”

Vem känner inte igen Tage Danielssons dikt om alla anonyma människor som i praktisk handling genomförde skapandet av Sveriges blåa band? Äran brukar vanligen tillfalla projektets upphovsman, Baltzar von Platen. Men det krävdes 7 miljoner dagsverken á 12 timmar (!) mellan åren 1810 och 1832 för att gräva de 87 kanalkilometer av sträckans totalt dryga 19 mil med sina 58 slussar från Vänern till Östersjökusten.

För den huvudsakliga arbetsinsatsen svarade tusentals och åter tusentals indelta soldater som svettades över plåtskodda träspadar. Nog förtjänade de en hyllning av Tage!

Göta kanal är tveklöst ett imponerande byggnadsverk, ett av de väldigaste i Sverige någonsin. Kostnaden gick loss på 9 miljoner riksdaler, vilket i dagens penningvärde blir närmare 15 miljarder kronor – förhållande till dåtida BNP en svindlande summa.

Men innan järnvägarnas epok betydde denna monumentala investering i ett vattenbaserat transportsystem genom inlandet mycket för att få fart på den gryende industrialiseringen. Icke minst bidrog kanalfrakterna till att lyfta den östgötska handeln och ekonomin.

Och glöm inte att Motala etablerades som ort när Baltzar von Platen beslöt att tillverka slussportarna där. Det blev starten för Motala verkstad, som senare i produktutvecklingen började med ånglok och därefter kompletterade verksamheten med flygplan i Linköping. Bara det kan väl knappast betecknas som en dålig utväxling på satsade riksdaler.

Numera må kanalens roll för näringslivets nyttotrafik vara över sedan länge. Dess värde består ändå i förädlad form. Som Eva Lindström, statssekreterare på Näringsdepartementet pregnant formulerade det i våras vid årets kanalöppning, den 185:e i ordningen: ”Med över tre miljoner besökare per år är Göta kanal en viktig motor för svensk besöksnäring och besöksnäringen är ett draglok för svensk export som bygger på allt Sverige har att erbjuda – natur, historia, kultur, sport och gastronomi. Göta kanal representerar allt detta i en unik kombination”.

Det är staten som äger Göta kanalbolaget, vilket tyvärr haft problem att få medel till underhållet av denna fantastiska vattenvägsklenod. 2015 var läget så illa att stängning hotade inför kommande säsong. Renoveringsbehovet är omfattande, lyckligtvis pågår ett ambitiöst arbete i syfte att återställa Göta kanal i ursprungligt skick.

Fast prislappen är inte billig. Därför är det en lika glädjande som välkommen nyhet att regeringen nu beslutat att ta sitt ägaransvar och anslår över 300 miljoner kronor över tre år till upprustningen. ”Det här är ett av Sveriges allra största turistmål som drar många människor och skapar jobb i hela Östergötland”, förklarar finansminister Magdalena Andersson. Klokt!

”Genom veckornas knog bar de träget sin börda. / Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda / och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal, de händer som grävde på Göta kanal”. Skål för dem och skål för statsrådet Andersson som säkrar deras verk för framtiden.

Östgötavägar

Publicerad den av
Svara

”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”, sa John F Kennedy. ”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskap”, sa Ernest Hemingway. Så vad väntar du på? Aldrig är Östergötland så meditativt vackert som från cykelsadeln om sommaren. Grip tillfället medan det ännu är. Snart är vår ljuva blomstertid förbi.