Skrivit i Corren 8/5:

Maj, denna underbara månad! Det är som man förnimmer tonerna av Olle Adolphsons visa En glad calypso om våren virvlandes genom luften: ”Jag dansar runt och jag sjunger strunt / och jag är visst lite i hatten…”

Visst är det en ljuvlig känsla han förmedlar? Tyvärr är Olle själv inte längre bland oss. I mars var det prick 10 år sedan hans gitarr och karaktäristiska röst för evigt tystnade. Men sångerna finns kvar, många av dem lika odödliga som de musikaliska nationalklenoderna av Bellman, Taube och Vreeswijk.

Fast trubadur, det ville eleganten Adolphson aldrig kalla sig. Begreppet var besudlat av slokhattar, skinnvästar och falsk djupsinnighet vid stimmiga krogbord. ”Trubadurer, det är såna där som står och gråter vid en back öl och blir tjockare och tjockare ju mer man tittar på dem”, menade han.

Till skillnad från posörerna var Olle Adolphson en seriös konstnärssjäl i den litterära vistraditionens tjänst. Ta bara Resan hem, ett mästerstycke som i många strofer och med exakta tidsangivelser skildrar en mans tågfärd genom Sverige under en helg.

Han har åkt från Stockholm till Skövde, sedan till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar ett nattligt Köpenhamn på andra sidan sundet och då Kramers är stängt kastar han sig tillbaka på Stockholmståget. Klockan kvart i nio stiger han in på sitt trista kontor igen.

Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är absurt, komiskt och tragiskt på samma gång. Den ensamma människans utsatthet och tysta förtvivlan över tillvarons meningslöshet har väl sällan tolkats så drabbande. Resan hem är som en komprimerad folkhemsvariant av Becketts I väntan på Godot.

En besläktad sång är Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken. Den medryckande refrängen har nog de flesta av oss trallat på: ”Ja de’ var grabbarna från Eken / det var grabbar med kulör / ja, de’ var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör / och med knogjärn och med påkar / och med blodet rött och hett / gick till Tegelbacken för att skipa rätt”.

Att låten ursprungligen gavs ut på samma EP-skiva som Resan hem var knappast en tillfällighet. Även här slutar ju historien med ett grandiost antiklimax.

Som Adolphsons vän Lars Forssell skrivit om Tegelbacksballaden: ”Det är den vanliga visan. De djärva målen, den stora kampen, uppgörelsen mellan de onda och de goda, den slutgiltiga, mellan mardröm och lyckodröm blir, av en eller annan anledning, gärna trivial, aldrig riktigt av. Vi lommar hem. Enklare och effektfullare – och på något sätt sorgsnare – kan inte denna sanning uttryckas.”

Är inte det också en slags bild av politiken? I valrörelserna hissar partierna sina kulörta stridsflaggor, drabbar ihop rött och hett i debatter under storslagna paroller. Problem ska fixas, orättvisor åtgärdas, en ljusare framtid utlovas, nu ska minsann förändringens timma slå!

Sen går alla hem och vi inser snart att det mesta likväl blivit ungefär som förut. Tja, vad göra? Lyckligtvis är livet mycket mer än politik. Vi kan alltid njuta av årstiden och stämma in i fortsättningen på Olles calypso: ”Men strunt, jag är lika glad ändå, fast jag trampa ut i rabatten / Det är så härligt att det är vår och jag dansar hemåt i natten”.

På söndag är det 40 år sedan ABBA vann Eurovisionsfestivalen i Brighton. Segern inledde en sagolik internationell karriär. Som pionjären Stikkan Anderson gjorde möjlig. Om detta har jag skrivit i Corren 3/4:

Björn och Benny, Agneta och Anni-Frid. Hela världen känner och älskar dem som ABBA. Tacka Stig ”Stikkan” Anderson för det. Han kläckte gruppnamnet och var det dynamiska affärsgeniet bakom framgångarna. Björn och Benny komponerade den fantastiska musiken.

Men utan managern Stikkan Anderson som hängiven pådrivare och rastlös marknadsförare är det svårt att tänka sig att ABBA nått sin legendariska stjärnstatus, eller ens tagit sig utanför Sveriges gränser.

I skarven mellan 60- och 70-tal betraktades fortfarande svensk popexport, i synnerhet till Storbritannien och USA, som en hopplöst skrattretande idé. Outsidern Stikkan Anderson var besatt av att bevisa motsatsen.

Han kom från det lilla västgötska samhället Hova, född 1931 som en ”oäkting” med fadern okänd och uppvuxen under påvra förhållanden. Han valde att bli folkskollärare för försörjningens skull innan de musikaliska vingarna bar.

Han komponerade flitigt själv, startade eget musikförlag 1960 (Sweden Music) och 1963 även eget skivbolag (Polar). En lukrativ nisch blev att köpa utländska musikrättigheter och förse låtarna med svenska texter åt dåtidens schlagerartister.

När han knöt begåvningarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson till sitt bolag och ABBA uppstod, såg han genast potentialen att skapa historia. Genom sin mångåriga förlagsverksamhet hade Stikkan Anderson skaffat sig ett formidabelt internationellt kontaktnät i musikbranschen.

Kapital på banken fanns nu också att investera i ABBA:s drömmar om att erövra fjärran horisonter. Siktet sattes på Eurovisionstävlingen som chans att nå ut och göra intryck. Björn och Benny hade en svängig melodi, ovanligt poppig för sammanhanget, vilken borde funka.

Stikkan författade texten och titeln: Honey-pie. Nä, inte riktigt optimalt. Han prövade igen och den 6 april 1974, kl 22.18, stod det klart att Waterloo blivit en fulländad succé.

”Det var ett av mitt livs stoltaste ögonblick då ABBA vann i Brighton. Men det var också klockslaget för ett startskott till min kanske jobbigaste period i musikbranschen. Som en sorts astronaut skulle jag snurra runt jorden, men jag hade ingen kapsel så det fick bli vanligt flyg. Ärende: sälja. Och sälja utan bara helvete!!”, berättade Stikkan Anderson 1983.

ABBA hade då sålt 182 miljoner skivor, numera är siffran dubblerad (minst).

I 70-talets folkhemska vänsterklimat ansågs Stikkan Anderson vara en ärkecynisk kommersiell klipparkapitalist, föraktad som burdus uppkomling även i traditionella näringslivskretsar.

Idag borde Stikkan Anderson, avliden 1997, inte bara minnas och hyllas för att han gav ABBA möjligheterna att blomma ut till en supergrupp av The Beatles och Led Zeppelins motsvarighet. Utan också för att han, entreprenören som bokstavligen började sin bana med två tomma händer, lade grunden till det svenska musikundret.

Vi exporterar mer musik än något annat land relativt folkmängd. Snacka om arv att lämna efter sig.

…börjar han digga Steely Dan (gammalt Black Sabbath-ordspråk). Rikky don’t lose that number – 666!