Kategoriarkiv: Nazism

Jazzen som frihetens och demokratins musik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”

Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift Jazzen anfaller från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.

Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen.

Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.

Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian.

Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA.

Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.

Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara.

Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe.

Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.

En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.

När stormen klarnar sikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

Raoul Wallenberg förpliktigar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Synagogan vid Berzelii park i Stockholm fick en synnerligen prominent besökare i går. USA:s president.

Han kom i sällskap med statsminister Fredrik Reinfeldt för att uppmärksamma minnet av diplomaten som räddade tiotusentals judar undan Förintelsen. Att Barack Obama visade Raoul Wallenberg sin vördnad är naturligt, allt annat vore otänkbart för en amerikansk president på premiärvisit i vår huvudstad.

Wallenberg är ju inte enbart svensk. Sedan 1981 är han även Obamas landsman, efter att Ronald Reagan utnämnt Wallenberg till amerikansk hedersmedborgare. Det var också på USA:s initiativ som svenska UD gav Raoul Wallenberg uppdraget att åka till Budapest, hösten 1944.

Räddningsaktionen finansierades därtill av amerikanska War Refugee Board. Detta i kombination med Sveriges neutrala status och Raoul Wallenbergs kompromisslöst personliga mod, listighet och organisatoriska skarpsinne möjliggjorde den historiska insatsen i mänsklighetens tjänst.

Få symboler lyser därför klarare än Wallenberg när det gäller relationerna mellan USA och Sverige, han binder våra länder samman på ett unikt sätt.

Wallenberg är dock mer än en heroisk legend ur det förflutna. Hans arv talar med särskild uppfordran till oss i detta nu. Budapest 1944 var en jordens farligaste platser, hemsökt av massdöd, skräck och terror. Ungerns judar var utelämnade åt nazisterna och hade ingenstans att fly.

Redan innan kriget hade Europas länder mer eller mindre stängt sina gränser för judar som hamnat i Hitlers våld. Ett fåtal flyktingar fick motvilligt fristad. När Tysklands militärmaskin därefter rullade över kontinenten var det för sent att öppna famnen och resultatet vet vi: Auschwitz.

I dag finns helvetet i Syrien. Medan Barack Obama tvått sina händer under två och halvt års inbördeskrig, har avgrunden vidgats till obeskrivbar humanitär tragedi.

Om det blir något amerikanskt ingripande mot Assadregimens hämningslösa mördande står ännu skrivet i stjärnorna. Obama har skjutit över ansvaret till kongressen, men rimligen måste han snart handla.

Samtidigt har EU fällt ner gränsbommarna för Syriens flyktingar. Drygt fyra miljoner människor har tvingats lämna sina hem inom landet. Över två miljoner har tagit sig till Libanon, Jordanien, Turiket och Irak. Förhållandena i flyktinglägren är miserabla.

Knappt 8 000 syrier har lyckats ta sig till Sverige, samtliga ges nu permanent uppehållstillstånd eftersom inget slut på konflikten bedöms vara i sikte. Ett utmärkt beslut av Migrationsverket.

Skamligt nog gör dock EU:s fortsatt hårda linje det närmast hopplöst svårt att söka asyl på europeisk mark. I praktiken måste desperata syrier vända sig till människosmugglare om de vill ta sig bort från Mellanösterns eskalerande kaos. Oacceptabelt.

Har vi som i vår del av världen lever i trygghet, fred och välstånd dragit några lärdomar av andra världskrigets grymheter och Raoul Wallenbergs gärning? Då är det hög tid att visa det.

Vision och hjältemod

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:Corren.

”Jag har en dröm, att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse: Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade med samma värde.”

I morgon är det precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt legendariska ”I have a dream”-tal vid Lincolnmonumentet i Washington. En passionerad plädering för visionen om ett samhälle befriat från rasism, intolerans och diskriminering.

Medborgarrättskämpen Martin Luther King tillhör 1900-talets stora hjältar som fortsätter att inspirera världen över. Det gör även Raoul Wallenberg. Han höll aldrig några berömda anföranden. Hans gärning är desto mer talande.

Med förbluffande mod och djärvhet ställde han sig i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades rädda tiotusentals judar undan SS-bödlarnas klor. Denna tisdag är det första gången vi i Sverige hyllar honom med en särskild Raoul Wallenberg-dag.

Det blir en årligt återkommande påminnelse om vikten av att visa civilkurage när människovärdet på olika sätt riskerar att devalveras; att vi alla bär ett personligt, moraliskt ansvar att stå intoleransens krafter emot.

Enligt senaste Sifo sympatiserar nu var tionde väljare med SD, ett öppet främlingsfientligt riksdagsparti sprunget ur nazismen. Vill vi att deras värderingar och visioner ska prägla samhället? Eller Martin Luther Kings och Raoul Wallenbergs?

Få frågor är lika dagsaktuellt brännande.

Carl Bildts skamliga tystnad

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 15/3:

Inför Tysklands anfall på Polen 1939 gav Hitler order till sina generaler att agera hänsynslöst. Polacker, även civila, skulle skjutas utan pardon. Führern förklarade: ”Endast så kommer vi att vinna det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem talar idag om armenierna?”

Hitler syftade på Turkiet som under första världskriget 1915 hade försökt att utplåna den kristna armeniska kulturen. Ungefär en miljon människor mördades – armenier, assyrier, pontiska greker.

I omvärlden reagerade ingen. Vilket Hitler tacksamt noterade. Likgiltigheten för offrens öde bidrog till att uppmuntra nazisternas samvetslöshet och deras ohyggliga brott mot Europas befolkning.

Men medan dagens Tyskland har gjort upp med sitt ruggiga förflutna, vägrar ännu regimen i Ankara benhårt att erkänna slakten 1915 som ett folkmord. Konsekvensen är att någon försoning aldrig skett. Trots att nästan hundra år passerat, fortsätter detta mörka arv från 1900-talets början att förgifta även vår tid.

Den turkiska statens halsstarriga ovilja att lösa sin historiska skuld, visar med all oönskad tydlighet att landet inte är moget för sitt länge hett eftertraktade EU-medlemskap. Respekten för mänskliga rättigheter är helt otillräcklig. Kurder diskrimineras, journalister fängslas, författare förföljs, folkmord förnekas.

Under president Abdullah Güls svenska statsbesök i veckan konstaterade förvisso Fredrik Reinfeldt att bland annat pressfriheten lämnar en del övrigt att önska. Men annars framstod den svenska regeringen som Turkiets ivrigaste EU-supporter.

Inget fel i det, om det samtidigt görs kristallklart vad som krävs för att Turkiet ska släppas in i unionen. Tyvärr verkar Moderaterna och i synnerhet utrikesminister Carl Bildt slira oroväckande på den punkten.

2010 beslutade Sveriges riksdag att kalla den turkiska statens folkmord för ett folkmord. Regeringen med Bildt i spetsen var totalt kallsinnig och slog dövörat till. Då som nu prioriterade Bildt istället kärvänligt varma relationer med Ankara.

Carl Bildts nonchalanta inställning till mänskliga rättigheter är ett återkommande fenomen som kastar en ovärdighetens skugga över Alliansen. I måndags ville exempelvis EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att Sverige skulle delta i några andra medlemsstaters uppmaning till bestraffning av EU-länder som gör våld på demokratin.

Detta med anledning av den auktoritära utvecklingen i det konservativt styrda Ungern. Bildt lade in veto direkt, vilket måstes anses anmärkningsvärt. Kan vi lita på honom som Sveriges röst i världen?

Denna fredag samlas landets moderater på partikonferens i Karlstad. Välgörande vore om någon tog tillfället i akt att tala klarspråk om Turkiet och armenierna. Ty Bildts skamliga tystnad i denna moraliska testfråga kan väl ändå inte vara representativt för Moderaterna som helhet. Eller?

Ondskan bor inte här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Dådet blev inte särskilt uppmärksammat. Men är ingalunda mindre allvarligt för det. Förra helgen utsattes synagogan i Norrköping, den enda i Östergötland och samlingspunkt för hela länets judar, för ett rasistiskt hatbrott. Någon eller några hade i skydd av nattens mörker hängt upp en hakkorsflagga på synagogans port. Händelsen polisanmäldes, ännu har ingen gripits.

Jag vet av dyster erfarenhet att många svenskar värjer sig för att kalla saker vid dess rätta namn. Antisemitism? Nja, jo, men… Inte på riktigt, va? Kanske var det där i Norrköping bara ett urspårat pojkstreck, ett osmakligt skämt, ungdomar som försökt skrämmas lite och inte förstått vad de har gjort. Sådana reaktioner är tyvärr inte ovanliga.

Ofta finns en tendens att urskulda, bagatellisera eller vända bort blicken. Antisemitism är ett alldeles för otäckt begrepp. Associationerna går omedelbart till nazismen, Hitler, Auschwitz. Denna häxbrygd av hat och fördomar mot judar som kulminerade i historiens värsta massmord är väl äntligen borta?

Och finns antisemitismen kvar så existerar den knappast i vårt upplysta, moderna Sverige. Egentligen. Utan utomlands. Någon annanstans. Men inte här. När vi manifesterar på Förintelsedagen den 27 januari, när vi minns och hedrar Raoul Wallenberg, är det som om allt kretsade kring förfluten tid, utan större relevans för oss i dag.

Aldrig igen, sägs det. Okej. Men fortfarande har exempelvis den uppflammande antisemitismen i Malmö, där judar till och med flyr staden, mötts tämligen lamt från det officiella Sveriges håll. Att Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (uppvuxen i Motala för övrigt) ens anses möjlig som medlem i det socialdemokratiska partiet efter sina läskiga uttalanden om judar, sionismen och Israel är deprimerande.

Faktiskt ökar anmälningarna om antisemitiska hatbrott i Sverige, ändå tycks allvaret i dessa hemskheter inte sjunka in ordentligt i våra medvetanden. Varför?

Historikern Johan Östling har i sin avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) granskat hur vårt land hanterade läxan av Hitlertysklands härjningar. Han menar att vi aldrig drog några egentliga slutsatser av nazismens idégods och verkningar i Sverige.

Antisemitismen betraktades, förbluffande nog, knappast som en bärande del av nazismen överhuvudtaget. Följden blev att någon egen uppgörelse med det 2000-åriga hatet mot judar i vår västerländska kultursfär inte kom till stånd. Den svenska efterkrigstiden utmärktes istället av en påfallande naivitet, okunskap och blindhet gällande antisemitism.

En annan historiker, Heléne Lööw, har visat hur denna blindhet gjorde Sverige till ett ”safe haven” för inbitna antisemiter. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde högerextremister etablera sig här och sprida sin hatpropaganda över världen.

Det gick så långt att USA:s regering krävde ingripande av dåvarande statsminister Tage Erlander mot dessa hatets och illviljans kolportörer. Först på 90-talet började historien komma i kapp oss med Göran Perssons engagemang i saken. Men numera tycks mycket åter stanna vid pliktskyldig retorik och högstämda fraser.

Ondskan får liksom inte bo inom våra gränser. Men det gör den. Fråga judarna i Malmö. Eller i Norrköping.

Håll minnet levande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/1:Corren.

I ett gulnat nummer av tidskriften Judisk krönika läser jag om snickaren Yankel Wiernik från Warszawa. Efter att Hitlers naziarmé ockuperade Polen arresterades han och sattes på ett tåg till Treblinka.

Detta utrotningsläger, tio mil öster om den polska huvudstaden, blev evig slutstation för 800 000 män, kvinnor och barn. Alla dömda till döden av ett skäl: de hade fötts som judar, precis som Yankel Wiernik.

Själv enrollerades han i Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder och systrar. Wiernik lyckades fly Treblinka innan lägret revs 1942 och tågen dirigerades om till Auschwitz.

Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver: ”I dag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan av att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste fortsätta att leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”

Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv åt att vittna om det ofattbara. Bland annat deltog han i rättegången mot SS-bödeln Adolf Eichmann som Raoul Wallenberg utmanade i Budapest.

Nu finns snart inga överlevande offer från Hitlers dödsfabriker kvar bland oss. Ansvaret för att inte glömskan ska segra är därmed enbart vårt. Antisemitismen försvann ingalunda med Hitler, den frodas ännu världen över och utmanar grundvalarna för det vi kallar civilisation.

Förintelsen har hänt, vilket betyder att den kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunklet. Förintelsens minnesdag infaller på söndag. Klockan 16 sker en ceremoni på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Gå gärna dit. För framtidens skull.

En dag för Raoul

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/1:

Det brinner ett ljus under bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Där brukar också ligga blommor, jämt, året om. I sin stilla enkelhet är det en gripande manifestation till minne av Sveriges främste diplomat.

Hur många judar räddade han från gaskamrarna i Auschwitz? Vi vet inte exakt, det brukar talas om tiotusentals. Men att klarlägga den precisa siffran är kanske inte så intressant.

Det väsentliga i Wallenbergs gärning är att han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den till synes hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det en stad helt i nazisternas våld. Med mod, listighet och häpnadsväckande driftig organisationsförmåga utmanade Wallenberg en av de grymmaste massmördarna som historien känner: Adolf Eichmann.

Denne var besatt av uppgiften att utplåna samtliga Ungerns judar innan Tredje riket föll. Eichmann lyckades inte. Och det är till icke ringa del Raoul Wallenbergs förtjänst.

Vad Wallenberg lär oss är att en persons beslutsamma agerande kan spela roll trots alla odds, att vi aldrig får vända oss bort från medmänniskor i nöd under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet. Löp inte med tidsandan, lita på din egen synskärpa, handla!

Raoul Wallenberg greps av Röda armén och försvann i Stalins fängelser, skändligt övergiven av svenska UD och en undfallande regering i Stockholm. Men hans röst ekar fortfarande till oss genom historien. Varje människa som bekänner sig till humanistiska ideal har en moralisk plikt att regera mot krafter vilka hotar det öppna samhällets fundament av tolerans och mångfald.

Den uppmaningen har fått särskild aktualitet nu när främlingsfientlighetens och rasismens mörka skuggor åter faller över Europa, inklusive vårt eget land. Avskyn, fientligheten, misstänksamheten mot ”den andre” – jude, muslim, färgad eller något annat – tycks märkligt ingrodd. Denna mänsklighetens barnsjukdom har en otäckt tendens att ständigt återkomma. Därför behövs goda förebilder som Wallenberg.

2012 hedrades hundraårsdagen av hans födelse med mängder av aktiviteter, i Sverige och utomlands. Länge betraktades Raoul Wallenberg med kyla av det svenska officiella etablissemanget som låtit honom duka under i Sovjetdiktaturens klor. Världen över var han en självklar och allmänt hyllad hjälte, dock inte här.

Men den svenska efterkrigstidens skamsna försök till bagatellisering, nonchalans och tystnad är äntligen definitivt förbi. Regeringens sanktionerade minnesår, skickligt samordnat av Olle Wästberg, följs upp under 2013 genom att Wallenberg får en permanent plats i almanackan, den 27 augusti, Raouls namnsdag.

Liksom det brinnande ljuset under bronsreliefen i Linköping tjänar denna dag som en ständig erinran om allas vårt ansvar för att skingra mörkret.

Skall jag ta vara på min broder?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 1/10:

Det var 30-tal. Hitler hade gripit makten i Tyskland. Naziregimens förföljelser av den judiska befolkningsgruppen blev år för år allt hårdare. Mängder av judar försökte fly terrorn genom att söka fristad i något annat land. Men samtidigt som läget successivt förvärrades, svarade övriga Europa med att försöka strypa flyktingströmmen.

Hösten 1938, bara någon månad innan Kristallnatten, begärde den svenska regeringen att Tyskland skulle förse judarna med särskilda pass. Nazisterna tyckte det var en utmärkt idé.

Alla tyska judar fick ansöka om nya pass, där ett rött ”J” stämplades på första sidan. Sverige och andra länder blev väldigt nöjda. Genast kunde man enklare avvisa de besvärliga judarna direkt vid gränsen. Sedan bröt andra världskriget ut. Och i dess skugga började Hitler systematiska mörda alla judar som var fångade i hans välde. Hur många hade Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda?

I alla fall otaliga fler än den lilla skara om cirka 3000 människor som på nåder släpptes in i folkhemmet innan krematorieugnarna i Auschwitz tändes. Om ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta, tvingas vi obestridligen sänka våra huvuden i skam inför historiens åklagare. Att övriga demokratier inte handlade mycket bättre vi än själva, är knappast någon moraliskt hållbar ursäkt.

Men å andra sidan har Sverige försökt ta lärdom. Visst, dagens flyktingpolitik är långt ifrån perfekt, det finns åtskilliga brister att peka på.

Ändå råder en hyfsad bred uppslutning kring grundprincipen att samma cyniska kallsinnighet som vi mötte 30-talets tyska judar med, den hör förflutenheten till. Medmänniskor som flyr undan förföljelse, terror och krig har rätt till skydd. I början av 90-talet tog Sverige exempelvis emot 100 000 flyktingar från inbördeskrigets Jugoslavien, den blodigaste konflikten i Europa efter 1945. Nu brinner Syrien på likartat sätt.

Det urskiljningslösa våldet slår blint mot män, kvinnor och barn. Flera hundratusen syrier har flytt till grannländer som Libanon och Turkiet, strömmen beräknas uppgå till 700 000 vid årets slut. Inom EU är det Tyskland och Sverige som tagit störst ansvar för att ge desperata människor från Syrien asyl.

Det är just i denna situation som Sverigedemokraterna kräver att asyl- och anhöriginvandringen måste minska med 90 procent! Genom detta påstår sig SD spara massor av skattemiljarder åt statskassan. ”Vad vi har kunnat se blir inte invandringen en tillgång för Sverige”, menar SD:s ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist iskallt.

Förutom att partiets kalkyler är starkt ifrågasatta, har väl sällan deras krassa och råa människosyn åskådliggjorts tydligare. Syrier i nöd, fruktansvärda fasor i deras land, SD tar fram miniräknaren och säger: försvinn.

Så kan nog bara ett parti agera som har sina ideologiska rötter i den antihumanistiska hakkors-rörelse som förpestade Europa på 30- och 40-talet.

Minnenas år

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:

2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.

En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.

2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.

I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.

Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.

Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.

Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.

Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.

På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.