Jag gillar verkligen Noice. Såväl debuten Tonårsdrömmar (1979), som Bedårade barn av sin tid (1980) och Det ljuva livet (1981), är album som snurrat flitigt i mitt hushåll genom åren. Men jag tycker nog ändå att den riktiga formen infann sig när sångaren Hasse Carlsson hoppade av (liksom trummisen Fredrik von Gerber) och gruppen reducerades till en trio med nykomlingen Niclas Östergren bakom mikrofonen.

Sista plattan Europa (utgiven hösten 1982) är briljant synthpop där Freddie Hansson dominerar som kreativ kraft. Om ödet varit rättvist borde denne store talang seglat vidare i musikbranschen och intagit positionen som Sveriges Thomas Dolby (jag träffade Freddie några gånger i partysvängens Malmö under slutet av 80-talet och då försörjde han sig som mentalvårdare!).

Europa är en sorgligt underskattad skiva, men lyssnar man på den förutsättningslöst är det uppenbart att Lustans Lakejer fått tuff konkurrens som konungarikets bästa New Romantics-band. Synd att det inte höll längre än det gjorde. Noice var inne i en lovande utveckling som hade varit mycket intressant att följa.

I sammanhanget bör också nämnas att Kee Marcello – sedermera känd från Easy Action och Europe – bidrar med smakfullt gitarrspel på albumet (han deltog även på turnén som Noice gjorde i kölvattnet av albumsläppet). Egentligen var han påtänkt som Noice nya sångare, men det stöp på att hans norrländska dialekt inte ansågs passande för rollen…

Jag föredrar fysisk media och har fått betala svindyrt för CD-versionen av Europa som bara utgavs i en mindre upplaga på 90-talet. Självklart värd varenda spänn. Plattan finns emellertid även på Spotify, testlyssna gärna om ni diggar eleganta toner från en gyllene epok.

Where have you gone, Joe DiMaggio? / Our nation turns its lonely eyes to you.

Vet inte hur många gånger jag kollat på Simon & Garfunkels återförening i Central Park 1981, en av mina absoluta favoritkonserter. Båda är fortfarande unga och snygga, Paul Simon är ju helt genial naturligtvis, men har hos mig alltid förfallit lite bitter och inåtvänd i motsats till estradören Art Garfunkel som tycks så himla cool och obekymrad.

Jag gillar verkligen Art, hans soloplattor på 70-talet är underskattade lyckopiller. Men inget slår Central Park 81, den klassiska duon har aldrig låtit bättre, tillsammans är de populärmusikens Mozart, man blir luftburen av musikalitet, lust och harmoni.

Mer sånt i vår värld!