Kategoriarkiv: Nazism

Nazisterna trappar upp

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:

På Kungsholmstorg, i Stockholms innerstad, mitt under brinnande valrörelse. Där ekade i lördags budskapet att riksdagspartierna bestod av en samling ”folkförrädare” och att revolution krävdes. Det var Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som manifesterade. ”Vi är inga politiker – vi är folket!”, lyder deras skräniga slogan.

Nej, NMR är inga politiker i någon gängse mening av ordet, trots att de ställer upp i årets val. Det ”folk” NMR säger sig vara och företräda är heller inte vanliga svenskars – utan den mordiska illusionen om det överlägsna, ariska herrefolket som historiens värsta förbrytarband ansåg sig förkroppsliga.

NMR är direkta arvtagare till hitlerismens blodindränkta rörelse vars infernaliska ideologi av hämningslös rasism och våldsdyrkan nära nog resulterade i den europeiska civilisationens undergång.

Att de svenska efterföljarna till samma slags nazister som i Tredje riket ansvarade för Förintelsen, det enskilt grymmaste brottet mot mänskligheten någonsin, blivit allt synligare och allt mer självsäkert utmanande på senare tid råder ingen tvekan om.

Exemplen kan mångfaldigas. Stockholm i helgen, upprepade gånger i Almedalen, förra året utanför bokmässan i Göteborg, även i centrala Linköping har NMR hållit torgmöte. I Ludvika och Kungälv åtnjuter nazisterna dagligt manifestationstillstånd inför valet.

NMR må vara en liten sekt, men besitter ett icke föraktligt vålds- och skrämselkapital. De sprider oro och fasa, de hetsar och uppviglar, de utgör ett rent fysiskt hot mot sin omgivning.

Det tyder på en förbluffande naivitet från ordningsmaktens sida att dessa avgrundsextremister så beredvilligt givits grönt ljus att mobilisera i det offentliga rummet och flytta fram positionerna.

Tolkningen av den grundlagsfästa yttrande- och demonstrationsfriheten ska vara generös, men kan inte vara så ovillkorlig att ondskans hantlangare får öppet spelrum att utnyttja dessa friheter som ett skarpslipat vapen mot demokratin, de mänskliga rättigheterna och den allmänna säkerheten i samhället.

NMR:s härjningar har gjort tillräcklig skada och måste bemötas verkningsfullt, vilket lika självklart ska gälla gänget av IS-krigare och terrorbenägna vänsterextremister.

Moderaternas förslag att kriminalisera aktivt deltagande i våldsbejakande organisationer synes därför rimligt att sluta upp bakom. Ty Sverige får aldrig bli något fristadens uppmarschområde för demokratins och humanismens dödsfiender.

Sieg Heil på Jom Kippur

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/9:

I somras rundade jag hörnet till Gyllentorget i centrala Linköping och promenerade rakt in bland flygbladsutdelande nazister. Scenen kändes bisarr, chockartad, overklig. Men där stod dom, Hitlers arvtagare, i solskenet med en fanborg och spred sin hetspropaganda till helgshoppande linköpingsbor mitt på blanka lördagen, under stillsamt överinseende av några poliser en bit därifrån.

Det var den 17 juni. Några veckor senare skulle samma nazister från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) dyka upp på Almedalens politikervecka och anklaga regeringen för att vara folkmördare, kalla riksdagens partiledare för svenskfientliga rashatare, förneka Förintelsen, ha bokbord med nazilitteratur och bjuda på kaffe.

Som vore NMR bara en i raden av opinionsbildande aktörer som flockas på den svenska demokratins gotländska sommarfest. Jovisst. Även nazister omfattas av vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. Klart att vi måste släppa fram dom.

Som i Falun där NMR fick marschera genom stan på årets första maj. Eller som snart i Göteborg den 30 september, det är ju både bokmässa och Jom Kippur, judarnas heligaste dag. Klart att nazisterna ska släppas fram. Klart att polisen ska anvisa dom en marschväg förbi den judiska församlingen också.

Naturligtvis är det lite trist med klampande nazikängor i det offentliga rummet, men alla har ju rätt att demonstrera och göra sin röst hörd. Demokrati är demokrati. Jovisst. Varför då inte även bjuda in nazisterna till skolorna?

Det har faktiskt hänt, våren 2010, då rektorn på Vilhelm Mobergsgymnasiet (!) i Emmaboda gav grönt ljus åt dåvarande Svenskarnas parti (tidigare Nationalsocialistisk front) att delta på en diskussionsdag som skola anordnade. Något säger väl oss att det trots allt var i orimligaste laget.

Men var det mindre groteskt än att som 2017 välkomna nazister till Almedalen och sanktionera deras stöveltramp utanför en synagoga i Göteborg?

”Vad vi nu ser är ytterligare led i en normaliseringsprocess. För bara tio eller 20 år sedan tror jag att tanken att nazister skulle tåga nära synagogan på Jom Kippur var absurd och omöjlig. Nu kommer händelse på händelse”, skriver Willy Silberstein, f d ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, i Aftonbladet (12/9).

Han vill inte ta ifrån nazisterna deras grundlagsfästa rättigheter. Däremot efterlyser han sunt förnuft. Uppenbarligen har det blivit en bristvara.

Nazister på marsch

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:

Det var samma mördarmetod som de islamistiska terroristerna satt i system, senast med ohygglig konsekvens i Spanien. En nazisympatisör plöjde med ett fordon in bland antirasistiska demonstranter. En 32-årig kvinna dog, 19 skadades. Platsen var Charlottesville, USA.

Där hade högerextrema hatgrupper förra lördagen samlats till marsch genom gatorna med Hitlerhälsningar och judefientliga slagord. De som slöt upp till protest mot nazisterna fick betala priset i blod.

Som om inte detta var chockerande nog, kastade sedan Donald Trump bensin på elden. Skuldbördan för våldsterrorn i Charlottesville vilade lika på bägge sidor, menade USA:s president. Denna absurda kålsupardoktrin väckte förstås massiv upprördhet – utom hos nazisterna som jublade.

Det är en minst sagt otäck förskjutning av värdeskalorna som Trump givit uttryck för. Att det inom hans läger av medarbetare och supportrar finns åtskilliga mörkerelement är väl bekant. Trump har ogenerat vädjat till den ”alternativa” högerrörelse (alt-right) som med Republikanernas valseger 2016 vädrat triumferande unken morgonluft. Deras program är ett hopkok av ingredienser från den gamla vanliga brunsvarta 30-talssoppan. Bör vi förvånas när Donald Trump följer i tangentens riktning?

En gång gick USA i krig för att krossa Hitlerväldet i Europa och trygga civilisationens överlevnad. Nu leds världens viktigaste demokrati av en figur som jämställer Hitlers arvtagare med deras motståndare. Det är en förfärlig signal som ger nazisterna ett erkännande av legitimitet och sanktionerar vidgad tolerans mot intoleransen.

Ser vi en glidning även i Sverige? Här är den politiska enigheten om nazismens förkastlighet naturligtvis kompakt. Ingen försöker som Trump relativisera eller ursäkta denna perversa träldomsideologis ondska. Däremot kan man som historikern Heléne Lööw i DN 18/8 fråga varför nazigängen idag så tjänstvilligt ges tillstånd att offensivt mobilisera i det offentliga rummet.

Nyligen höll Nordiska motståndsrörelsen (NMR) en manifestation med flygbladsutdelning i centrala Linköping. På första maj demonstrerade NMR i Falun. De fick grönt ljus att vara i Almedalen under politikerveckan. De kommer av allt att döma tillåtas att marschera genom Göteborg vid Bokmässan.

Enligt Lööw är det resultatet av nazisternas framgångsrikt medvetna taktik att försöka kidnappa yttrandefrihetsdebatten till enbart handla om dem själva, och framställa sig som de enda ”sanna” försvararna av den grundlagsfästa rättighet som nazisterna vill omintetgöra för alla andra.

Att det öppna samhället spelar avgrundshögern i händerna är verkligen inte oproblematiskt.

Stoppa ondskan i grind

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/8:

De försökte föregå apokalypsens fyra ryttare och upprätta ett eget dödsrike i askan av all mänsklig civilisation de kunnat förstöra. Inte sedan Hitlertyranniets naziterror har världen upplevt ett sådant totalt samvetslöst, fanatiskt, destruktivt, våldsdyrkande barbari.

Men i sin perversa hybris att vilja frammana Harmagedon står de nu inför undergången själva. Enbart brinnande rester återstår av Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak.

Med risk för att vara övertydlig – men det tycks nödvändigt i en fredsskadad idyll som Sverige där förståelsen av begreppet ”ondska” fallit i träda – har IS inte kunnat tryckas tillbaka genom dialog, förhandlingar och vädjan om att ta reson. Det enda möjliga sättet att svara den islamistiska mördarkultens jihadister har varit med kulor och krut. En ohygglig massa kulor och krut. Precis som det en gång krävdes för att krossa nazisternas Förintelsekorståg i Europa.

Hitlerväldet och IS har inte varit lika i varken resurser eller skepnad, men når samma grad av ondskefull natur. Därför är det befogat att karaktärisera IS som en urspårad, utopisk nazivariant av islam – bara för att göra det begripligt vilken sorts rörelse av kompromisslös brutalitet och avgrundsdjupt människoförakt vi har att göra med.

Det är känt att omkring 300 personer, enligt Säpos uppskattning, valt att lämna vårt land för bödelstjänst hos IS. Medan dess idag krympande kalifat snart är utraderat, har frågan uppstått hur på plats gripna IS-jihadister från Sverige ska hanteras.

Eftersom de inte varit reguljära soldater, utan stridande terrorister, vore det fel att kalla dem krigsfångar i vanlig mening. Utsikten att de skulle transporteras tillbaka hit kan knappast anses önskvärd, även om svenska myndigheter och politiker ännu verkar tämligen handfallna i saken.

Bäst vore att följa nyligen avgångne inrikesminister Anders Ygemans tidigare förslag att tillfångatagna IS-svenskar i första hand ska dömas och straffas i Irak (SvD 14/7). Signalen om att naivitetens tid är förbi måste vara glasklar.

Har man gått i sold hos IS och gjort deras värderingar till sina, har man mält sig ur vårt demokratiska samhälle. Principen när det gäller återvändare bör således vara att – så långt det är förenligt med internationella konventioner – jihadister med dubbla medborgskap fråntas sitt svenska pass och de med uppehållstillstånd bara kan glömma det.

Övriga återvändare som dyker upp och som vi inte kan porta (då ingen får göras statslös), är odiskutabelt att klassa som överhängande hot mot rikets säkerhet. Enda alternativen som någon ska kunna räkna med är domstol, fängelse, noggrann övervakning och omhändertagande av barn som tragiskt släpas med av sina terroristföräldrar.

Sverige får aldrig – aldrig! – vara landet som visar undfallenhet mot ondskans hantlangare.

Omänsklighetens idéer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/8:

Kriget är människans naturliga tillstånd. Det överlägsna germanska herrefolket är ödesbestämt att utkämpa en evig, förädlande strid om livsrummet på jorden och måste underkuva och förslava de mer primitiva raserna.

För judarna får inte någon pardon finnas. Varje problem är i grunden deras fel. Denna lömska, utsugande och söndrande ras drivs av ett programmerat brottsligt begär att förinta den ariska civilisationen och göra sig själva till parasiterande härskare över världen. Därför är det en oavvislig plikt att spåra upp och fysiskt utplåna varenda jude – män, kvinnor, barn.

Låter det komplett sinnessjukt? Onekligen. Detta är den ideologiska kärnan hos Adolf Hitler, skapare av nazismen. En träldomslära som är mer förryckt än både fascismen och kommunismen tillsammans. Egentligen är det väl bara den värsta formen av islamistisk fundamentalism, uttryckt hos dagens IS i Mellanöstern, som kan konkurrera med Hitler när det gäller apokalyptiskt, idédrivet våldsbarbari och berusad mordlust.

Men det var inte så länge sedan som Europas dåtida intellektuella supermakt, det kulturellt och bildningsmässigt högstående Tyskland, kom att falla för nazismen och betrakta Hitler likt en frälsare från himlen.

Det är en historiens varning om hur bräckligt också ett avancerat samhälle kan vara, om det vill sig illa. Fanatismens kollektiva berusning kan under vissa omständigheter även göra den bäste blind. Många, många blev det.

Och övriga världen reste inget motstånd, tvärtom – trots att inte Hitler på något sätt dolde vilka fasansfulla idéer som den tyska nationen gjordes till instrument för att förverkliga. Allt stod utförligt att läsa i Mein Kampf.

Först när naziväldet gick till väpnat angrepp mot sina grannar formerades av nödtvång ett försvar, som till sist efter sex ohyggliga års konflikt lyckades få slut på Hitler.

Men nazismens och antisemitismens tankegods fann en säker hamn i neutrala Sverige när dess strukturer rasat i andra delar av Europa. Här kunde högerextremismens företrädare omgruppera, återetablera sig och börja kolportera sin hatpropaganda över världen igen.

Av naivitet, okunskap, ovilja, nonchalans, ointresse – kalla det vad ni vill – brydde sig inte det svenska etablissemanget. Men det gjorde den amerikanska regeringen, som under efterkrigstiden krävde att Sverige måste ta itu med dessa internationella politiska giftspridare. Reaktionen blev dock lam.

Nya nazipåverkande generationer kunde sedan föra arvet vidare, på 90-talet blev exempelvis vårt land en världsledande producent av Vit makt-musik. Det är även från denna mylla som SD muterat. Antalet fullblodsnazister har alltid varit relativt få i Sverige. Men deras grupperingar är sega, mycket våldsbenägna och ska tas på allvar.

Väl bekant är hur IS rekryterat jihadister från Sverige till striderna i Mellanöstern. Mindre känt kanske är att svenska nazister låtit enrollera sig i det pågående Ukrainakriget, bland annat medlemmar ur Svenska Motståndsrörelsen som demonstrerade i Linköping under helgen och gav sig på regionpolitikern Martin Tollén (S) som hade modet att protestera. Tollén förtjänar tveklöst en eloge för sitt kurage.

Att stå ondskan emot, vägra låta den slå rot i vårt samhälle, att värna humanismen och toleransen – det engagemanget får aldrig slockna hos någon av oss.

Att minnas är en plikt

Publicerad den av
Svara

espmark

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

I sin nya diktsamling Skapelsen ger akademiledamoten Kjell Espmark röst åt mänsklighetens döda. På de avslutande sidorna är det Förintelsens offer som återsamlas på ett franskt hotell, för att göra ”motstånd mot historien” och ”hjälpa den hejdade Skapelsen”.

Miljoner människor som skiljts från livet, från varandra, som förbränts i nazisternas dödsfabriker, stiger fram genom utplåningen och möts försiktigt på nytt i den jordiska existens som berövats dem.

Sista strofen lyder: ”Efter ett ögonblicks tvekan / smeker ett svartnat fragment av en hand / en alltför länge saknad tinning. / Och rök som kan ha varit ett barn / kramas av rök med form av en mor”.

Det är en lika delar ömsint och stark känslomässig bild, en blixtbelysningens konkretion av tragedin som i sin monstruösa väldighet riskerar att övergå i en för oss svårgripbar, förfluten abstraktion.

Espmark är en briljant poet. Hela den refererade dikten ovan är väl värd att läsa, och läsa högt, just denna fredag, Förintelsens minnesdag.

Inga döda kan naturligtvis i verkligheten resa sig ur den enorma mängd aska som Hitlerväldet försökte förvandla samtliga Europas judar till (vilket var ohyggligt nära att lyckas). Men de som är inte glömda är aldrig fullständigt döda, utan hänger kvar vid livet så länge minnet finns. Och det ansvaret är vårt, vi som ännu är fysiskt levande och kan föra minnet vidare. Av offren, av brottet.

På så sätt gör vi faktiskt motstånd mot historien; i vägran att låta mörkret för evigt sluka Förintelsens mördade miljoner och i vägran att låta gärningsmännen som iscensatte ”den slutgiltiga lösningen” slippa undan i samma mörker.

Ty glömskan är Hitlers, antisemitismens och det ideologidrivna hatets främsta, mest servila tjänare – ett carte blanche för barbariet att ånyo våldföra sig på Skapelsen och hejda dess blomning.

Förintelsen har hänt. Det betyder att Förintelsen kan hända igen. Kanske inte som en exakt upprepning och kanske inte under fladdrande hakkorsfanor. Men med likadana mekanismer som släppts lös i ett kollektivt utbrott av anticivilisatoriskt, konspirationsberusat och medmänniskoföraktande vansinne.

Vilken tid har någonsin varit immun mot falska profeter som lovat frälsning genom undanröjande av förmenta syndabockar? Uppenbarligen inte ens vår egen. Minns vad de värsta konsekvenserna kan bli. Minns.

Tidlöshetens budskap

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Extremister mot Nato

Publicerad den av
Svara

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

Kaplan slapp undan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/4:Corren.

Miljöpartisten Mehmet Kaplan är historia som minister. Efter avslöjandet att han jämfört Israel med Hitlertyranniet fanns ingen annan utväg. ”Israeler idag behandlar palestinier på väldigt lika sätt som man behandlade judar under det tyska 30-talet”, hävdar Kaplan i ett TV-klipp anno våren 2009.

Lagt till Kaplans långa rad av uppseendeväckande märkligheter, däribland samröre med värderingsmässigt högst tveksamma organisationer (för att använda mildast möjliga uttryck), blev naziparallellen den självförvållade kula som sköt sönder samtliga vidare försök till skademinimering. Och även om det endast skulle handlat om detta enda uttalande, borde det räckt för att släcka Kaplans ministerkarriär.

Att kleta hakkorset på den judiska staten är stapelvara i den moderna antisemitiska hetspropagandan. På ett horribelt sätt åsyftas att dels trivialisera Nazitysklands brott, dels omvandla offren till bödlar, dels demonisera och delegitimera Israel.

Idéhistorikern Henrik Bachner skriver om denna tankefigur: ”För vissa består dess huvudsakliga attraktionskraft i att den befriar från de restriktioner mot antisemitism som restes efter Förintelsen. Konstruerade som nazister och folkmördare blir judar åter legitima måltavlor för fientlighet samtidigt som antisemitismen kan presenteras som sin motsats – som antirasism och antinazism”.

Denna kunskap kan man tycka skulle vara basal hos någon, likt just Mehmet Kaplan, som påstår sig vara djupt, ärligt och ända in i märgen engagerad i kampen för alla människors lika värde och mot alla former av rasism och diskriminering.

Kaplan bedyrade ånyo sin personliga fläckfrihet därvidlag i samband med måndagens sorti ur regeringskretsen, men frågetecknen hade blivit för många. Detta är ju faktiskt också mannen som tidigare (hösten 2011) arrangerat ett seminarium i riksdagen med den internationellt ökända antisemiten och islamistsympatisören Yvonne Ridley (vilket Kaplan redan slingerbultande bett om ursäkt för).

Men okej. Även om vi tolkar serieaffärernas Kaplan så välvilligt som det bara går – att han aldrig menat något illa utan endast råkat kläcka ur sig klantiga tanklösheter, haft dåligt koll och mindre begåvat omdöme, samt varit allmänt naiv i sin uppriktigt hedervärda strävan – kan man rimligen inte låta bli att undra: hur lämplig är en sådan person att sitta i riksdagen och sedan regeringen från första början?

Hur har Miljöpartiet tänkt, hur har statsminister Stefan Löfven tänkt, som skänkt honom dessa plattformar? Att han till slut fick kasta in handduken framstår som ofrånkomligt. Ändå slapp han undan.

Opinionstrycket mot minister Mehmet Kaplan inriktade sig på vad som egentligen var sidospår. Kaplan var trots allt ansvarig för bostadspolitiken; ett område av akut skrikande reformbehov och vars nuvarande dysfunktionalitet direkt konkret hotar den svenska tillväxten, välfärden och integrationen.

Men vad presterade Kaplan där annat än att demonstrera kraftlöshet, misskötsel och ett närmast förstrött intresse? Och var fanns de ettrigt bekymrade rösterna då som borde ställt honom till svars för oförmågan att göra något väsentligt åt den strukturellt havererade bostadsmarknaden? 

Färden mot mörkrets hjärta

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 12/12: 

Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.

Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.

Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.

HamsunDet är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.

Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?

Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.

I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.

Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.

Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.

”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.