Förra veckan besökte jag idylliska Sölvesborg i västra Blekinge. Anledningen var en föreläsning om islam, som hölls på det lokala stadsbiblioteket av Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet. Åhörarna var många och engagerade. Islam är ett ämne som berör. Törsten efter kunskap är uppenbarligen stor. Det är bra.
Vi lever i otäcka tider. Ett öppet främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, hetsar idag mot muslimer på ett sätt som för tankarna till hur illasinnat judarna bemöttes i vårt land för inte allt för länge sedan. Information och upplysning är viktig väg mot att krossa fördomar. Troll tenderar ju att spricka när de tvingas ut i ljuset.
Jan Hjärpes föreläsning var ingalunda ointressant. Han pekade bland annat på att muslimerna i Sverige är en stor grupp. Dock är antalet bekännare som regelbundet går till moskén inte mer än två procent. Det motsvarar andelen svenska kristna som besöker kyrkan en vanlig söndag.
Överhuvudtaget gav Hjärpe en tämligen harmonisk bild. Budskapet kan ungefär sammanfattas så här: integrationsproblemen är kraftigt överdrivna, vi håller tvärtom på att få en försvenskad form av islam som väl smälter samman med majoritetssamhället.
Jag hoppas och vill gärna tro att han har rätt i detta. Men frågan är om han inte tog lite väl lätt på muslimernas bad guys – islamisterna vilka använder religionen som ett ideologiskt vapen för att uppnå extrema politiska mål. Dessa figurer är förvisso ingen omfattande skara. Men hotet de representerar behöver vi knappast tvivla om efter 11 september 2001.
När islam är på tapeten måste vi kunna hålla två saker i huvudet samtidigt – dels nödvändigheten av att bekämpa de radikala fundamentalisterna som sprider hat och terror, dels nödvändigheten av att kämpa för vanliga hederliga muslimers rätt att få utöva sin religion och vara en självklar del av vårt samhälle.
Men kan Jan Hjärpe hålla dessa tankar i huvudet samtidigt? Dessvärre finns mycket starka skäl till skepsis. Hans förmåga till tolerans mot intoleransen har genom åren varit förbluffande och stundtals gränsat till rena medlöperiet.
”Den judiska makten är som en cancer, en aids. Det ligger i judendomens hela kynne att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna… Jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler!”
Dessa uttalanden, och åtskilligt mer i samma stil, kunde närradiolyssnarna i Stockholm ta del av under 80-talet. Mannen bakom orden var nynazisten och förintelseförnekaren Ahmed Rami, som via sitt program Radio Islam svarade för den grövsta antijudiska propaganda som spridits genom etern i någon europeisk huvudstad sedan Nazitysklands dagar.
Vidrigheterna upphörde först när Ahmed Rami dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Men hade Jan Hjärpe fått som han ville skulle Rami ostraffat kunnat fortsätta med sina sändningar. I egenskap av ”expertvittne” rusade nämligen Hjärpe till Ramis försvar i Stockholms tingsrätt hösten 1989. Under sitt flera timmar långa vittnesmål försökte han argumentera för att Ramis bisarra yttranden i själva verket utgjorde en fullt legitim kritik mot judendomen och den judiska staten.
En spya som att judar var särskilt begivna på sexuella perversioner ville exempelvis Hjärpe tolka som ett illustrativt debattinlägg om Israel, då ”det förklarar kärleken till jorden” (sic!). Domstolen lät sig dock inte duperas av denna brännvinsadvokatyr. Radio Islam stängdes och Ahmed Rami fick skaka galler i ett halvår.
På vilket sätt påverkades då tilltron till Jan Hjärpe sedan han urskuldat en ökänd Hitlerbeundrares rasitiska hat och avslöjat sig själv som en omdömeslös charlatan? Svaret är: inte alls.
Istället kunde Hjärpe segla vidare till att bli Sveriges offentligen mest anlitade kännare av arabvärlden och islam. Våren 2005 belönades Hjärpe med förläggarföreningens och författarförbundets Lars Salvius-pris på 100 000 kronor för ”bred, saklig och engagerad kunskapsspridning på ett område där behovet av fördomsfri upplysning är stort”.
Om det ändå fanns täckning för den motiveringen… Jämför gärna Hjärpes bok Araber och arabism från 2002 med samma års mycket uppmärksammade The Arab Human Development Report, författad av ett trettiotal arabiska akademiker på uppdrag av FN-organet UNDP.
I sitt eget alster skriver Hjärpe om arabvärldens tillstånd på 2000-talet som en ”guldålder”, präglad av en ”global kultur som är mer homogen och mer pluralistisk än någonsin”. De arabiska forskarna delade emellertid inte alls den uppfattningen. I UNDP:s rapport beskrivs tvärtom ingående hur det stenhårda politiska förtrycket gjort arabländerna till den kanske mest efterblivna regionen i världen – ett moras av tyranni, korruption, stagnation, diskriminering och mänsklig förnedring.
Slutsatsen var i skarpast möjliga kontrast till Hjärpes glättande skönmålning: utan frihet finns ingen framtid.
Att mannen som förkunnat att Mellanösterns diktaturer åstadkommit en guldålder, också fördömt USA-alliansens störtande av Saddam Husseins despoti borde förstås inte förvåna. ”En modern form av kolonialism”, ropade Hjärpe ilsket (NU 3/4 2003).
I SvD den 15/7 2005 likställde han även USA:s dåvarande president George W Bush med Usama bin Ladin, vilka enligt Lundaprofessorn bägge delade ”samma sorts tänkande” att det inte finns några oskyldiga civila, bara medkämpar eller fiender. Moraliskt var det ingen skillnad mellan oavsiktligt dödade människor i försvaret mot terrorismen, och de som al-Qaida samvetslöst mördat i sina bombattacker mot tåg och tunnelbanor.
Ska vi tro Jan Hjärpe var den demokratiskt valde ledaren i Vita huset och den fanatiske terroristen i grunden lika goda kålsupare. Djupare i det relativa träsket går nog inte att sjunka. Men borde vi förväntat oss något annat från Ahmed Ramis gamle bundsförvant?