Kategoriarkiv: Näringsliv

PG – den nakne Volvokejsaren

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:

PG Gyllenhammar upphör aldrig att fascinera. Över åttio år och still going strong som publik estradör par excellence lägger han ut texten i påskhelgens tvådelade SVT-dokumentär Sveriges mest beundrade man. Även om det var länge sedan Gyllenhammar abdikerade som kung av Volvo, har han i mångas ögon förblivit en personifikation av detta bilmärke.

Ingen annan näringslivsprofil har vunnit svenska folkets hjärtan som PG. Under glansdagarna var hans popularitet i Astrid Lindgrens klass. Som bolagshövding tronade han på en samhällelig maktposition, vilken i inflytande endast överträffats av gamle Marcus Wallenberg.

Förvisso saknar SVT-dokumentären inte kritiska perspektiv på Gyllenhammars gärning. Ändå är det märkligt hur hans allmänna uppburenhet ännu är så intakt. Karismatisk som få har PG alltid varit. Men hans Volvomeriter är knappast lika glänsande.

Trots att jag själv är från Västkusten och är uppväxt i samma kommun utanför Göteborg (Kungsbacka) där Gyllenhammar hade sitt privata residens, är min egen insupna PG-patriotism ytterst begränsad. Med en ogrumlad blick tycker jag att man på goda grunder kan beteckna honom som Sveriges mest överskattade företagsledare, sannolikt någonsin. Utan honom vid ratten hade Volvo Cars kunnat förbli svenskt idag, det är min fasta övertygelse.

I ett skärskådande av myten Gyllenhammar står det tämligen klart att han bokstavligen genom nära blodsband fick toppkarriären till skänks. PG:s far, kallad ”Gammel-Pehr” av sina underlydande, chefade på 1960-talet över försäkringsbolaget Skandia och gav sonen en gräddfil in i företaget. Rekordsnabbt blev PG vice-vd. När ”Gammel-Pehr” gick i pension 1970 ärvde den blott 34-årige PG helt sonika faderns stol i vd-rummet.

Nepotism, muttrades det både utom och inom Skandias väggar. Kritikerna fick mer vatten på kvarnen när Gyllenhammar redan året därpå adlades till Volvochef. Visserligen saknade PG all industriell erfarenhet, men det kompenserades av att Volvos högsta höns hette Gunnar Engellau – som råkade vara Gyllenhammars svärfar.

Den energiske Engellau var mannen bakom Volvos internationella framgångar, då den lilla svenska tillverkaren på Hisingen växte till en storexportör av bilar. Genombrottet på den viktiga USA-marknaden var Engellaus förtjänst och aktieplacerarna jublade. Den som investerat 10 000 kronor i Volvoaktier när Engellau tillträdde som vd 1956, kunde kvittera ut 80 000 kronor när han slutade 1971.

Volvo hade expanderat fort och Engellau värvade sin dotters make för att konsolidera framgångarna. Ett oturligt drag, då PG tidigt övertygat sig själv om att Volvo hade risiga utsikter att stå sig i konkurrensen. Hans ofta återgivna uttalande om att ”bilar är inte sexigt” tyder även på en svag vurm för Volvos kärnverksamhet.

Men att basa över Sveriges största industrikoncern gav Gyllenhammar en formidabel personlig plattform som offentlig debattör. ”Han var mer intresserad av samhällsdebatten än av att leda sitt eget företag”, sägs det i Henric Borgströms och Martin Haags biografi Gyllenhammar (1988).

Måhända skulle han varit bättre lämpad för en politisk bana. Eller kanske inte. PG gjorde ett inhopp i Folkpartiets partistyrelse i början av 80-talet. Han var drivande för att avsätta Ola Ullsten efter katastrofvalet 1982, och försökte sedan bli FP:s räddande ängel i partiets haverikommission. Men det var två skilda världar som möttes.

”För många av ledamöterna i haverikommissionen var det svårt att få grepp om Gyllenhammars politiska filosofi. Han var mindre intresserad av olika konkreta politiska förslag, t ex på skatteområdet”, skriver Borgström och Haag, som också finner Gyllenhammars politiska talekonst lindrigt imponerande: ”Ibland är formuleringarna så allmänna att de gränsar till floskler. – Samförstånd kommer ur styrka, inte ur uppgivenhet, är ett exempel”.

I sin egen bok Fortsättning följer (2000) medgav Gyllenhammar att han under denna period övervägde om Folkpartiet inte kunde bli en trampolin till statsministerposten: ”Ett partiledarskap, med allt vad detta skulle innebära, utgjorde en viss lockelse för mig. Jag var övertygad om att Folkpartiet skulle ha stora chanser att bli ett stort parti och därmed senare bilda regering. Vid vårt familjerådslag var hela familjen emot idén… Jag tackade nej till att kandidera”.

PG förefaller i det avseendet haft en klok familj.

Talangerna som industriman lämnade emellertid också hel del övrigt att önska. Investeringen i den problemtyngda holländska bilproducenten DAF 1972 blev näppeligen ”Volvos bästa affär”, vilket Gyllenhammar först hävdade. Han ville sedan komplettera Volvos verksamhet med väsensskilda produkter som plastbåtar, skidor och hockeyhjälmar. Men satsningen på att göra Volvo till ett fritidsimperium under 70-talet blev ett flagrant misslyckande.

Likaså sprack Gyllenhammars storstilade initiativ att gifta samman Volvo med ärkerivalen Saab 1977 (vilket nog var bra, eftersom Saab blödde pengar och aldrig nådde någon lönsamhet under hela sin existens). Därefter siktade PG på att omorientera Volvo från fordonstillverkare till energikoncern.

1978 förkunnades att Gyllenhammar slutit ett häpnadsväckande avtal med norska staten. Norge köpte 40 procent av Volvo för 750 miljoner kronor. En del tillverkning skulle flyttas över kölen. Volvo fick i sin tur rätt att borra efter olja i Nordsjön. Utöver detta skulle svenska staten garanteras stora mängder råolja mot att Norge garanterades leveranser av svenskt timmer. En svindlande märklig affär, men PG var i sitt esse då han lekte storpolitiker i förhandlingarna mellan den svenske och norske statsministern.

Nestorn Gunnar Engellau var emellertid inte förtjust över att hans livsverk hotade att förvandlas till oigenkännlighet. ”Du måste rädda Volvo”, uppmanade han personvagnsdivisionens chef Håkan Frisinger, som lovade att försöka.

Till skillnad från Gyllenhammar var Frisinger ett industriellt proffs som kunde sina saker. Med tiden blev Frisinger allt mer upprörd över Gyllenhammars ledarskap. ”Karlfan är inte klok, det går åt helvete för Volvo med PG i spetsen”, påstås Frisinger ofta yttrat när han fått ett glas innanför västen, enligt Sven-Ivan Sundqvists bok Exit PG (1994).

Till PG:s sorg och mångas lättnad föll Norgeavtalet då Volvos aktieägare reste motstånd.

På 80-talet följde andra konstiga affärer. Genom Gyllenhammars uppgörelse med Anders Walls Beijerinvest – där oljesprospekteringsföretaget STC ingick – och senare Refaat El-Sayeds Fermenta, blev Volvo inblandat i två av Sveriges värsta börsskandaler. Precis som med Fermenta visade det sig att STC var genomruttet.

Annars skedde en remarkabel uppryckning på personvagnssidan, främst tack vare Håkan Frisingers insatser. Under detta decennium blev Volvo världens lönsammaste biltillverkare, personvagnarna genererade 35 miljarder kronor i koncernbidrag. Ändå var Gyllenhammar fortsatt pessimistisk.

Istället för att stimuleras av konkurrensen från andra producenter och utforma en långsiktig, helhjärtad strategi för utveckling och marknadsföring av det egna bilmärket – som besjälade tyska BMW – valde PG en annan väg. Kontrasten till BMW är intressant och lärorik.

BMW var på 70-talet en mindre tillverkare än Volvo och deras bilar höll heller inte samma kvalitet som nu. Men BMW hade en kraftfull huvudägare, den tyska familjen Quant, som stenhårt trodde på sitt företags möjligheter. De följande tjugo åren lyckades BMW etablera sig som ett världsledande lyxbilsmärke och växte klart förbi Volvo i storlek.

Vad hade hänt om PG satsat 80-talets rekordvinster på att ta fram prestigemodeller enligt det tyska receptet? Istället plöjde han ner mycket av pengarna i en omfattande diversehandel, som inkluderade allt från sillkonserver till läkemedel. Tanken var att detta skulle hålla Volvokoncernen flytande även när konjunkturen i bilbranschen dippade.

Följden blev dock bristfälligt fokus på kärnverksamheten, vilket bäddade för att hela personbilsdivisionen fick säljas ut till amerikanska Ford 1999 (sedan tog kinesiska Geely över 2010). I motsats till BMW saknade Volvo starka ägare som värnade biltillverkningen och höll tjänstemannadirektörerna i schack.

PG kunde därför dominera Volvo likt en enväldig kejsare, eftersom koncernens aktier var i händerna på ett flertal institutionella ägare utan ansikte eller direkt engagemang. (Den tidigare nämnda Norgeaffären var ett av de få tillfällen då Gyllenhammar fick utstå aktiv ägaropposition, mycket tack vare den offentliga kritiken från föreningen Aktiespararnas Håkan Gergils).

I sin tur var Volvos anonymiserade och splittrade ägarstruktur en konsekvens av efterkrigstidens socialdemokratiska politik i syfte att skapa en svensk kapitalism utan kapitalister. Privat kapitalbildning missgynnades till förmån för institutionernas uppköp på börsen. Det gjorde PG Gyllenhammars unika maktställning möjlig. Men även hans öde beseglades som bekant till slut.

1993 insåg Volvos intressenter att kejsaren var naken när Gyllenhammar ville slå ihop Volvo med Renault. Det framställdes som en fusion. I realiteten innebar affären att Volvo skulle slukas av franska staten (som ägde Renault). Den inledande tveksamheten i Volvossfären förbyttes i öppen revolt när det uppdagades att PG gått bakom ryggen på sin egen styrelse med denna helt avgörande information. Förtroendekrisen var ett faktum.

Gyllenhammar tvingades nesligen avgå och har vid återkommande tillfällen genom åren vädrat sin bitterhet däröver. I en ständig klagovisa har han anklagat sina efterträdare för att ha förskingrat Volvokoncernen. ”Jag tycker att det var en fullkomlig skandal att nedmontera Sveriges och Nordens största industri på mindre än tio år. Först var det ju Sören Gyll och sedan Leif Johansson”, säger han i den aktuella SVT-dokumentären.

Vi kanske inte kan begära någon djupare självkritik av denne numera åldrade, men ännu mycket vitale herre. Orubbligt och envist försvarar han sitt eftermäle, inte utan betydande skicklighet. Det är fortfarande lätt att trollbindas av honom.

Marknadens dom över PG Gyllenhammars epok som Volvochef är dock obarmhärtigt talande. Aktiekursen för 1971-93 visar att Volvos resultat var 40 procent sämre än index. Bara ett år efter Gyllenhammars sorti hade Volvoaktiens värde nära nog fördubblats.

Deja vu all over again

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:

”Vi vill bedriva en aktiv näringspolitik i bred bemärkelse. Inom det arbetet är det prioriterat att skapa enkla förutsättningar för att starta och driva företag”, säger näringsminister Mikael Damberg (S) i tidningen Entreprenör.

På det kan man svara med en sång av John Fogerty: ”I’ve seen this all before / It’s like deja vu all over again”.

De enklare förutsättningar som Damberg talar om är en ständig politikerrefräng. Minns ni Simplexgruppen? Den tillsattes för snart tjugo år sedan, 1998, när Dambergs föregångare Björn Rosengren och Mona Sahlin basade för näringsdepartementet. Simplexgruppen skulle visa att nu var det allvar med att lätta den byråkratiska regelbördan som stal tid, kraft och resurser från landets företagare.

Trots fagert tal hände tyvärr inte mycket. Bristen på resultat gjorde att Rosengren och Sahlin fick schavottera i offentligheten under det mindre smickrande epitetet ”pratministrar”.

Denna flopp blev ett av Alliansens trumfkort inför maktskiftesvalet 2006. Sverige fick en ny näringsminister i den frejdlige Maud Olofsson (C). Hon satte regelförenkling högt på agendan. Målet var att 25 procent av företagarnas politikertillverkade administrativa kostnader skulle bort före valet 2010. Hur det gick?

Illustrativt är det bistra bemötandet Maud Olofsson fick när hon framträdde på Företagarförbundets stämma våren 2010. En entreprenör i cateringbranschen gav uttryck åt den samlande besvikelsen: ”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag. Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten”.

Trots blåsningen klarade Alliansen återvalet, året efter ersattes Maud Olofsson av Annie Lööf som C-ledare och näringsminister. Förnyade ansträngningar att reformera regelkrånglet annonserades.

”Jag vill att företagarna ska kunna lägga sin tid och sitt engagemang på att utveckla sina företag och sina produkter och tjänster och inte på onödiga administrativa uppgifter eller att fastna i myndigheters telefonköer”, deklarerade Annie Lööf. Men i konkretion blev det även med henne i stort sett inte mer än pratbubblor.

Att det inte är enkelt att förenkla torde stå klart. Försök klippa en regel i trasslet, så får det återverkningar på massor av andra ställen i den offentliga apparaten och utmanar diverse revirbevakare som värnar och gärna vill expandera sina intressesfärer. Det institutionella motståndet är oftast för starkt.

Någon djupare politisk förståelse för företagens villkor, som krävs för att tackla och övervinna denna problematik, ligger heller inte naturligt för partierna.

Situationen påminner om vad Rudyard Kipling skrev: ”Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Den politiska kulturen är väsensskild företagarnas, vilket nu med dagens näringsminister Mikael Damberg är tydligare än på länge. Trots att han påstår sig vilja prioritera förenklingar – som skulle göra företagarna mindre politiskt exponerade – väger det lätt mot alla samhällsinterventionistiska ambitioner som regering och riksdag har.

Konsekvensen? Björn Rudström, vd på företaget Pacwire, suckar i tidningen Entreprenör: ”Det är nästan omöjligt att hänga med i regelfloran. Det bara läggs på hela tiden”.

Behövs Stadshus AB?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:

Linköpings kommundirektör Paul Håkansson får ännu en fin titel på sitt färska visitkort: verkställande direktör i Stadshus AB. Det är alltså moderbolaget i Linköpings vidlyftiga kommunala bolagskoncern, som bland annat omfattar Tekniska verken, Stångåstaden, Sankt Kors Fastighets AB, Resecentrum Mark och Exploatering, med mera.

Syftet med Håkanssons båda stolar är, som han själv förklarar i Corren den 11/3, kommunledningens önskan om att öka samordningen och lättare lösa finansieringen av kommande investeringsbehov. Men, försäkrar dubbeldirektören om Linköpingspolitikens offentligt drivna företagsverksamheter, ”det finns ingen ambition att minska deras självständighet i de affärer de gör”. Varför inte det?

Inget ont om tjänstemannen Paul Håkansson. Dock synes det olyckligt att någon politisk ambition att minska de kommersiella bolagsaffärerna överhuvudtaget inte tycks finnas inom stadshusets väggar.

Ett basalt krav på ett sunt fungerande, fritt och öppet samhälle är klart markerade rågångar mellan dess olika sfärer. Som nyss belysts på denna sida är exempelvis det partipolitiserade nämndemannasystemet i domstolarna skadligt för rättssäkerheten (vilket konstaterats i såväl vetenskapliga undersökningar, som av den professionella domarkåren). Politiker ska helt enkelt inte syssla med rättsskipning.

Politiker bör heller inte utsträcka sina uppdragsrevir till att bygga bolagsimperier på marknaden. Det är till men för både demokratin och näringslivsklimatet att smälta samman ideologisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Ett kommunalt bolag är en slags skvader som snedvrider konkurrensförhållandena (alltid ytterst med insats av skattebetalarnas pengar som riskkapital), beskär utrymmet för privata näringslivsaktörer, samt gör oberoende insyn och granskning av den kommunala sektorn svårare.

Till detta kommer fenomenet med att politiker i de kommunala bolagsstyrelserna inte sällan tenderar att bli mindre representanter för sina partier och väljare, och mer en särintressekrets av företrädare för ”sitt” bolag.

Vore det inte bättre att börja avyttra affärsfloran i koncernen AB Linköping, förlåt Stadshus AB, och låta duktige Paul Håkansson koncentrera sig på den kommunala kärnverksamheten? Det kan väl åtminstone den borgerliga oppositionen fundera på som eventuell valfråga.

Löfvens vinstcharad

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

”Det är en stöld från folket som måste stoppas”, slog civilminister Ardalan Shekarabi (S) rödglödgat fast i sin kompromisslösa uppbackning av partikamraten Illmar Reepalus utredning om den privata ”vinstjakten” i välfärden. Det var i november förra året.

Reepalus förslag innebar ett nytt, ogint regelsystem med ett vinsttak om 7 procent, som i praktiken skulle göra fortsatt verksamhet för Sveriges enskilda välfärdsföretagare mycket svår. Vad var det frågan om?

Avsåg verkligen regeringen göra slut på valfriheten, röka ut alla privata aktörer och återuppväcka 70-talets gråa socialstatsmonopolism? Socialdemokraterna måste ha blivit tokiga och drabbats av ett återfall i något som mest liknade gammal usel löntagarfondsradikalism.

Men så dum var förstås inte Stefan Löfven.

När remissrundan nyligen avslutades stod det klart att kritiken mot Reepalus utredning varit rättvist och överväldigade förintande. Och någon chans, eller snarare risk, att regeringen skulle kunna göra verkstad av Reepalus bakåtsträvande idéer har aldrig funnits. Riksdagens majoritet (Alliansen och SD) har ju hela tiden ställt sig avvisande.

Löfvens S/MP-ministär har nu också skickat Ilmar Reepalu ut i kylan och retirerat från utredningen. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå. Kvar som ett sista dinglade köttben åt Vänsterpartiet i det politiska skyltfönstret hänger ”bara” hotet om endast friskolor ska omfattas av vinsttaket, övriga välfärdsaktörer slipper.

Ty det är naturligtvis Vänsterpartiet allt handlat om från början.

Jonas Sjöstedt satsade sitt socialistiska krut i valrörelsen 2014 på att förbjuda välfärdsvinster och Stefan Löfven behövde honom som stödhjul för att kunna bilda sin lilla minoritetsregering efteråt.

Reepalus utredning tillkom för att hålla Sjöstedt på hyggligt samarbetshumör, ett maktpolitiskt spel för galleriet. Problemet med detta är emellertid att det under processens gång sänts signaler som skapat betydande osäkerhet bland landets samlade välfärdsföretagare om framtida villkor, samt förlett många vanliga svenska medborgare att misstro legitimiteten i begreppet vinst.

Mot Ardalan Shekarabis skåderetorik om vinst som stöld bör man ställa den legendariske socialministern Gustav Möllers klassiska ord om att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Vinst gör nämligen att skattekronorna till övervägande del nyttjas smartare än i den offentliga, byråkrati- och politikerstyrda välfärdssektorn.

Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-1990, har om vinst uttryckt det synnerligen pedagogiskt: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt”.

Enskilda välfärdsföretag på en konkurrensutsatt marknad bidrar till att vi får bättre valuta för pengarna och att innovationstrycket hålls uppe. Vinsten är kvittot på att verksamheten sköts väl, att kunderna är nöjda, att det uppstår överskott som kan återinvesteras, ge avkastning åt ägarna och som dessutom kan beskattas.

Önskar vi både rationellare kostnadskontroll och högre kvalitet på välfärdstjänsterna är det ökat utbud av privata aktörer vi ska ha, inte minskat. Löfvenregeringens politiska charader har tyvärr på ett olyckligt och oansvarigt vis skapat ett snålare klimat för en sådan utveckling.

Grattis Annika Falkengren!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/1:Corren.

”Annika Falkengren lämnar SEB rik som ett troll. Vid sidan av lönen har bankens incitamentsprogram pumpat aktier för tiotalsmiljoner till hennes privata portfölj.”

Så skriver Dagens Industri om SEB:s avgående vd och koncernchef (hon slutar i sommar och flyttar till Schweiz). Totalt har Falkengren dragit in mer än 204 miljoner kronor under sina år i SEB-toppen.

Bankhöjdarna har inte bara rejält tilltagna löner. Som uppmuntran att prestera på jobbet ska det vara bonusar också. Ett problem?

Fråga ägarna. Hur det privata näringslivet väljer att sköta sin verksamhet är en sak för det privata näringslivet.

Banksektorn finns dock anledning för varenda kotte att hålla mycket kritiska ögon på – ty när det gäller denna bransch har Blå Tåget rätt: ”staten och kapitalet sitter i samma båt”.

Dagens ekonomi är driven av lån, spekulation, artificiella bottenräntor och sedelpressar på högvarv. En fulländad symbios mellan staten och finansmarknaden för att hålla konjunkturen i gång, kan den sangviniskt lagde säga. Men det är ett högt spel med växande skuldberg och ihåliga substansvärden.

Bankerna vinstmaximerar glatt i trygg förtröstan om att de gör storkovan i en för dem skyddad verkstad. Som de senaste finanskriserna visat har ju staterna gjort allt för att rädda den tätt sammankopplade banksektorn – samhällets finansiella blodomlopp – undan kollaps.

En storbank får inte gå omkull, minns Lehman Brothers, då hotar dominobrickorna att falla över hela fältet. Tro inte att Sverige är något undantag.

Osund konstruktion är bara förnamnet på detta system. Incitamenten förvrids, marknadsekonomins mekanismer perverteras, bubblor blåses upp, risken för omfattande krascher ökar.

Många kan råka väldigt illa ut, men bankerna har ju som privat näringslivsaktör den unika förmånen att deras förluster och misslyckanden i slutänden alltid tas hand om staten. Vem skulle inte vilja göra affärer på sådana privilegierade krockkuddevillkor?

Klädsamt vore kanske därför om Annika Falkengren sände en tacksamhetens tanke till oss vanliga skattebetalare. Det är vi som varit den yttersta garanten för pengarna hon tjänat in åt SEB och sig själv.

Inte mer än rätt med den där bankskatten som regeringen talar om, tycker nog någon nu. Men säkert som amen i kyrkan är att bankerna inte kommer att offra vinstmarginaler på att betala en sådan skatt.

Den notan får kunderna betala. Som vanligt.

Lyssna på Stjernkvist

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Förra veckans bästa nyhet: det blir inga storregioner. Regeringen gav upp och fick kasta den famösa Indelningskommitténs nya Sverigekarta i soptunnan. Förnuftet segrade därmed.

Vilket egentligen var väntat. Det politiska stödet från borgerligt håll eroderade till nollpunkten under processens gång och någon folklig uppslutning existerade aldrig, motståndet var kompakt i den mån väljarna alls intresserade sig för frågan.

För vår del blir alltså Östergötland intakt och slipper ödet att sys ihop i ett tvångsäktenskap med Småland. Inte minst för alla vänner av näringsliv, tillväxt och arbetsmarknad är det mycket glädjande.

Tanken att med ny politisk-byråkratisk regionmur klyva det dynamiska tillväxtstråket som löper från Stockholm och Sörmland till Linköping och Norrköping var från start direkt huvudlös.

Tack och lov att vi slapp detta onödiga handikapp i utvecklingen. Märkligt nog var näringslivsperspektivet nära nog obefintligt hos Indelningskommittén och sedan hos regeringen som försökte sälja på oss förslaget.

Det främsta, för att inte säga ensidiga, motivet för att dela upp riket i sex elefantiasisliknade jätteregioner var att göra sjukvården mer jämlikt fungerande över hela landet. Och visst, i sak var och är det målet angeläget, riktigt och rätt. Regeringen hamnade dock på uppenbara villovägar om medlet.

Istället för att krångliga med en större regionindelning och all den trassliga problematik som hotar följa med dessa nya revir, borde man lyfta bort landstingens ansvar för sjukvården helt och istället låta staten överta huvudmannaskapet. Det vore rakare, enklare och rationellare.

Eftersom sjukvården – i likhet med det notoriska sorgebarnet skolan – heller inte visat sig lämplig som ideologiskt slagfält för partierna, vore det även önskvärt om denna viktiga välfärdssektor lades utanför den gängse politiken enligt exempelvis holländsk försäkringsmodell (gissa var Europas bästa sjukvård finns?).

För övrigt vore det trist om regeringen deppade ihop i apati över regionmisslyckandet, snarare än att vis av erfarenheten ladda om i vettigare riktning.

Lyssna gärna på Lars Stjernkvist, Norrköpings pragmatiskt jordnära kommunalråd. Han är ingen anhängare av storregioner och vill nu se ett ”omtag” där idén om bara nivå nivåer, kommun och stat, prövas.

Klokt, kör på det!

Klocka, vaddå klocka?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/11:Corren.

Nyligen meddelade Ericsson att 3000 anställda tvingas lämna i Sverige. Även det ett dystert tecken i tiden. Vår industri har aldrig riktigt hämtat sig från finanskrisen 2009, tvärtom har arbetstillfällena inom denna sektor minskat stadigt sedan dess.

Runt en fjärdedel av jobben är borta, samtidigt som exporten tappat marknadsandelar och produktiviteten fallit (i Tyskland däremot, Europas ekonomiska motor, snurrar åter hjulen betydligt bättre). Tar vi 70-talet som utgångspunkt, har det enligt ekonomhistorikern Lars Magnusson försvunnit omkring en miljon traditionella svenska industrijobb.

Rationaliseringar, högt kostnadsläge, utflyttning till konkurrenskraftigare länder, den teknologiska utvecklingen och brist på specialiserad kompetens. Det brukar vanligen anges som orsaker till den accelererande avindustrialiseringen. Många av dessa stora koncerner har också – i likhet med Ericsson – gamla rötter och härstammar från förra sekelskiftets industriboom. Så vad väntar nu?

Det är angeläget att vi försöker vända den negativa trenden som hotar svensk tillväxt, välfärd och sysselsättning. Rimligare industriförutsättningar är nödvändiga. Men det politiska reformklimatet är för närvarande allt annat än lovande.

Dock finns en avsevärd potential i de små och medelstora företagen, som idag skapar fyra av fem svenska jobb. Vilken framtida grogrund finns inte här! Vårdas bara de välståndsbildande krafterna ska vi nog kunna klara skivan, trots nedgången för den äldre industrin.

Tyvärr tycks de små- och medelstora företagens största tillväxthinder vara rekryteringen – som till icke ringa grad bottnar i den notoriska svenska skolkrisen. 2014 presenterade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens medlemsföretag tillfrågats om utbildningsväsendets kapacitet att rusta sina elever för yrkeslivet. Svaren var inte nådiga.

Från skolbänken kom de unga nyanställda påfallande ofta utan tillräckliga färdigheter i att räkna, skriva och läsa. Initiativkraft och kreativ förmåga då? Inte sällan under isen. För att inte tala om bristen på uthållighet och uppförande! Inte ens förståelsen för vikten av att dyka upp i tid på morgonen, eller överhuvudtaget alls under dagen, var det något vidare bevänt med.

Att förfasa sig över ungdomens förfall och dåliga hyfs påstås redan de gamla grekerna gjort under antiken. Men så lättvindigt kan man nog inte vifta bort alltsammans i detta fall. Att växlingen från den stökiga skolan med dess elevfokuserade rättighetstänkande till villkoren i arbetslivet de facto är ett rejält problem, bekräftas i en färsk rapport från Företagarna – vars pregnanta titel lyder Det är attityden, dumbom.

Undersökningen omfattar 5000 företagares erfarenheter av den unga generationens prestationer och det är samma visa igen. Ungdomarna begriper inte att rättigheter motsvaras av skyldigheter. De har ett ytterst fritt förhållande till bestämda klockslag, arbetsmoralen är låg, intresset förstrött och ansvarstagandet knappast bländande.

LM Ericsson grundade sitt företag 1876. Hur väl hade han, eller några andra av dåtidens snillrika svenska entreprenörer, lyckats med en rekryteringsbas som dagens svenska skola skickar ut på arbetsmarknaden?

Rutschbana ner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Under den tidigare mandatperioden, då Alliansen styrde i stadshuset, klättrade Linköping i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i landets 290 kommuner. Valåret 2014 placerade sig Linköping på plats nummer 34, en vandring uppåt i tabellen från plats 52 år 2010.

I fjol, när den nya S-MP-L-majoriteten tagit över, backade Linköping ett hack. Kanske inte så farligt. Men nu måste man tala om ett direkt, markant, oroande trendbrott. I den senaste undersökningen, som bygger på såväl objektiv statistik (till exempel skattenivå och andel i arbete) som de lokala företagarnas egna vardagliga upplevelser, är det rena fria fallet till plats 97!

Mitt i halvlek innan nästa val kan raset inte ses som annat än ett underbetyg för trepartikoalitionen. Det förstärker intrycket av majoritetens politiska valhänthet och bristande målfokus vid rodret.

Förvisso är denna ranking inget officiellt domslut från någon oberoende vetenskaplig institution. Men är ändå en värdefull riktningsvisare och påverkar Linköpings varumärke.

I rättvisans namn hade även Alliansen bekymmer med styrfarten mitt i sin första period efter maktskiftet 2006. När vi skrev 2008 dalade Linköping 17 placeringar på Svenskt Näringslivs lista till en föga imponerande plats 86.

Jämförelsevis måste man dock säga att läget tycks allvarligare idag, eftersom tappet är så mycket större: hela 62 placeringar!

Fast kunde Allianspartierna spotta upp sig när de blev varma i kläderna, borde väl också Koalition för Linköping klara det – om man har samma vilja och kapacitet. I så fall gäller det att snabbt och raskt verkligen ta itu med en rad områden som indikeras vara särskilt problematiska av våra företagare i undersökningen.

Det rör servicen till företagen, den kommunala konkurrensen med näringslivet, samt den vissna attityden som kommunpolitikerna och tjänstemännen anges ha. Ett trist aktuellt exempel på detta är bemötandet av Österssons, som vill bygga en andra större livsmedelshall i Linköping.

Kommunen är mycket sval till idén, enligt Österssons vd Anders Lindblom. ”Min känsla är att man mer eller mindre motar bort oss”, säger han (Correns nätupplaga 21/9).

Även om Linköping växer i lovande takt, så är just snårigheten och oginheten kring byggandet ett återkommande klagomål från många entreprenörer. Vittnesmål saknas inte om byråkratins stundtals hopplösa tröghet, vilket icke minst får menliga konsekvenser för bostadsförsörjningen med allt vad det för med sig (hämmad ekonomi, arbetsmarknad, integration, etc).

Att Linköping delar bostadsbristens djupgående strukturella trassel med övriga Sverige är emellertid ingen ursäkt för passivitet i reformarbetet.

Låt istället Linköping visa vägen mot lösningar. Kommunen är som bekant stor med åtskillig disponibel mark. Corren har tidigare föreslagit att något område undantas från hela den jättelika apparaten av restriktioner och detaljföreskrifter där det ges möjlighet att bygga fritt.

Är majoriteten i stadshuset sugen på att nappa, skulle det nog förvåna om inte Linköping tar ett rejält skutt uppåt i Svenskt Näringslivs ranking nästa gång. Vad finns att förlora?

Varför är vinst dåligt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.

Varför hämma Norins?

Publicerad den av
Svara

Norins ost

Skrivit i Corren 13/7:Corren.

Få minns Jean Anthelme Brillat-Savarins insatser som jurist och politiker, ändå satt han i franska nationalförsamlingen det stökiga revolutionsåret 1789. Främst ihågkommen är han som ädel livsnjutare och folkbildande gastronom (kanske ett memento för vilka prioriteringar som är värdefullast).

Hans bok Smakens fysiologi (1825) om matkulturens fröjd är en lika odödlig som älskad klassiker, där han förkunnade: ”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”.

Jean Anthelme Brillat-Savarin lever även vidare i ostdisken. Gräddigt syrliga Brillat Savarin är uppkallad efter honom. Den finns förstås att inhandla på lokala Norins ost, vars frestande sortiment säkerligen hade glatt den gamle fransmannen.

”En dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”, menade han. Det tycker uppenbarligen östgötarna också. Familjeföretaget Norins ost – grundat 1931 – med två butiker i Linköping och en affär i Norrköping, är väldigt framgångsrikt med både kunder och fina utmärkelser i mängd.

Suget efter Norins läckerheter är även påtagligt från övriga landet. Utsikterna att expandera till en större affärskedja borde ligga inom möjligheternas ram. Dock föredrar vd:n Lena Norin att möta det ökande marknadsintresset med beställningar på webben och genom att kontraktera externa återförsäljare.

Intervjuad i lördagens Corren säger hon: ”Hade det varit lättare att vara småföretagare i Sverige idag så hade vi säkert öppnat fler butiker, men det är för svårt”. Som exempel pekar hon på regeringens kraftiga fördyring av arbetsgivaravgifterna för unga, liksom på det hårt kritiserade förslaget att tvinga företagen att medfinansiera kostnaderna för långtidssjukskrivna anställda.

Politikernas blankettdjungel av näringslivsfrämjande skattebidrag ger Lena Norin heller inte mycket för: ”Hur ska jag hinna leta upp och söka bidrag? Vore bättre om de istället skapade bra grundförutsättningar för företagande”.

Det är ett avslöjande vittnesmål. Här har vi en lokal, välrenommerad firma med stor potential som i Jean Anthelme Brillat-Savarins anda sprider bordets nöjen till alla. Vari ligger rättvisan, klokskapen, framsyntheten från den politisk/byråkratiska sektorns sida att hämma en sådan verksamhet?

Sverige har massor av goda entreprenörer och företagare, vilka likt Lena Norin gör våra liv trevligare, bekvämare och njutningsfullare. Förmår inte politikerna visa mer förståelse och hänsyn till dessa skapande människor, kan de väl försöka fixa sin egen ost i fortsättningen. Lycka till.