Kategoriarkiv: Näringsliv

Karlskrona måste kunna bättre!

Publicerad den av
Svara

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 19/12:

”Karlskrona kommun ska vara bland de 125 högst rankade i Svenskt Näringslivs undersökning om näringslivsklimatet år 2012.”

Så skrev den borgerliga femklövern i sin budget för året som nu snart är till ända. Höga ambitioner är utmärkt. Men det måste också finnas politisk kraft att sätta bakom orden.

Annars blir det bara retoriskt snömos, som urholkar förtroendet och respekten för de kommunala makthavarnas förmåga att leverera. Inom näringslivet kan man inte nöja sig med prat. Där gäller handling och resultat.

Traditionellt har Karlskrona knappast utmärkt som något sprudlande företagsparadis i stil med Gnosjö, snarare dess motsats. Ändå fanns hopp om att en lovande uppryckning var på gång. Bland landets 290 kommuner hade Karlskrona 2007 en skämmig placering på 225:e plats i Svenskt Näringslivs ranking.

Följande år vände trenden och 2011 nådde Karlskrona plats 143. Det gick åt rätt håll och den signalen var viktig. ”Vi är en kommun som lever för förändring med en positiv anda”, sa kommunalstyrelsens ordförande Camilla Brunsberg (M) då.

Sedan gick tyvärr luften ur ballongen. Facit av femklöverns mål om att nå 125-strecket 2012 blev istället ett dramatiskt fall ner mot bottenligan igen. Kommunen hamnade på plats 204.

Svenskt Näringsliv konstaterade: ”Årets ras visar på ett stort missnöje bland de drygt 200 företagare som svarat i Karlskrona. Företagen ger ett uttryck för att kommunpolitikers och kommunala tjänstemäns attityder försämrats och att man inte är nöjd med kommunens service och tillämpning av lagar och regler”.

Den negativa situationen bekräftades i barometern Årets företagarkommuner, som UC och Företagarna står bakom. Där mäts näringslivsutvecklingen genom studiet av fyra faktorer: omsättning, kreditvärdighet, resultat och antalet företag. Karlskrona låg på plats 272, nästan sämst i Sverige.

Detta är genuint allvarligt och utgör ett svidande underbetyg för kommunens styrande. Karlskrona är naturskönt och vackert. Men utgör en avkrok i relation till den ekonomiska aktiviteten i övriga landet. Därför måste Karlskrona vara extra duktigt på att göra sig attraktivt för företag och entreprenörer.

Utan ett blomstrande näringsliv som skapar resurser och möjligheter vissnar framtiden. Jobben, befolkningsutvecklingen och den kommunala ekonomin är beroende av att politiker och tjänstemän inser dessa basala fakta. Och agerar därefter.

Befria företagen från bidragen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/11:

Ut med Socialdemokraternas bidragslinje, in med Alliansens arbetslinje. Det var borgerlighetens vinnande väg till regeringsmakten.

Att dra åt pengakranarna i socialförsäkringssystemen och göra det mer lönsamt att arbeta var lika sunt som nödvändigt. Mindre skatteslöseri, bättre incitament för jobb och välstånd, samt ökade möjligheter för den enskilde att lämna beroendet av staten och stå på egna ben. Men när det gäller bidragsflödet till företagen fortsätter slantarna att rulla.

Enligt en färsk rapport från Svenskt Näringsliv delar staten ut omkring 28 miljarder kronor årligen i olika former av stöd. Det kan röra främjade av forskning och innovation i diverse branscher, att ställa upp med riskkapital, kompetensutveckla entreprenörer och allt möjligt annat som anses behjärtansvärt.

Den hugade företagaren har mängder av instanser i byråkratdjungeln att fylla i bidragsblanketter hos: Arbetsförmedlingen, Vinnova, Tillväxtverket, Norrlandsfonden, Kammarkollegiet, ALMI Företagspartner, Industrifonden, Högskoleverket. Och så vidare.

Vilken nytta gör då subventionerna? Svaret är att man ofta inte vet. Över hälften av stödprogrammen utvärderas otillräckligt, eller vanligast: inte alls. Vilket i sig indikerar en förbluffande nonchalant inställning till förvaltningen av allmänna medel inom den svenska myndighetssfären.

Vad man däremot genom ekonomisk forskning vet, är att offentligt finansierat företagsstöd såväl i Sverige som internationellt sällan leder till några hållbara framgångar. Knappast konstigt. Ty varför skulle byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer, vilket exemplet Nordfalks kan illustrera.

Det var ett mindre familjeägt företag på Västkusten som i decennier sålde kryddor med hyfsad lönsamhet. En dag fick ledningen en djärv idé. Man skulle satsa på tacos. Det blev ett riktigt lyft. 2001 byttes namnet till Santa Maria. Nu är företaget marknadsledande i Norden på smaksättningsprodukter, är verksamt i 30 länder, har 1400 anställda, och av omsättningen på 4,2 miljarder svarar texmex för 75 procent!

Fundera gärna på vad som hänt om kryddhandlaren från gamla Nordfalks kommit till Tillväxtverkets skrivbordshandläggare och sagt: ”Vi hade tänkt börja tillverka mexikansk mat, i Mölndal…” Sannolikheten att handläggaren gjort vågen för ett sådant projekt?

Det är inte genom byråkraternas sammanträdesrum vi når ett kreativare, konkurrenskraftigare och växande näringsliv. Bidragslinjen till företagen är fel. Väsentligt mer valuta för de 28 stödmiljarderna skulle vi få om pengarna istället användes till generella skattesänkningar. Det mår både företagandet och Sverige bättre av.

Vapenskandalen rullar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 22/11:

Det är en av de brutalaste diktaturerna i världen. Regimen består av en kleptokratisk kungafamilj, vars uppfattning om rättsskipning är offentliga spöstraff och halshuggningar. All opposition är strängt förbjuden, grova brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är daglig rutin, kvinnor diskrimineras på ett sätt som liknar de svartas situation i apartheidtidens Sydafrika.

Därtill är regimen en ivrig exportör av wahhabismen, en fundamentalistisk riktning inom islam som också är landets statsreligion. Bland annat finansierar man moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där outbildade och fattiga unga män indoktrineras till religiöst förtryck, våld och terror.

Det handlar alltså om Saudiarabien. Vad säger det om Sverige att vi förser detta veritabla skräckens rike med mängder av militär utrustning? Förra året såldes blågula vapen till Saudiarabien för närmare 3 miljarder kronor. Det motsvarar 20 procent av Sveriges totala vapenexport.

Saudiavtalen har slutits i bred politisk enighet. Den förra socialdemokratiska regeringen inledde affärerna, den borgerliga alliansen har fullföljt. Bara detta borde räcka för att tala om en moralisk kollaps i det politiska etablissemangets centrum.

Ty vilka värden och ideal värnar Sverige som demokratisk nation när vi förstärker tyranniets krafter med militära muskler? Betänk  enbart följande: i mars 2011 tågade saudiregimens knektar in i grannlandet Bahrain för att kväsa aktivistgrupper som krävde frihet och demokrati. Är det rimligt att svensktillverkande vapen användas i sådana syften? Ställ frågan till dem i Rosenbad som ansvarade för försäljningen, de är oss svaret skyldigt.

Men skandalen stannar inte där. Till saken hör även mörkläggandet, osanningarna och fifflandet med känsliga dokument som rör den hemliga vapenfabrik vilken Sverige hjälpt Saudiarabien att bygga.

Bit för bit har SR:s Ekoredaktion avslöjat häpnadsväckande turer i denna ljusskygga historia. Försvarets forskningsinstitut (FOI) som startar ett bulvanföretag för att dölja myndighetens inblandning i fabriksbygget, sedelbuntar som byter händer i plastkassar, höga tjänstemän som uppenbart blånekar eller skyller på minnesförlust, etc. Och en regering som tvår sina händer och förklarar sig ovetande om hela upplägget.

I går kunde dock Ekots grävande reportrar bevisa att dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) ljugit när han tidigare svurit sig fri från soppan. Regeringen har medvetet undanröjt komprometterande handlingar i avsikt att skydda honom.

Lögnen och falskspelet; det är nästan det värsta. Sådan fräter ofrånkomligen på demokratins förtroendekapital och urholkar tilliten mellan väljare och valda. Istället riskerar cynismens och misstrons gift att sprida sig i samhällskroppen. Det kan inga saudiska vapenmiljarder vara värda.

Styckfärdigt SAS

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/11:

Dags att andas ut? För stunden, kanske. Följetongen om SAS’ överlevnad har utvecklat sig till en något som liknar en utdragen, demoraliserande dödsdans.

År av sparprogram har inte räckt. År av kapitaltillskott från ägarna har inte räckt. Käcka löften från ledningen om att krisen snart är förbi har endast visat sig vara bosch i vinden. Till slut blev konkurshotet akut när bankerna vägrade riskera mer pengar utan statliga lånegarantier. Annars adjö!

Förutsättningen för dessa garantier på 3,5 miljarder kronor, riskerade på skattebetalarnas konto, var ett tydligt bevis på att SAS kunde sänka sina kostnader. I helgen forcerades därför bolagets fackföreningar till ett nattmanglande som varande ända in på måndagseftermiddagen innan det sista avtalet skrevs under.

Resultatet blev försämrade arbetsvillkor för personalen, bittra fackföreningar som mullrar över att mot praxis tvingas förhandla under ultimatum, och ytterligare bit vingklippt varumärke. En sak vore om SAS förmådde presentera en trovärdig, offensiv affärsmodell som väg ur eländet. Men de senaste veckornas intryck är snarare en ledning som i galgens skugga agerar stressigt och panikartat.

En frist verkar i alla fall nu vara köpt till priset av att gängse konkurrensregler på marknaden åsidosatts när de nordiska regeringarna borgar lånen för SAS. Egentligen en både osund och principvidrig åtgärd. Dock kunde ändå det bästa sättet att utnyttja andrummet vara förslaget att stycka SAS i tre nationella bolag.

För Sveriges del handlar det om att värna infrastrukturen och rädda flygnätet till olika orter i vårt avlånga land. Det är inte minst många företag som är verksamma utanför storstäderna beroende av. Efter en övergångsperiod går det förhoppningsvis sedan att hitta någon villig köpare.

Ett våghalsigt flygäventyr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:

Snacka om att strö salt i såren. Ty samma måndag som SAS offentliggjorde sitt senaste krisprogram, brassade värsta konkurrenten Norwegian på med fullsidesannonser i både SvD och DN. Där lockade man med billiga långdistansbiljetter och skröt om sina toppmoderna, bekväma flygplan av modell Boeing 787 Dreamliner. En händelse som ser ut som en tanke? Knappast.

Det är ingen djärv gissning att det sved hos den redan hårt prövade SAS-ledningen när de öppnade morgontidningarna i går. Generationsskiftet i luften kunde inte illustreras tydligare. Ett gammalt monopolbolag störtdyker, medan en vass och expanderande uppstickare självsäkert lyfter mot den klarblå himlen.

För tio år sedan hade Norwegian, startat av entreprenören Bjørn Kjos, huvudkontoret i en barack och opererade med  blott fyra plan. Numera är detta flygbolag Skandinaviens näst största. Det säger en del om företagskulturen i SAS att man aldrig förmådde möta utmaningen innan det var för sent.

Likt en trögfotad dinosaurie från efterkrigstidens konkurrensskyddade marknad satt SAS fast i en föråldrad affärsmodell, samtidigt som nya kostnadseffektiva rivaler utnyttjade avregleringens möjligheter och kapade åt sig ett växande passagerarunderlag. Skamset har också SAS medgett att man ”tagits på sängen” av Norwegian framgångar.

För egen del är konkurshotet akut överhängande. Tidigare sparpaket och kapitaltillskott i mångmiljardklassen har inte räckt. Nu aviseras ännu hårdare bandage: SAS ska skäras ned med 40 procent. Frågan är givetvis varför det dröjt så länge att sy om kostymen.  ”Vi har aldrig tagit tag i det hela vägen fullt ut till marknadsmässiga villkor”, hävdar vd:n Rickard Gustafson. Det är så dags. Men ”marknadsmässiga villkor”? Det är sanning med stark modifikation.

Ty krisprogrammet innehåller även lån på 3,5 miljarder, som i huvudsak borgas av ägarstaterna Sverige, Danmark och Norge eftersom SAS förlorat sin kreditvärdighet hos bankerna. En av dessa långivare är Wallenbergssfärens SEB som är ”inlösande bank” om SAS konkursar, uppger Dagens Industri.

Pikant nog är Wallenbergssfären också flygbolagets fjärde största ägare. Jacob Wallenberg är därtill vice ordförande i SAS. Det osar inte så lite katt. För att travestera Blå tåget: staten och kapitalet sitter i samma flygkabin. Och det är vi skattebetalare som får stå för risken.

Det är förståeligt att Norwegians  Bjørn Kjos är rasande. På goda grunder menar han att upplägget är åt skogen och flagrant strider mot EU:s konkurrensregler. Inte konstigt att han annonserar aggressivt för att knäcka SAS’ sargade varumärke. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) säger att staten ämnar sälja hela rasket.

Problemet är bara att ingen vill köpa. Kraschen kan bli en dyr och utdragen historia.

Ett avgörande uppdrag för Alliansen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

It´s the economy, stupid! Så löd Bill Clintons mantra när han 1992 framgångsrikt kandiderade till Vita huset. Fokuset på ekonomin har varit lika stort, om inte större, i den presidentvalskampanj vi nu bevittnat 20 år senare.

Vi har matats med rapporter om USA:s katastrofala statsfinanser och höga arbetslöshet (nästan 8 procent). Om inte Obama och de stridande viljorna i kongressen kan samlas kring en finansiell åtgärdsplan, hotar det  ”fiskala stupet” att öppna sig vid årsskiftet. Det är kombination av automatiska skattehöjningar och drakoniska budgetnedskärningar som riskerar att kyla ned landets ekonomi till nära nog fryspunkten.

Konsekvenserna av att världsekonomins draglok skulle sakta ned till krypfart vore förskräckande.Men bör man ändå vara försiktig med domedagsprofetior. USA har en fantastisk potential, ett innovationsklimat och en näringslivsdynamik som andra industriländer bara kan drömma om. Får de amerikanska marknadskrafterna rätt förutsättningar att spela, väntar en enorm injektion runt hörnet.

Hur är det då i Sverige? Vi har i motsats till USA robusta statsfinanser, mycket tack vare en framsynt budgetpolitik som både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna stått fäder till efter 90-talskrisens stålbad. Alliansregeringen har skickligt manövrerat genom den globala finanskollapsens malström, och vi slapp lyckligtvis medlemsskapet i den havererade europeiska valutaunionen.

Allt är inte rosor för det. Vi har en liten hemmamarknad och är därför extremt exportberoende för att kunna upprätthålla vårt välstånd. Lågkonjunkturen i omvärlden slår nu hårt. En varselvåg sveper genom landet som hittills drabbat omkring 50 000 svenskar. Atlas Copco, Volvo Lastvagnar, Husqvarna – listan kan göras lång över företag och industrier som friställer sina anställda. Ericssons jättevarsel av 1550 personer, varav 120 i Linköping, är enbart det senaste i raden.

Det riktigt allvarliga på sikt blir om företagens huvudkontorsverksamhet, liksom deras forsknings- och utvecklingsavdelningar, försvinner utomlands eller bantas till oigenkännlighet. Astra Zencas tidigare nedläggning av sin forskning i Södertälje var en symptomatisk varningssignal. Utan sådana muskler förtvinar det svenska näringslivet. När den internationella konjunkturen vänder får vi svårt att komma på banan igen.

Regeringen har varit berömvärt duktiga när det gäller statsfinansiell stabilitet. Men tyvärr nonchalerat Sveriges förutsättningar att bibehålla ett forskningstungt, högteknologiskt och avancerat näringsliv som står starkt i den globala konkurrensen. USA är mycket bättre rustat på denna avgörande punkt.

Alliansen borde satsa energin på en devis liknande Clintons: Det är företagsklimatet, stupid!

Ett flygbolag med framtiden bakom sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

Come fly with me, sjunger Frank Sinatra i den berömda låten från skivan med samma namn. Det är en av Sinatras bästa, mästerligt arrangerad av orkesterledaren Billy May. Albumet har flygsemesterns kittlande möjligheter som tema. På omslaget väntar en ivrig Sinatra mellan två passagerarplan från anrika Trans World Airlines (TWA), redo att låta oss följa med när han som musikalisk globetrotter snart susar i väg ovan molnen till spännande destinationer i fjärran.

När Frank Sinatra och Billy May spelade in denna blivande klassiker i Capitols studio hösten 1957 var flyget ännu ett glamoröst och exklusivt färdmedel. Få hade som Sinatra råd med lyxen att sticka i väg över helgen och uppleva April in Paris, London by Night eller Autumn in New York. Sådana utflykter var då mest en lockande dröm för många normalinkomsttagare. Så icke längre. Avregleringen av flygmarknaden och ankomsten av lågprisbolag som Easy Jet, Ryanair och Norweigan har öppnat världen på helt andra sätt än förr.

Det förstås väldigt glädjande. Men utvecklingen har också inneburit betydande svårigheter för de gamla nationella flygbolagen. Ta exempelvis Lufthansa och Air France/KLM vilka bägge brottats med förluster. För att inte tala om vårt eget SAS, där svenska staten är största ägare med 21,4 procent av aktierna. En post som kostat oss skattebetalare mycket dyrt. Bolaget blöder pengar. Sparpaket och omstruktureringar har duggat tätt som regn om hösten, samtidigt som det ropats på nya kapitaltillskott.

Sedan 2009 har alliansregeringen pumpat in totalt 2,4 miljarder kronor för att hålla SAS flygande. 2010 försäkrade bolagets vd Mats Jansson att krisen äntligen var över. Då hade han precis fått 1,1 skattemiljarder från näringsdepartementet. Sedan avgick Jansson, Rickard Gustafson tog vid som kaospilot på vd-stolen och krisen? Den var ingalunda förbi, utan fördjupades tvärtom.

Nu väntar ånyo en ”avgörande” sparplan i kombination med ännu ett rop på mer färska pengar. Men om tidigare räddningsaktioner inte hjälpt, varför skulle det fungera bättre denna gång? Svenska statens engagemang har varit ren kapitalförstöring för skattebetalarna, vars hela aktieandel i SAS i dag bara är värt drygt 400 miljoner kronor. Räkna själva, det är enkel matematik: utdelningen på insatt kapital är katastrofal.

Kraschen för SAS är i grunden affärskulturellt betingad. Som tidigare monopolbolag har man inte i tillräcklig grad kunnat anpassa sig till den fria konkurrensen i luften. För sent insåg man att den romantiska guldåldern som Frank Sinatra sjöng om var slut. Pigga uppstickare på startbanan erbjöd passagerarna billiga flygstolar medan SAS stod kvar trött och baktungt vid hangaren.

Inte ens TWA klarade omställningen. Det bolaget köptes 2001 upp av American Airlines. Även för SAS är vägs ände rimligen nådd. Staten bör antingen sälja eller lägga ner.

Rättvist kaffe?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/10:

Under torsdagen uppmanades vi att fika rättvist. En kollektiv trivselstund med etiskt odlat och upphandlat kaffe i våra muggar. Ett ganska mysigt sätt att bekämpa fattigdomen och förändra världen, kan tyckas.

Det var organisationen Fairtrade som låg bakom den nationella fikakampanjen. Linköping deltog officiellt som en av dryga 40 svenska kommuner med ”Fairtrade City”-diplomering. Det betyder att man förbinder sig att sprida information om etiskt riktig konsumtion och arbeta för ökat utbud av rättvist producerade varor. Syftet gott, allting gott. Eller?

Nja. Det finns tyvärr en del smolk i Fairtrades kaffebägare. Organisationens idé bygger på ett alternativt handelssystem, där certifierade kaffeodlare (främst i Centralamerika) garanteras ett minimipris som är högre än vad marknaden är villig att betala. Meningen är detta ska ge småbönder stabilare ekonomiska villkor och främja den sociala utvecklingen i deras lokalsamhällen.

Flera forskningsstudier, bland annat en färsk undersökning från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock effekterna snarare blir negativa. Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens anslutna bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig.

Enligt Lydiah Wålsten, ansvarig för miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro, är det endast 30 procent av det ”rättvist” odlade kaffet som säljs under Fairtrades varumärke. Resten slumpas alltså bort på ett dyrt, olönsamt och kontraproduktivt sätt, där vinnarna blir få och förlorarna många. Fundera gärna på den etiken vid nästa fika.

Skandalen Telia Sonera

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Mutor, korruption, penningtvätt. Att bli förknippad med sådant skumrask stärker knappast något företags varumärke. Inte konstigt att Telia Sonera slår ifrån sig. Men turerna kring den svenska telekomjättens affärsäventyr i österled ter sig onekligen besvärande.

För att komma in på mobilmarknaden i den tidigare Sovjetrepubliken Uzbekistan har Telia Sonera lierat sig med ett minst sagt dubiöst brevlådeföretag i Gibraltar (Takilant) och betalat cirka 1,7 miljarder kronor till dess ägare, bland andra en 25-årig kvinna som är kompis med den uzbekiske diktatorns dotter. Tydligen en bra kontakt om man vill ha en lukrativ 3G-licens fixad i landet.

Några etiska synpunkter på Takilants metoder hade uppenbarligen inte Telia Sonera, de pröjsade bara och var nöjda. Annat var det dock med Riksenheten för korruption, som häromveckan beslutade att frysa Takilants tillgångar i Nordea efter misstankar om grovt mutbrott och penninghäleri. Även om Telia Sonera förnekar egen kriminalitet, reser förstås bolagets omdöme i valet av affärsparter allvarliga frågor.

Det är inte precis några små belopp Telia Sonera slussat över till Takilant, borde man då inte vinnlagt sig om bättre kontroll? Var det enbart av naivitet och godtrogenhet som gjorde att vårt gamla Televerk hamnade i den här soppan? Det är faktiskt lite svårt att tro.

Telia Sonera har medvetet inriktat sin expansion på flera starkt kontroversiella marknader som kräver hårdhudade affärsmän av det mindre nogräknade slaget. Enligt analyser som Dagens Industri nyligen gjort består hela koncernens ekonomiska tillväxt av verksamheter i diktaturländer som Uzbekistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Värdet på dessa kontrakt uppgår till ungefär 40 miljarder kronor.

På ”mogna” marknader som i Norden och Västeuropa går det sämre. Det är helt enkelt i tyrannierna som pengarna finns och det är dit Telia Sonera styrt sina steg för att kunna håva in vinsterna.

Moraliskt sett är det givetvis inte oproblematiskt, tvärtom. För att kunna etablera sig i diktaturstaterna har Telia Sonera cyniskt accepterat att samarbeta med regimernas säkerhetstjänster, vilka fått tillgång till telesystemen i syfte att övervaka, spåra och tysta inhemska oppositionella. Vämjeligt är ett milt ord i sammanhanget.

Än värre är att det skett med den svenska regeringens goda minne. Staten äger ju 37 procent av Telia Sonera och har därför ett tungt ansvar, men slappheten har varit rent skandalös. Det bästa vore förstås om regeringen sålde rubbet av sitt innehav. Tyvärr går det inte.

En ohelig riksdagsallians av S, MP, V och SD stoppade förra året ytterligare försäljningar av statens Telia-aktier. Därmed står även dessa partier med skammen. Vad betyder väl affärsmoral och mänskliga rättigheter så länge Telia Sonera levererar vinst till statskassan? Någon vacker historia är det inte.

Ny energi för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Det var som om ett eko från kärnkraftsalarmismens 70-tal hördes över landet i tisdags. Samtliga svenska reaktorer är livsfarliga. Risken för en svår olycka hänger över oss likt ett mörkt, hotande radioaktivt moln. Kärnkraftverken måste stängas mer eller mindre omedelbart.

För paniklarmandet stod Greenpeace, som lanserade en rapport om säkerhetsläget i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn. Där härskar rena skräcken. Anläggningarna är gamla, missköta, personalen saknar kompetens, allvarliga incidenter avlöser varandra.

Till råga på allt är inspektörerna från Strålsäkerhetsmyndigheten korrumperad och släpphänt. Det enda som är intressant för kärnkraftsmaffian är att krama ut så mycket ekonomisk profit som möjligt ur reaktorerna innan katastrofen drabbar oss.

De övervintrade aktivisterna i det som återstår av rörelsen Folkkampanjen mot kärnkraft måste känt ett nostalgiskt rus när budskapet från Greenpeace återgavs i medierna. Påminde det inte en smula om 1979 och Harrisburg? Men tiden för forna dagars skrämselpropaganda är trots allt förbi.

Om en notoriskt atomfientlig organisation som Greenpeace hade önskat skapat seriös debatt vore det smartare att undvika den värsta svartmålningen. Ibland kan det vara klokt att tala med mindre bokstäver för att öka trovärdigheten. Nu kunde kritiken bara avskrivas som sedvanligt överdrivet hojtande från smått skogstokiga alternativtomtar.

Faktiskt lite synd. Ty bortom svaveloset har ändå Greenpeace en poäng som förtjänar att diskuteras. De svenska kärnkraftsverken börjar ju falla för ålderstrecket. Hur länge kan vi fortsätta att trimma gamla reaktorer byggda på 70- och 80-talen?

Gränsen för vad som är ekonomiskt och säkerhetsmässigt försvarbart nås antagligen inom 10-15 år. Det betyder att slutet för hälften av svensk elproduktion närmar sig. Vad ska vi ersätta all denna energi med om Sverige vill hålla ställningarna som modernt industriland?

Det mest realistiska och rimliga svaret är ny kärnkraft. Lyckligtvis har alliansregeringen kunnat undanröja den politiska surdeg som länge förhindrat forskning, planering och byggnation av nästa generations reaktorer. Dessa är mycket effektivare och säkrare än dagens.

Istället för att enbart utnyttja 0,7 procent av energin i kärnbränslet, ger framtidens reaktorteknik möjlighet till 99 procents förbränning och återvinning. Enligt Jan Wallenius, professor i reaktorfysik vid KTH, innebär det att vi kan köra kärnkraftverk i ytterligare 5000 år utan att behöva gräva upp ett enda gram uran till ur marken. Snacka om förbättrad verkningsgrad!

Men ett nytt svenskt kärnkraftsprogram är en omfattande, komplicerad och tidskrävande investering. Vill vi smidigt klara generationsskiftet måste snart nödvändiga beslut fattas. Ty Greenpeace har åtminstone rätt i detta: att låta ålderstigna reaktorer koka på övertid är ingen bra idé.