Kategoriarkiv: Musik

Får man älska Wagner?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte särskilt mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var förhäxande, trollbindande, underbar. Det var som tillvaron förhöjdes, gavs ytterligare en dimension.

Richard Wagner har det ju varit ganska knepigt att tala om i Sverige – i alla fall högt, entusiastiskt och reservationslöst (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).

Men nu när Kungliga operan har satt upp Nibelungens ring – denna magnifikt dystopiska mastodontsaga om världens undergång – blev det omedelbart publiksuccé. Biljetterna försvann i ett nafs och ingen ville skämmas, ens lite klädsamt.

Ambitiösa teckentydare i trendspanarbranschen kan måhända tolka Wagnerlockelsen som ett bekräftande uttryck för tidsandans pessimistiska oro över samhällsutvecklingen, det götterdämmerungsmässiga snacket om en hotande systemkollaps, den återuppståndna vurmen för grumlig nationalromantik, och se kopplingar till Sverigedemokraternas ohejdade frammarsch spöka i ett hörn av salongen.

Ty har stämningarna från 30-talet gjort comeback, vilket inte är en ovanlig uppfattning dessa dagar, är det naturligtvis klart att Wagner dyker upp som gubben i lådan och möts av jubel igen.

För det är ju det där med Hitler, som i missbruk gjorde Wagneroperorna till nazismens soundtrack och annekterade Bayreuth som en ideologisk kultplats. Visst, det var flera decennier efter kompositörens död, men oskyldig till att bereda marken för barbariet och förvillelserna om nödvändigheten att skydda det överlägsna german/ariska blodets renhet, var denne notoriske ärkeantisemit definitivt inte. Politiskt har Richard Wagner mer än förtjänat sin plats i giftskåpet.

Fullt medveten om det läskiga syndaregistret kan jag ändå inte låta bli att tjusas och njuta av Wagners kompositioner. Jag älskar dem lika mycket som upphovsmannen gör mig illamående. Är det intellektuellt hederligt, moraliskt godtagbart, med en sådan boskillnad?

Jag erkänner dilemmat, fast hur många geniala konstskapare skulle vi då inte annars behöva ta avstånd ifrån därför att de var politiskt korkade, alternativt sjövilda värstingar? Ska vi strunta i att läsa Knut Hamsuns mästerliga, nyskapande romaner eftersom han välkomnade Hitlerväldets våldtäkt på Norge och skänkte sin litterära Nobelprismedalj till Josef Goebbels?

Per Wästberg skrev häromåret på temat i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft”.

Däri ligger också det helt väsentliga hos Wagner, det som separerar hans förfärliga dumheter från verkens storslagna oemotståndlighet och skönhet.

Lyssna exempelvis på Lohengrin en gång, min egen Wagnerfavorit. Försök sedan vara utan denna fantastiska opera. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.

Krig och politik fördärvar vår jord!

Publicerad den av
1

Olle Adolphson tolkar Evert Taubes Här är den sköna sommar i en inspelning från Södra Teatern i Stockholm, maj 1973. Visans klassiska rader har tyvärr ännu inte förlorat i aktualitet, vilket man ju särskilt påminns om i denna årstid.

Jag sjöng vid bondens knut: ”Nu är sommaren här!”
”Det är våren som är slut”, svarar bonden så tvär.
”Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”
”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”

Jag sjöng för handelsman där han stod i butik:
”Se, nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik!”
Men han svarade burdus:
”Ja, du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!”
”Ja, se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!”

Ett rockande varumärke

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/4:

John Lennon sa att The Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla. De nöjer sig med att vara större än… Stefan Löfven!

Intervjuad i amerikansk radio för några år sedan hävdade Gene Simmons att KISS-medlemmarnas pregnanta sminkningar gör dem till de fyra mest igenkända ansiktena på jorden: ”Till och med utöver statsledare, premiärministrar och så vidare. Inte alla är säkra på hur en ledare för ett land ser ut. Vet du hur Sveriges ledare ser ut?”.

Löfven lär nog i alla fall inte bomma på vilka KISS är, liksom de flesta svenskar (inklusive S-partiets förre ordförande Mona Sahlin som sagt sig vara inbiten KISS-diggare sedan 70-talet). Sverige har alltid tillhört gruppens bästa marknader och nästa vecka är det KISS-dags igen när bandet landar i Stockholm för en konsert på Tele2 Arena (6 maj, 10 maj är det Göteborgs tur).

KISS är mycket mer än rock, bandet är en upplevelse, ett varumärke, ett unikt fenomen i musikvärlden. Inga andra artister har heller så skamlöst utnyttjat, eller kunnat utnyttja, sin kommersiella potential som dessa New York-killar.

Bland ordinära prylar i KISS-butiken som skivor, T-shirts och klistermärken frestas med allt från bowlingklot till kondomer. Vill du begravas stilenligt? Inga problem. Hosta upp några tusen spänn på en kista prydd med den berömda KISS-loggan.

KISS skapades också 1973 i ett försök att bli den ultimata gruppen. Alice Cooper, The Rolling Stones och New York Dolls bidrog med inspiration när det gällde musik och attityd. Men KISS tog steget längre genom en våldsam show med eld, blod och fyrverkerier, avsedd att bräcka samtliga konkurrenter på plan.

Genidraget var förstås sminkningen, som gav varje medlem en distinkt personlighet. Basisten Gene Simmons blev demonen, sologitarristen Ace Frehley rymdvarelsen, trummisen Peter Criss kattmannen och så publikdomptören Paul Stanley på sång och kompgitarr, givetvis med en stjärna målad över högra ögat. De var som tecknade superhjältar – fast på riktigt.

Att medlemmarna aldrig visade sig osminkade förstärkte fascinationen och mystiken. Musikaliskt var KISS inga virtuoser. Men som Gene Simmons konstaterat: bra rock är inte menad att tilltala hjärnan, utan underlivet.

Bandets första skivor KISS, Hotter Than Hell och Dressed To Kill är goda exempel på den tesen. Enkel, slagkraftig och svängig hårdrock som går rakt in i skrevet utan att passera skallen.

Genombrottet kom 1975 med Alive!, en av de bästa liveplattor som getts ut i sin genre. Succén befästes året efter när Alice Cooper-producenten Bob Ezrin hjälpte KISS att göra deras mest kompletta studioalbum, Destroyer. En polerad produkt som väckte motstånd bland många anhängare, vilka föredrog det råare soundet från de tidigare skivorna. Å andra sidan kopplade KISS greppet om den breda publiken, främst genom balladen Beth som blev en oväntad jättehit.

Under några år skördades sagolika framgångar. KISS förvandlades till amerikanska populärkulturella ikoner i klass med Stålmannen, Elvis och Coca-Cola. Hur klarar man att plötsligt upphöjas till en sådan position?

KISS klarade det i vilket fall inte. Albumen blev sämre och ofokuserade, drogmissbruk knäckte Peter Criss och Ace Frehley som bägge försvann ut i dimmorna. Ledarduon Simmons och Stanley anställde nya medlemmar, tvättade av sminket och överlevde 80-talet med enstaka hitlåtar som Lick It Up och Heavens On Fire.

KISS från gamla tider var historia. Men i tomrummet efter originalupplagan växte myten. Det var ungefär som med nedlagda ABBA, vars legendariska status bara ökat under decenniernas lopp.

Till skillnad från de svenska popstjärnorna hade dock inte KISS några skrupler mot att återförenas. 1996 slog firman Simmons & Stanley mynt av nostalgin, plockade fram sminklådan igen, hyrde tillbaka Criss och Frehley i bandet och gjorde storstilad comeback. Hysterin gick i repris och världsturnéerna avlöste varandra.

Trots att intresset dalat något sedan dess, besitter KISS fortfarande en imponerande dragningskraft. Att problembarnen Criss och Frehley åter är borta ur bilden spelar ingen roll. Musiker med identiska sminkningar ersätter deras karaktärer på scenen. Stanley och Simmons har flaggat för att KISS kan fortsätta att turnera enligt detta recept även när de själva gått i pension. Det må låta magstarkt för hardcorefansen, men sådana spökband är inget ovanligt i jazzkretsar.

Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington har turnerat flitigt över världen, trots att frontfigurerna lämnat jordelivet och inga andra musikanter från förr är kvar.

När KISS startade var deras mål att bli hårdrockens motsvarighet till The Beatles. Idag skulle man syrligt kunna säga att KISS mer påminner om The Rutles, Monty Python-medlemmen Eric Idles filmade Beatlesparodi med dess talande undertitel ”All you need is cash”.

Men är det något fel med det? Så länge KISS är garanten för en högoktanig rockteatershow som sprider glädje i jämmerdalen, kan endast hopplösa surpuppor klaga.

Pomperipossa igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Björn Skifs, du är bäst!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/4:

Somrarna 1986-1992 var Borgholms slottsruin på Öland lika obligatoriskt för oss musikdiggare som Almedalen på Gotland är för politikernördarna. Se den bioakuella dokumentären Filmen om Badrock så förstår ni.

Dessa bredaxlade, pastellfärgade år drog Björn Skifs ut på turné i semester-Sverige med väl valda artistkompisar och levererade en sprudlande, helt oemotståndlig show av svängiga jukeboxhits. Men det var alltid Badrocksgängets Borgholmsspelningar som smällde högst, dit skulle man!

Stämningen kan närmast beskrivas som ett familjärt, opretentiöst folkhems-Woodstock med sol och Östersjöbris, fest, vin och cigaretter (på den tiden rökte varenda kotte), och en kolsyrebubblande frihetskänsla, triggad av draget från den smittande musikaliska glädjen på scenen.

Som tonåring liftade jag till Badrock i Borgholm första gången 1987 och insåg direkt att The Rolling Stones på Goats Head Soup-plattan inte skojat om musikens livsbejakande, emancipatoriska kraft: ”Don’t you fear, don’t you fear / When you hear the music trouble disappear / When you hear the music ringin’ in your ears / Can you feel the magic floatin’ in the air?”.

Höjdpunkten? Naturligtvis när Mr Badrock himself rev av sin dunderklassiker Hooked on a Feeling. Sanna mina ord, Björn Skifs på alla cylindrar är den bästa rocksångaren som detta land har haft. ”En naturbegåvning. Han kunde ha sjungit i Led Zeppelin eller Black Sabbath”, har Tore Johansson – producent bakom bland andra The Cardigans och Titiyo – sagt. Ja, kanske hade Björn Skifs numera kunnat vara ett internationellt namn i Robert Plants division.

I april 1974 gjorde Björn Skifs det som dittills ansetts skrattretande omöjligt. Med bandet Blåblus (Blue Swede) och den definitiva tolkningen av nämnda Hooked on a Feeling seglade han upp som etta på amerikanska Billboard, världens viktigaste topplista. En kulturell pionjärbragd som visade att Sverige var populärmusikaliskt konkurrensmässigt på de stora grabbarnas hemmaplan.

Strax därefter breakade ABBA och grundstenen var lagd till den senare så omtalade blågula musikexportvågen, vilken betytt enormt mycket positivt för Sverigebilden utomlands – sannolikt mer än vad politiken förmått när det gäller påverkan på vanliga människor, särskilt de yngre. Vem vet vem Stefan Löfven är bortom Knäckebrödshult? Max Martin däremot…

USA-hiten hade potentialen att ge den formidabla vokaltalangen Skifs en trampolin till stjärnornas jetset-liga (tänk bara om han i ett alternativt universum istället för Ronnie James Dio ersatt Ozzy Osbourne i Sabbath!). Men i motsats till ABBA fanns ingen Stikkan Anderson vid Björn Skifs sida med slipat affärssinne, durkdriven branschkännedom och rätt slags kontaktnät.

Fast det hade nog kvittat ändå, personligen tycks Skifs inte grämt sig över den missande superchansen eftersom viljan, lusten och hjärtat fanns på annat håll: i Sverige.

Och hans långa karriär här är inte precis fy skam heller. Mera myspop än rock blev det förvisso, men jäkligt bra myspop. Som sångare och flitig underhållare på skiftande estrader har Björn Skifs med sin sympatiska utstrålning vunnit vår kärlek i en utsträckning som få andra artister. Att det skulle finnas någon som på allvar säger sig tycka illa om eller hata Björn Skifs är en absurd tanke.

Tro’t eller ej, idag fyller han 70 år! Varmt grattis, Björn och tack för allt du gett oss. Sluta aldrig.

Tänt var det här!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/3:

Strax är det dags för Världsnaturfondens globala manifestation Earth hour igen. Under en timme mellan klockan 20.30 och 21.30 på lördag uppmanas vi att mörklägga klotet som en slags solidaritetshandling för mänsklighetens överlevnad och klimatets räddning. Earth Hour har årligen iscensatts sedan 2007 och har bara växt i popularitet.

Självklart ska även Linköping vara med i den internationella nedsläckningskampanjen. Som Corren rapporterat (23/3) kommer bland annat flera kommunala bolag, som Tekniska verken och Lejonfastigheter, att medverka till att ljuset försvinner i vår stad. Men vilka signaler sänder egentligen en sådan blackout?

Det finns skäl att erinra om den syrliga kritik som liberala tankesmedjan Ayn Rand Institute för några år sedan riktade mot Earth Hour:

”Deltagarna tillbringade sextio njutbara minuter i mörker, trygga i kunskapen att de livssparande fördelarna av den industriella civilisationen bara är en strömbrytare bort… Glöm en ynka timme med endast ljuset avslaget. Hur skulle det vara med en jordmånad… Försök tillbringa en månad huttrande i mörkret utan uppvärmning, elektricitet, kylskåp; utan kraftverk eller generatorer; utan några av de arbetsbesparande, tidsbesparande, och därför livsbesparande produkter som industriell energi gör möjliga”.

En ljus, bekväm tillvaro står inte i motsats till miljöhänsyn. Tvärtom. Ju högre utvecklingsnivå, desto rikare förutsättningar får vi att göra jorden till en bättre plats att leva på. Att dra ur kontakten och släcka ner är inget vidare kreativt sätt att skapa förståelse för betydelsen av fortsatta framsteg.

Själv avböjer jag därför att bidra till att göra lördagen svart och håller istället mina lampor positivt tända för alla och envar. Över vår jord ska det vara ljus och värme, som Åge Aleksandersen sjunger i sin fina låt: ”Solen som gick ner i kväll, / den ska skina för dig, kära, / och fågelns frihet ska nog visa väg / och det ska bli / mycket ljus och mycket värme. / Tro och hopp det får du med dig”.

Eller varför inte passa på att även stämma upp i gruppen Triads 80-talsklassiker: ”Tänd ett ljus och låt det brinna / låt aldrig hoppet försvinna / det är mörkt nu / Men det blir ljusare igen / Tänd ett ljus för allt du tror på / för den här planeten vi bor på / Tänd ett ljus för jordens barn”.

För övrigt – betänk att den traditionella kategori som önskar frammana mörkret vanligen inte brukar vilja oss särskilt väl…

Riksdagspunk

Publicerad den av
Svara

Charta 77

Klart att de svenska punkveteranerna Charta 77 måste spela om vi ska arrangera ett seminarium om Václav Havel och Charta 77 i riksdagen, tyckte Tjeckiens ambassad och Svensk-tjeckiska parlamentarikernätverket. Så kom det sig att det i onsdags otippat blev punkkonsert i ärevördiga förstakammarsalen. Som utsänd journalist på plats kan jag rapportera att bandet var i förträfflig form och applåderna mycket varma.

Kraftwerks tåg ur spår

Publicerad den av
Svara

Kraftwerk

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Snart fyller ett briljant album 40 år; Trans-Europe Express utgivet 1977 av den tyska gruppen Kraftwerk, inflytelserika pionjärer inom den elektroniska populärmusiken.

Ett bärande tema på skivan är kontinentalt tågresande, raffinerat tolkat och återskapat i ljudbilden. Inledningsstycket sätter tonen: Europe Endless.

Det hypnotiskt rytmiska titelspåret, där frasen ”Trans-Europe Express” upprepas gång på gång, låter oss färdas med morgonexpressen från ett rendezvous på Champs Elysées i Paris till ett nattligt kafé i Wien – sedan vidare i en direkt anslutning till Kraftwerks hemstad Düsseldorf (där vi får möta inga mindre än Iggy Pop och David Bowie).

Sviten klingar ut till låten Endless, Endless. Expresståget som ändlöst susar fram genom olika nationer och städer är hos Kraftwerk en metafor för det gränslösa, flärdfulla, dekadent hippa och kulturellt potenta Europa.

Till saken hör att albumet skapades under epoken av kalla krigets traumatiska järnridå mellan öst och väst. Trans-Europe Express är lika delar ett musikaliskt poem, som det är en hyllning till, och en vision om, det gemensamma europeiska hemmet.

Någon tid senare var det som Ödet själv lyssnat på Kraftwerk och beslutat att sätta fart på kontinentens integration. 1970-talets politiska och ekonomiska stagnation förbyttes i 80-talets liberaliseringsvåg.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för personer, kapital, varor och tjänster kom på plats. Berlinmuren föll, Östeuropa befriades och unionen växte med rader av nya medlemsländer.

Men till 40-årsjubileet av Trans-Europe Express verkar det inte längre som utvecklingen står på Kraftwerks sida. I höstas talade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker dramatiskt om att unionen hotas av ”existentiell kris”. Delvis har Junker och hans gelikar sig själva att skylla.

Bryssels centralistiska maktambitioner har bidragit till att korrumpera idén om frihetens och mångfaldens Europa. Man vägrade förstå och hörsamma Storbritanniens ovilja mot federalistiska tendenser, som konsekvens bäddades för Brexit. Man berusade sig på tanken av en europeisk enhetsvaluta, euron, som omsatt i praktik medfört allvarliga ekonomisk-strukturella problem.

2017 kan bli väldigt tufft för EU-projektet. Ingen vet hur Brexit ska hanteras och vilken framtida relation Storbritannien ska ha med EU. Italien har en tickande bankkris som kan explodera med mycket oroande följdverkningar.

Val väntar i Nederländerna, Frankrike och Tyskland där främlingsfientligt populistiska krafter kan vinna ökat inflytande i kölvattnet av flyktingströmmarna och den islamitiska terrorismen. Ungerns nationellt auktoritära väg bort från den liberala demokratins ideal har fått sin motsvarighet i Polen med dess styrande nationalkonservativa regeringsparti PIS.

Våld görs på författningen, toleransen krymper, den politiska likriktningen tilltar, press- och yttrandefriheten beskärs. ”Det som händer i Polen nu hotar hela det fundament som EU är byggt på när det gäller värderingar och rättssäkerhet”, säger Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Den gamle polske frihetshjälten Lech Walesa anser att hans land inte förtjänar att vara kvar i EU utan bör slängas ut som straff.

Kraftwerks transeuropeiska tåg har i verkligheten inte bara bromsat in. Banan har fått rälsbrott.

Tåg TEE

En värld utan Bowie

Publicerad den av
Svara

David Bowie

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Det är ingen överdrift att kalla 2016 för ett ”annus horribilis”. Den humanitära katastrofens Aleppo, terrordåden i Nice, Erdogans våldsregemente i Turkiet, Putin-Rysslands fortsatta bröstande, Brexit och ett försvagat EU, valet av Donald Trump i USA, en hel internationell ordning med liberala förtecken i hotande upplösning…

Som en symbolisk föraning om att ofärd var att vänta, inleddes också året med ett besked som rubbade alla cirklar: David Bowie var död, bara två dagar efter att hans senaste album Blackstar släpptes den 8 januari. Chock är ett milt ord i sammanhanget.

För mig och miljoner andra människor var Bowie mer än en ikonisk musiker och sångare. Man diggade inte Bowie som andra diggade Stones, Beatles, Duran Duran eller vilka det nu kunde vara. Man var liksom i förbund med Bowie.

Att upptäcka honom i tidiga tonåren var likt att möta en förförande utomjordning som strödde sitt stjärnstoft över tillvaron och gav allting en ny, spännande lyster.

Bowie – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande; hur den på ett sånt underbart vis kan förändra vår syn, attityd, förhållningsätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi.

Och så det otänkbara: en värld utan David Bowie? Han har ju alltid funnits där! Where are we now…

Men, även om stigfinnaren och vägvisaren Bowie är borta, så lämnade han kvar kompassen – nämligen den glimrande skatt till allkonstverk som hans karriär, persona och samlade produktion utgör.

Frågan är om inte Bowie blivit viktigare än på länge ur ett rent dagsaktuellt samhällsperspektiv. På ingången till 2017 står vi i snålblåsten av tilltagande vulgärnationell och ideologisk dogmatism, grälsjuka debattuppvisningar i oförsonligt positionerande och auktoritära krafters växande styrka.

En närmare kontakt med Bowie visar obevekligen hur andefattiga och enfaldiga dessa rörelser i tiden är, han blir ett vaccin, hans arv en inspirerande maning till revolt mot all slags konformism, navelskåderi och kvävande härsklystnad.

Bowie fann sig aldrig i att bli låst, han var gränssprängaren, den lekfulle och gäckande kameleonten som gång på gång återuppfann sig själv, bytte tilltal, uttryck och skepnader.

Trots att Bowie inte var någon politisk artist, blev han ändå – eller just därför – en emancipatorisk figur som ledde oss in i ett vidare, tolerantare och färgrikare universum av frihet och möjligheter.

Nu försöker vissa strypa syretillförseln dit. Det ska dom ge fan i. Let´s dance!