Kategoriarkiv: Natur

Blandad skog är bättre skog

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:

I jämförelse med de förskräckande bränderna i Amazonas är det kanske ingen fråga att snacka om. Vad spelar det svenska skogsbruket för roll när jordens lungor i Sydamerika hotas som producerar enorma mängder av syre till atmosfären och binder så mycket växthusdrivande koldioxid?

Visst. Situationen i Amazonas är ett avsevärt värre och akutare problem. Men det betyder inte att vi här uppe i Norden kan bortse från förvaltningsansvaret för vår egen plats på jorden. Och när det gäller skogen – som täcker 70 procent av Sveriges yta – har vi huvudsakligen skött det bra.

Skogen är vårt gröna guld som både bygger ekonomiskt välstånd och bidrar till att ”tvätta” klimatet på kol. Kapitalism och miljö i god förening!

Sedan början av 1900-talet har den produktiva svenska skogsmarken nästan fördubblats och uttaget är mindre än den årliga tillväxten. Vad är då bekymret?

Jo, från 50-talet drev myndigheterna och massaindustrin fram ett högt rationaliserat skogsbruk. Gran och tall ansågs mest lönsamt att plantera och avverka. Landskapet blev därmed mörkare och mindre estetiskt tilltalande. Monokulturens utbredning visade sig även få andra negativa konsekvenser.

Ensidiga gran- och tallplanteringar ökar risken för svårsläckta bränder (och det har vi ju haft vår beskärda del av) om det inte finns inslag av fuktigare lövskog som naturliga hinder för eldens spridning. Den biologiska mångfalden tar också stryk.

Skogsnäringen föredrar fortfarande gran och tall av lönsamhetsskäl, medan Naturvårdsverket tycker att ökad variation vore lämpligast av miljöskäl. Men av den aktuella forskningen att döma, borde det inte råda någon motsättning mellan penning- och naturvårdsintresset.

En fokuserad satsning på blandskogar med olika trädslag – löv som barr – skulle ge högre produktivare skogstillväxt, främja den biologiska artrikedomen och lagra in kol i större utsträckning.

Att den svenska landskapsbilden samtidigt hade blivit trevligt ljusare är väl heller inget minus.

När havets gåvor sinar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:

”Fiskslägtet är en bland de största af alla välgerningar, hvarmed naturen slösat till mensklighetens gagn, och som frambringas och förnyas utan odling, utan underhåll eller konstant sträfvande från vår sida”, skriver vår förträfflige Linköpingsson Charles Emil Hagdahl i sin underbara Kok-konsten som vetenskap och konst (1879).

Naturens översvallande generositet med läckerheter från fisksläktet är dock inte villkorslös, det vet vi idag – eller borde veta. Lika sorglöst som Hagdahl såg på saken kan ingen sant ansvarskännande människa längre göra.

Östersjöns rika bestånd av torsk och sill kunde nog en gång te sig outtömligt. Det var innan klimatförändringarnas, övergödningens och det moderna yrkesfiskets skadeverkningar gav oss bakläxa.

Situationen för Östersjötorsken har blivit så allvarlig att Världsnaturfonden (WWF) tidigare i år varnade för att hela populationen står inför en kollaps och att konsumenterna därför, utan undantag, bör undvika den (SVD 23/5 2018).

Dessvärre har trålfisket fortsatt med kvoter som ligger högre än vad forskningen ansett lämpliga. Sedan 1980-talet har 90 procent av all torsk i Östersjön försvunnit!

Svunna är även dagarna när oräkneliga mängder ål vandrade i våra älvar och vattendrag. Katastrofsiffrorna för det europeiska ålbeståndet ligger på samma alarmerande nivå som för Östersjötorsken – en minskning med 90 procent den senaste 30-årsperioden. Under min uppväxt brukade rökt ål vara ett självklart inslag på julbordet och många håller kvar vid traditionen som ingenting hade hänt.

För den hugade ålkonnässören finns i Charles Emil Hagdahls klassiska kokbok ett flertal spännande recept på olika tillredningsvarianter, vanliga förr i gamla svenska bondesamhället. Nu är det mest en sorglig upplevelse att läsa om dem. Ty hur kan någon älska ål och äta den med gott samvete i detta läge?

Enligt WWF är risken för utrotning överhängande. Ändå fortgår kommersen, trots rödlistning och allt snack om vikten av ökad miljömedvetenhet. Vad väntar i framtiden – att ålen gör dronten sällskap som förlorad art och att torsken blir ett minne blott i Östersjön?

Historiens dom kommer att falla hård över oss om vi inte äger förstånd att bättre förvalta naturen och dess gåvor.

Ett älskat sommarsurr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

Det brummar kramgott om humlan. Folke Isaksson liknade den vid en ”mumlande liten björn” med ”sjungande motor” i en vacker dikt från 50-talet och skrev: ”Flärdlös och luden bugar han över örternas rad / dricker sin mjölk och tackar, / hänger i blommans juver / Samlare, läckergom, liten tok / under blåklockans kjol”.

Beppe Wolgers hade sådan fäbless för humlor att det blev ett signum. Han klappade en humla på ryggen i ett legendariskt (självironiskt) revynummer och gjorde det även i den underbara filmen Dunderklumpen, där en till Jämtland vilseflugen humla från Skåne hjälper Beppe att hitta sonen Jens som är ute på äventyr i sommarnatten.

Bland insekterna är inga så populära som humlorna. De är våra bins mer sympatiska släktingar, närmast folkkära med sin mjuka päls och gemytligt, fridsamma framtoning. Samtidigt är de mycket flitiga arbetare som svarar för en avsevärd insats i pollineringen av nyttoväxter och vilda blommor.

I den fascinerande boken om deras värld, Humlor i Sverige av Bo Mossberg och Björn Cederberg (Bonnier Fakta 2012), läser jag att finns 40 olika svenska arter – exempelvis haghumlan (vanlig i odlingsbygderna), jordsnylthumlan (utbredd i hela landet) och tundrahumlan (håller till i Lapplandsfjällen).

Därutöver har det funnits ytterligare tre arter, bland annat frukthumlan som siktades för länge sedan i Åtvidaberg år 1911, men de räknas numera som utdöda.

Dessvärre lever flera av dagens kvarvarande arter under allvarligt tilltagande hot om att också försvinna. I likhet med bina och andra pollinerande insekter jorden runt har antalet humlor på senare tid minskat oroväckande.

Tala om kulturskymning i vid bemärkelse om vi inte förmår att hejda och vända den negativa utvecklingen. Naturen blir fattigare, vår tillvaro gråare, skördarna av frukt och grönt viker. Betänk att ungefär en tredjedel av den odlade livsmedelsproduktionen är beroende av pollinering.

En orsak till att humlor och bin blivit färre uppges vara det moderna jordbruket, som trots sina många välsignelser i övrigt medfört att markerna inte har samma variation av växter, blommor och ogräs. Det torde dock kunna åtgärdas genom uppmuntran till bevarande och återskapande av biologiska mångfaldsmiljöer som humlor gillar i kantzoner av åkrar, dikesrenar längs vägar, et cetera.

Enligt forskarna kan visserligen svärmar av små radiostyrda drönare i framtiden ersätta pollinerande insekter. Men vem vill klappa en robothumla på ryggen?

Beppe Wolgers, humlepoet.

Vi, ett skogsfolk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:

Skogen är en folkrörelse. Hur många är det inte som regelbundet vistas ute i markerna för rekreationens och den kontemplativa upplevelsens skull? När den traditionella kyrkoreligionen tappat greppet om befolkningsmajoriteten är det gärna i naturen som den moderne svensken söker sitt behov av andlighet och sinnesro.

Skogsmiljön är laddad med en svårdefinierbar känsla av något större, en livsenergi som Kerstin Ekman i romanen Rövarna i Skuleskogen låter trollet Skord försöka sätta ord på:

”Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå – då blir det någonting över!”.

Innan kristendomen gjorde entré i Norden hängav sig våra förfäder antagligen åt någon form av religiös naturdyrkan (asatrons mytologi är sannolikt mestadels rena efterhandsdiktningen av Snorre Sturlasson). Numera skulle man alltså kunna säga att vi gått varvet runt till vårt hedniska skogstempel.

Och väl där passas det ofta på att plockas korgar fulla av svamp och bär. Även jakt på skogens vilt är populärt. Omkring 300 000 svenskar har jägarexamen. Över 300 000 privatpersoner äger också själva skog, det är med råge fler än antalet medlemmar som partierna lyckas engagera.

Som resurs går skogen inte av för hackor. 70 procent av Sveriges yta är täckt av skogsmark, varur det gröna guldet hämtas som byggt mycket av vårt välstånd. Bara år 2017 drog skogsnäringen in 132 miljarder kronor på export. Faktiskt är Sverige den tredje största exportören i världen av massa, papper och sågade trävaror. Vi kan verkligen kallas ett folk av skogen.

Bland skogsägarna som för arvet vidare finns generellt en djup insikt om betydelsen av ett hållbart skogsbruk. Talande är att den produktiva skogsmarkens virkesförråd har fördubblats sedan 1920-talet och uttaget är mindre än den årliga tillväxten.

Inom statsapparatens sfär av politiker och ämbetsmän lämnar dock förståelsen för skogsbrukets villkor en del övrigt att önska. Ett tilltagande problem är inventeringen av nyckelbiotoper, ursprungligen menad som en hjälp till skogsägaren att identifiera skyddsvärda miljöer och arter.

Nyckelbiotoper har visat sig ganska vanliga, vilket man kan tycka borde vara ett utmärkt betyg på privata skogsägares omsorg om den biologiska mångfalden. Tacken är istället att de i praktiken drabbas av nyttjandeförbud av skogsarealer där myndigheterna, eller vem som helst egentligen, hittar nyckelbiotoper att registrera. Visst kan avverkning ske ändå, men branschens certifieringskod för nyckelbiotoper gör virket hopplöst att sälja.

Systemet har börjat spåra ur och blivit det godas fiende. Från naturvårdsbyråkratins sida märks en ökad aktivism för att nyckelbiotopsklassa marker, ett för staten lika fiffigt som billigt sätt att skapa icke-formella naturreservat på den enskilde skogsägarens bekostnad.

Skogsbruket blir oförutsägbart, äganderätten och rättssäkerheten hasarderas. Det underminerar förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt förvaltande av de oskattbara värden som skogen representerar för oss alla.

Ett hav utan torsk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/5:

Allas vår Charles Emil Hagdahl skriver i Kokkonsten som vetenskap och konst, denna kulinariska bibel från 1879: ”Man har sagt, att torsken är en af jordens vigtigaste hafsfiskar och den, som man sedan 300 år oafbrutet förföljer, för hvars skull folken fört blodiga krig, den af hvilken årligen fångas 600 millioner exemplar, men som lika fullt trotsar detta hejdlösa utrotningskrig, alldenstund hans otroliga fruktsamhet hittills alltid fylt de luckor, som till följd af menniskans rofgirighet uppstått i hans oräkneliga stim”.

Idag har emellertid den mänskliga glupskheten överstigit till och med torskens aktningsvärda fortplantningskrafter. I Östersjön är beståndet hotande nära att kollapsa.

De senaste tjugo årens frenetiska bottentrålande är den värsta boven. Redan på 90-talet talades det om att mer selektiva fiskeredskap borde användas. Tyvärr skedde inget, trots varningstecken på vad den omfattande trålningen riskerade medföra. Nu är vi där.

Fångstvolymerna krymper och balansen i ekosystemet är på väg att allvarligt rubbas. Torsken är Östersjöns största och viktigaste rovfisk, men har blivit allt mindre och svagare. Det hårda fisketrycket stressar den till att bli könsmogen tidigare. Torsken klarar därför inte att följa födan och växa sig så stor som förr. Som matfisk duger den knappt längre, utan mals för det mesta ner till fiskmjöl!

Uppenbart är att denna lika ohållbara som oansvariga hantering inte längre kan fortsätta. Vi kan snart stå inför en situation med ett hav utan torsk. Östersjövarianten är nämligen unikt genetiskt anpassad till det bräckta vattnet och kan inte ersättas.

Försvinner resterna av dagens klena bestånd, ja då är beståndet borta. Charles Emil Hagdahl skulle väl aldrig kunna tänka sig en sådan verklighet, men vi är oundvikligen tvingade att göra det.

Från forskarhåll pekas på nödvändigheten av ett förbud mot bottentrålning som ett första steg mot återhämtning. Stiftelsen BalticSea2020 har på nätet startat ett upprop för att S/MP-regeringen ska hörsamma det kravet och har hittills samlat in över 50 000 namn.

Men som moderatpolitikerna Sofia Arkelsten, Isabella Hökmark och Niklas Wykman nyligen skrev i SvD (1/4) räcker det inte att Sverige ensidigt stoppar bottentrålningen för att rädda torsken. Ska ett förbud få någon effekt måste länderna kring Östersjön förmå EU att agera och skärpa sin fiskepolitik.

Larmet går. Den kortsiktiga rovgirigheten måste upphöra.

Gör vildsvinet lönsamt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/3:

Vildsvin är djuren som försvann ur den svenska faunan, men kom igen. På kung Gustaf III:s tid i slutet av 1700-talet var den frilevande stammen i princip utrotad. På statsminister Ola Ullstens tid i slutet av 1970-talet gjorde den comeback.

Ett antal vildsvin som var inhägnade i Sörmland lyckades nämligen rymma (det var dock inte Ullstens fel, vilket kanske bör understrykas för tydlighetens skull) med konsekvens att en mindre population återetablerades i naturen. Först beslutade riksdagen om ny utrotning.

Sedan ändrade sig politikerna och bestämde att vildsvinen var en icke-främmande svensk art, som hade rätt att springa lös i skog och mark. Trots allt hade ju vildsvinen gjort det i tusentals år innan gustavianerna satte stopp för dem. Nu, på Stefan Löfvens tid, lever och frodas vildsvinen som aldrig förr.

Från 80-talet till idag har stammen växt något enormt. Det har blivit ett allvarligt problem för lantbruket, bland annat här i Östergötland. Betesmarker och odlingar förstörs. Skadorna beräknas kosta svenskt lantbruk uppåt 700 miljoner kronor årligen. Eftersom vildsvinen egentligen saknar naturliga fiender att tala om på våra breddgrader, finns bara ett sätt att förebygga deras härjningar: jakt.

Redan skjuts massor av vildsvin, fler än älgar faktiskt. Men det räcker inte för att hålla stammen i schack. Jägarna behöver bättre incitament och det skulle vi alla tjäna på. Ty vildsvinens breda återkomst representerar också något väldigt gott, bokstavligen.

Köttet är ypperligt, smaskiga grejer av högsta klass. Men kan i sällsynta fall innehålla trikiner, en parasiterande rundmask som dör vid upphettning till minst 68 grader. Slarvas det med tillagningen riskerar man annars få den influensaliknande sjukdomen trikinos, ytterst ovanlig i Sverige, fast knappast trevligare för det.

Även om vildsvinen generellt sett är friska små bestar är därför jägarna skyldiga att ta trikinprov. Det är givetvis riktigt och klokt. Better safe than sorry, eller hur? Tyvärr bor vi i överbyråkratiseringens förlovande land där regleringar bortom rim och reson har blivit det försurande normala.

Tror ni det duger med trikinprov? Nej, inte ens då är jägaren tillåten att enskilt sälja vildsvinsköttet vidare till hugade konsumenter, affärer och restauranger. Jägaren är till och med förbjuden att skänka bort köttet. Återstår att fylla den egna frysen full och låta familjen äta rubbet. Eller att åka till en vilthanteringsanläggning, vars betalning sällan ger lön för mödan.

Resultatet? Jakttrycket blir inte vad det borde och skulle kunna vara. En lovande marknad för svenskt närproducerat kött bromsas, samtidigt som lantbrukarna tvingas svära dyrt och bittert över hur de skövlande vildsvinen fortsätter att löpa amok.

Detta missförhållande har Svenska Jägareförbundet och LRF länge försökt ändra på. Senast i förra veckan krävde de bägge organisationerna att systemet reformeras, så att jägarna med spårbara trikinprov får möjlighet att sälja vildsvinsköttet privat. Det fungerar utmärkt i Tyskland, så varför inte i Sverige?

Genom att trycka på sina beslutsknappar i Stockholm har partipolitikerna välkomnat att våra skogar ånyo ska vimla av vildsvin. Då får också partipolitikerna ta ansvar för det. Ska stammen hållas i kontroll och balans, måste riksdagen fixa ett vettigare regelverk som stimulerar till ökad jakt. Kan det vara så himla svårt?

Tänt var det här!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/3:

Strax är det dags för Världsnaturfondens globala manifestation Earth hour igen. Under en timme mellan klockan 20.30 och 21.30 på lördag uppmanas vi att mörklägga klotet som en slags solidaritetshandling för mänsklighetens överlevnad och klimatets räddning. Earth Hour har årligen iscensatts sedan 2007 och har bara växt i popularitet.

Självklart ska även Linköping vara med i den internationella nedsläckningskampanjen. Som Corren rapporterat (23/3) kommer bland annat flera kommunala bolag, som Tekniska verken och Lejonfastigheter, att medverka till att ljuset försvinner i vår stad. Men vilka signaler sänder egentligen en sådan blackout?

Det finns skäl att erinra om den syrliga kritik som liberala tankesmedjan Ayn Rand Institute för några år sedan riktade mot Earth Hour:

”Deltagarna tillbringade sextio njutbara minuter i mörker, trygga i kunskapen att de livssparande fördelarna av den industriella civilisationen bara är en strömbrytare bort… Glöm en ynka timme med endast ljuset avslaget. Hur skulle det vara med en jordmånad… Försök tillbringa en månad huttrande i mörkret utan uppvärmning, elektricitet, kylskåp; utan kraftverk eller generatorer; utan några av de arbetsbesparande, tidsbesparande, och därför livsbesparande produkter som industriell energi gör möjliga”.

En ljus, bekväm tillvaro står inte i motsats till miljöhänsyn. Tvärtom. Ju högre utvecklingsnivå, desto rikare förutsättningar får vi att göra jorden till en bättre plats att leva på. Att dra ur kontakten och släcka ner är inget vidare kreativt sätt att skapa förståelse för betydelsen av fortsatta framsteg.

Själv avböjer jag därför att bidra till att göra lördagen svart och håller istället mina lampor positivt tända för alla och envar. Över vår jord ska det vara ljus och värme, som Åge Aleksandersen sjunger i sin fina låt: ”Solen som gick ner i kväll, / den ska skina för dig, kära, / och fågelns frihet ska nog visa väg / och det ska bli / mycket ljus och mycket värme. / Tro och hopp det får du med dig”.

Eller varför inte passa på att även stämma upp i gruppen Triads 80-talsklassiker: ”Tänd ett ljus och låt det brinna / låt aldrig hoppet försvinna / det är mörkt nu / Men det blir ljusare igen / Tänd ett ljus för allt du tror på / för den här planeten vi bor på / Tänd ett ljus för jordens barn”.

För övrigt – betänk att den traditionella kategori som önskar frammana mörkret vanligen inte brukar vilja oss särskilt väl…

Tillbaka till framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/3:

Plötsligt händer det! Strandskyddet kommer förhoppningsvis att luckras upp. Resultatet av den förra Reinfeldtregeringens försök till regelförändring i flexiblare riktning blev ju tyvärr endast en tumme. Kanske kan dagens Löfvenregering lyckas bättre?

Initiativet är dock inte deras. Det är riksdagsmajoritetens. Alliansen och SD har förenat sig i kravet på att strandskyddet måste reformeras ytterligare, vilket i synnerhet är viktigt för att ge landsbygden rimligare utvecklingsvillkor.

Den ansvarige ministern Peter Eriksson (MP) låter nu meddela att han givit Naturvårdsverket uppdraget att göra ”en översyn av strandskyddet på utvalda platser i kommuner med gott om stränder”. Som ett steg åt rätt håll är det bra.

Men mest önskvärt vore om Eriksson skaffade sig en tidsmaskin av märket DeLorean som användes i filmklassikern Back to the Future och hämtade tillbaka de ursprungliga strandskyddsreglerna från 1940-talet. Dessa var inte dumma alls, faktiskt.

Bestämmelsernas bakgrund var att tätorternas expansion, särskilt i Stockholmsregionen, gjorde att byggelsetrycket i strandnära områden ökade. Därmed uppstod ett problem. På vissa ställen fanns legitima intressen av att värna såväl speciella naturvärden, som allmänhetens tillgänglighet till vattnet för bad och rekreation.

Det löstes genom att länsstyrelserna fick möjlighet att efter behov skyddsklassa just sådana strandområden från exploatering. En vettig form av reglering, som dessvärre övergick till att bli vettlös i mitten av gröna vågens 1970-tal.

Då införde politikerna ett totalt strandskydd, som i princip förbjöd ny bebyggelse kring varenda strand i Sverige. Överdriften och rigiditeten i detta beslut är uppenbar om man betänker att hela den svenska strandlinjen längs insjöarna och havskusterna motsvarar 386 000 kilometer!

Särskilt kännbar blev konsekvensen för landsortskommunerna, som fick en avgörande konkurrensfördel gentemot storstäderna kraftigt beskuren. Enorma ytor av attraktiv, naturskön och relativt billig tomtmark tvingades ju under fäfot, en kapitalförstöring av ofattbara dimensioner.

Istället för ha kvar det generella strandskyddet anno 1975 som norm och plottra med diverse kommunspecifika undantagsvarianter (som lätt blir godtyckliga och byråkratitröttande), vore det rationellaste och framtidsdugligaste att återgå till 1940-talets modell med ett selektivt strandskydd av välmotiverat och ändamålsenligt slag.

En bil för Peter Eriksson. DeLorean DMC-12.

Det svartaste ljusnar

Publicerad den av
Svara

Svart hål

Skrivit i Corren 14/6:Corren.

”Just remember that death is not the end”, sjöng Bob Dylan på albumet Down in the Groove 1988. Nu, 28 år senare, säger den brittiske kosmologen Stephen Hawking ungefär i stort sett samma sak.

Ty universums värstingversion av liemannen, de svarta hålen, är enligt hans beräkningar inte fullt så tillintetgörande monstruösa som deras rykte förtäljer.

Hittills har hålens koncentrerade massa ansetts så enorm att de i sina gap ohjälpligt slukar all materia, strålning och ljus som kommer i deras närhet. Här snackar vi obeveklig förintelse i en skala av ohyggliga proportioner. Eller kanske inte ändå.

Att bli offer för ett svart hål betyder nödvändigtvis inte att situationen är totalt bortom räddning, hävdar Hawking: ”De är inte de eviga fängelser som en gång troddes. Om du känner att du är instängd i ett svart hål, ge inte upp. Det finns en väg ut” (The New York Times 6/6).

Inte nog med det.

Färska kalkyler av ett forskarteam vid universitet i Lissabon tyder på att det kan vara teoretiskt möjligt att skicka en kropp hyfsat intakt genom ett så kallat maskhål i det svarta gapets singularitet (en punkt där rubbet av normala fysikaliska lagar upphör) och nå en annan del av universum, eller dimension, på andra sidan (Science Alert 10/6).

Vilket var precis vad den amerikanske regissören Christopher Nolan lät sina skådisar göra i filmen Interstellar häromåret, om ni såg rullen. Så djärvt fantasirik var inte biodukens dikt att den saknade viss förankring i verkligheten, alltså.

Men detta är ju rymden och för oss vanligt folk svårgripbar fysik i den högre skolan. Även om dessa upptäckter skulle hålla streck, vad är relevansen på vardaglig nivå här nere i den jordiska jämmerdalen?

Kosmologi kan tyckas abstrakt. Men handlar i grunden om hur naturen – där vi människor är en liten, fantastisk komponent – fungerar, och dess budskap är sannerligen inte illa.

Mörkret är aldrig definitivt. Hopp finns även på det mest hopplöst läskiga ställe man kan tänka sig. Också från den svartast tryckande position kan vägen till nytt ljus nås.

Om till och med svarta hål kan övervinnas, vilka problem kan då inte bemästras? Såväl rent individuellt mänskligt, som politiskt, kulturellt, ekonomiskt, socialt, teknologiskt eller vad ni vill, är väl det en underbar lärdom att begrunda. Särskilt i dessa tider när mycket ser så skymningsaktigt ut i världen.

Gärna Nato i Vättern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:Corren.

Det bullrar, smäller och brakar.  Det är begripligt om boende kring Vättern inte hoppar jämfota av glädje. Vad är det som händer? Det är militär som skjuter skarpt.

Nyligen fick Försvarsmakten utökat tillstånd för att öva i Sveriges näst största sjö. Även Försvarets materielverk brassar på med provskjutningar. Det är nya vapensystem som måste testas praktiskt och operativt.

Klart att sådant stör friden och kan upplevas irriterande för traktens folk, som känner hur marken skakar och fönsterrutorna dallrar när det pangas i krokarna.

”Vättern är ett tydligt exempel på hur människor drabbas av militärövningarna”, säger Svenska Freds ordförande Anna Ek som är orolig över vår tids kapprustning. ”Fiskar kan rent av dö av tryckstötar”, invänds det även från kritiska sportfiskare.

Föga förvånande har även Vänsterpartiets kommunföreningar runt Vättern bildat röd front mot skjutandet. Dels oroas man för eventuell påverkan av dricksvattentäkten, men tydligen främst för Nato.

Med det nya värdlandsavtalet – som både V och SD försökte stoppa i riksdagen – misstänker man nämligen att Natostridskrafter snart kommer att samöva med svenskt försvar. Och inte bara det.  V flaggar för att det i så fall kan bli fråga om västallierande kärnvapenstridsspetsar som visslar förbi vid Vätterns stränder.

Förutom att den senare farhågan ter sig som demagogisk skrämselretorik av gammalt slitet rödgardistiskt märke, bör nog varje hyfsat insiktsfull vän av ordning och säkerhet stillsamt undra: borde vi inte snarare vara tacksamma över att försvaret äntligen övar upp sin förmåga med vässad materiel?

Nästgårds Sverige, på andra sidan Östersjön, finns ju en allt aggressivare stormakt som bevisligen inte är främmande för erövringskrig och utgör ett direkt, medvetet och påtagligt hot mot sina grannländer. Och är det någon som, lika stridslystet som chockerande, faktiskt skramlar med nukleära domedagsbomber är det Ryssland.

I ett sånt läge, är då inte vissa olägenheter för Vätterns invånare (inklusive fisken) ett väldigt litet och mycket rimligt pris att betala när det handlar om att stärka vår egen utsatta nations militära skydd?

Skulle Natoförband händelsevis uttrycka intresse av att vilja vara med i dessa övningar –  begränsade till max 30 dagar per kalenderår – borde vi välkomna dem med öppna armar.

Hallå, det gäller värnet av Sveriges frihet och demokrati. Kan något vara viktigare?

Vättern Gränna

Störd idyll.