En popstjärnas fall

Skrivit i Corren 12/3:

I september 1991 var det premiär för den tredje omgången av The Simpsons. Det första avsnittet för säsongen hette Stark Raving Dad. Där blir Homer Simpson misstänkt för att vara en subversiv anarkist, hamnar på mentalsjukhus och spärras in i en cell med Michael Jackson.

Egentligen är det en grovhuggen murare som tycks inbilla sig att han är den världsberömda popstjärnan. Homer, som inte vet vem den riktige Jackson är, tror honom. Varpå diverse obetalbara förvecklingar följer.

Vem som gjorde Jacksons omisskännliga röst åt muraren var naturligtvis Michael Jackson i egen hög person. Stark Raving Dad kom att bli en klassiker och anses som en av de bästa episoderna någonsin i den tecknande amerikanska satir- och humorserien. Men Stark Raving Dad kommer ni aldrig mer att få se.

Det ansvariga gänget bakom The Simpsons har beslutat att detta avsnitt (nummer 36 i ordningen) ska bannlysas. Det får inte längre streamas, repriseras på TV eller ingå i framtida DVD-utgåvor.

Anledningen är den aktuella, omskakande dokumentären Leaving Neverland av Dan Reed (visas nu på SVT Play). I filmen, fyra plågsamma timmar lång, berättar två män – James Safechuck och Wade Robson – om hur de som barn systematiskt duperades och utsattes för sexuella övergrepp av Michael Jackson.

Den ikoniska stjärnan förefaller lika vidrigt förslagen i sitt utnyttjande av småpojkar som djupgående, tragiskt skadad inombords. Dokumentärens vittnesmål är starka och övertygande. Knappast konstigt att det väckts en våg av avsky mot den sedan 2009 bortgångne Jackson.

Men vad vet vi egentligen? Pedofilanklagelserna är inte nya. 2005 ställdes Michael Jackson till svars för dem i en uppmärksammad rättegång i Kalifornien. Han frikändes på samtliga åtalspunkter. Så är det faktiska rättsläget.

I debatten kring Leaving Neverland har även anförts – exempelvis i GP 10/3 – att dokumentären utelämnar väsentliga fakta som rimligen borde påverka bedömningen av sanningshalten i Safechucks och Robsons utsagor (bägge män ska vara involverade i en juridisk kamp för att få del av Jacksons efterlämnade förmögenhet, varvid det framkommit bevisning som inte direkt talar till deras fördel, etc).

Otvivelaktigt är dock att Leaving Neverland fått en sådan emotionell kraft att Jackson inte bara raderats från The Simpsons, utan också att hans musik svartlistats på radiokanaler i flera länder. Vad blir nästa steg?

Att skivbolagen steker hans epokgörande album och att streaming av låtar från den fantastiska trilogin Off the Wall (1979), Thriller (1982) och Bad (1987) upphör?

Ska vi av vissa ängsliga distributörer plötsligt tvingas låtsas som om en av de största artisterna på den populärkulturella scenen aldrig existerat? Det minner om censurivern i det gamla Sovjet där tidigare hyllade personer som fallit i onåd suddades bort ur historien.

Själv mådde jag riktigt dåligt efter att tittat på Leaving Neverland. Men jag tycker ändå att den internationellt uppflammande moralpaniken som dokumentären skapat är minst lika otäck.

Det måste gå att skilja mellan privatmänniskan Michael Jackson (som må varit en ruskig lus eller inte) och Michael Jackson som den briljanta konstnär han tveklöst var.

Gudskelov att jag fortfarande har Jacksons musik hemma på fysiska CD-plattor. Soundtracket till mitt 80-tal kan därför ingen inkvisitor ta ifrån mig.

Det demoniserade Israel

Skrivit i Corren 21/11:

I våras vann den israeliska artisten Netta Barzilai Eurovision Song Contest i Lissabon. Vilket betydde att Israel står värd för nästa års upplaga av evenemanget, som kommer att äga rum i Tel Aviv.

Redan dagen efter Netta Barzilais seger började dock ropen om bojkott skalla bland aktivister runt om i Europa. I den pågående kampanjen samlas även prominenta namn från kulturvärlden, som regissören Ken Loach och musikerna Brian Eno och Roger Waters.

Pink Floyd-legendaren Waters har länge haft ett ont öga till den judiska staten (hans konsertrekvisita inkluderar ibland uppblåsbara grisar med Davidsstjärnan påmålade) och är en profilerad anhängare av den palestinska BDS-rörelsen. Den startades 2005 med målet att bilda opinion för en global politisk, ekonomisk och kulturell isolering av Israel som vore detta land en apartheidbrottsling.

BDS-rörelsens ständiga demoniserande jämförelser med det forna vita rasiststyrets Sydafrika har också slagit an. Efter påtryckningar ställde exempelvis Lana del Rey nyligen in sitt uppträdande på en israelisk musikfestival. Snart sagt varje artist av format som vill gästa Israel måste numera räkna med att hamna i blåsväder.

När Bon Jovi gjorde en spelning i Tel Aviv häromåret anklagades de amerikanska hårdrockarna för att vara näst intill kriminella av Roger Waters och så har det hållit på. Nog finns skäl att rikta skarp kritik mot Benjamin Netanyahus hårdföra nationalistregering, den fördärvliga bosättningspolitiken på Västbanken och annat.

Fullt legitimt är även att mana till solidaritet med det palestinska folket, som är dubbelt utsatt – dels genom konflikten med Israel, dels genom att tyranniseras av sina egna korrupta och vanstyrande ledare.

Men att påstå att ett institutionaliserat apartheidsystem råder i Israel – Mellanösterns enda demokrati – är en falsk och illvillig parallell till en av 1900-talets mest avskydda förtryckarregimer.

Bojkottkampanjen är varken konstruktiv eller seriös. Tvärtom ger den obehagliga associationer till arabdiktaturernas försök att krossa Israel efter bildandet 1948. När araberna inte kunde utplåna landet med vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

BDS-rörelsens agenda är i grunden heller inte mycket annorlunda, den är antisionistisk, syftande till att delegitimera den judiska staten i omvärldens ögon. Trist att en ikonisk musikhjälte som Roger Waters gjort sig till ett sådant sällskaps nyttiga PR-idiot.

Ingenting har hänt

Skrivit i Corren 30/10:

I Olle Adolphsons briljant absurda visa Resan hem skildras i många strofer och med exakta tidsangivelser en kantstött mans tågfärd genom Sverige en luguber söndag. Han befinner sig på perrongen i Skövde ”med sex Albyl på fickan och sista fimpen tänd” och ska återvända till huvudstaden.

Men först åker han till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar suktande i mörkret Köpenhamn på andra sidan Öresund och då restaurang Kramers är stängd kastar han sig på nattåget till Stockholm. Klockan kvart i nio på måndagsmorgonen lunkar han in på sitt gråa kontor igen.

Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är tragiskt, barockt och komiskt på samma gång. Adolphson sjunger avskalat berättande, skelettartat komprimerat likt folkhemmets svar på Beckett och låter undertexten säga allt. Vi förstår att den stackars tågresenären i djärv desperation försökte trotsa oddsen och finna en bit blå himmel i tillvaron, men målet om lyckan förblir undflyende.

Resultatet av hans sökande är endast en cirkulär rörelse av tristess, grusade förhoppningar och lågintensiv förtvivlan över meningslösheten i sitt företag.

Är inte detta en träffande symbolisk bild av den svenska regeringsbildningsprocessen? En av valet stukad men tillkämpat optimistisk Ulf Kristersson ger sig inledningsvis ut på fåfäng jakt efter stöd till en Alliansregering som mandatfördelningen redan dömt till en hägring.

Hans sonderingsbesök hos övriga partier slutar i förutsägbar kyla. Någon nåd står icke att få. Det är bara att lomma åter till talman Andreas Norléns kansli och konstatera faktum. Expeditionen gav noll, utöver att tiden gick.

Sedan är det en luggsliten Stefan Löfvens tur att avlösa på perrongen för att göra samma fruktlösa resa, förutsättningarna är identiskt ledsamma och utgången likadan.

Ingen på andra sidan blockgränsens glittrande sund vill släppa in honom i värmen och Kramers i form av Centerpartiet håller dörren låst. Tomhänt tvingas han meddela talmannen på måndagsmorgonen att läget är oförändrat dystert.

Vad sker nu? Andreas Norlén byter spår till att själv inleda gruppsamtal med partiledarna om regeringsalternativen, men noterar med ett understatement att ”kompromissviljan har varit begränsad så här långt”.

Resan lär alltså fortsätta i händelselöshetens monotona rundgång, kanske till jul eller vad vet jag?

Frihetens blå toner

Skrivit i Corren 6/9:

Det är hundra år sedan första världskriget tog slut, demokratin fick sitt genombrott och jazzen kom till Sverige. Den svängiga musiken, sprungen ur den afroamerikanska kulturen i New Orleans, markerade ingången till en ny liberal, emancipatorisk tidsålder.

Jazz var modernitet, livsglädje, improvisation, spontanitet, individualism. Vilken revolution i vårt knarriga, valsmalsgråa konungarike!

Historien om jazzens epokgörande svenska segertåg skildras i en precis utkommen, synnerligen läsvärd bok av journalisten Göran Jonsson med den välfunna titeln Frihetens blå toner (Carlsson). Men som Jonsson skriver i de inledande kapitlen tog det ett tag innan musiken blev rumsren utanför ungdomens diggarkretsar.

Som alltid låg moralpaniken på lur, i detta fall även blandat med utbredda vulgärnationalistiska, rasbiologiska förvillelser. ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”, slog kapellmästaren och dirigenten Hjalmar Meissner fast i en famös debattartikel 1921.

När världsstjärnan Louis Armstrong spelade i Sverige 1933 möttes han med avsky från åtskilliga recensenter vilka frossade i rasistiska invektiv. Värst var Aftonbladet som liknade honom vid en odefinierbart bölande apa. Inte för inte var Aftonbladet, då konservativ, mycket sympatiskt inställd till Hitler.

Jazzen, denna till Europa importerade stökigt vitala produkt från smältdegelns USA, förknippades inte bara med svarta människor. Åtskilliga jazzmusiker var judar. För nazisterna var giftstämpeln solklar. Kunde det bli mer depraverat?

Som ett belysande exempel på extremhögerns propaganda citerar Göran Jonsson ur Erik Walles beryktade hatskrift Jazzen anfaller (1946): ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.

Skrattretande formuleringar idag kanske, men Erik Walles var sannerligen ingen skrattretande figur.

Under 30- och 40-talen var han aktiv i nazistiska Svensk Socialistisk Samling, en central ideolog i rörelsen och ställföreträdande ”führer” under ledaren Sven-Olof Lindholm, även utsedd som personlig kontaktman till den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Erik Walles upprättade listor över tusentals svenska judar, ett register (det finns bevarat) färdigt att överlämnas till de tyska SS-bödlarna om Hitler ockuperade Sverige.

Walles dog i början av 90-talet, men ångrade aldrig någonting och avslutade sin politiska bana som medlem och en slags äldre beundrad nestor i Sverigedemokraterna.

I partiorganet Sverige-Kuriren nr 7/8 1989 redogjorde han ingående för sina nazistiska kampår i Lindholmsrörelsen. När Walles avlidit hyllades han av samma SD-tidning 1992 för ”sin klokhet” som givit partiet ”många tankeställare”.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson tre år senare anslöt sig till och nu byggt upp till en utmanare som satt den gamla blockpolitiken ur funktion och dränerat både Moderaterna och Socialdemokraterna på väljare.

Hundra år efter demokratins genombrott och jazzens ankomst är jag rädd för att det inte längre är frihetens blåa toner vi hör. Snarare det mörka ekot av intoleransens stöveltramp.

”Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister”, sa författaren Pär Rådström.

Ingen av oss är immun

Skrivit i Corren 28/12:

”Ted var fantastisk som person. Energisk, glad och full av infall. Vi hade väldigt roligt ihop”, berättade gitarrfantomen Janne Schaffer när jag intervjuade honom för några år sedan. Han var då ute på vägarna och turnerade med en hyllningskonsert till Ted Gärdestad, den charmige tonårsidolen som möblerade vårt musikaliska folkhem på 70-talet.

Janne Schaffer medverkade på alla hans plattor och hyste stor beundran för Ted Gärdestads gudabenådade talang som låtskrivare: ”Andy Bell i Oasis sa att Ted var ‘the king of melodies’. Så var det verkligen. Ta låtar som Himlen är oskyldigt blå eller För kärlekens skull. På hans sista skiva fanns också en låt som heter I den stora sorgens famn, som är väldigt suggestiv”.

”Ted – För kärlekens skull” är också titeln på filmen av Hannes Holm som inom kort har biopremiär (3 januari). Den väjer inte för att skildra även hur skuggorna kom att falla allt tyngre över en av våra mest älskade artister.

”Han hade ett monster inom sig som kom i fatt honom till slut, den andra sidan av hans också så ljusa, öppna, kreativa person. Vi har gjort en sådan fin film vi kan, som skildrar både ljus och mörker”, säger Adam Pålsson som nu axlar Ted Gärdestads roll på vita duken.

Nej, himlen förblev tyvärr inte oskyldigt blå. Solen gick i moln, glädjen förbyttes i andlig vilsenhet och under 80-talet bröts Ted ner av psykisk ohälsa. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrade tragiken. Under midsommarhelgen 1997 orkade han inte kämpa mot demonerna längre och gick frivilligt in i evigheten.

Ted Gärdestad bör främst minnas för den underbara musikaliska skatt han efterlämnat, i alla dessa fantastiska sånger lever han vidare och skänker oss både glädje och tröst. en det finns i hans öde en allmängiltighet som visar att ingen, vilka vi än är, kan räkna med immunitet mot tillvarons fallgropar. Statistiken talar sitt tydliga språk därvidlag.

Rent materiellt har Sverige aldrig varit så rikt som idag och möjligheterna är större än för någon tidigare generation. Ändå pekar trenden på en tilltagande försämring av det psykiska välbefinnandet bland såväl unga som äldre.

Mellan 2011-2016 ökade antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa med nära 160 procent. Förra året var det 1134 människor som begick självmord i Sverige. Det är lika fruktansvärda som alarmerande siffror.

Orsakerna kan sökas i stress, prestationsångest, ensamhet, känslan av oförmåga att leva upp till normerna av glättig framgång och fåfänglig lycka som sköljer över oss i alla sorters medier, svårigheten att hantera välståndskulturens själsliga tomhet.

Under 2018 vill regeringen tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL), satsa 1,4 miljarder kronor på att främja en bättre psykvård. Det är utmärkt och angeläget.

Samtidigt är viktigt att bryta den inrotade skammen som psykiska sjukdomar fortfarande är förknippade med, så att drabbade människor kan få hjälp snabbare och slippa det sociala stigmat. Ett lovvärt lokalt initiativ i den vägen har Jennifer Palmquist och Julia Malinowski på Katedralskolan i Linköping tagit.

De har inom ramen för projektet Ung Företagsamhet startat ett företag som erbjuder föreläsningar om psykisk ohälsa som båda har egen erfarenhet av. ”Målet är att skapa en öppenhet om ämnet. Det är så tabubelagt att man inte pratar så mycket om det idag. Ingen ska behöva skämmas över att må dåligt”, säger de i onsdagens Corren.

Förhoppningsvis kan filmen om Ted Gärdestad också bidra till en ökad medvetenhet.

Krossa terrorideologin!

Skrivit i Corren 7/6:

Denna onsdag är lilla Blekingekommunen Sölvesborg belägrat av tillresta hårdrockare i alla åldrar, från när och fjärran. Det är omåttligt populära Sweden Rock Festival som öppnar portarna för 26:e gången i en fyra dagars heavy metal-fest med legendariska Aerosmith som huvudattraktion.

Den epok då hårdrock betraktades som något subversivt och för vuxenvärlden främmande känns oändligt länge sedan. Numera har denna subkultur blivit generationsöverskridande familjeunderhållning. Sweden Rock har för många metaldiggare blivit en lika kär sommartradition som nypotatis, nubbe och sill.

Festivalsäsongens höjdpunkt för Östergötlands del är givetvis Bråvalla vid månadsskiftet. Få vill väl missa det stora dragplåstret Håkan Hellström? Tyvärr faller dock en orons skugga över konsertsommaren.

Efter terrordådet i Manchester den 22 maj, där en självmordsbombare gjorde Ariana Grandes spelning till scen för död och lemlästning av stjärnans unga fans, kan hotet om upprepade ohyggligheter inte tänkas bort. I minnet finns också det bestialiska attentatet mot konserthallen Bataclan i Paris 2015, då 89 personer mördades och över 300 skadades under ett framträdande av gruppen Eagles of Death Metal.

Det är uppenbart att den islamistiska slaktarideologins samvetslösa anhängare har intensifierat sin blodindränkta verksamhet sista tiden. Varje plats där människor samlas är ett potentiellt slagfält för dessa på hatets och illviljans perversa frälsningslära berusade fanatiker. Det vet vi av bitter erfarenhet från gatorna i Nice, Berlin, Stockholm och – återigen! – London i lördags.

Att vi måste kalkylera med musikfestivalernas folkhav som lockande måltavlor för terroristerna är talande för hur långt det har gått. Risken må vara tämligen begränsad (förhoppningsvis), men den finns och lägger sin glädjedämpande sordin över alltihop ändå. Arrangörerna tvingas skärpa säkerhetsåtgärderna och samverka intimare med myndigheter och polis. Men det är givetvis omöjligt att göra varje festivalområde till en ointaglig fästning mot galningar som inte skyr några medel.

Samtidigt är det direkt oacceptabelt att våra livsvillkor ska behöva förmörkas av den extremistiska pesten. Terrorn kommer inte att försvinna förrän ideologin bakom den har besegrats.

Därför är det en nödvändig civilisatorisk plikt att stenhårt slå ner på varje uttryck av den vämjeliga religiösa fundamentalism som jihadisterna representerar. Om inte annat är det sannerligen dags att börja inse det nu.

Det är ofattbart att Sverige utmärkt sig som exportnation av hundratals villiga IS-krigare till Mellanöstern. Hur har en sådan drivhusmiljö för den värsta sortens mördarband sedan nazisterna härjade fritt i Europa kunnat uppstå i vårt land? Hur har svenska staten, vars grundläggande uppgift är att skydda sina medborgare mot inre och yttre faror, slappt kunnat ge skattebidrag till organisationer som förknippas med extremistiska agendor och stöd åt terrorsekter?

Icke ett uns av naivitet, relativisering och tveksamhet får längre råda: för islamister som predikar, bejakar eller utövar intolerans, hat och våld finns inga ursäkter, ingen plats i vårt samhälle. Det ska minsta barn ha klart för sig.

En naken ondska

Skrivit i Corren 24/5:

Musiken förhöjer livet, inspirerar, ger världen extra lyster. Särskilt påtagligt är det i uppväxtåren då vi är som mest mottagliga och formbara. Våra favoritartisters musik får en speciell sorts emancipatorisk, stärkande kraft. Sällan blir glädjeberusningen lika fullkomlig som när man i ung ålder får uppleva sin idol på en livespelning.

Vilken pirrande förväntan måste det inte funnits bland alla dessa barn och ungdomar som samlades för att se den amerikanska popstjärnan Ariana Grande uppträda i Manchester. Vilken bottenlöst djävulsk överraskning som något sjukt, förvridet sinne hade planerat för dem. Döden som finalnummer.

Strax efter att sista låten klingat ut i den sena måndagskvällen och publiken började lämna konsertarenan, förbyttes feststämningen ögonblickligen till ett blodigt, fasansfullt inferno. Bomber utlösta för att sprida maximal förödelse, slita sönder så många unga liv som möjligt.

Inga andra ord än naken ondska finns för detta sällsynt vämjeliga illdåd, som mördarsekten IS uppgett sig stå bakom. Minst 22 döda och omkring 60-talet skadade blev terrorns mörka skörd denna gång.

Det förblindade ideologiskt religiösa hatet som motiverat senaste årens samvetslösa terrorattacker mot oskyldiga människor i Europa har vi i Sverige nyligen själva drabbats av. Och kan drabbas av igen. Alla är vi potentiella måltavlor och Manchester är ytterligare en brutal påminnelse om det.

Den utstuderade hänsynslösheten i terrordåden tycks vara en direkt följd av att IS är på reträtt i Mellanöstern. I takt med att området för deras ”kalifat” krymper i Syrien och Irak uppmanar de sina anhängare i väst att gå till intensifierad straffoffensiv mot oss, ”de otrogna”, på vår egen hemmaplan.

Det är en ragnarröksartad kamp från de perverst dödsdyrkande fundamentalisternas sida som inte känner några kompromisser på vägen mot avgrunden. Myndigheter och politiker måste effektivisera det polisiära arbetet för att hindra nya terrordåd och oskadliggöra det öppna samhällets fiender.

Men i sorgen över offren i Manchester och i medkänslan till deras anhöriga, får vi samtidigt inte låta IS förlama oss och fördunkla morgondagen för våra barn. Höj säkerhetskraven och öka kontrollerna kring konserterna, ja.

Men musiken får aldrig tystna, artisterna måste fortsätta att turnera och möta sin publik, ung som gammal. Att bevara hoppet, glädjen och livslusten är nödvändig motståndshandling mot allt vad IS representerar.

Får man älska Wagner?

Skrivit i Corren 22/5:

I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte särskilt mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var förhäxande, trollbindande, underbar. Det var som tillvaron förhöjdes, gavs ytterligare en dimension.

Richard Wagner har det ju varit ganska knepigt att tala om i Sverige – i alla fall högt, entusiastiskt och reservationslöst (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).

Men nu när Kungliga operan har satt upp Nibelungens ring – denna magnifikt dystopiska mastodontsaga om världens undergång – blev det omedelbart publiksuccé. Biljetterna försvann i ett nafs och ingen ville skämmas, ens lite klädsamt.

Ambitiösa teckentydare i trendspanarbranschen kan måhända tolka Wagnerlockelsen som ett bekräftande uttryck för tidsandans pessimistiska oro över samhällsutvecklingen, det götterdämmerungsmässiga snacket om en hotande systemkollaps, den återuppståndna vurmen för grumlig nationalromantik, och se kopplingar till Sverigedemokraternas ohejdade frammarsch spöka i ett hörn av salongen.

Ty har stämningarna från 30-talet gjort comeback, vilket inte är en ovanlig uppfattning dessa dagar, är det naturligtvis klart att Wagner dyker upp som gubben i lådan och möts av jubel igen.

För det är ju det där med Hitler, som i missbruk gjorde Wagneroperorna till nazismens soundtrack och annekterade Bayreuth som en ideologisk kultplats. Visst, det var flera decennier efter kompositörens död, men oskyldig till att bereda marken för barbariet och förvillelserna om nödvändigheten att skydda det överlägsna german/ariska blodets renhet, var denne notoriske ärkeantisemit definitivt inte. Politiskt har Richard Wagner mer än förtjänat sin plats i giftskåpet.

Fullt medveten om det läskiga syndaregistret kan jag ändå inte låta bli att tjusas och njuta av Wagners kompositioner. Jag älskar dem lika mycket som upphovsmannen gör mig illamående. Är det intellektuellt hederligt, moraliskt godtagbart, med en sådan boskillnad?

Jag erkänner dilemmat, fast hur många geniala konstskapare skulle vi då inte annars behöva ta avstånd ifrån därför att de var politiskt korkade, alternativt sjövilda värstingar? Ska vi strunta i att läsa Knut Hamsuns mästerliga, nyskapande romaner eftersom han välkomnade Hitlerväldets våldtäkt på Norge och skänkte sin litterära Nobelprismedalj till Josef Goebbels?

Per Wästberg skrev häromåret på temat i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft”.

Däri ligger också det helt väsentliga hos Wagner, det som separerar hans förfärliga dumheter från verkens storslagna oemotståndlighet och skönhet.

Lyssna exempelvis på Lohengrin en gång, min egen Wagnerfavorit. Försök sedan vara utan denna fantastiska opera. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.

Krig och politik fördärvar vår jord!

Olle Adolphson tolkar Evert Taubes Här är den sköna sommar i en inspelning från Södra Teatern i Stockholm, maj 1973. Visans klassiska rader har tyvärr ännu inte förlorat i aktualitet, vilket man ju särskilt påminns om i denna årstid.

Jag sjöng vid bondens knut: ”Nu är sommaren här!”
”Det är våren som är slut”, svarar bonden så tvär.
”Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”
”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”

Jag sjöng för handelsman där han stod i butik:
”Se, nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik!”
Men han svarade burdus:
”Ja, du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!”
”Ja, se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!”

Ett rockande varumärke

Skrivit i Corren 28/4:

John Lennon sa att The Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla. De nöjer sig med att vara större än… Stefan Löfven!

Intervjuad i amerikansk radio för några år sedan hävdade Gene Simmons att KISS-medlemmarnas pregnanta sminkningar gör dem till de fyra mest igenkända ansiktena på jorden: ”Till och med utöver statsledare, premiärministrar och så vidare. Inte alla är säkra på hur en ledare för ett land ser ut. Vet du hur Sveriges ledare ser ut?”.

Löfven lär nog i alla fall inte bomma på vilka KISS är, liksom de flesta svenskar (inklusive S-partiets förre ordförande Mona Sahlin som sagt sig vara inbiten KISS-diggare sedan 70-talet). Sverige har alltid tillhört gruppens bästa marknader och nästa vecka är det KISS-dags igen när bandet landar i Stockholm för en konsert på Tele2 Arena (6 maj, 10 maj är det Göteborgs tur).

KISS är mycket mer än rock, bandet är en upplevelse, ett varumärke, ett unikt fenomen i musikvärlden. Inga andra artister har heller så skamlöst utnyttjat, eller kunnat utnyttja, sin kommersiella potential som dessa New York-killar.

Bland ordinära prylar i KISS-butiken som skivor, T-shirts och klistermärken frestas med allt från bowlingklot till kondomer. Vill du begravas stilenligt? Inga problem. Hosta upp några tusen spänn på en kista prydd med den berömda KISS-loggan.

KISS skapades också 1973 i ett försök att bli den ultimata gruppen. Alice Cooper, The Rolling Stones och New York Dolls bidrog med inspiration när det gällde musik och attityd. Men KISS tog steget längre genom en våldsam show med eld, blod och fyrverkerier, avsedd att bräcka samtliga konkurrenter på plan.

Genidraget var förstås sminkningen, som gav varje medlem en distinkt personlighet. Basisten Gene Simmons blev demonen, sologitarristen Ace Frehley rymdvarelsen, trummisen Peter Criss kattmannen och så publikdomptören Paul Stanley på sång och kompgitarr, givetvis med en stjärna målad över högra ögat. De var som tecknade superhjältar – fast på riktigt.

Att medlemmarna aldrig visade sig osminkade förstärkte fascinationen och mystiken. Musikaliskt var KISS inga virtuoser. Men som Gene Simmons konstaterat: bra rock är inte menad att tilltala hjärnan, utan underlivet.

Bandets första skivor KISS, Hotter Than Hell och Dressed To Kill är goda exempel på den tesen. Enkel, slagkraftig och svängig hårdrock som går rakt in i skrevet utan att passera skallen.

Genombrottet kom 1975 med Alive!, en av de bästa liveplattor som getts ut i sin genre. Succén befästes året efter när Alice Cooper-producenten Bob Ezrin hjälpte KISS att göra deras mest kompletta studioalbum, Destroyer. En polerad produkt som väckte motstånd bland många anhängare, vilka föredrog det råare soundet från de tidigare skivorna. Å andra sidan kopplade KISS greppet om den breda publiken, främst genom balladen Beth som blev en oväntad jättehit.

Under några år skördades sagolika framgångar. KISS förvandlades till amerikanska populärkulturella ikoner i klass med Stålmannen, Elvis och Coca-Cola. Hur klarar man att plötsligt upphöjas till en sådan position?

KISS klarade det i vilket fall inte. Albumen blev sämre och ofokuserade, drogmissbruk knäckte Peter Criss och Ace Frehley som bägge försvann ut i dimmorna. Ledarduon Simmons och Stanley anställde nya medlemmar, tvättade av sminket och överlevde 80-talet med enstaka hitlåtar som Lick It Up och Heavens On Fire.

KISS från gamla tider var historia. Men i tomrummet efter originalupplagan växte myten. Det var ungefär som med nedlagda ABBA, vars legendariska status bara ökat under decenniernas lopp.

Till skillnad från de svenska popstjärnorna hade dock inte KISS några skrupler mot att återförenas. 1996 slog firman Simmons & Stanley mynt av nostalgin, plockade fram sminklådan igen, hyrde tillbaka Criss och Frehley i bandet och gjorde storstilad comeback. Hysterin gick i repris och världsturnéerna avlöste varandra.

Trots att intresset dalat något sedan dess, besitter KISS fortfarande en imponerande dragningskraft. Att problembarnen Criss och Frehley åter är borta ur bilden spelar ingen roll. Musiker med identiska sminkningar ersätter deras karaktärer på scenen. Stanley och Simmons har flaggat för att KISS kan fortsätta att turnera enligt detta recept även när de själva gått i pension. Det må låta magstarkt för hardcorefansen, men sådana spökband är inget ovanligt i jazzkretsar.

Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington har turnerat flitigt över världen, trots att frontfigurerna lämnat jordelivet och inga andra musikanter från förr är kvar.

När KISS startade var deras mål att bli hårdrockens motsvarighet till The Beatles. Idag skulle man syrligt kunna säga att KISS mer påminner om The Rutles, Monty Python-medlemmen Eric Idles filmade Beatlesparodi med dess talande undertitel ”All you need is cash”.

Men är det något fel med det? Så länge KISS är garanten för en högoktanig rockteatershow som sprider glädje i jämmerdalen, kan endast hopplösa surpuppor klaga.