Bok: Beppe – Biografin 
Författare: Klas Gustafson
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Den där eländiga augustidagen 1986. Minnet skär fortfarande i mig. På väg hem till västkusten efter en loj sommar i Blekinge. Vi hade stannat bilen vid ett motell i Växjö för att äta lunch. Jag släntrande över parkeringsplatsen och möttes av en rak höger i maggropen.

BEPPE WOLGERS DÖD!

Löpsedlarnas svarta budskap var lika överrumplande som hänsynslöst. Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta?

Trots att jag egentligen inte kände honom, var det som att ta emot beskedet om en nära anhörigs frånfälle. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och säkert även för massor av andra ungar som växte upp framför TV:n under 70-talet.

Godnattstunden. Jullovsmornarna med Scooby Doo. Dunderklumpen. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och farsan Baloos röst i Djungelboken. Beppe blev allas vår mysiga extrapappa, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.

Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturelle gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Produktionerna kom i strid ström. Denne vänlige jätte i nattmössa var en lekkamrat vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt ändå fanns ständigt närvarande.

Beppe var en av de ljusaste gläntorna i mitt barndomslandskap. Även när jag blev tonåring med huvudet upptaget av tjejer och skränig rockmusik, fanns det skäggiga mystrollets hand där någonstans i fjärran.

En sensommardag var den plötsligt försvunnen. Ännu i denna stund har jag svårt att förlåta det.

Beppe Wolgers som den store fixaren av barndomsminnen (för att travestera titeln på en av hans bästa barnböcker på 70-talet) – det är så min generation känner honom. Men Bertil John Wolgers, född 1928 i en burgen Stockholmsfamilj, hade även andra strängar på sin rikt utrustade konstnärslyra.

Hans breda uppenbarelse tog plats på många scener under den gyllene folkhemsepok som följde efter andra världskrigets slut. Hela karriären finns nu för första gången sammanfattad av frilansjournalisten Klas Gustafson i den utsökt skrivna och läckert illustrerade Beppe – Biografin (Albert Bonniers Förlag).

Tidigt mobbad i skolan flydde Beppe in i en egen värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna som han ständigt återkom till i nostalgiska artiklar, radioprogram och böcker under senare år.

De idylliska somrarna på Dalarö i Stockholms skärgård var en annan viktig influens. Ungdomskolonin från storstaden seglar, hånglar och spisar jazzskivor medan världskriget rasar förbi ute i Europa. Beppe drömmer om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet vill sig aldrig riktigt. En sejour på Otto Skiölds målarskola slutar även det i fiasko.

Efter ett år på college i USA i slutet av 40-talet, kommer han hem som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom vänligt sex gånger, men 1953 kommer lyrikdebuten Jag sjunger i skon. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humle-poeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.

I samma veva etablerar sig Beppe som kåserande kulturjournalist i Stockholmspressen. Han hänger på krogarnas nöjestempel med konstnärer och intellektuella. Beppe blir en i det levnadsglada gänget ambitiösa uppkomlingar, vilka lystrar till namn som Lars Forssell, Pär Rådström, Slas, Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson.

Motboken avskaffas äntligen 1955, liksom kabaréförbudet som omöjliggjort scenunderhållning på restaurang. Det innebär en rejäl injektion för utelivet. Danska nöjesdrottningen Lulu Ziegler tar över legendariska Hamburger Börs och låter det unga kulturgardet svara för underhållningen. Beppe Wolgers och Olle Adolphson blir för ett tag radarpar både på scenen och i radio med visor som Okända djur, Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Beppe bryter även ny mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar. En av ungdomsårens favoriter i stenkakesamlingen är Walking my baby back home med Page Cavanaughs trio. Den kommer i Beppes svenska version att förlösa Monica Zetterlunds artistkarriär som Sakta vi gå genom stan. Hon sjöng även den kanske finaste schlager som tävlat i melodifestivalsammanhang, En gång i Stockholm. Beppes romantiska text är ren poesi, men vad hjälpte det när den framfördes för utländsk publik i Londonfinalen 1963? Låten kom sist!

Då, i 60-talets början, hade Beppe Wolgers dessutom lyckats bli en av de mest kontroversiella personerna i Sverige. Radion hade börjat konkurreras ut som dominerande underhållningsmedium av televisionen. Genomslagskraften i den enda existerande kanalen var enorm.

Beppe var inte sen att haka på med famösa konsekvenser. Tillsammans med Edvard Matz, Jan-Öjvind Swan, Lasse O’Månsson, Åke Söder-qvist och Yngve Gamlin orsakade Beppe folkstorm av orkanstyrka med en serie satirprogram som gått till historien under begreppet Skäggen.

De drev friskt och respektlöst med det lutheranska Sverige till den grad att Aftonbladets löpsedel krävde att TV-chefen måtte ”stoppa skäggens diktatur”. En upprörd insändarskribent i nämnda tidning menade: ”kan inte Wolgers, Gamlin & Co försörja sig på annat sätt än genom att förstöra bästa sändningstid i TV, så hänvisa dem till socialvården”.

Beppe växlade mellan revyer, schlager och TV under detta hans mest hektiska decennium. Han samarbetade med hela den dåvarande nöjeseliten, däribland Povel Ramel vars odödliga Ta av dig skorna Beppe levererade orden till.

Dock var kritiken stundtals hätsk på ett sätt som är svårt att fatta idag. Men Beppe tog en gruvlig revansch på sina belackare genom att låta en infernalisk Lars Ekborg skälla ut honom i revynumret Ridåöverhalningen. Det sammanfattade allt vad Beppe blivit beskylld för: publikförakt, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet, plumpa skämt, etcetera.

Det är ett fullkomligt genialiskt stycke, som blivit en ständigt repriserad TV-klassiker. Klas Gustafson skriver: ”Genom att koncentrera kritiken och karikera både kritikerna och sig själv tar han (Beppe) udden av angreppen, gör sig osårbar”.

Dock tog de ständiga giftpilarna ändå hårt på den känslige Beppe, som sedan barndomen sett sig som den evige outsidern. Med familjen övergav han Stockholm 1969 och fann både ett nytt liv och en konstnärlig nytändning på Öhn utanför Strömsund i norra Jämtland.

Han återvände till poesin, tog upp måleriet igen och blev framförallt den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, som så uppenbart själv var en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt.

Beppes sista bok Cabaret utgavs postumt hösten 1986. I ett post scriptum till omslagets baksidestext dedicerar han boken till alla vännerna från svunna tider med en strof av Gunnar Ekelöf.

Och du Beppe! Ja, just Du alltså. Jo, lyssna nu. Om denna artikel på något mystiskt sätt når dig uppe i dunderklumpslandet (jag vet att du är där), så vill jag tillägna dig just de raderna:

Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande
är kvar.

(Borås Tidning 2003-10-23)