Kategoriarkiv: Musik

Så ska 1700-talet låta!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

Trion började programmet med Nå skruva fiolen av Carl Michael Bellman. Det var onsdagen den 4 november 1964. På skolaulans scen i Linköping stod de unga bullriga trubadurerna Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, som bägge nyligen skivdebuterat. Förstärkta med schlagersångerskan Ann-Louise Hanson hade de skickats på lanseringsturné genom landet.

Den kom att bli legendarisk, en av decenniets stora inhemska kulturhändelser. Konserten i Stockholm månaden senare förevigades på livealbumet Visor och oförskämdheter, inkluderande bejublade nummer som Brev från kolonien och allsången I natt jag drömde. Fast vem kunde tro att turnépremiären i Linköping skulle markera starten på den svenska visvågen?

Intresset var frostigt, publiken deprimerande gles. Inte gick det bättre i Norrköping heller. Men snart vände det, från hotande fiasko till dundrande succé. I Göteborg var lokalen fylld till bristningsgränsen och nytändningen för visan ett faktum.

Cornelis Vreeswijk steg mot den musikaliska himlen som en folkkär fixstjärna. Numera räknas han som visdiktare i paritet med nationalmonumenten Taube och Bellman. Inte illa för en invandrad holländare som aldrig blev svensk medborgare.

Fred Åkerström vann också betydande popularitet, men hamnade ändå lite i skuggan av Cornelis och statusen har jämförelsevis bleknat än mer idag. Åkerström skrev ju inga visor själv, undantaget ett fåtal. Däremot var han en briljant uttolkare av andras produktion – som Birger Sjöbergs, Ruben Nilsons och Fritz Sjöströms. Dock främst Carl Michael Bellmans!

Där distanserar Åkerström all övrig konkurrens – även Cornelis Vreeswijk som har två underbara Bellmanskivor på meritlistan. Men Fred Åkerström är omöjlig att slå. Med sin särpräglat uttrycksfulla, besjälade djupa stämma kom han att inkarnera Bellman. Han fullständigt blåste dammet av det gustavianska 1700-talet, gav det märg och liv och relevans som ingen annan.

Med det klassiska albumet Fred sjunger Bellman (1969), samt i synnerhet mästerverken Glimmande nymf (1975) och Vila vid denna källa (1977), visade Åkerström var skåpet definitivt borde stå. Carl Michael Bellman befriades från att försmäkta hos finsalongernas blodfattiga lutsångare och såsiga manskörer. Den politiskt radikale Åkerström tog sig istället an Bellman ur ett marxistiskt perspektiv.

Det måste vara en av de ytterligt sällsynta gånger i historien då Karl Marx haft odiskutabel positiv påverkan. Som konstnärligt grepp fungerade det ypperligt. Bellman trädde fram som fräsch, fräck och engagerat samhällsmedveten. Popålderns generation spetsade nyfiket öronen.

”Jag finner sanningen endast i Bellmans texter”, menade Fred Åkerström. ”Där står om döden och fattigdomen och barn som svalt ihjäl och överklassens hugg med värjan”. Den trettiofemte av Fredmans epistlar – ”Bröderna fara väl vilse ibland…” – karaktäriserade Åkerström som ett veritabelt socialreportage och deklarerade:

”Det Bellman sysslade med var första klassens journalistik. Bellman skulle haft mycket att lära ut på journalisthögskolan. För övrigt söp inte Bellman i den utsträckning eftervärlden inbillat sig, delvis för att legitimera sitt eget supande. Bellman skrev om den råa, fattiga verkligheten i Stockholm, där människor söp för att de var olyckliga och fattiga”.

Epistel 33, känd som Stolta stad, tolkar Fred Åkerström med oförglömlig bravur när han som rena röstskådespelaren drar hela den långa inledningsmonologen. Peter Mosskin skriver träffande i Åkerströmbiografin Ingenstans fri som en fågel att det är som en radioreporters direktrapport från folkvimlet på Skeppsbron i 1700-talets Stockholm, lyssna:

”Was ist das? Ge rum vid roddartrappan. Undan birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser! – Hurra! Lägg sillstjärten på ölkannan. – Trumf i bordet. – Svavelstickor här, sex knippor för en vitten. – Tig, kärring! – Trumf i bordet! Åtta styver håller jag. – Kurage, du gamla granadör! Vänd opp och ner på bolsfoten! – Kullerbytta med madamen i skjulet, citronerna på duken och spinnrocken på taket, och holländaren på kistan – Ur vägen kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar…”

Och så vidare. Vi bjuds en tidsresa i flygande fläng och hamnar mitt i det besynnerliga kajmyllret bland fader Movitz & Co under Gustaf III:s epok. Närvarokänslan som förmedlas är svindlande.

Till skillnad från idolen Bellman var dock Fred Åkerström inte någon enträget inbiten stockholmare. 1972 bröt han upp från Södermalm och flyttade med sin familj till byn Gärdala utanför Kinda. Det medförde tydligen en slags kulturchock för traktens invånare. I boken Du och jag, farsan berättar dottern CajsaStina:

”Grannarna på vardera sidan om oss var högreligiösa. Jag minns den äldre damen med silvervitt hår samlat i en stram knut i nacken, som bodde på den ena gården. Hon gick alltid klädd i svart trots att hon inte var änka. Så fort hon fick syn på någon av oss brukade hon skaka på huvudet.”

Was ist das? Märkligt vilken sval inställning Åkerström tycks ha mött i Östergötland. Det måste vi retroaktivt åtgärda. Sitt inte hemma i stugan och tjura som det vore november 1964. Nej, skruva fiolen, säg du till Carl Michael och tillbringa din helg i sällskap med Fred Åkerströms magnifika Bellmaninspelningar. Gutår, gott folk!

Rimmar Mellon med public service?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:

”Den skamlösaste exploatering av ett legitimt nöjesintresse som jag någonsin upplevat”, skrev Aftonbladets gamle kultur- och chefredaktör Allan Fagerström om Melodifestivalen. Året var 1967. Vad skulle han inte ansett om dagens utdragna orgie i konfetti, glitter och själlös skvalmusik?

Coronans samhällsförlamande farsot kunde naturligtvis inte stoppa SVT från att rulla ut ännu en omgång av det som blivit public service-televisionens stora slagnummer. Frågan är om ens ett kärnvapenkrig skulle lyckas med den saken numera. Turnén fick visserligen ställas in, deltävlingarna sändas utan upptrissade åskådare i salongen, men the show must go on!

Att den statliga mediejätten gjort ogenerad dygd av Bert Karlssons famösa devis att ”ge folk vad folk vill ha” möter sällan eller aldrig några invändningar längre. Ty hur kan det vara så fel? Särskilt mitt i en rasande pandemi är det väl snarast lovvärt att SVT håller schlagerjippot igång som avlastande verklighetsflykt för hårt prövade medborgare?

Men det finns ändå skäl att fundera över det kulturpolitiskt rimliga i att en skattefinansierad public service-koncern driver runt denna hyperkommersialiserade Melodifestivalapparat år efter år.

Kjell Andersson, legendarisk skivbolagsguru på EMI under den svenska popens guldålder, skräder inte orden om hur ”Mellon” fördärvat vår lands musikklimat. Anderssons känsligt kvalitetsmedvetna hand fanns bakom artister som Ulf Lundell, Gyllene Tider, Marie Fredriksson, Wilmer X och Eldkvarn.

I sina memoarer Ingen går hel ur det här (2021) menar han sig identifiera stunden då allt började tippa över. Det var när fenomenet Carola sopade hem full pott med låten Främling i Melodifestivalen 1983:

”Vi förstår att något betydelsefullt händer inför våra ögon, något som kommer att påverka vår verksamhet i grunden. Men vi förstår inte att festivalen ska växa okontrollerat, som en svårartad cancer, under de närmaste trettiofem åren, att den ska ta över den svenska barn- och populärmusikpubliken totalt och skoningslöst. Att SVT ska hårdexploatera programformatet till, och långt förbi, dess bristningsgräns.”

Mellon blir underhållningsbranschens kvävande monster som alla – ”kulturprogram i TV och tidningar som DN och SvD” – ryggradslöst gör sig till publikfriande megafoner för. Marknaden dräneras. Seriösare artister, av det slag som Kjell Andersson ägnat sitt kreativa yrkesliv åt, får kärvare att ta plats och komma fram. Kritiken saknar inte fog.

Hur vore det om SVT överlät Melodifestivalen till någon av de privatägda reklamkanalerna? Skulle det inte rimma bättre med public service-uppdraget att försöka vara en balanserade motvikt och fokusera på att visa folk vad som finns av ny, högklassig populärmusik? Bara en tanke.

Minnet av Freddie (1963-2001)

Publicerad den av
Svara

Back in the day 89-90, var jag lite bekant med den vilda synth-maestron från Gustavsberg, Freddie Hansson. På den tiden ville han egentligen bara festa och snacka om Thomas Dolby, Noice var i princip tabu att ens nämna (”det var längesen”, därefter punkt). Men det var han som var hjärnan och drivande kraft bakom Noice sista platta Europa 1982, en obegripligt underskattad skiva (bland annat därför att den fagra tonårsidolen Hasse Carlsson slutat som sångare).

Men de flesta som gillar Lustans Lakejer, Ratata, Bryan Ferry och New Romantics-vågen brukar hålla detta album väldigt högt. Såg nyligen Noice-dokumentären på SVT Play och beklagar djupt att jag inte insisterade mer på att tala om för Freddie vilken musikalisk hjälte han var (han var tyvärr mer intresserad av att byta om till bättre brallor för att komma in på nästa finkrog, och jag var ju bara en nyromantisk snoris).

I väntan på Iron Maiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:

Jag har aldrig blivit så överkörd i hela mitt liv. Och det var alldeles, alldeles underbart. Ljuset släcktes i arenan, ur mörkret hördes Winston Churchills mäktiga röst: ”We shall go on to the end… We shall fight with growing confidence and growing strength… We shall never surrender”. Blixtar, dunder, pang! Ut på scenen studsade sångaren Bruce Dickinson med basisten Steve Harris vid sidan och öppningslåten Aces High fick taket att lyfta av exploderande jubel.

Året var 1984 och Iron Maiden spelade på Scandinavium i Göteborg. Jag var femton bast, ditlockad av några hårdrocksdiggande polare i plugget. Det var första gången jag såg den brittiska gruppen i direkt aktion, serverande en fullständigt knäckande kavalkad av högoktanigt Maiden-godis som 2 Minutes to Midnight, The Trooper och Run to the Hills.

Adrian Smiths och Dave Murrays duellerande gitarrer hade ett superhäftigt, intensivt sound. För att inte tala om galningen Nicko McBrain som hamrade trumfigurer ungefär som två eller tre snubbar satt bakom kaggarna. Sedan var det förstås härligt läbbiga Eddie, Maidens maskot, inkarnerad som en farao från forntidens Egypten. Man kunde inte annat än att kapitulera. Totalt.

Gissa vad jag önskar mest av 2021? Att få uppleva den känslan igen, att vara del av en väldig publik som glädjerusig ger sig hän åt en riktigt rivig livemusikshow. Som så mycket annat under 2020 punkterade coronapandemin konsertverksamheten. Min egen sommars planerade höjdpunkter var Ulf Lundell i Borgholm och, givetvis, Iron Maiden på Ullevi. Inställt och inget att göra åt.

I övrigt har jag inte haft några allvarligare svårigheter att anpassa mig till de restriktioner som coronakrisen kräver. Men att leva utan livemusik är i längden en tuff prövning. Människan är en social varelse och att samlas till gemensam kulturkonsumtion – på festivaler, teatrar, biografer, konstutställningar eller vad det nu kan handla om – är ett djupt inrotat behov. Själv lider jag av stark Maiden-abstinens.

Det var med albumet Powerslave 1984 och mastodontturnén World Slavery Tour som Iron Maiden nådde den position som saliga Led Zeppelin haft decenniet tidigare: världens största hårdrocksgrupp. Kröningen blev 1985 års liveskiva Live After Death, även utgiven som konsertvideo för dem som missat the real thing.

Inte undra på att konkurrenterna om metal-tronen halkade efter. De flesta lät tämligen bleka mot den nyskapande fräschör, sprudlande vitalitet och grymma energi som Maiden demonstrerade under första hälften av 80-talet. Periodens fem studioalbum – Iron Maiden, Killers, Number of the Beast, Piece of Mind och Powerslave – är samtliga helgjutna klassiker. Det finns knappast ett enda svagt spår.

Flera utmärkta plattor med vidhängde turnéer skulle komma. Fortfarande är det förbluffande prima gry i de numera härdade veteranerna. Men främst det är den ikoniska eran 1980-85 som gjort Iron Maiden till odödliga stjärnor på musikhimlen. Huvudsakligen är det Steve Harris förtjänst. Det var han som startade bandet 1975, och har till denna dag med exceptionell målmedvetenhet hållit fast vid sin vision om vad Maiden ska vara.

Musiken är egentligen, för sin genre, frapperande komplex och progressiv. Inte sällan kryllar låtarna av avancerade taktbyten och intrikata gitarrharmonier. Personligen älskar jag visserligen Maidens två första, lite punkigare album där Paul Di’Anno svarade för sången. Men den odiskutabla formtoppen infann sig med Bruce Dickinson.

Hans omfångsrika, operaliknande mistlursstämma passade Maiden perfekt. I någon mening är också Iron Maiden en slags hårdrockens motsvarighet till Richard Wagner. Bombastiska musikstycken med massor av attack i uttrycket, texter kretsande kring fantasy, fälttåg och historiska teman, kombinerat med spektakulära scenföreställningar.

Att Iron Maiden regerat på topp så länge, trots en karriärsvacka på 90-talet, bevisar onekligen att kvalitet och ihärdighet lönar sig. Med tiden har bandet vunnit fans i alla åldrar. 1984 var det vi tonåringar som fyllde Scandinavium. På denna sida millennieskiftet har det blivit som ett generationsöverskridande allsång på Skansen när Iron Maiden uppträder.

Jag hoppas innerligt på vaccineringen så att pandemin lägger sig. Då kanske vi ses på Ullevi den 3 juli? Japp, detta datum, denna sommar, ska Maidens spelning bli av. Up the Irons! We shall never surrender.

Unga Moderna

Publicerad den av
Svara

* Att vara ung och arg innebär inte automatiskt att man har något vettigt att säga
* Förpackningen är livsviktig
* Skönhet är bättre än fulhet
* Bildning och elegans är bättre än dumhet och ilska

Det var – enligt vad som förkunnas i häftet till den retrospektiva samlings-CD:n Unga Moderna – skivbolaget Strandeds policy för utgivningen de kritiska åren 1980-86 (Lustans Lakejer, Ratata, Reeperbahn, m fl).

Vad vet jag som gammalt popsnöre, men det kanske finns något att lära där idag?

Verklighetsflykt stoppar ingen pandemi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:

Johan Kinde, frontfigur i Lustans Lakejer, blev hösten 1981 mycket omtalad för det underbart provokativa uttalandet att ”kläderna är viktigare än musiken”. Inte långt från sanningen heller!

Helt klart var utseendet i alla fall minst lika viktigt som musiken i New Romantics-vågen. Den svepte fram från Storbritannien åren kring 1980 med grupper som Spandau Ballet, Duran Duran och Visage.

På svensk botten blev den oöverträffade företrädaren Lustans Lakejer, ett tidigare punkband från Åkersberga som sadlat om i eskapistisk riktning, influerade av Roxy Music, David Bowie och Japan.

Jag älskar fortfarande den ogenerade verklighetsflykt och det skamlösa poserande som denna nyromantisk rörelse inbjöd till. Äntligen fick den på glitter svältfödda ungdomen i det gamla gråa socialstats-Sverige känna en befriande fläkt av Gatsbydekadens, glamour och drömmar om det ljuva livet. Om jag själv gavs en krona för alla gånger jag kollat på ikonen Bryan Ferry i Roxy Musics Avalon-video, skulle jag säkert haft råd att mer än drömma också.

Mitt intresse för stil, estetik och klassiskt herrmode har jag hursomhelst i hög grad Ferry och Lustans att tacka för. Faktiskt i sådan hög grad att jag dessa dagar frestas att travestera Johan Kinde och deklarera att ”kläderna är viktigare än politiken”. I ett avseende stämmer det nämligen, eller har tills nyligen stämt.

Det tar emot att erkänna det, men det gäller min instinktiva inställning till en specifik del av den svenska smittskyddspolitiken mot coronapandemin. Det handlar om bärandet av munskydd, som statsepidemiologen Anders Tegnell envist vägrat rekommendera i Sverige. Belägg saknas för att ansiktsmasker minskar spridningen av covid-19, hävdar han.

Jag har villigt köpt hans argumentering, jag har gladeligen litat på hans vetenskapliga expertis – men utifrån den i sammanhanget givetvis fullständigt ovidkommande och triviala åsikten att munskydd inte funkar estetiskt! Jag menar, det går bara inte att ha munskydd i kombination med en snygg kostym – eller vit smoking som Bryan i Avalon – utan att ruinera det coola utseendet.

Puckat? Absolut, det är dock snarare mera vanligt än ovanligt att människan rationaliserar sina tankelinjer och beslut på dylikt vis. Man söker argument som passar känslan och övertygar sig själv om hur himla rätt man har. Det kan sannerligen straffa sig.

Större delen av övriga världen har föreskrivit munskydd i trängre miljöer. WHO har rekommenderat det. Enligt nyhetsrapporteringen kommer alltfler studier som visar att munskydd har effekt och minskar smittspridningen. Vad har då Tegnell för egentlig grund att dissa ansiktsmasker?

Jag tvivlar på att han har samma värdelösa ursäkt som mig med bakgrund i nyromantikens besatthet vid klädstilen.

Tacka vet jag Eva Dahlgren!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/2:

Jaha, då har vi under helgen avverkat Melodifestivalens första omgång år 2020 som Linköping fick äran (om det är ordet) att husera på Saab Arena. Tack för det, SVT. Rimligheten i att statens mediekoloss, tvångsfinansierat med skattemedel, lägger stora resurser på denna tävling i såpbubbletunn skvalmusik finner jag dock själv tveksam.

Fenomenet är symptomatiskt för hur public service-uppdraget återkommande missbrukas. Genom att satsa på skamlöst publikfriande underhållningsproduktioner av detta slag, allt i syfte att nå höga lyssnar- och tittarsiffror för att rättfärdiga sin existens, konkurrerar statens mediebolag direkt med privata aktörer och kapar de facto marknaden. Trots att man egentligen inte behöver. Intäkter i mängd, flera miljarder kronor årligen, forsar ju ändå in via fogdens försorg numera.

SVT borde skaffa sig bättre kulturpolitiskt självförtroende, värna det seriösa kvalitetsbegreppet i public service-tanken och med varm hand överlåta arrangörskapet av Mello-apparaten till någon av de renodlat kommersiella TV-kanalerna.

Fast tro’t eller ej. Under den gamla utskällda monopoltiden hände det ibland att SVT lät Melodifestivalen bjuda på sant högklassig populärmusik av och med fullkomligt lysande artister. ABBA, Ted Gärdestad och Björn Skifs är tre exempel vars medverkan definitivt inte tillhör dagens lättförglömliga sort.

Ett verkligt guldkorn är Eva Dahlgren med sin låt Jag ger mig inte från 1980 års upplaga. Se, hör och häpna nostalgiskt på SVT:s Öppet arkiv! Eva Dahlgren ville inte alls delta i tävlingen, utan pressades till det av sitt skivbolag. Men det gör ingalunda hennes framträdande sämre. Tvärtom.

Att hon avskyr det glättiga sammanhang hon tvingats in  i kan knappast undgå en enda människa. Lyssna bara när hon sjunger dessa explicita textrader: ”Gömmer känslorna / Säljer sånt jag vet passar er / Allt för att leva ännu ett tag / Med en sargad själ / Så är jag massans träl / Som ska kittla er / För att ni ska kunna drömma er bort”.

Helt underbar är Eva Dahlgren i slutet då hon grimaserar surmulet punkigt rakt upp i ansiktet på TV-publiken. Det lägger en extra känslomässig dimension till låten, förhöjer dess autenticitet och gör intrycket än starkare. Det må vara oavsiktligt, men Eva Dahlgren firar en strålande konstnärlig triumf över den ytliga nöjescirkusen här. Det kallar jag public service.

Synd att hon inte vann. Eller tur.

(I rättvisans namn måste nämnas att SVT parallellt med Mellon under lördagskvällen visade två suveräna musikdokumentärer om jazzlegenderna Count Basie och Miles Davis. Statstelevisionen kan vara riktigt cool och värd pengarna, mer sånt!).