Kategoriarkiv: Nazism

Kan vi lita på vad Jan Hjärpe säger om islam?

Publicerad den av
55

Förra veckan besökte jag idylliska Sölvesborg i västra Blekinge. Anledningen var en föreläsning om islam, som hölls på det lokala stadsbiblioteket av Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet. Åhörarna var många och engagerade. Islam är ett ämne som berör. Törsten efter kunskap är uppenbarligen stor. Det är bra. 

Vi lever i otäcka tider. Ett öppet främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, hetsar idag mot muslimer på ett sätt som för tankarna till hur illasinnat judarna bemöttes i vårt land för inte allt för länge sedan. Information och upplysning är viktig väg mot att krossa fördomar. Troll tenderar ju att spricka när de tvingas ut i ljuset.

Jan Hjärpes föreläsning var ingalunda ointressant. Han pekade bland annat på att muslimerna i Sverige är en stor grupp. Dock är antalet bekännare som regelbundet går till moskén inte mer än två procent. Det motsvarar andelen svenska kristna som besöker kyrkan en vanlig söndag.

Överhuvudtaget gav Hjärpe en tämligen harmonisk bild. Budskapet kan ungefär sammanfattas så här: integrationsproblemen är kraftigt överdrivna, vi håller tvärtom på att få en försvenskad form av islam som väl smälter samman med majoritetssamhället. 

Jag hoppas och vill gärna tro att han har rätt i detta. Men frågan är om han inte tog lite väl lätt på muslimernas bad guys – islamisterna vilka använder religionen som ett ideologiskt vapen för att uppnå extrema politiska mål. Dessa figurer är förvisso ingen omfattande skara. Men hotet de representerar behöver vi knappast tvivla om efter 11 september 2001. 

När islam är på tapeten måste vi kunna hålla två saker i huvudet samtidigt – dels nödvändigheten av att bekämpa de radikala fundamentalisterna som sprider hat och terror, dels nödvändigheten av att kämpa för vanliga hederliga muslimers rätt att få utöva sin religion och vara en självklar del av vårt samhälle. 

Men kan Jan Hjärpe hålla dessa tankar i huvudet samtidigt? Dessvärre finns mycket starka skäl till skepsis. Hans förmåga till tolerans mot intoleransen har genom åren varit förbluffande och stundtals gränsat till rena medlöperiet. 

”Den judiska makten är som en cancer, en aids. Det ligger i judendomens hela kynne att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna… Jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler!”

Dessa uttalanden, och åtskilligt mer i samma stil, kunde närradiolyssnarna i Stockholm ta del av under 80-talet. Mannen bakom orden var nynazisten och förintelseförnekaren Ahmed Rami, som via sitt program Radio Islam svarade för den grövsta antijudiska propaganda som spridits genom etern i någon europeisk huvudstad sedan Nazitysklands dagar. 

Vidrigheterna upphörde först när Ahmed Rami dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Men hade Jan Hjärpe fått som han ville skulle Rami ostraffat kunnat fortsätta med sina sändningar. I egenskap av ”expertvittne” rusade nämligen Hjärpe till Ramis försvar i Stockholms tingsrätt hösten 1989. Under sitt flera timmar långa vittnesmål försökte han argumentera för att Ramis bisarra yttranden i själva verket utgjorde en fullt legitim kritik mot judendomen och den judiska staten.

En spya som att judar var särskilt begivna på sexuella perversioner ville exempelvis Hjärpe tolka som ett illustrativt debattinlägg om Israel, då ”det förklarar kärleken till jorden” (sic!). Domstolen lät sig dock inte duperas av denna brännvinsadvokatyr. Radio Islam stängdes och Ahmed Rami fick skaka galler i ett halvår.

På vilket sätt påverkades då tilltron till Jan Hjärpe sedan han urskuldat en ökänd Hitlerbeundrares rasitiska hat och avslöjat sig själv som en omdömeslös charlatan? Svaret är: inte alls.

Istället kunde Hjärpe segla vidare till att bli Sveriges offentligen mest anlitade kännare av arabvärlden och islam. Våren 2005 belönades Hjärpe med förläggarföreningens och författarförbundets Lars Salvius-pris på 100 000 kronor för ”bred, saklig och engagerad kunskapsspridning på ett område där behovet av fördomsfri upplysning är stort”.

Om det ändå fanns täckning för den motiveringen… Jämför gärna Hjärpes bok Araber och arabism från 2002 med samma års mycket uppmärksammade The Arab Human Development Report, författad av ett trettiotal arabiska akademiker på uppdrag av FN-organet UNDP. 

I sitt eget alster skriver Hjärpe om arabvärldens tillstånd på 2000-talet som en ”guldålder”, präglad av en ”global kultur som är mer homogen och mer pluralistisk än någonsin”. De arabiska forskarna delade emellertid inte alls den uppfattningen. I UNDP:s rapport beskrivs tvärtom ingående hur det stenhårda politiska förtrycket gjort arabländerna till den kanske mest efterblivna regionen i världen – ett moras av tyranni, korruption, stagnation, diskriminering och mänsklig förnedring.

Slutsatsen var i skarpast möjliga kontrast till Hjärpes glättande skönmålning: utan frihet finns ingen framtid.

Att mannen som förkunnat att Mellanösterns diktaturer åstadkommit en guldålder, också fördömt USA-alliansens störtande av Saddam Husseins despoti borde förstås inte förvåna. ”En modern form av kolonialism”, ropade Hjärpe ilsket (NU 3/4 2003). 

I SvD den 15/7 2005 likställde han även USA:s dåvarande president George W Bush med Usama bin Ladin, vilka enligt Lundaprofessorn bägge delade ”samma sorts tänkande” att det inte finns några oskyldiga civila, bara medkämpar eller fiender. Moraliskt var det ingen skillnad mellan oavsiktligt dödade människor i försvaret mot terrorismen, och de som al-Qaida samvetslöst mördat i sina bombattacker mot tåg och tunnelbanor.

Ska vi tro Jan Hjärpe var den demokratiskt valde ledaren i Vita huset och den fanatiske terroristen i grunden lika goda kålsupare. Djupare i det relativa träsket går nog inte att sjunka. Men borde vi förväntat oss något annat från Ahmed Ramis gamle bundsförvant?

”Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem…”

Publicerad den av
3

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, förklarar i Aftonbladet (19/10) att människor som kommit till Sverige med muslimsk trosbekännelse är huvudfienden i SD:s världsbild. 

På 30-talet var det judiska flyktingar som hotade att rasera landet med sina osvenskt kosmopolitiska influenser och därför måste stängas ute. Sverige och Schweiz bad exempelvis Nazityskland att stämpla ett rött ”J” i tyska judars pass så att de effektivare kunde avvisas direkt vid gränsen. Det fungerade så bra att judarna bokstavligen gick upp i rök. 

Nu är det alltså muslimernas tur. Hur har då SD tänkt sig att dessa icke-önskvärda element ska hållas borta från att förgifta den äktsvenska folkstammen? 

Richard Jomshof, ledamot av SD:s partistyrelse och gruppledare för SD i Karlskrona, gav följande svar på frågan under partiets landsdagar i Ljungbyhed den 17/10:

”Vi har en aldrig sinande ström av människor som vill ta sig hit. Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem, men jag företräder absolut inte den vägen. Då är det bättre att hjälpa dem där de bor.”

Det är således bistånd istället för kulor som ska förhindra dagens förföljda och lidande människor att knacka på folkhemmets dörr. Det var ju väldigt generöst av SD.

Därmed skulle det väl vara bevisat att dagens fascister är mycket mer civiliserade än förr. De bär till och med kostym och lackskor numera, hellre än uniform och svarta stövlar. 

Sverige har fortfarande svårt att hantera antisemitismens förbannelse

Publicerad den av
Svara

”Man drog inga egentliga slutsatser av nazismens verkningar i Sverige och såg exempelvis inte antisemitism eller rashygien som en del av nazismen, områden där historien kom ikapp på 90-talet.”

Johan Östling, historieforskare i Lund, intervjuas i SvD (18/9). Med sin avhandling Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) har han granskat hur Sverige hanterat läxan av Hitlertysklands härjningar. 

Det är välkommet att detta hittills förbisedda kapitel äntligen uppmärksammas. Johan Östling har i dagarna belönats med Cliopriset för sina insatser. 

Naiviteten, okunskapen – för att inte säga blindheten – kring antisemitismens förbannelser var utan tvekan omfattande i Sverige under efterkrigstiden. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde vårt land i decennier bli ett ”safe haven” för inbitna antisemiter.

Från Sverige exporterades högerextrem och antisemitisk propaganda över hela världen. Själva stod vi handfallna och vägrade acceptera att sådant hade med oss att göra.

Det gick så långt att amerikanska regeringen vände sig till Tage Erlanders ministär och uttryckligen krävde ett ingripande mot dessa hatets och illviljans kolportörer, som opererade med Sverige som bas.

Även senare års export av ”Vit makt”-musik hade svårt att väcka reaktioner. Egentligen var det först med statsminister Göran Perssons initiativ med Levande historiaprojektet, Förintelsekonferenserna i Stockholm och boken Om detta må ni berätta som kampen mot antisemitismens faror sattes på agendan.

Men allt detta ligger snart tio år tillbaka i tiden. Frågan är hur stark beredskapen är numera.

Våren 2007 kunde exempelvis den ökände förintelseförnekaren Robert Faurisson hålla tre propagandamöten i Sverige (Stockholm, Malmö, Göteborg) utan att någon lyfte ett finger i protest. Förutom tidningen Expo. Annars var tigandet bedövande.

Idag är det sannerligen inte ovanligt att gamla antisemitiska schabloner poppar upp i debatten. Företrädesvis maskerad i form ”Israelkritik”. Aftonbladets beryktade publicering av Donald Boströms ”avslöjande” om att Israel mördar palestinska ungdomar i jakten ofrivilliga organdonatorer bär syn för sägen. 

Tvärtemot vad Johan Östling säger, tycks dessvärre inte historien kommit oss riktigt ikapp ännu. 

Svartmålning av Sverigedemokraterna?

Publicerad den av
2

Så har det ”avslöjats”. Sverigedemokraterna har representanter med bakgrund i grupperingar där det idkas nazism, vulgärnationalism och rasism.

Det är TV8-programmet Adaktusson som funnit att SD har tre sådana okristliga kandidater på listorna till det förestående kyrkovalet.

En av dessa figurer huserar i Göteborg och kommer närmast från veterannazisterna i Nordiska rikspartiet, som dyrkat Adolf Hitler sedan 50-talet.

En annan är verksam i Stockholm och har tidigare varit aktiv inom högerextrema Nationaldemokraterna (en mer oförblommerad främlingsfientlig avknoppning från Sverigedemokraterna).

Den tredje syndaren har också ett medlemskort från Nationaldemokraterna i garderoben och återfinns i Härnösand

SD:s partisekreterare Björn Söder rycker nu ut med brandslangen och betecknar Adaktussons fynd som ”en svartmålningskampanj mot Sverigedemokraterna”.

Svartmålning? Precis som om det skulle överraskat någon vilka gynnare som flockas i Björn Söders lilla otäcka parti. Är det möjligen ett slumpartat naturfenomen att just nazister och rasister tenderar att söka sig dit?

Det borde vara onödigt att påminna om det uppenbara. Men 1988 bildades ju Sverigedemokraternas som en direkt fortsättning på kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt.

BSS var uttalat rasistiskt och samlade allsköns folk ur den svenska extremhögern (de flesta dessutom rejält kriminellt belastade). Fram till 1995 hette SD:s partiledare Anders Klarström, tidigare nazikämpe med Nordiska rikspartiet som adress.

Inför valet 2002 fick Sverigedemokraterna ekonomisk förstärkning till kampanjkassan från Front National, den ökände antisemiten Jean-Marie Le Pens franska rasistparti. Samma år marscherade för övrigt Björn Söder i Front Nationals förstamajdemonstration i Paris.

Och så vidare, och så vidare. 

Hur mycket än dagens SD-ledning försöker piffa upp fasaden mot väljarkåren med ljusare färger, så kvarstår faktum. SD behöver inte målas svart, hela partiets bakgrund är det redan. 

Krigets marknadsförarare

Publicerad den av
Svara

Bok: Sälja krig som margarin
Författare: Jan Myrdal
Förlag: Leopard

Innan filmen, radion och televisionen invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen – under 1900-talets början det jämte tidningarna viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en framstående skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i kommersialismens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper.

Den moderna reklamen hade gjort sitt intåg. Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att kränga billiga konsumtionsvaror till den breda massan.

Ty himlen mörknade över Europa och 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

Dessa våldets marknadsförare kan studeras i Jan Myrdals högintressanta nya bok Att sälja krig som margarin. Titeln säger det mesta. Myrdal bjuder på en skräckresa genom en viktig del av europeisk historia, illustrerad av författarens unika samling av huvudsakligen franska propagandaaffischer från första och andra världskriget.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischkonst ett mycket kraftfullt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda.

Författaren var Adolf Hitler som i boken Mein Kampf uttryckte lika mycket beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre.

Hitler skulle inte upprepa Wilhelm II:s misstag därvidlag. Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels utformade den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som direkt förebild.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade de franska åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ett brott mot anden. Motiveringen för åtalspunkten löd:

Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser.

Ödet har ibland en fallenhet för särskilt bittra ironier.

(Borås Tidning 2005-11-06)

Apropå Lars Ohly…

Publicerad den av
Svara

Efter envis kritik och tilltagande väljarflykt, meddelar vänsterpartiets ledare Lars Ohly att han nu slutar kalla sig kommunist. Dock utan att på något sätt avsvära sig tron på kommunismens idéer.

Av en ren händelse har vi på redaktionen precis mottagit ett brev från en person, som i likhet med Ohly känner sig utsatt för omgivningens ideologiska fördomar.

Ett utdrag:

I hela mitt vuxna liv har jag varit en övertygad nazist och aldrig skämts ett dugg för det. Nazismen är egentligen en trevlig ideologi som vill alla väl. Tyvärr har nazistbegreppet kidnappats av folk som försöker göra det liktydigt med diktatur och förföljelse.

OK, visst skedde mycket felaktigheter i Hitlers Tyskland. Men våldsförhärligandet, anfallskrigen, Auschwitz och andra olyckliga företeelser i Tredje riket har förstås ingenting med riktig nazism att göra. Grundidéerna är jättebra, tyvärr fick Adolf Hitler det mesta om bakfoten.

Självklart tar jag helt avstånd från honom idag. Redan på 30-talet var jag förresten väldigt kritisk, skall ni veta! Jag åkte förvisso ofta på nazistiska bjudresor till Berlin.

Men under mina många möten med Goebbels och Göring sade jag alltid ifrån på skarpen att de måste vara snällare mot judar och oliktänkande. Tråkigt nog tycks ingen annan mer än jag själv minnas detta, men jag svär på att det är sant!

Efter Tredje rikets fall 1945 har opinionsklimatet varit mycket kärvt för oss nazister. Ständigt dessa missförstånd, och mina grannar tittar så konstigt på mig.

Därför har jag efter moget övervägande beslutat att sluta kalla mig nazist. Etiketten känns som ett hinder. Men jag kommer naturligtvis aldrig att överge mina ideal om ein Volk, ein Reich, ein Führer och visionen om ett genom rashygien harmoniskt fungerande samhälle.

Vi tackar för inlägget ovan med att sända brevskrivaren I. Nori ett exemplar av Strindbergs bok En dåres försvarstal.

(Borås Tidning 2005-11-01)

Höns är också människor…

Publicerad den av
Svara

Farväl äggindustri. Så kallar sig en grupp djurrättsaktivister, som i slutet av april bröt sig in på Gimranäs äggkläckerier i Hudene och Fåglavik. De utsatte anläggningarna för systematisk och omfattande skadegörelse. Gimranäs VD Börje Hjalmarsson uppskattar att förstörelsen kostat hans företag omkring två miljoner kronor.

Aktivisterna har erkänt, och som BT rapporterade om i tisdags står de nu under åtal och riskerar fyra års fängelse. Kort efter aktionen mot Gimranäs skrev en av förövarna, Johan Jaatinen, en debattartikel i BT där han försvarade dåden med att det var odemokratiskt att låta hönor värpa i ”onaturlig takt”.

Därför var det nödvändigt att ”aktivt ingripa till hönornas förmån, och stoppa det djurförtryck som pågår”. Jaatinen menade att det inte var han som borde ställas inför domstol, utan djurindustrin.

Gimranäs Börje Hjalmarsson replikerade att han betraktade aktionen som en terroristattack. ”Jag ser sådana här aktioner lika mycket som ett angrepp på demokratin som på mitt företag”, sade Hjalmarsson i en BT-intervju.

Han anklagade också miljöpartiet för att sanktionera de ideologiskt motiverade brotten. Det har han onekligen god grund för. Jaatinen har en bakgrund som språkrör för Grön Ungdom i Umeå och skall enligt egen uppgift ha författat delar av djurrättskapitlet i miljöpartiets partiprogram.

Det finns skäl till vaksamhet. Jaatinen och hans gelikar inom den urspårade djurrättsrörelsen har inte mycket till övers för det moderna samhället och den parlamentariska demokratin. De ser djuren som utsatta för kapitalistisk rovdrift och offer för mänsklighetens ohämmade egoism. Naturen anses besitta en högre moral, som människan genom sin civilisationsprocess har fjärmat sig ifrån.

Tankarna har släktskap med 1800-talets naturromantiska idéströmning, som med avsky reagerade mot det framväxande industrisamhället. I motsats till det moderna projektets ideal om förnuft och rationalitet, vurmades för en natur- och blodsmysticism som senare kom att bli en bärande bjälke i den fascistiska ideologin.

En central beröringspunkt mellan fascismen och dagens revolutionära djurrättsfanatiker är att man frånkänner människan ett unikt och individuellt värde. Endast som del i ett kollektivt, organiskt system har människan en funktion och de som hotar att störa jämvikten måste oskadliggöras. Annars riskerar nationen (i fascisternas fall) eller naturen (i djur- och miljöfanatikernas fall) att bryta samman.

Att den senare gruppens biocentriska idéer vunnit insteg i det civilsationskritiska miljöpartiet är kristallklart. I samband med de grönas partikongress i juni 2000, förklarade det dåvarande språkröret Matz Hammarström:

”Vi måste bryta med den härskarmentalitet som ligger i humanismen. Vi kan inte utgå från att alla beslut skall fattas utifrån människan, utan respektera också andra liv. Ur ekologiskt perspektiv är människor och djur lika mycket värda”.

I förra årets valrörelse lade partiet fram en djurpolitisk rapport där man tog avstånd från människans särställning. ”För oss är djuren inte objekt, utan kännande individer, som har rätt att leva för sin egen skull oavsett deras värde för människor… Även människor är ett djur… som tagit sig rätten att härska över andra”, hette det bland annat.

Och på miljöpartiets hemsida (www.mp.se) slås det otvetydigt fast: ”det finns helt enkelt ingen relevant skillnad mellan människa och djur”.

Detta är alltså hållningen hos det parti som sedan 1998 tjänstgjort som regeringsunderlag i Sverige. Idéerna är lika groteska som oerhörda. Ty djur är inte människor. Djur uppför sig enligt de regler som gäller för deras art och omgivning. De kan inte som människan handla och tänka etiskt, moraliskt eller förnuftsbaserat.

Därför är de andra varelser än vi och har ej heller samma värde som vi. Och den skoningslösa selektion och instinktivt betingade kamp för överlevnad som råder i naturen, kan omöjligen stå modell för en mänsklig ordning. Människan som alltings mått är ett fundament i den värderingsbas av västerländsk humanism och judisk-kristen etik som vårt samhälle bygger på.

När miljöpartiet upphöjer djuren till människans nivå, devalverar man samtidigt människovärdet och urholkar respekten för mänskligt liv. Enligt de grönas uppfattning måste dödande av djur principiellt likställas med mord på människor. Den tanken är också vanligt förekommande hos de militanta djurrättsaktivisterna och anses rättfärdiga deras attacker mot djurhållningsföretag som Gimranäs.

I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren den femte februari 1998, förklarade Johan Jaatinen att hans olagliga aktioner i kamp för djuren, var att likställa med kampen för judarnas rättigheter i Nazityskland.

Rimligen borde alltså då företrädarna för Gimranäs äggkläckerier var lika goda kålsupare som Heinrich Himmler & Co i Jaatinens minst sagt grumliga föreställningsvärld. Men även nazisterna förespråkade en radikal djurrättsfilosofi som varken Jaatinens terroristgrupp eller miljöpartiet borde stå främmande inför.

”För tyskar är djur inte bara varelser i organisk mening, utan varelser som lever sina egna liv och är begåvade med uppfattningsförmåga, som känner smärta och upplever glädje och kan vara trogna och fästa sig”, sade Hermann Göring i ett radiotal 1933.

Vivisektion förbjöds av Hitler, som avskydde alla former av djurförsök och som menade att nazismen var ”tillämpad biologi”. Illustrativt är att den berömde tyske zoologen (och sedermera nobelpristagaren) Axel von Frisch drabbades av bannor från nazisterna eftersom att han utfört experiment på daggmaskar.

Vilka konsekvenser gränsupplösningen mellan djur och människa medförde under denna regim är knappast obekant.

(Borås Tidning 2003-07-10)