I can’t play like anyone else, I can’t fight like anyone else, I can’t do ANYTHING like anyone else. All I can do is be myself.
– Miles Davis
The sound of Miles
Svara
Kategoriarkiv: Musik
And now: something silly
Läser i senaste numret av retromagasinet Mojo om Paul McCartneys musikaliska äventyr på 70-talet. Vilket gör det oundvikligt att tänka på Alan Partridges axiomatiska konstaterande: ”Wings – the band that the Beatles could have been!” Eller hur, va?
”Nice meeting you kid”
”Gud, ge mig en klarinett och gör mig till Benny Goodman”. Så beskrev Beppe Wolgers sin upplevelse att som tonåring höra ”The King of Swing” på skiva. Beppe kom också under en tidig resa till USA att personligen möta Benny Goodman. Det var i maj 1948, någon hastig minut under en konsert på The Clic Club i Philadelphia. ”Nice meeting you kid”, löd den store idolens ord till sin valpige beundrare från Stockholm, Sweden.
Ja, tänk om Benny Goodman kunnat säga samma sak till mig med. En cool replik ur mungipan, lite så där Humphery Bogart-aktigt, innan han snabbt försvinner bakom scenen och man knappt hunnit fatta vad som hänt. Nice meeting you kid. Ibland behövs inte mer. Som att få en handfull odödligt stjärnstoft över sig. Nice meeting you kid. Man kan leva ett helt liv på dessa ord. Om någon som Benny Goodman har sagt det. Och man själv är mycket ung.
Nå, här befinner jag mig i Sundbyberg, en gråregnig julimåndag. Sitter på ett semesterödsligt kontor och attesterar fakturor, en försvarlig bunt. Men jag är ackompanjerad av The Benny Goodman Orchestra in it’s prime. Lyssna på klippet ovan, Bugle Call Rag, i en hip upptagning från 1936. Min namnteckning har nog aldrig blivit så svängig, skönt fräck, liksom dansande. Vi får väl se om revisorn går på det. Nice meeting you, Benny.
No one here gets out alive
Denna söndag har Jim Morrison lyckats vara hot, sexy and dead i fyrtio år.
Och det är väl också en slags bedrift. Cheers!
Sleepless in Solna (5)
Sagodrömmar
Ensam ligger jag i en trollsk jättesäng och färdas genom nattens mörker med Bo Hanssons Sagan om ringen. Sagan, den har man förvisso inom sig. Om man nu har den. Annars funkar den som musik också.
Kika Digga Ding!
Skol-TV. Det var grejer det. Här är ett autentiskt klipp från 70-talets briljanta flumskoleperiod, som Jan Björklund gjort sig en hel politisk karriär på att bekämpa. Den tondöva tråktomten måste ju ha en skruv lös. Jag menar, vem gillar inte Ted Gärdestad?
Jazz-å-du
Elvis briljanta 70-tal
Har med stigande fascination lyssnat igenom samtliga Elvis Presleys singlar 1970-77, A- och B-sidor. Inte en enda svag låt, inte en. Det mesta är knäckande bra. Rösten är djupare, mognare. Fraseringen är minst lika suverän som någonsin Sinatras.
Elvis hanterar sitt låtmaterial med en nerv, känsla och övertygelse som stundtals är förbluffande. En bredare livserfarenhet med besvikelser och sorger har tydligt satt sina spår. Här finns en helt annan svärta och innerlighet i uttrycket än tidigare, konstnärligt är frågan om Elvis Presley varit bättre.
John Lennon påstod att Elvis dog när han ryckte in i lumpen. Verkligen? Lennon måste varit hög på LSD. Faktum är att feta Vegas-Elvis i fånig sparkdräkt är musikaliskt överlägsen sitt yngre, råare 50-talsjag.
Denna märkligt bespottade 70-talsperiod fullkomligt skriker efter förutsättningslös omvärdering. Och hör sen! Gärna på boxen Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70´s Masters. Den tycker jag otvetydigt visar att Elvis inte hade något att skämmas för. Tvärtom. Ser man strikt till musiken lämnade han oss med obruten integritet på toppen av sin karriär.
Miles (3)
Christian Dahlgrens Blogg 