Underhållningsfixeringen trivialiserar kulturen

”Vi har haft fantastiska framsteg i alla vetenskapliga discipliner och inom teknologin, men i kultursfären är mitt intryck att den stora trenden i vår tid är banalisering och ytlighet i alla konstnärliga uttryck och i litteraturen.

Troligen har den audiovisuella revolutionen varit en bidragande del till detta, det har fört in att det främsta målet för kultur är underhållning. Självklart är kultur också underhållning, men är det bara underhållning reduceras kulturens krafter, och det är kulturens stora problem i dag.”

Mario Vargas Llosa, nobelpristagare i litteratur (SvD 6/12).

Pinsam Jagland, stark Obama

”Nobelkommittén förtjänar en ordförande med mer omdöme, mindre egenintresse av att skriva in sig i historieböckerna och större respekt för vad som faktiskt står i Nobels testamente.”

DN:s huvudledare 11/12 om den bisarre Thorbjørn Jagland (S), som devalverat fredspriset till en kändismedalj åt Barack Obama.

Heder dock åt den amerikanske presidenten som inte föll undan för någon lismande politisk korrekthet när han höll sitt Nobeltal i Oslo under gårdagen. Tvärtom inskärpte han att vilka kalla realiteter som kampen för fred och frihet innebär: 

”Det kommer tider då nationer — själva eller i samarbete — anser att militärt våld inte bara är nödvändigt utan också moraliskt rättfärdigt…  Jag möter världen som den är, och kan inte stå likgiltig inför hot mot det amerikanska folket. För missta er inte: ondska existerar på denna jord.”

Obama lät nästan som han representerade det republikanska partiet, inte demokraterna. Själv kände jag varma sympatier för John McCain i förra årets presidentval och beklagar att han inte vann. Men det verkar finns hopp om Obama ändå. Han har kanske mer än bara ”fluff” innanför kostymen.

Ayatollornas stöld av Ebadis fredspris visar regimens svaghet

Hur länge ska mullornas islamistiska tyranni hålla Irans 70 miljoner människor nere? I tre långa decennier har ayatollorna suttit vid makten – som de ogenerat stal från folket efter revolutionen mot shahen 1979. 

Men sedan förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejads fuskval till presidentposten i somras har marken börjat gunga under regimen. Protester, demonstrationer och åratal av ackumulerad avsky hos invånarna gör Iran till ett explosivt land, där hoppet om friheten börjar växa sig starkare. 

Det är naturligtvis ett hopp som mullorna till varje pris försöker kväsa. Och att de har ett särskilt ont öga till den modiga människorättsaktivisten Shirin Ebadi är tydligt. För sin kamp fick hon – som första muslimska kvinna någonsin – Nobels fredspris 2003.

Numera befinner Shirin Ebadi i exil utomlands. Det kunde emellertid inte avhålla Irans prästerskap från att bryta sig in i hennes personliga bankfack i Teheran, beslagta Nobelsprismedaljen och det tillhörande diplomet. Meningen är väl att försöka trakassera Ebadi psykologiskt. Dock får denna lumpna gärning mest regimen själv att framstå som skrajsen och räddhågad. 

När Shirin Ebadi besökte Sverige i samband med Bokmässan häromåret berättade hon: 

”När jag fick Nobelpriset försökte regeringen ignorera mig. Presidenten gick ut offentligt och sade att fredspriset var ointressant, att Nobels litteraturpris är det enda ”riktiga” priset.” (Sydsvenskan 23/9 2006) 

Idag är tydligen inte Shirin Ebadis fredspris lika ointressant… Att mullorna tvärtom knycker åt sig den kvarlämnade Nobelpengen i Teheran, visar snarare desperationen hos en diktatur som ser fallrepet framför sig.

Ett devalverat fredspris

Är det ett skämt? En ironisk drift med hela Nobelgrejen?

Tydligen inte. För det verkar faktiskt som Barack Obama fått årets fredspris. På allvar.

Grabben har knappt suttit tio månader i Vita huset. Det han konkret har åstadkommit är ungefär noll.

Det Obama nu belönas för är enbart att han kan uttrycka fromma fraser, och att han har ett vackert tonläge. Men det var väl inte ett retorikpris som Alfred Nobel hade tänkt sig?

Detta är att devalvera utmärkelsens prestige till något som närmast utmanar löjet.

Nobelkommittén i Oslo har förvisso gjort många märkliga val genom åren. Som exempelvis 2004 då Wangari Maathai från Kenya fick priset. Men hon hade åtminstone verkligen gjort något.

Planterat träd. 

Grattis, Herta Müller!

Förhandstipsen slog in. Själv hade jag visserligen hoppats på Tomas Tranströmer eller Amos Oz, men det blev alltså den hett omtalade Herta Müller som fick årets Nobelpris i litteratur.

Det är väl hon som är släkt med den diaboliske doktor Müller i Tintin? Hon har ju en sällsamt bländande förmåga att gestalta erfarenheten av förtryckets mekanismer. 

Allvarligt talat, ett bra val av Svenska Akademin. Herta Müller står för ett angeläget budskap och har även förutsättningen att bli läst av breda skaror. Hjärtdjur (1994) är exempelvis en stor upplevelse. 

Fast lite kul vore det med en riktig överraskning snart. Som att Bob Dylan fick äran. Han brukar visserligen räknas som en rejäl högoddsare i dessa sammanhang. Men borde inte alls vara omöjlig egentligen.

Snarare skulle valet av Dylan bli en vacker återknytning till traditionen. Ursprungligen var ändå litteraturen och lyriken bardernas gebit.

Dessutom vore Dylan som pristagare ett fint erkännande av den form av poesi som är överlägset mest konsumerad idag; nämligen sångtexter. Mycket sådant är förstås banalt skräp.

Dylan har dock visat att det även inom ramen för den musikaliska populärkulturen är möjligt med uttryck av högkvalitativ konstnärlig klass. Bara det kunde vara värt att uppmuntra.