Kategoriarkiv: Östergötland

Arla kan få ångra flytten från Boxholm

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:

Hur man än ser på saken, så är det naturligtvis sorgligt om ostcisternen i Boxholm försvinner från kartan. Arla har erbjudit kommunen att köpa den. Men politikerna i kommunstyrelsen sa under tisdagen nej, vilket lär betyda att ett välkänt landmärke i östgötabygden skattar åt förgängelsen.

Kanske bäst, trots allt. Vad skulle en idag tom symbol tjäna Boxholm? Osttillverkningen upphörde i december. Någon äkta Boxholmsost existerar inte mer, sedan mejerijätten Arla med huvudkontor i Danmark flyttat produktionen till Östersund långt uppe i Jämtland.

Beslutet är taget för att spara kostnader och göra samordningsvinster. ”Arla måste följa utvecklingen och anpassa vår verksamhet efter det som skapar mest värde för våra ägare, mjölkbönderna”, lät koncernen förstå när det chockartade beskedet om nedläggningen i Boxholm offentliggjordes hösten 2018. De lokala protesterna blev som bekant omfattande, dock hjälpte inga vädjanden och räddningsaktioner.

Men det kan visa sig att Arlakoncernens räknestycke, måhända synbarligen rationellt på Excelarket, blir en grov kalkyleringsmiss i slutänden. Mejeriet i Boxholm har levererat premiumostar utifrån närproducerade råvaror i en gedigen hantverkstradition sedan 1890-talet. Och sådan osttillverkning är ingen verksamhet vilken som helst.

Det kan det lilla mejeriet i Burträsk som 1872 gav oss den berömda Västerbottensosten intyga. Ett försök av Norrmejerier att flytta produktionen till Luleå misslyckades. Smaken på osten ändrade karaktär. Varför Västerbottensosten som vi känner den bara kan tillverkas i Burträsk råder delade meningar om. Möjligen samverkande faktorer mellan jordmånen, växtligheten och de betande korna i Burträsktrakten kopplat till den unika husflora som sitter i varje enskilt mejeris väggar.

Som P4 Östergötland nyligen uppmärksammade (18/1) är därför risken att även karaktären på Boxholmsosten går förlorad vid flytten. Det vore i analogi med Norrmejeriers erfarenheter logiskt. Hur skulle jämtländska Östersund (inget ont om denna trevliga metropol i övrigt) kunna ersätta den inarbetade smakkänslan av östgötska Boxholm?

Dessutom är det rimligen falsk marknadsföring att alls kalla Boxholmsost för Boxholmsost när själva Boxholm opererats bort ur ekvationen. Konsumenterna får inte längre den lokala nischost som de hittills betalat för. Vill Arla skapa mest värde för sina ägare är det nog tämligen oklokt att devalvera värdet på ett anrikt varumärke. Förhoppningsvis inser man efter ett tag att såväl pengarna som smaken ändå finns där Boxholmsosten hör hemma.

Nytt år med kommunal skattesmäll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/12:

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”, som det heter i Tennysons klassiska dikt och för skattebetalande medborgare på många håll i landet torde klockan verkligen klinga aningen bistert.

Ingången på det nya året 2020 innebär tyvärr att skatten höjs i var femte svenske kommun, 61 totalt. Däribland Ödeshög, Ydre och Åtvidaberg. Smällen för invånarna i dessa östgötska metropoler blir dessutom extra kännbar, eftersom regionen samtidigt passar på att öka skattebördan.

Denna kommun-regionala slagkombination gör Ödeshög till föga hedrande etta på den skattehöjande svensktoppen med 1,85 kronor mer per hundralapp att slanta upp till fogden. De som drabbas hårdast är i vanlig ordning hushåll i lägre inkomstskikt, där redan ansträngda marginaler beskärs ytterligare när skattekraven tilltar.

Men välfärd kostar och den digra notan har gjort att var tredje av rikets 290 kommuner är i ekonomisk kris med underskott som de närmaste åren beräknas växa rejält, enligt Sveriges kommuner och regioners dystra prognoser.

Suckande pekas på omfattande välfärdsåtaganden som fördyras av en demografisk utveckling med allt fler unga och allt fler äldre som allt färre i arbetande ålder ska försörja. Kommunernas dominerande lösning på problemet – om ”lösning” nu är rätta ordet – ser ut att medföra en ond spiral av skattehöjningar och desperata rop på mer statsbidrag.

Fast varför skriver jag så här tungsint? Det är väl inget vidare upplyftande för er att läsa en dag som denna. Som om det skulle saknas hopp och situationen bara är tvungen att bli värre i den stackars kommunsektorn. Nej, som den gode Tennyson skaldar: ”Ring ut bekymren, sorgen och nöden / och ring den frusna tiden åter varm”.

Det finns alternativa vägar som kan göra läget ljusare och skattebetalarna gladare. Den goda nyheten är nämligen att kommunerna har en stor effektiviseringspotential som hittills varit märkligt illa utnyttjad. Rationalisering, nya teknik, förbättrad produktivitet och skarpare fokus på kärnverksamheten kan radera ut underskotten, få kostnaderna under kontroll – och allt detta utan att tumma på kvaliteten i välfärden.

ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, konstaterade i sin rapport Mer än tur i struktur (2016) att effektiviseringspotentialen för kommunerna i landet som helhet ligger på 10-15 procent i minskade utgifter.

I augusti och oktober 2019 släppte Svenskt Näringsliv två rapporter (Kommunal effektivitet – struktur eller skicklighet? samt Effektiviseringspotential och förklaringsfaktorer för effektivitet) som kom till liknande slutsatser. Lägger kommunpolitikerna manken till kan mellan 30-40 miljarder kronor sparas. Så förtvivla icke, även om du bor i Ödeshög.

Varför hörsammades aldrig Finn Bengtsson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:

Misslyckandet är uppenbart. Den offentliga sjukvårdsapparaten i Östergötland dras med stora ekonomiska underskott och växande patientköer. Den styrande fyrpartikoalitionen i regionen (S, MP, C och L) höjer därför skatten med 85 öre från årsskiftet. Och den borgerliga oppositionen (M och KD) sträcker vapen. ”Vi finner oss i beslutet”, meddelade det moderata regionrådet Marie Morell nyligen.

Men hennes partikollega Finn Bengtsson vägrar finna sig. Han vill inte förknippas med ett politikerkollektiv som parerar sina tillkortakommanden genom att gräva ännu djupare i medborgarnas plånböcker. Istället väljer han, som Corren kunde rapportera om i tisdags, att lämna sitt uppdrag som ledamot i regionfullmäktige.

Det är beklagligt att Moderaterna förlorar en sådan kompetent, klok och fritänkande kraft som Finn Bengtsson i det politiska arbetet. Samtidigt är avhoppet förståeligt. Att fortsätta ösa in pengar i ökande mängder kan omöjligen vara en försvarlig lösning, när grundproblemet är den dysfunktionella sjukvårdsorganisationen som sådan.

Det vet Finn Bengtsson bättre än många andra i debatten. Själv tillhör han ju inte bara som överläkare och professor den yrkesutövande professionen med kvalificerade insikter i den dagliga verksamheten. Han har också som tidigare M-riksdagsman envist drivit frågan om nödvändigheten av en djupgående strukturell reformering av det svenska sjukvårdssystemet.

För mer än tio år sedan studerade han den holländska modellen på nära håll, förordade att Sverige borde följa exemplet och skrota de lika ineffektiva, ojämlikt drabbande som kroniskt kostnadskrävande landstingsreviren (idag omdöpta till regioner). Det var framsynt och riktigt.

Sjukvården i Nederländerna brukar nu regelmässigt, tillsammans med Schweiz, rankas som Europas bästa. I korthet är systemen i båda dessa länder baserade på obligatoriska privata försäkringar, där konkurrens råder mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare och staten tar ansvar för särskilt behövande. Ingen riskerar att ställas utanför och den eviga svenska sjukvårdssjukan – bristen på tillgänglighet – är ett okänt fenomen.

Gång på gång väckte Finn Bengtsson motioner i riksdagen och på moderata partistämmor om en förändring enligt holländskt och schweiziskt mönster. Resultatet blev ständiga avslag, år efter år. Kanske var det för mycket begärt att den politiska klassen i landstingen/regionerna skulle acceptera att avskaffa sig själva, även om det vore till patienternas fromma…

Men denna höst har faktiskt röster höjts inom Moderaterna, bland annat från MUF och finanslandstingsrådet Irene Svenonius i Stockholm, att tanken ändå inte är så dum. Sent börjar syndaren långsamt vakna, tydligen. Varför partiet inte kunde lyssna på Finn Bengtsson från början är dock svårbegripligt. Då hade måhända det skattehöjande sorgebarnet Region Östergötland redan varit ur världen.

Byråkratins olidligt dödande hand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Byråkrati, har det giftigt sagts, är en felfri metod att omvandla energi till ingenting. Paragrafrytteriet som drabbat Per Olsson i Motala tycks dessvärre bekräfta detta påstående. Det är han som fått den behjärtansvärda idén att ge nytt liv åt Motala verkstads gamla stationshus, taget ur drift för närmare femtio år sedan (se reportage i Corren 20/11 – transparens: Per Olsson är en tidigare journalistkollega till mig på tidningen).

Förra hösten köpte han den idag svårt nedgångna fastigheten på 250 kvadratmeter, uppförd under Oscar II:s regentperiod 1873 och belagd med rivningsförbud. Den tomma och förfallna tegelbyggnaden ville Per Olsson restaurera och göra vacker igen. På bottenvåningen, där det en gång var väntsal och expedition, tänkte han sig kunna inrymma en pizzeria.

Det borde väl Motala kommun enbart hälsa med glädje och öppna armar? Det forna stationshusets bevarande säkras, sätts i gott skick och blommar åter upp med en trevlig näringsverksamhet, allt till lokalsamhällets fromma och utan att det kostar skattebetalarna en krona.

Men nej. Detta är ju ändå Sverige. Per Olssons villighet att investera pengar och kreativ energi i detta projekt ska tydligen krossas till grus och intet i det byråkratiska komplexets pedantiskt malande handläggarkvarnar.

Restaurang i stationen? Omöjligt, kommer icke på fråga! Bygglov för en sådan åtgärd vore en hädelse mot de heligt gällande planbestämmelserna, vår tids motsvarighet till stentavlorna som profeten Moses bar ner från toppen av berget Sinai.

Enligt den kuriösa motiveringen från Samhällsbyggnadsnämnden i Motala är matservering utesluten att bevilja, då byggnaden numera saknar band till tågtrafiken och ligger fyra meter för nära järnvägsspåren. På en före detta station får man alltså inte äta pizza medan tågen susar förbi. Men om samma station fortfarande vore aktiv är det fritt fram beställa in en Capricciosa. Undra just vem som i sin outgrundliga vishet hittade på denna onekligen intressanta regel och varför?

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus tvår beklagande sina moderata partihänder, hänvisar till lagen, förklarar sig bakbunden och säger sig inte kunna göra någonting åt saken. Sålunda torde lärdomen av denna historia vara att maktlös är kommunpolitiken, allsmäktig är regelverket som inte lämnar utrymme för dispens, flexibilitet och lite vanligt sunt förnuft.

Den finske författaren Henrik Tikkanen menade att byråkrati är konsten att skada i osjälviskt syfte. Han måste tänkt på Motala och den svenska plan- och bygglagstiftningsapparaten.

Visst är det viktigt att jämföra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

”Det är viktigt att ha någon att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger pojken Ingemar i Lasse Hallströms mästerverk Mitt liv som hund.

Ingemar har det deppigt hemma, men han möter motgångarna på sitt eget kluriga vis. Ingemar tänker ofta på det bistra ödet för den stackars ryska rymdhunden Laika, som lämnades att dö ensam i sin kapsel runt jorden. I jämförelse är Ingemars situation inte så illa.

Så kunde man ju här i Linköping se på det resultatet i Svenskt Näringslivs årliga prestigemätning av det lokala företagsklimatet i landets 290 kommuner. Precis som för Ingemar är det aktuella läget inte direkt muntert.

2014 låg Linköping på 34:e plats. Sedan dess har det kontinuerligt burit utför. 2017 passerade Linköping hundrastrecket på rankingen och landade på slätstrukna plats 106. Förra året fortsatte fallet till plats 129. Och nu, 2019, backar Linköping ytterligare 20 placeringar och är nere på plats 149.

Men det kan ju alltid vara värre, eller hur? Tänk på Laika, tänk på Norrköping, Östergötlands andra regionala tillväxtmotor. Där är visar Svenskt Näringslivs mätningar en fullskalig klimatkris i jämförelse. Från plats 166 ifjol rasar Norrköping i brinnande fart mot det absoluta bottenskiktet i Sverige och kraschrankas detta år på 253:e plats. Aj, aj.

Relativt Norrköping kan Linköpings medelmåttighet betraktas som tämligen uthärdlig ändå. Men detta är förstås inte Mitt liv som hund om ett omyndigt barns överlevnadsstrategi, utan handlar om hur de offentliga makthavarna på det lokala planet vårdar förutsättningarna för de välståndsbildande krafterna – det kreativa, skapande, närande Linköping.

Tänk därför inte på Laika, tänk på Ydre som med plats 25 i Svenskt Näringslivs undersökning har det bästa företagsklimatet i länet. Varför lyckas denna lilla kommun, medan Östergötlands två största kommuner får så mediokra respektive katastrofala betyg?

Eller tänk ännu hellre på Solna som år efter år varit och förblivit nummer 1 i hela landet. Av attityden mot företagare och entreprenörer i den kommunen finns uppenbarligen hur mycket som helst att lära.

Den negativa trenden för både Norrköping och Linköping går självklart att bryta. Vad som krävs är ett tydligt målfokuserat ledarskap, vuxen uppgiften att sätta det kommunala politiska-byråkratiska komplexet på mer tillmötesgående och lyhördare spår.

Alliansen i Linköping har lovat att jobba på det, håll tummarna att det finns myndig kraft bakom orden.

Tjustbanan tar priset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:

”Här är Sveriges mest inställda tåg”, förkunnar Expressen i en braskande rubrik på sig sajt under måndagen. Gissa var?

Det är Kustpilen på Tjustbanan, den 116 kilometer långa sträckan mellan Linköping och Västervik via Åtvidaberg. Kvällstidningen har synat statistiken och det är inga vackra siffror. 2017 ställdes 35 procent av avgångarna in. 2018 gick det lite bättre. Då var det ”bara” drygt 20 procent av avgångarna som blev liktydiga med en nitlott för resenärerna.

Expressen skickade ett reportageteam till Linköping för att provåka Tjustbanan. Vad hände då? Just den dagen hade avgångarna naturligtvis ställts in. I bägge riktningar. Orsak: signalfel.

De djärva journalisterna hade dock turen att lösa biljett på ett tåg som faktiskt lyckades komma iväg. Men eftersom det fortfarande var stopp från andra hållet, befarade tidningens utsända att de skulle fastna i Västervik utan återvändo.

Därför hoppade de av i Åtvidaberg. Och fick huttra ute i vinterkylan i närmare en halvtimme i väntan på ersättningsbussen tillbaka till vår östgötska residensstad.

Ingen vidare lysande reklam, förstås. Men detta är den bistra vardagen för många människor. Linköping är en pendlarmetropol, beroende av goda och pålitliga kommunikationer. Ska det krävas att Tjustbanan hängs ut till allmän skam och varnagel i en av Sveriges största publikationer för att problemen ska börja tas mer seriöst av ansvariga instanser?

Tjust- och Stångådalsbanan tillhör samma spårbundna trafiksystem som binder ihop oss med Kalmar län. Det är en länk som har kapacitet att spela en viktig roll i den regionala integrationen, för en stärkt och vidgad arbetsmarknad i sydost, för landsbygdens utvecklingsmöjligheter, för att öka andelen klimatsmarta transporter.

Åtskilligt går förlorat om banorna tillåts förfalla på grund av bristande underhåll och skötsel.

Tydligen är det fenomen som kallas väder också ett stort bekymmer, enligt vad Karl-Gustaf Åberg, tågchef på Kalmar länstrafik, säger till Corren (11/2). Är det snö och kallt är järnvägen sårbar. Är det sommar och varmt är järnvägen sårbar.

Själv har jag åkt mycket järnväg inte bara i Sverige, utan också i övriga Europa. Jag kan särskilt rekommendera Schweiz. Tågen i detta sköna alpland rullar förunderligt prickfritt oavsett årstid och väderlek.

Vad är det för slags överjordiska mirakelspår man har där?

Järnväg att slå vakt om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/2:

Kristdemokraterna i Östergötland är på rätt spår. Partiet föreslår en utveckling av Stångådalsbanan med fler avgångar mellan Kisa och Linköping, samt att tåget även stannar i Sturefors.

”Om det finns fler resenärer, och möjliga resenärer, finns all anledning att också rusta upp järnvägen för att skapa en stabil trafik man kan lita på”, säger KD:s regionfullmäktigeledamot Lena Käcker Johansson (Corren 7/2).

Klokt och framsynt! Stångådalsbanan är en resurs som borde tillvaratas bättre. Allt annat vore kapitalförstöring av värdefull infrastruktur som tidigare generationer efterlämnat till oss.

Järnvägen, invigd av kung Oscar II 1902, var en viktig satsning när den byggdes och har fortfarande potentialen att åter spela en betydande roll. Banan från Linköping till Kalmar slingrar sig genom ett bedövande vackert landskap – i synnerhet sommartid – med flera mindre samhällen och småkommuner längs sträckan.

Vi vet att urbaniseringen är väldigt stark. För tvåhundra år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Numera bor 85 procent i tätorter. Storstadsområdena har haft den största folkökningen.

Det är inget att moralisera eller förarga sig över. Människor måste givetvis få bo där de själva vill och stadslivet har många attraktiva kvalitetsaspekter.

Men det har landsbygden också. Den rymmer en annan slags frihet, ett lugn och en rogivande trygghet, känslan av en jordnära genuinitet i tillvaron. Det stora kan ju även finnas i det lilla.

Stad och landsbygd behöver inte nödvändigtvis stå i motsatsställning, tvärtom borde de kunna berika varandra i ett ömsesidigt växelspel.

Det är här Stångådalsbanan kommer in i bilden som förbindelselänk. En upprustning så att tågen kan köras fortare och mer frekvent knyter de båda världarna närmare. Det ger smidigare möjligheter att som komplement till bilen pendla för arbete, studier och fritidsaktiviteter. Det gör det lättare för fler människor stanna kvar i sin hemvist på landsbygden.

Det sänker samtidigt trösklarna för fler människor som kan tänka sig att flytta ut från staden, men som ändå önskar behålla regelbunden kontakt med citypulsen.

Att värna Stångådalsbanan är att värna hela den sydöstra regionens levnads- och tillväxtvillkor. Att järnvägen också är en av Sveriges naturskönaste gör knappast heller saken sämre.

Förstatliga sjukvården

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:

För att travestera Thomas Marshalls självironiska skämt om sin roll som USA:s vicepresident under Woodrow Wilson: Det var en gång två bröder. Den ene gick till sjöss. Den andre blev landstingspolitiker. Ingen hörde någonsin av dem igen.

Från årsskiftet existerar förvisso inga landsting i Sverige längre. Precis som blev fallet i Östergötland 2014 har etiketten numera ändrats till ”region” överallt i riket.

Deras viktigaste ansvarsområde är fortfarande sjukvården, en fråga som väljarna brukar prioritera väldigt högt. Ändå torde regionpolitikerna förbli en lika anonym och diffus skara makthavare som tidigare.

Trots att de idag omdöpta landstingen funnits som självstyrande enheter mellan kommun- och riksnivån sedan 1862, har dessa regionala forum aldrig fått något naturligt fäste i folkdjupet och kan i upplevelsen av ansiktslös gäspighet närmast jämföras med Europaparlamentet.

Få skulle nog kunna påstå – förutom möjligen de närmast sörjande politikerna – att det vore en svår demokratisk förlust om regionerna avskaffades.

Men det som främst talar för en nedläggning är den evinnerliga vårdkrisen. Situationen i Region Östergötland tjänar som ett symptomatiskt exempel. Ekonomin går sedan länge med blödande underskott och tillgänglighetsproblemen för patienterna är omfattande.

Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Thorbjörn Holmqvist (S) hoppas på hjälp i form av mer bidrag från staten. Han utesluter heller inte en kommande skattehöjning för östgötarnas del (Corren 26/1).

Modern sjukvård är kostnadskrävande. Men strukturfelet av en i regioner fragmentiserad svensk vårdapparat gör knappast saken bättre.

Revirgränserna hindrar effektivare samordning, fördyrar den alltmer specialiserade och tekniskt avancerande vården, samt får målet om en jämlik standard över hela landet att bli kroniskt svåruppnåeligt.

Kort sagt utnyttjas redan befintliga resurser dåligt på grund av den hopplöst antikverade organiseringen. Rimligast lösning är därför att staten övertar det ansvariga huvudmannaskapet för sjukvården och att den löpande styrningen överlåts från politikerkåren till professionen.

Övriga verksamheter i de forna landstingen, som regional utveckling och kollektivtrafik, kan skötas i samverkan av berörda kommuner. Vem behöver Region Östergötland?

Lucia i skottgluggen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:

”I natten darra / de kalla väder. / Steg hör jag knarra / på vindens bräder: / i hvita kläder / stod herrgårdsflickan, / med vaxljuskrona kring håret fäst, / nyss vid mitt läger och räckte brickan / lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst. / Nu upp till gamman / i mörka tider! / Med tjärvedsflamman / Lucia skrider / i däld och lider”.

Så skaldade Erik Axel Karlfeldt, som få idag kanske läser i stugorna. Men när det begav sig var han så uppburen att Svenska Akademien förärade honom Nobelpriset i litteratur 1931 – postumt till och med!

Karlfeldts sedermera tonsatta dikt Lucia ovan är från 1898 och skildrar en luciamorgon på en svensk herrgård (om ni undrar över de ålderdomliga orden så betyder ”däld” en liten dal, ”lider” är ett uthus där man förvarar redskap).

Herrgårdsmiljön är inget slumpartat val av Karlfeldt. Runt förra sekelskiftet var luciafirandet i Sverige ännu främst en exklusivare angelägenhet för de övre samhällsklasserna. Gamman vid tjärvedsflamman för torpare, småbönder och arbetare? Glöm det.

Först framåt slutet av 1920-talet började traditionen demokratiseras och blev en allmänt omhuldad ljushögtid i folkhemmet. Frid och fröjd? Inte riktigt längre.

Förskolan Kärrbacken i Motala har denna sena novemberhöst nått närmast herostratisk ryktbarhet i riket genom att ställa in luciafirandet. Den ansvarige förskolechefen motiverar beslutet med ett slags omvänt demokratiargument, typiskt för vår ängsligare epok.

Risken finns att alla vårdnadshavare inte har råd att skaffa erforderliga dräkter till sina små i luciatåget. Skolan får inte exkludera, kränka och diskriminera någon. En del känsligare barn kan även bli oroliga vid större gruppsammankomster. Sedan måste man ju också tänka på det obligatoriska genusperspektivet.

Omsorgen om det uppväxande unga släktet i den bredare massan kräver således att de besparas sång och festligheter vid Lucia. Det är ju en intressant signal från Kärrbackens förskola, som ironiskt nog minner om hur det brukade vara för invånarmajoriteten i det forna bondesamhällets Sverige.

Där fanns definitivt ingen fara att vanliga ungar skulle traumatiseras av att uppleva flickor med vita kläder och ljus i håret. På sätt och vis värnar alltså Kärrbackens förskola en gammal tradition i det avseendet.

Såväl berörda som icke berörda föräldrar har förstås flugit i taket, det stormar av raseri på sociala medier och i tidningarna är det svarta rubriker. Det är också ett intressant fenomen som tycks upprepas varje år numera när Lucia är på tapeten.

Ständigt är det någon skola, någonstans i landet, som väcker skummande nationell vrede genom att oförlåtligt förgripa sig på högtidens former – som högröstade målsmän och larmande debattörer ser det i alla fall. Om det i första hand är å skolbarnens vägnar eller sina egna är dock mer oklart.

Möjligen hade 1800-talets torpare ändå rätt. Enligt folktron var nämligen troll bokstavligen i rörelse under Lucia och mycket kunde gå på tok. Bäst var därför bara hålla sig stilla och ta det lugnt.

S.O.S. utan äkta Boxholm?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:

”En dessert utan ost är en skönhet om saknar ett öga”, hävdade gastronomen Jean Anthelme Brillat-Savarin (1755-1826) som också fick en dessertost uppkallad efter sig. Men han var ju fransman och skulle säkert blivit förbluffad om han besökt ett värdshus på våra breddgrader.

”För utlänningar är den mest svårförståeliga av alla märkliga svenska matseder den att äta ost som förrätt”, skriver hovtraktören och folkbildaren Tore Wretman i sin klassiker Svensk husmanskost (1967) där han slår ett slag för det traditionella smörgåsbordet.

Och dit hör icke dessertostar som Camembert eller Brie hemma, påpekar Wretman bestämt: ”Här bör observeras att med ost menas sådana som Västerbotten, kryddost, herrgårdsost, getost och andra smörgåsostar framkomna ur den svenska bondekulturen och lantmejerierna. Det är dessa som konstituerar det svenska begreppet S.O.S. – smör, ost och sill”.

Vad vore livet utan denna rustika njutning? Bjuder du dina vänner på S.O.S. i matlänet Östergötland innebär det förstås en väl kyld Östgöta Sädes i snapsglaset och att osten lika självklart är från Boxholm.

Denna orts anrika osttillverkare är ett förnämligt lokalt exempel på det inhemska kulinariska kulturarv som Tore Wretman ofta hyllade och lyfte fram i sin gärning (inte för inte var hans store idol östgöten Charles Emil Hagdahl, mannen bakom den första moderna svenska kokboken Kok-konsten som vetenskap och konst 1879).

Boxholms mejeri är en liten, men vass nischtillverkare av premiumostar sedan 1890-talet och utgör en väsentlig del av kommunens identitet. Beskedet om att den nuvarande ägaren Arla beslutat att flytta produktionen till Östersund i Jämtland har givetvis kommit som en chock.

Koncernjätten Arla har nog på pappret gjort en rationell företagsekonomisk kalkyl i syfte att spara pengar och därigenom kunna ge sina mjölkbönder bättre betalt (vilket de sannerligen behöver). Troligen har man dock underskattat risken av att varumärkets inarbetade värde devalveras och marginalförlusterna som därav följer.

Symptomatiskt är att en aktivistgrupp bildats på Facebook för att stoppa flytten. Den har på kort tid samlat över 6000 medlemmar.

En av dem är ostälskaren och förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M). Han har rötter i trakten och säger till SVT: ”Det kokar rejält! Jag tror inte att Arla förstår hur stark en sån här kraft kan vara. Konsumentmakt är viktig i en marknadsekonomi” (19/10).

En Boxholmsost utan Boxholm är en produkt som saknar en själ. Är det något att betala för och duka upp på smörgåsbordet? Ty till smaken av Boxholm hör även känslan av Boxholm.

Arla borde räkna på nytt.