Kategoriarkiv: Natur

Fåfänga gröna drömmar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:Corren.

Att ekomat väcker heta känslor står helt klart. I måndagens Corren berättades om nätdebattören David Appelgren som brinner för ekologisk livsmedelsproduktion.

Han lever berömligt nog som han lär, och har flyttat från Norrköping till det natursköna Omberg för att driva en småskalig, självförsörjande gård enligt den progressivt gröna konstens alla regler. Det har fungerat så utmärkt att han fått ett överskott att sälja till hugade kunder.

Men när David Appelgren engagerades av LRF Media som jordbruksbloggare på deras sajt blev det rabalder. Appelgren kickades kvickt. Tydligen tyckte LRF-kretsen att hans ekologiska evangelium var alltför magstarkt.

”Det var många inom LRF, och jag var en av dem, som blev provocerade av det ekologiska och traditionella beskrevs utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv”, förklarar Peter Borring som är LRF:s regionordförande i Östergötland.

Vad ska man tro? Är LRF en trögtänkt surdeg till ludditisk organisation som har svårt att acceptera den nya tidens bud om ett naturligare, nyttigare och miljövänligare jordbruk?

”Det är ett jätteproblem att inte fler ställer om till ekologiskt”, säger Motalabonden Bengt-Åke Karlsson som har lämnat LRF och numera är ordförande i östgötadistriktet för Ekologiska Lantbrukare. ”Ekologisk mat kommer att vara standardmat i framtiden”, slår han fast och Peter Borring å sin sida medger att LRF inte hängt med i ekotrenden (Corren 12/4).

Otvetydigt är att ekomat har nått ökad popularitet bland svenska konsumenter. Så om det finns en växande marknad för ekologiska produkter, varför då detta tjafs? Vad är bekymret? Mer än att LRF verkar sitta fast med sina dieseltraktorer i det suspekta mineralgödseldiket. Bot och bättring bara, anpassa er och sluta streta emot! Eller?

Nödvändigtvis är det inget fel om ett visst kundsegment vill ha ekologiskt i butiken och vanlig sund marknadsmässighet råder. Men man ska veta att ekomat är lika delar en ideologisk fråga, som det är en livsstils- och identitetsmarkör i ett redan rikt och välmående välfärdssamhälle. Det är kort sagt en lyxgrej vi anser kunna kosta på oss.

Ekomaten existerar på villkoren av högre priser och en politiskt beslutad subventionsförsörjning av hundratals miljoner skattekronor varje år.

”Tack vare statligt stöd har ekologisk produktion blivit en omfattande verksamhetsgren i samhället där alla led – jordbrukaren, certifieringsföretag (Krav), förädlingsindustri och matvaruhandeln – har ett intresse i denna produktionsgren”, konstateras kritiskt i boken Den ekologiska drömmen som ett antal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet gav ut 2014. Vetenskapligt finns föga eller inget stöd för att ekologiskt lantbruk skulle vara bättre än det konventionella.

Maten blir inte nyttigare, smakar inte annorlunda och miljövinsterna är en chimär. Ekoproduktion är bevisligen ineffektivare, ger mindre skördar och kräver mycket mer odlingsbar mark. Hade hela världen ställt om till ekologiska metoder vore resultatet katastrof och hungersnöd.

Det som Peter Borring kallar ”traditionellt” jordbruk är i själva verket det moderna, rationella jordbruket som räddat Sverige undan gårdagens elände med missväxt, mänsklig utsatthet och kraftigt miljöslitage.

Det är förståeligt att David Appelgren trivs förträffligt vid Omberg, denna Östergötlands naturpärla. Men när Carl von Linné i augusti 1749 passerade trakten under sin skånska resa var det inte lika idylliskt.

”Ombergs djurgård var denna tiden mycket utbetad”, skriver Linné och ger bilden av att rena skövlingen förekommit. Det var alltså då som samtliga östgötska bönder inte hade något annat val än att praktisera det gamla hederliga småskaliga ekojordbruk som idag blivit mode att hylla.

Omberg

Vy över Omberg. Nu ekopark, förr skövlat av ekologiskt lantbruk.

När elden är lös

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/7:Corren.

I går lyfte två Black Hawk-helikoptrar från Malmen för att hjälpa till i kampen. Samtidigt förbereder sig Universitetssjukhuset i Linköping för att ta emot fler skadade svenskar.

Situationen har påfallande likheter med något som vi har varit förskonat från i två hundra år. Det för oss nutidsmänniskor i välfärdsstaten Sverige otänkbara. Det som bara händer andra, i främmande länder. Krig. Vilket det lyckligtvis inte är.

Däremot något annat som vi också mest är vana att läsa om tidningarna och eller betrakta i TV-rutans sken. Hur naturkatastrofer utomlands plötsligt förvandlar tillvaron till ett inferno, skoningslöst ödelägger kulturlandskap, tvingar människor att desperat fly från sina hotade eller förstörda hem.

Nu händer det här. Skogsbranden i västmanländska Sala kommun kallas den värsta som drabbat Sverige i modern tid. På räddningstjänstens brandskala mellan lägsta nivån 1 och den högsta 5, klassas rådande läge i området som 5E. Bokstaven efter siffran står för extrem.

Det kan alltså inte bli allvarligare. Sedan i torsdags har elden härjat fritt och är ännu inte under kontroll. Trots att räddningstjänsten fått bistånd av det svenska försvaret är uppenbarligen våra egna resurser otillräckliga. Sverige har därför vädjat till EU om assistans.

Eldsläckningsplan från Italien sades vara på väg. Men fastnade visst i Polen på grund av dåligt väder. Må flygplanen som Frankrike utlovat ha bättre lycka.

Medan elden i går rasade vidare på sitt femte dygn och slukade ständigt nya kvadratmeter mark, satt enhetschefen Jan Wirsén från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i SVT och försäkrade att Sverige har ”en bra beredskap för att hantera olyckor och kriser”. Verkligheten indikerar dock något annat.

I Expressen säger journalisten Lotta Gröning, som är bosatt i de utsatta trakterna: ”Det finns ingen som vet någonting. Ringer man till krisnumret så säger de att det brinner och det visste jag också. Norbergs kommun visste inget heller, hemsidan pajade direkt”.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) i Dalarna och Mälardalen är skoningslöst kritiska. En snabb insats i ett tidigt skede hade kunnat förhindra katastrofen, menar de bägge LRF-distrikten och anklagar räddningstjänsten för feghet, okunskap och inkompetens: ”Sverige har inte kapacitet och beredskap att klara en sådan här skogsbrand. Så kan det inte få fortsätta. Det är skandal”.

På plats flockas politiker för att inspektera tragedin, uttrycka medkänsla och – om man ska vara cynisk – visa flaggan i media. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) är där, liksom försvarsminister Karin Enström (M) och även S-ledaren Stefan Löfven har aviserat sin snara ankomst.

Också Miljöpartiet meddelar att deras ekonomisk-politiske talesman Per Bolund ämnar dyka upp. Nå, det är självfallet utmärkt att politikerna skaffar sig handfast information och erfarenhet direkt vid frontlinjen. Hoppas de tar ordentligt intryck.

Statens grundläggande uppgift är att värna sina invånares säkerhet. Då måste det finnas en effektivt fungerande beredskap mot olika typer av hot. Som risken för naturkatastrofer. Eller väpnade konflikter. Tycker ni att makthavarna i regering och riksdag verkar axla detta sitt viktigaste ansvar på ett fullgott sätt? Om inte, kom ihåg att du och jag har valt dem.

Öppna Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/1:Corren.

”De tusen sjöarnas land”, brukar Finland vackert kallas. Men Sverige skulle spefullt kunna kontra med beteckningen ”De många fler tusen sjöarnas land”.

Kolla SMHI:s statistik. Finland har 56 000 sjöar som är större än 1 hektar (100 gånger 100 meter). Och Sverige? Sorry, finländare. Vi har 95 700 stycken. Totalt upptar dessa sjöar närmare tio procent av vår nations areal, eller 40 000 kvadratkilometer. Det är mycket vatten att trivas i, på – eller bara njutas av från stranden.

Apropå det, skulle Sverige även kunna kallas ”De oändliga strändernas land”. Inräknat havskusterna är den sammanlagda strandlinjen 386 000 kilometer lång. Fick någon infallet att inspektera hela den sträckan till fots, vore det en promenad som motsvarar nio och ett halvt varv runt jordklotet. Toppen, inte sant?

Människor har sedan urminnes tider älskat att bosätta sig vid vatten och Sverige kan erbjuda hur mycket utrymme som helst. Tyvärr kompliceras saken genom ett modernt, politiskt beslutat påfund: strandskyddsregler.

Dessa är avsedda att värna natur, miljö och allemansrätten. Nu råder det ingen direkt brist på natur heller i Sverige, endast cirka 7 procent av landet är uppodlat. Så vad är problemet?

Knappast tillgång på stränder eller gröna marker, utan snarare strandskyddsreglerna som i sitt missriktade syfte försvårar människors möjligheter att bo i vattennära lägen.

Det är särskilt bekymmersamt för glesbygdskommuner, vilka i urbaniseringens tidevarv berövas möjligheten att locka tillbaka folk genom att exploatera attraktiva områden till låga priser jämfört med storstäderna.

För närvarande pågår en översyn av strandskyddet. Rimligast vore dock ett generellt avskaffande, undantaget känslig strandmark som staten uttryckligen finner särskilt skyddsvärd. En reform som i ett slag hade gjort Sverige öppnare och trevligare.

Säkra Östgötaslättens pärla

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

”Skönheten i för och sig är ett gott, emedan den stegrar vår livskänsla och mångfaldigar våra glädjeämnen”, menade Ellen Key.

Hon var en av förra sekelskiftets tongivande gestalter på den svenska intellektuella scenen. Stridbar författare, humanist, pedagog och feminist. I dag kanske mest ihågkommen som hatad av August Strindberg (nidporträttet under namnet Hanna Paj i Svarta fanor är klassiskt) och för sina då mycket radikala, antiauktoritära tankar om barnuppfostran.

Men en annan av hennes bärande idéer kretsade kring skönhetens betydelse för människans utveckling och mentala välbefinnande. Det sköna fick inte bli någon lyx för enbart besuttna.

Tvärtom borde skönhetens estetiska värden vara ett samhälleligt ansvar att befrämja, göras tillgängliga för alla, en rättighet som kunde bidra till att förädla vår syn på tillvaron och göra oss mer harmoniska.

Ellen Key levde efter samma principer som hon lärde. 1910 lät hon uppföra ett bedårande vackert hem på Omberg, vid Vätterns strand. Key valde platsen med stor omsorg, hon ansåg den vara naturskönast i Sverige.

Även hennes nära vän, målarprinsen Eugen, hänfördes av Omberg som han lät vara motiv i flera konstverk. ”Här ser man himmelen så stor som den är och allt ljus strömmar ner över jorden”, förklarade han lyriskt om Östgötaslättens pärla.

Omberg är också flitigt förekommande i konstnären John Bauers målningar, den förtrollande urskogsstämning som gjorde honom så berömd hämtades härifrån.

Ombergs slösaktiga natur- och artrikedom gör den tveklöst till en sällsamt fascinerade oas, unik för landet. Att låta sig omslutas av dess famn, vandra längs gåtfulla stigar till legendomsusade forntidsborgar och njuta av växtlighetens praktfulla mosaik är en sinnlig, ja närmast majestätisk upplevelse.

Kungligt på Omberg blir det också rent bokstavligen den 3 september. Carl XVI Gustav firar 40 år på tronen med en eriksgata genom riket och kommer då på besök. Vore inte det ett utmärkt tillfälle till att ånyo resa kravet på att Omberg borde upphöjas till nationalpark?

Förre landshövdingen Björn Eriksson drev länge och ihärdigt frågan, östgötska riksdagsledamöter har skrivit återkommande motioner i ämnet, senast förra året. Förgäves.

På underliga grunder har Naturvårdsverket visat kallsinne, man hävdar att Omberg är för litet och att naturen inte är av tillräckligt ursprunglig karaktär. Nog är det märkligt byråkratiskt stelbent.

Egentligen tycks det vara en ganska lätt match. Staten äger ju redan Omberg genom sitt bolag Sveaskog, som gjort det till en ekopark för naturturism. Det finns dock en risk för ovarsam exploatering, eftersom skyddet inte är tillräckligt starkt.

Om Omberg däremot fick status som nationalpark skärps restriktionerna betydligt, vilket garanterar att området bevaras intakt även för framtida generationer. Ellen Key visste vad hon talade om. Vi behöver skönhet för att må bra, lyckligtvis finns Omberg för alla att ta del av. Säkra denna naturskatt!

Värna naturen, bo i staden!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Det sägs ofta att svenskarna är ett naturälskande folk. Särskilt under denna ljuva sommartid är det lätt att förstå varför. Man tar bilen ut från stadens asfaltsdjungel, lämnar de trafiktunga allfartsvägarna och möts av bedårande vyer.

Frodigt grönskande landskap, böljande ängar, solglittrande sjövikar, här och där klassiskt faluröda stugor med vita knutar. Att ströva längs stigar bland fågelsång och susande trädkronor är en härligt avkopplande upplevelse. Harmoni och lugn, en vederkvickelse för själen.

Ändå är det allt färre som har lust att husera i landsbygdens pittoreska stugor, annat än som rekreation på fritiden. Naturen är trevlig att besöka, men bo och verka i den? Trenden talar sitt tydliga språk och har så gjort i Sverige sedan 1900-talets början. Natursvärmeriet till trots, det är stadsmiljön vi i praktiken föredrar.

Urbaniseringen accelererade kraftigt efter andra världskriget och någon avmattning finns inte i sikte. Tvärtom. Enligt SCB sker 70 procent av befolkningstillväxten i de tre storstadslänen (Stockholm, Göteborg och Malmö), medan glesbygdskommunerna stadigt töms på unga vuxna, i synnerhet kvinnor.

Inte sällan är det populärt bland politiker och andra tyckare att beklaga denna process. Under parollen ”Hela Sverige ska leva” har det i decennier satsats hundratals miljarder skattekronor på olika regionalpolitiska stödprogram i avsikt att försöka vända, eller åtminstone bromsa, urbaniseringstrycket.

För den som är intresserad finns en katalog av utvärderingar (från ESO, Nutek, med flera) över vilka framgångar som nåtts: inga. Vi kunde lika gärna eldat upp pengarna, insatserna saknar bestående effekter. Inflyttningen till de större städerna, som Linköping, pågår i oförminskad takt.

Det är inte ett unikt svenskt särdrag. Samma fenomen kan beskådas i hela den globaliserade världen. Numera bor fler av jordklotets befolkning i städer än på landsbygden. Enligt en FN-prognos kommer 70 procent av världens människor ha lämnat landet bakom sig år 2050. Något att sörja?

Inte alls. Som den amerikanska Harvardekonomen Edward Glaeser konstaterat är korrelationen närmast perfekt mellan urbanisering och ökat välstånd bland alla världens länder.

Städerna ger generellt sett bättre livskvalitet i form av utbildning, arbete, inkomster, kontakter, social samvaro och kulturutbud. Urbaniseringen gör oss rikare, friare och mera välmående. Fler människor som bor tätare gör att resurserna används effektivare och slitaget på miljön dämpas.

Detta i kombination med ett högproduktivt, modernt jordbruk och en globaliserad livsmedelshandel gör att bristen på mat (detta historiska gissel för mänskligheten) i princip tillhör den gamla onda tiden. Där svält ännu förekommer är i lågproduktiva landsbygdsekonomier med svagt utvecklade marknader och odemokratiska politiska system.

Visst är det skönt att visats ute i naturen. Men det är tack vare urbaniseringen som människans miljöskadande verksamhet kan reduceras, så att även framtida generationer får möjligheten att njuta av det vackra sommarlandskapets rogivande scenerier.

Hotet mot julbordet

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 19/12:

Denna vinter har det snackats mycket om traditioner som upplevs hotade. Pepparkaksgubbar i luciatåg, skolavslutningar i kyrkan, Walt Disneys tomteverkstad eller vad det nu har varit.

Okej, själv har jag lite svårt att hetsa upp mig. Det mesta är ju bara stormar i vattenglas och rent trams, ärligt talat. Har det exempelvis någonsin förekommit något hot mot pepparkakornas fortlevnad? Från vem i så fall? Staten, EU, Dagens Nyheters kulturredaktion?

Om vi däremot återgår till verkligheten så finns det en tradition som faktiskt är i fara. På riktigt. En av julbordets främsta delikatesser kan snart vara ett minne blott: ålen. Aldrig förr har det funnits så lite ål i europeiska vatten. Beståndet har minskat med dryga 95 procent sedan 1970-talet.

Svunna är de dagar när miljoner och åter miljoner ålar vandrade upp längs våra älvar och vattendrag. Kortsiktigt rovfiske bör främsta skulden till att så icke längre är fallet. Men ett annat problem är vattenkraftverkens turbiner som mosat många ålar till döds. Om något decennium kan ålen vara lika utdöd som dronten.

Mot bakgrund av att arten är klassificerad som akut hotad, förbjöds ålfiske i Sverige 2007. I princip. Yrkesfiskare med särskilda tillstånd har ändå kunnat fortsatta att fånga hundratals ton ål varje år. Skälet är regionalpolitiskt.

I Östersjön anses ålfisket så viktigt för kustbygdens överlevnad att Havs- och vattenmyndigheten är frikostiga med dispenser. Logiken i detta är knappast helt kristallklar. Om ålen är avgörande för det kustnära, småskaliga fisket – vad är det då för poäng att fiska ihjäl ålen? Hur ska kustbygden överleva sedan då?

Naturskyddsföreningen kräver totalstopp för ålfisket, i syfte att ge beståndet en sportslig chans att återhämta sig. Det verkar rimligt om vi vill behålla ålen även på framtidens julbord.

Snön faller och Sverige med den?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/12:

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kallar till hastigt extramöte. Regeringens krisgrupp samlar information om läget. Allmänheten varnas, delar av nationen sägs vara lamslagen. Vad har hänt?

Nej, det är ingen överhängande krigsfara som drabbat oss. Det är vintern. Ingen ovanlig företeelse i Sverige, kan man tycka. Vi bor trots allt i ett nordligt land med årstider, där snön brukar anfalla från skyn varje gång almanacksbladen börjar närma sig december.

Att vädrets makter kan vara påfrestande borde inte komma som en överraskning. I det moderna socialstatssamhället är vi kanske känsligare när störningar rubbar våra vanligen trygga cirklar.

Förvisso ställer mycket snö till bekymmer, det har den alltid gjort och att gardera sig mot varje upptänklig svårare situation går naturligtvis inte. Men att snön faller måste inte betyda att hela Sverige faller med den, förutsatt att vi rustar oss bättre både mentalt och praktiskt för vad naturen kan ställa till med.

Det måste exempelvis inte ske en dramatisk ökning av trafikolyckor, om bilförarna fokuserade bakom ratten och tog större hänsyn till vad vinterväglag innebär. I Linköping skulle en promenad på gator och torg inte nödvändigtvis behöva likna en polarexpedition, om kommunen lärde sig att organisera snöröjningen effektivare.

På samma sätt kan man fråga sig om varje vinter måste vara liktydigt med totalt kaos i järnvägsnätet. En del förseningar kan man väl leva med. Men för dessa ständigt återkommande genomklappningar finns inga ursäkter kvar.

I oktober utlovades att denna föga hedrande kristradition skulle få ett slut. SJ meddelade sina resenärer att tågpersonalen fått vinterträning. Och från Trafikverkets sida slogs fast att tågen skulle rulla oavsett prislappen. ”Vi sätter in de resurser som behövs”, sa generaldirektören Gunnar Malm.

Facit, torsdag den 6 december: drygt 50 tåg ställdes in, förseningarna kunde räknas i hundratal.

Varför dras svenska järnvägar med kroniska problem? Sant är att underhållet länge varit skandalöst eftersatt, vilket både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär skulden för.

Sant är också att avregleringen haft olyckliga baksidor, som att ansvaret strulades till när SJ:s en gång sammanhållna verksamhet delades upp på olika aktörer och bolag.

Under flera år har Socialdemokraterna råskällt på denna avreglering, trots att bolagiseringen började under deras fögderi. Men en nostalgisk återgång till det gamla monopolet är ingen lösning. Snarare borde mer av marknadsmekanismer sökas. Se på Schweiz!

Där har man medvetet satsat både på en kompetent ledning för järnvägen och konkurrensutsatt trafiken med en mångfald av privata operatörer. Resultat: trots även Schweiz har vinter är tågen punktliga. Ett studiebesök från Sverige rekommenderas.

Värna jakten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/11:

En samling rödbrusiga farbröder som trampar ut i markerna med snus, fickplunta och gevär. Så uppfattades gärna förr den typiske jägaren. Numera råder andra tider.

Att ligga och lurpassa på byte medan dimman lättar i skogsbrynet har blivit en allt populärare sysselsättning. Närmare 300 000 svenskar kan i dag kalla sig jägare. Att skaffa jaktlicens är rent av trendigt. En ökande andel ungdomar och kvinnor är på väg att bryta den traditionellt manliga dominansen.

Man skulle kunna tala om en folkrörelse som lockas ut ur soffan till naturen, umgänget och jaktens adrenalin. Men att det inte är någon ofarlig verksamhet illustrerades av dödsolyckan i Kisa under helgen som gick. En 40-årig man tog sikte på en älg, men råkade vådaskjuta jaktlagets ledare. En djupt tragisk händelse, det är inte svårt att dela chocken och sorgen.

Säkerheten måste nu hamna högre på agendan, menade Jägarförbundets länsordförande Magnus Hesse i gårdagens Corren. Han påpekande dock samtidigt att jaktolyckor är ovanliga. Statistiskt omkommer två jägare per år i Sverige. Två dödade människor är naturligtvis två för mycket, och säkerhetsmedvetandet kan nog alltid bli bättre.

Ändå lär inga åtgärder i världen kunna utplåna samtliga risker. Jakt innebär hantering av skarpa vapen mot rörliga mål under spänningsmoment i naturlig terräng. Situationer där faror utmanas är helt enkelt ofrånkomliga och för många jägare sannolikt även en del i tjusningen. Ungefär som andra vilka ägnar sig åt offpiståkning, fallskärmshoppning eller sportdykning.

I det moderna Sverige har odlats ett ofta överdrivet trygghets- och kontrolltänkande. Jaktens tilltagande popularitet kan möjligen delvis förklaras som längtan till en stunds frigörelse från samhällets kvävande omsorgskultur. Den säkerhetsventilen är värd att värna.

Respektera vargen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

I somras omkom en kvinnlig djurskötare tragiskt i Kolmårdens varghägn. Händelsen kom som en chock. Djurparken förklarade då att inga tidigare indikationer funnits på att något sådant skulle kunna hända. I går överlämnade Kolmården en rapport till Arbetsmiljöverket om dödolyckan.

Rapporten är tills vidare hemligstämplad med hänsyn till pågående polisutredning. Det ska bli intressant att se vad slutsatserna blir. Utan tvekan finns besvärande omständigheter som bör granskas.

I lördags avslöjade Aftonbladet att dödsolyckan föregåtts av allvarliga incidenter där Kolmårdens personal hotats av aggressiva vargar. Något som parkens ledning valt att hålla tyst om. Även besökare har attackerats. Ett känt fall är TV-profilen Arne Weise. Han blev överfallen under en invigning på Kolmården 2007.

Möjligheten till närkontakt med vargar har varit en av djurparkens främsta attraktioner, en kittlande upplevelse som säkerligen gett bra klirr i kassan.

Men vargar är rovdjur, inga onda varelser, men just rovdjur vilka är programmerade att handla enligt de amoraliska och sällan för oss själva trevliga instinkter som naturen gett dem. Dessa instinkter har gjort att människan i århundraden hållit ett respektfullt avstånd till vargarna. Och dem till oss. Vi är helt enkelt inte menade att leva tillsammans.

Ändå utmålar Kolmården fortfarande på sin hemsida vargar som några slags missförstådda djur, egentligen lika snälla sällskapshundar. Parken vill därför medverka till att ”konflikterna minskar” mellan vargen och människan. Som om allt vore en förhandlingssak. Naiviteten är slående.

Det finns i vår moderna kultur tendenser till disneyfiering av djurvärlden. Man undgår inte intrycket att även Kolmården gripits av sådana verklighetsfrämmande föreställningar. Annars skulle det väl knappast kommit som en chock att vargar faktiskt agerar som vargar.